Filmfestivalen i ökenstaden Palm Springs gick av stapeln för 21:a gången i januari. Redan efter invigningsgalan fick festivalen mycket uppmärksamhet eftersom Mariah Carey var märkbart berusad när hon tog emot ett pris för sin insats i filmen “Precious”. Efter den stjärnspäckade invigningen gick det lugnare till, inte minst eftersom de flesta av festivalbesökarna är pensionärer – Palm Springs är en stad med en hög medelålder. Ett visst rabalder orskades dock av att de kinesiska myndigheterna drog tillbaka två kinesiska filmer från festivalen på grund av att också Dalai Lama-filmen “The Sun Behind The Clouds: Tibet’s Struggle For Freedom” fanns med i programmet.

Festivalen är mest känd för att nästan alla Oscarskandidater till bästa utländska film visas, och det är också i denna sektion som FIPRESCI-juryn utser vinnaren. Juryn bestod av mig, amerikanska Jan Stuart och australiensiska Katherine Tulich.

Det svenska bidraget, “De ofrivilliga”, var en av filmerna som skiljde ut sig i sektionen, och sedemera den film juryn belönade med priset för bästa film. Några andra av de mest intressanta filmerna var kanadensiska familjedramat “I killed my mother”, rumänska kriminalaren “Police, adjective”, och iranska ensemblefilmen “About Elly”. De filmerna jag tyckte om mest var alltså just sådana som redan fått mycket framgångar på andra filmfestivaler, men att titta på oscarsnomineringarna från alla dessa länder gav en intressant bild av den globala filmproduktionen – en lite annorlunda bild jämfört med den man får av att se de filmer som vanligen turnerar runt på filmfestivaler. Det var en hel del genrefilm om småtjuvar, massor av våld mot kvinnor och ärligt talat ganska lite som stack ut. Om det finns en intressant filmvärld där ute, koncentreras den inte precis till de nationella Oscarsnomineringarna.

Men det fanns ju visst som skilde sig från det andra. Förutom de ovan nämnda, var en rolig, och lite märklig, bekantskap bidraget från Kazakstan. I “Kelin”, som skildrar hur en kvinna gifts bort och startar ett nytt liv i ett hus på landsbygden, sägs inte ett enda ord. Att skådespelarna bara stirrade istället för att prata var till en början närmast skrattretande, men när väl de äktenskapliga förhandlingarna var slutförda fungerade det stumma tilltalet bättre. “Kelin” var kanske en kuriositet, men ganska lyckad sådan.

Festivalens publikpris gick också till Sverige – i öknen verkade ingen kunna motstå “Män som hatar kvinnor”. Lite märkligt i ett svenskt perspektiv. På grund av liknande demografi i Palm Springs-publiken och Oscarsjuryn brukar den film som vinner publikpriset också ta hem Oscarsstatyetten för bästa utländska lite senare (förra året vann japanska “Avsked” först publikpriset Palm Springs och sedan även Oscarn), men i år blev det uppenbarligen inte så. “Män som hatar kvinnor” var ju inte nominerad, till den lokala publikens förvåning.

Av Jonas Holmberg

Den 10 december anordnade Filmkritikerförbundet en hearing om hur svenskhet skildras i den svenska samtida filmen. Det blev en givande och stundtals högljudd diskussion om svenskhet och strukturer i filmbranschen.

Filmkritikern Hynek Pallas ledde samtalet, och inledde med att konstatera att de svenskar som syns i filmerna inte speglar befolkningssammansättningen, varpå filmregissören Reza Parsa invände att konstens uppgift inte är att reflektera verkligheten.

Deniz Mardol från castingagenturen Svensk casting instämde däremot i Pallas problemformulering, och sa att det är mycket värt att “svartskallar” får vara med i en film som Snabba Cash – utan att deras ursprung kommenteras i onödan.

Nathan Hamelberg från föreningen Mellanförskapet menade att det är ett problem att filmer använder schablonartade typer som många kan känna igen sig i, eftersom det då slutar med folkhemsvurm, stereotypa svenskar och att invandrarna reduceras till en “prop”. Och ska man snabbt gestalta att någon är kriminell är det lätt att välja en invandrarskådis. Hamelberg påtalade att man i svensk TV knappt kan se en snäll person med jugoslavisk härkomst.

