RSS
15 Jan 2014

Greta till Anna Odells “Återträffen”

Skribent: Svenska Filmkritikerförbundet | Publicerad under: Information, Nyheter
Återträffen. Foto: TriArt Film

Återträffen. Foto: TriArt Film

Svenska Filmkritikerförbundet tilldelar Anna Odells film “Återträffen” 2013 års Greta med följande motivering:

Huruvida ”Återträffen” är dokumentär, spelfilm eller konstprojekt är nästan lika sinnrikt konstruerat som en kinesisk ask. Från planering till utförande håller Anna Odells långfilmsdebut en självklarhet i berättandet, en rytm i bilderna och en hand med skådespelarna utan ett falskt tonfall. Att ämnet är mobbning, maktstrukturer och gruppdynamik, att historien är upphovskvinnans egen och hur filmen genom sin komplexa form vrider på perspektiven för alla inblandade bidrar på alla plan till en exceptionell filmupplevelse.

I Anna Odell har Sverige fått en raffinerad filmskapare av synnerlig talang. Man ser minst sagt ivrigt fram emot flera bidrag på duken.

Regissören Anna Odell kommenterar:

– Tack! Eller vad man säger. Jag är både överraskad och inte. Inte överraskad eftersom jag efter all grundlig föreberedelse och research var ganska säker på resultatet. Men jag är överraskad över hur en sådan här film som man kanske tänker sig att inte alla kommer att älska har tagits emot och nu har setts av över 100 000. Ganska bra för en ”smal” film. Det har också varit intressant att ta del av kritiken, särskilt sådant som jag inte själv har tänkt på, också av det negativa. Jag har ännu en del texter kvar att söka upp när jag har landat – jag har i stort sett jobbat sedan 2009.

GRETA är en plexiglas-skulptur på vilken en ingjuten bildsekvens ur vinnarfilmen betraktas av Greta Garbo, fångad i profil av Einar Nerman på den klassiska teckningen “Den gudomliga”. Priset delas ut årligen efter omröstning bland Filmkritikerförbundets medlemmar.

Bland tidigare pristagare finns Gabriella Pichlers “Äta sova dö” (2012), Ruben Östlunds “Play” (2011), Babak Najafis “Sebbe” (2010), Fredrik Edfeldts “Flickan” (2009), Ruben Östlunds “De ofrivilliga” (2008) och Johan Klings “Darling” (2007).

7 Jan 2014

Rapport från Palm Springs

Skribent: Svenska Filmkritikerförbundet | Publicerad under: Festivalrapporter, Nyheter
Fill the void

Fill the void. Foto: Sony Pictures Classic

Palm Springs international film festival 2013

Av Jacob Lundström

Palm Springs är en stad som först etablerades som resmål för Hollywoods elit i början av 1900-talet. År 1963 kom också filmen “Vild weekend i Palm Springs” – men numera är staden förhållandevis avsomnad som partydestination. Istället är det en plats dit man åker för att tillbringa de sista ljuva åren.

Men staden har inte helt förlorat gamla tiders glam och lever inte minst upp under filmfestivalens öppningsgala. Då är den röda mattan utrullad och filmkändisarna på plats för att ta emot diverse priser. Det är trots allt veckorna innan Oscarsgalan och där spelar Palm Springs filmfestival trots allt fortfarande roll. Bradley Cooper från “Du gör mig galen!” och Ben Affleck med flera från “Argo” var således på plats för att ta emot priser och stärka sina kandidaturer.

Det stora amerikanska filmpriset tar också plats i festivalprogrammet. Men här återfinns inte bara amerikanska Oscarsfavoriter utan festivalen gör verkligen skäl för sitt internationella prefix. På årets festival visades hela 42 av de 71 filmer som skickats in som nationella Oscarsbidrag till priset för bästa icke-engelskspråkiga film. Eller som det heter på engelska: ”foreign-language film”.

Bland dessa 42 filmer skulle vi i Fipresci-juryn – som förutom jag själv bestod av amerikansk kritiker från Boston och en polsk kritiker boendes i New York – hitta våra pristagare.

Eftersom Palm Springs omges av öken samt höga berg i norr, väster och öster är det ganska behaglig temperatur under festivalen i början av januari. På turistfronten är det dock lågsäsong och istället tar filmbesökarna över staden. De är pensionärer som tycks komma i busslaster från stora delar av USA till Coachella Valley. Varje visning var fullsatt.