Filmregissören Mani Masserath Agah påminde om maktstrukturerna i den svenska filmbranschen. Vem är det som bestämmer? Han sa att det inte finns någon med invandrarbakgrund varken bland filmkonsulenterna på SFI eller i de ledande positionerna på SVT, och frågade sig om det bara är vita män som kan avgöra vad svenskarna vill se.

Före detta filmkonsulenten Marianne Ahrne frågade sig då varför hon inte räknades som invandrare, men gjorde samtidigt analysen att makthavare i branschen påverkar utnämningarna till filmkonsulentuppdragen, vilket gör att invandrare diskrimineras.

Den avgående filmkonsulenten Peter “Piodor” Gustafsson instämde i att makten är koncentrerad till helsvenska män från en viss socialgrupp, och att det kan leda till att många historier filtreras bort. Han menade att Filminstutets fokus på jämställdhet mellan kvinnor och män har gjort att etnicitetsdiskussionen hamnat i skuggan.

Under hearingen gavs även ett skådespelarperspektiv på frågan. Skådespelaren Roberto Gonzalez beskrev hur han som fransman alltid får spela rollfigurer som kommer från Chile eller Mellanöstern, och påpekade att hans yrke är skådespelare, inte invandrare.

Susan Taslimi berättade hur hon flydde från Iran när hon var på toppen av sin skådespelarkarriär, bland annat eftersom regimen ville tvinga henne att spela muslimska kvinnor med slöja i propagandafilmer. När hon kom till Sverige blev det inte bättre – också här ville alla att hon bara skulle spela muslimska kvinnor med slöja. “I Iran fick jag åtminstone bra betalt”, ironiserade hon.

Av Jonas Holmberg

Nu har årets Greta hittat hem till sina vinnare. Igår mottog Fredrik Edfeldt och Karin Arrhenius priset för deras film “Flickan”. Utdelningen ägde rum på Bar 54 på Södermalm i Stockholm.

“Flickan” fick pris för årets bästa film med motiveringen:

Styrka och skörhet avlöser varandra och existerar samtidigt hos den namnlösa Flickan som tillbringar sommarlovet ensam i ett hus på landet. Fredrik Edfeldts långfilmsdebut är smärtsamt vacker stärkt av det nära och kreativa samarbetet med manusförfattaren Karin Arrhenius och filmfotografen Hoyte van Hoytema.

Vinnaren utses genom en omröstning bland förbundets medlemmar.

Obstinat. Ett återkommande uttryck när det handlar om att beskriva det program som kännetecknar Viennalen, som filmfestivalen i Wien allmänt kallas för. I november avslutades 47:e upplagan, även den tämligen obstinat.

Obstinat i fråga om saftiga fokus på experimentfilm och avantgarde, på obskyr dokumentär (inga fryntliga Michael Moores här), på uppgrävda skatter från gånga eror, ibland stumma och då ofta ackompanjerade av levande musik. Namn som Straub och Mekas och de Antonio, som kanske en del av er och även oss måste slå upp, är här smått mainstream. Är det stjärnor på Viennalen så heter de Jane Birkin eller Fay Wray. De behandlas kejserligt men de får klara sig utan röda mattor eftersom sådant stoff inte behövs för att skapa drömstämning.

Metrobiografen

Hur går det då ihop, frågar kanske den rationelle. Bara fint, tack. 90 000 sålda biljetter brukar snittet ligga på. 2009 var det 95 000. Trots, nej, antagligen på grund av, allt detta obstinata.

I denna linje presenterades 2009 hyllningsserier till skotska favoritaktrisen-som-gör-vad-som-faller-henne-in Tilda Swinton, till den filippinske ärkeauteuren, gay-aktivisten och mormonen Lino Brocka (honom fick jag slå upp) och till den amerikanske birollssensationen Timothy Carey (han som skjuter hästen i Kubricks ”Spelet är förlorat” och tvingar Ben Gazzara att ha ihjäl en kinesisk bookmaker i Cassavetes ”Mordet på en kinesisk bookmaker”; i andra filmer spelar han riktiga svin). Ett omfattande retrospektiv tillägnades ”banbrytande amerikansk komedi” under rubriken The Unquiet American, sammanställt av kritikerkritikern Jonathan Rosenbaum. Bland titlarna fanns ”Dr Ts 5000 fingrar”, ”The King of Comedy” och ”Fyra fula fiskar”. Värt biljetten bara det.

Wien har – naturligtvis inte, frestas man säga – någon tävling. Ett par små priser har man dock inte klarat sig utan att dela ut. Ett, det sakligt benämnda Vienna Film Prize, utdelas till en inhemsk produktion av borgmästaren i samråd med kulturdepartementet och Kodak. Välförtjänt mottagare var Jessica Hausner för ”Miraklet i Lourdes”, en av de just nu klockrenaste på art house-repertoaren (se den). En Fipresci-jury är också närvarande och delar då ut ett pris till en debut eller andra film, antingen spelfilm eller dokumentär. Undertecknad satt med i denna i år.

Jan Lumholdt med Fipresci-vinnaren Yu Guangyi

Något så lättsamt som ”Miraklet i Lourdes” återfanns inte i sistnämnda kategori. Oren Movermans ”The Messenger” med Woody Harrelson och Samantha Morton fanns visserligen i startfältet men detta välgjorda drama om amerikanska soldater med uppdrag att meddela anhöriga om dödsfall tillhörde popcornkategorin i dessa kvarter. Resten var ett menageri av mycket exotisk art, ur vilken vi anmodades plocka fram ett högsta höns. Inte lätt, fast på ett bra sätt. Här fanns en fransk dokumentär om jordbrukssituationens gradvisa kris sedan 60-talet, ”Les Temps les graces”, en kanadensisk dokumentär, ”L´encerclement – La démocratie dans les rets du Néo-libéralism” bestående av talande huvuden under två timmar och 40 minuter (och förvånansvärt fängslande) och en dokumentär om hemlösa i den kaliforniska öknen, ”Below Sea Level”.

Inte en film var ointressant, särskilt inte ”The Anchorage” av amerikanske C.W. Winter i samregi av svenske Anders Edström. Filmen utspelar sig i Stockholms skärgård och i centrum står en ensam kvinna (spelad av Edströms egen mor). Vi följer hennes små vardagsbestyr i ett stämningsstycke som upplevdes alltför obskyrt för några stöd från SFIs sida men som med mera än önskvärd tydlighet har stimulerat jurys på flera filmfestivaler, så även i Wien -09.

Hans Hurch

Vänner av ny kinesisk film fick till slut sista ordet. Selektionskommittén med überobstinate festivalchefen Hans Hurch i spetsen hade plockat fram en handfull mycket sevärda alster österifrån. ”Eight Diagrams”, en handfast skidring av en nyårsnatt i Kanton med olika förvirrade och sexuellt kranka själar korsandes väg var en. En annan var ”Jalainur”, en visuellt mycket stilig berättelse om världens sista ångloksförare i gränslandet mellan Kina och Ryssland. Slutligen, och bäst, var, tyckte denna jury, ”Survival Song” den andra installationen i en planerad trilogi om moderniseringen av sin norra Manchuriet. Det handlar om medellösa skogsjägare och hur de gradvis tvingas in i industrialiseringens anonyma maskineri. Rejält mycket mera underhållande än vad det låter och mycket innovativt filmad. Men dessvärre, då detta rör sig om en dokumentär, lika tragisk som sann. Yu Guangyi heter regissören och Fipresci-vinnaren i Wiens senaste upplaga. Ett namn värt att följa, och säkert inte för sista gången under just denna festival, en av Europas absolut roligaste att besöka.

Av Jan Lumholdt

Torontos internationella filmfestival (TIFF) beskrivs bäst som en koloss. Även om man som filmjournalist är van vid stora festivaler i storstäder blir Toronto med sitt utbud, sin stjärnglans – som nog bara klås av Cannes – och sin likhet med Manhattans finansdistrikt (en mindre smickrande jämförelse) överväldigande.

Av Hynek Pallas

Den 34-åriga festivalen har på senare år kritiserats för sin »Hollywoodifiering«. De amerikanska storbolagen har i snart ett decennium använt Toronto som en lanseringsplattform för Oscarsnackisar – något som i år blev än mer märkbart i och med att tio filmer kan nomineras till statyetten 2010.

Och fjolårets publikvinnare på TIFF, Slumdog Millionaire – som gick vidare och plockad hem åtta statyetter – följdes i år av Oprah Winfrey-producerade Precious: Based on the Novel Push by Sapphire, något som av mängden press filmen fick var lätt att tippa redan tidigt under festivalen.

TIFF startade som en publikfestival men har alltså kommit att bli allt viktigare för industrifolk. De första dagarna var medierna fyllda av kritik även av denna anledning, och folk jag talade med utanför festivalen berättade hur svårt det var att göra impulsbesök. Man tvingasatt beställa biljetter långt i förväg till de attraktivaste filmerna, och biljetterna går loss på mellan 20-40 kanadensiska dollar.

Med det sagt, så var publiken på de publika visningar jag såg oerhört entusiastisk och respektfull i salongen – få mobiltelefoner hördes.

Också mängden filmer och sektioner i Toronto är överväldigande. Det är svår att finna ett festivalnarrativ i dem – teman saknas helt – de känns därmed svåra att följa annat än genom att pricka in filmer på måfå. Så är också TIFF på många sätt en best-of-festivalerna-festival.

Fipresci-juryn bevakar två sektioner, Special Presentations och Discovery. Jag valde den senare för att slippa just filmer som redan valsat runt i Cannes och Venedig.

Discovery är vikt åt förstagångsregissörer från världen över (det var här Farväl Falkenberg hade premiär 2006) och kvaliteten på filmerna är därefter: en berg-och-dalbana.

Det är en spännande sektion till både form och tema: De möjligheter som den digitala filmtekniken ger syns allra bäst i de här sammanhangen, något jag noterade på fjolårets festival i Pusan där jag bevakade en liknande sektion för ny asiatisk film. Och de intressantaste – om än inte bästa – filmerna i Discovery-sektionen blandade fiktion och dokumentärt material i berättelser från platser och länder som vi sällan ser på film.

Mexikanske Rigoberto Perezcanos skildrar i Northless förvisso en plats vi sett mycket på film – gränsområdet mellan Mexico och USA. Men i hans berättelse om en man som försöker ta sig norrut finns både filmmässigt – i subjektivt foto, och ljudanvändning – och intrigmässigt en del fräscha infallsvinklar.

Colombianen Oscar Ruiz Navias Crab trap däremot tar oss till en colombiansk kustby dit en ung vit man anländer på väg bort från storstaden och möter en svart befolkning som ligger i fejd med en nyinflyttad vit. Denne har köpebevis på marken där de bor och vill bygga ett hotell på platsen.

Den fiktiva historien är inte helt lyckad, men det dokumentära innehållet – som när byns unga män sitter och pratar och super och på ett vardagsmässigt vis talar om sina liv – är alldeles utmärkt. Fotomässigt fina naturscener som andas Malick. Och hela filmen fångar på ett intressant vis frågor om postkolonialism och ras, modernitet och traditioner.

Indiska Man beyond the bridge av Laxmikant Shetgaonkar– som fick FIPRESCIs pris – är mer traditionellt fiktiv. Den utspelar sig på Goa, och är en oerhört lågmäld snudd på neorealistisk indisk film. Man beyond the bridge handlar om en skogsvaktare och änkling som hunsas av sin boss och av männen i byn som stjäl ved framför näsan på honom. När en galen kvinna flyttar in i hans trädgård växer långsamt en relation fram mellan den. Först och främst en fin bild av ensamhet, och i bakgrunden finns frågor om religion och korruption. Allt subtilt och ofta humoristiskt skildrat på ett sätt som ibland påminde om absurditeten i östeuropeiska 60-tals filmer.

Rumänien är knappast ett okänt land i filmsammanhang längre, men Radu Judes slipade långfilmsdebut handskas med mer samtida frågor än många av kollegornas filmer. The happiest girl in the world handlar om en sextonårig flicka från landsbygden som vinner en bil i en kupongtävling och åker med föräldrarna till Bukarest för att kvittera ut vinsten mot att hon ställer upp i en reklamfilm. Mellan tagningarna eskalerar bråken mellan dottern och föräldrarna – som vill sälja bilen direkt – men hon måste ändå vara the happiest girl in the world i reklamens värld. Judes stil känns igen från hans kortfilmer: en humoristiskt men lakonisk rumänsk neorealism utan krusiduller. Filmen kan också ses som en reflektion över det faktum att de flesta rumänska spelfilmsregissörer idag livnär sig på reklamfilmande.

Också Rwanda har figurerat i flera filmer på senare år. I Philippe van Leeuws The Day God walked away skildras folkmordet genom ögonen på kvinna som flyr in i skogen och träffar en skadad man. Det bästa i den nästintill ordlösa filmen är hur den skildrar ”det nakna livet”, hur kvinnan och mannen hon träffar måste återgå till ett slags ur- stadium. Även intressant hur filmen visar sorg och svårighet acceptera sin överlevnad – survivors guilt utan några heroiska övermänniskoöden.

The Disappearance of Alice Creed av J Blakeson har en given plats bland senare års brittiska gangsterdramer. Underhållande, och både till bild och ljud formmässigt väl genomförd genrefilm om en kidnappningshistoria där de inbördes relationerna mellan de två kidnapparna och kvinnan de kidnappat ständigt bjuder på överraskningar. Betydligt mycket mer skoj, överraskande och spännande än något Guy Ritchie bjudit på.

Norska Margreth Olins Engelen med Gunilla Röör och Maria Bonnevie är något av en besvikelse om man som jag är ett fan av regissörens dokumentärfilm Kroppen Min. Men det personliga perspektivet finns kvar i berättelsen om en ung flicka vars pappa dör, varpå hon växer upp med mamman – spelad av Röör – och hennes hustrumisshandlande alkoholiserade pappa. Så blir hon heroinist och adopterar bort sitt barn. På plussidan är det ett komplext, och oerhört engagerande, kvinnoporträtt. Kanske till och med flera porträtt – i och med bilden av mammans val samt Olins eget perspektiv som ligger över filmen genom att regissören bidrar med en subjektiv berättarröst.

Samtidigt som det finns en smart ekonomi i hur filmen berättas i tidshopp, så finns det en viss schizofreni i den estetiska framtoningen: ömsom barnets realism (tänk Flickan med närbilder). Och en alldeles för sentimental ljudläggning. En del riktigt starka scener, som framförallt kommer när materialet får vara hårt, snudd på dokumentärt. Det kommer inte som någon överraskning att Stefan Jarl har varit manuskonsult på filmen.

Utanför Discovery-sektionen gjorde festivalen verkligen skäl för sin best-of-stämpel.

Xavier Dolons J´ai tué ma mère hade förvisso kunnat visas i Discovery, men denne wunderkids debutfilm – Dolon är 21 år gammal – har redan plockat hem fyra priser i Cannes och på mängder av andra festivaler. Dessutom är han från Quebec och fick nog med publicitet. Filmen är en skamlöst underhållande lågbudgetdebut om relationen mellan homosexuell tonårspojke med konstnärliga ambitioner och hans mamma. Lånar på ett friskt sätt från, bland många andra, Almodóvar.

Jag brukar stryka besvikelserna från mina festivaldagböcker, men eftersom Fatih Akin hör till mina favoritregissörer så måste jag ta tillfället i akt och beklaga mig. Akins Soul Kitchen är en klumpig halvmörk komedi som påminner om misslyckade svenska mellanbudgetkomedier av sämsta slag. Dåliga skämt ältas om och om igen och blir till otajmade poänger – och alldeles för mycket av regissörens skivsamling intryckt över filmen.

Todd Solondz Life during wartime har verkligen sina poänger. Samtidigt är det svårt att känna att regissören inte trampar omkring i samma område än en gång när han gör en slags uppföljare till Happiness fast med nya skådespelare i rollerna. Förort, pedofili, ensamhet… och så vidare. Den stora behållningen är Pee Wee Herman som förkroppsligar filmens huvudsakliga tema – att falla från nåd efter ett fruktansvärt brott och inte kunna komma tillbaka..

Luca Guadagnino Io sonno amore anlände som den hetaste italienska snackisen från Lido – och det var välförtjänt. Formmässigt och scenografiskt är Guadagninos film utsökt, och mycket välfotad. Ett klassiskt drama om en familj i Milanos överklass som för tankarna till Visconti. Tilda Swinton är suverän i rollen som modern i familjen som inleder affär med sonens kompanjon.

En del av de mer sensuella matlagningsinslagen i filmen förde tankarna till Claire Denis, som kom till Toronto från Venedig med sin senaste film, och sin hittills bästa.

White material återvänder 21 år efter Chocolat till Denis Afrika i ett för regissören typiskt komplext kvinnoportätt. Hon spelas Isabelle Huppert – som i filmens första 15 minuter är magiskt bra – och vägrar att lämna sin kaffeplantage i ett namnlöst afrikansk land, trots att franska armén lämnar regionen och rebeller och barnsoldater kommer närmare. Edgy foto och klipp, fina bilder av trakten klippta på ett sätt så att man förstår varför Hupperts karaktär älskar platsen.

Samtidigt som det finns en bra postkolonial kritik så skrivs den aldrig tittaren på näsan, utan kvinnans ignorans till varför hon skulle drivas från platsen kontrasteras väl mot hennes kärlek till den. Sensuella taktila bilder av kaffebönor (tänk degknådningen i Nenette et Boni) och effektivt stämningsskapande soundtrack av Stuart Staples (Tindersticks) som matchar musiken i There will be blood.

Jessica Hausners Lourdes kommenterade jag med en rad i min anteckningsbok: »Om Roy Andersson regisserat Sällskapsresan«.

Haussner laborerar med en liknande tablåstil som i sin förra film, den här gången i vallfärdsorten Lourdes dit en ung rullstolsbunden kvinna anländer med en busslast personer som hoppas på mirakelkurer.

Iranskfödda videokonstnären Shirin Neshats långfilmsdebut Women Without Men – som plockade hem regilejonet i Venedig – bär visserligen spår av tyngden i att överföra ett videoverk till långfilmsnarrativ, men jag tycker nog att Neshat på det stora hel lyckas väl med att väva samma fyra kvinnors öden kring den iranska kuppen 1953, utan att göra avkall på det vackert poetiska i sitt bildspråk.

Filmerna från Special Presentation kommer säkert att ta sig till Sverige på något sätt – de tre sista filmerna, som hörde till de stora ögonblicken i Toronto, är alla köpta av Folkets Bio och får svensk premiär under det närmaste halvåret. Det är förstås glädjande.

Men för varje festival jag åker på blir jag allt mer bekymrad över det stora gapet mellan alla dessa fantastiska små debuter och udda pärlor som fastnar i festivalcirkusen och blir en angelägenhet för en handfull cineaster, eller i värsta fall, industrifolk.

På plats i Toronto pratade jag med Efe Cakarel, grundare till on-line-cinemateket The Auteurs. Liksom Festival Directs (IFC) video-on-demand-tjänst för festivalfilmer (funegrar bara i USA) letar de efter lösningar för att kunna få ut filmer som Crab Trap på sidan i koppling till festivaler.

Det vore att öppna ett nytt fönster, och möjligheter till ny dialog mellan kritiker, publik och filmer. Som det är idag kan det gå flera år innan en film av det här slaget ens dyker upp på någon svensk festival, och chanserna att skriva om den då är ofta små. Som filmjournalist och kritiker ser jag detta som den viktigaste frågan att lyfta för den internationella smalfilmens framtid: hur och var ska vi – enskilda kritiker men också FIPRESCI som organisation – placera oss så att vi kan rapportera om dessa filmer på ett sådant vis att de fortsätter att nå en publik? Hur ska vi fortsätta att vara relevanta för en dialog om filmer med publiken?