Som väntat fick vi uppleva skarpa kontraster och olikartade berättelser från världens alla hörn. Från mexikansk feel bad i “After Lucia” till Algeriets historiska drama “Zabana!” som fungerade som prequel till Gillo Pontecorvos antikoloniala klassiker “Slaget om Alger”.

Det gick också att skönja olika taktiska överväganden i den nationella urvalsprocessen. Sverige hade som bekant fegat ur och satsat på krim med helikopervyer över Stockholm, det vill säga den konstlösa Lasse Hallström-thrillern Hypnotisören, medan Danmark mer skickligt anpassat sig till Oscarsjuryns önskemål med A royal affair. Samma sak kan sägas om Norges Kon-Tiki – även den en storproduktion med historisk lokalfärg.

Programmet bjöd dock även på andra nordiska filmer som inte ansetts Oscarskompatibla – bland annat Mikael Marcimains “Call girl” och så Dag Johan Haugeruds lysande “Som du ser meg” som tyvärr inte fått svensk distribution (och nyligen snuvades på Nordiska rådets filmpris till förmån för Thomas Vinterbergs “Jakten”).

Vi i juryn utsåg i slutändan Israels utsökta “Fill the void”, om äktenskapsmäkleri bland Tel Aviv ultraortodoxa judar skildrat med subtil sensualism och respektfull intimitet, till bästa film. Det manliga skådespelarpriset gick till ensemblen i italienska “Caesar must die” och det kvinnliga till Emilie Dequenne i belgiska “Our children”.

4 May 2013

Rapport från Istanbul

Skribent: Svenska Filmkritikerförbundet | Publicerad under: Festivalrapporter, Nyheter

Camille Claudel 1915. Foto: Wild Bunch

Camille Claudel 1915. Foto: Wild Bunch

Av Jon Asp

Att singelbiografer med kvalitetsfokus försvinner till förmån för cineplex i köpcenter och gallerior är en utveckling som nog inget filmland kan relatera till. Hemkommen från den internationella filmfestivalen i Istanbul – upplaga 32, 30 mars-14 april – är jag väsentligen påmind om den trängande biosituationen. Som medlem i den internationella juryn hade vi att utse en vinnare av tretton filmer: elva utländska, två turkiska – samtliga på det lösa (och forcerade) temat litterär bearbetning eller kreativt skapande (vilket gjorde att flera klasstitlar, från “Äta sova dö” till Berlinfilmer som “A Child’s Pose” eller “Harmony Lessons”, trängdes i flera spännande sidosektioner).

Men händelserna överskuggades av en sedan länge pågående konflikt mitt i centrala Istanbul, där stadens och festivalens mest anrika biograf, Emek, planerar att “flyttas” ett par våningar upp i en nybyggd galleria på paradgatan Istiklal ett par kvarter från det gigantiska Taksimtorget, där för övrigt landsfadern Atatürk står staty. Under de senaste åren har festivalen inte kunnat använda den 800 platser stora Emek, vilket gör det svårt för festivalen att möta publikbehovet (samma problem som Stockholm och Göteborg har).
För flera decennier sedan upphörde Istanbuls cinematek (dess en gång så imponerande arkiv ligger enligt uppgift och ruttnar någonstans) och i dag är det omöjligt att, förutom vid specialvisningar, se icke-dubbad utländsk film i den annars kulturkosmopolitiska staden. Förra året var samtliga biofilmer på topp-tiolistan inhemska (och det var inte Ceylans “Once upon a time in Anatolia” eller Emir Alper’s “Beyond the Hill”).

Samma dag som jag anlände till festivalen greps en turkisk jurykollega av polisen efter helt fredliga demonstrationer för biografens överlevnad. Tillsammans med en handfull andra godtyckligt utvalda fick han tillbringa natten i myndigheternas förvar, kafkaartat förflyttad mellan olika stationer, dyblöt efter att ha blivit träffad av polisens vattenkanoner och sent erbjuden torra kläder.
Tidigt på morgonen släpptes han och kunde återgå till juryarbetet. Polisens misstag var uppenbart för alla. Veckan därpå, när festivalen avslutades, avstod man från att ingripa under en ny, ännu större demonstration för biografen. På festivalens tv-sända prisceremoni höll en tillrest filmelit brandtal för Emek, däribland hedersgästen Peter Weir och Carlos Reygadas, som uppmanade publiken att fortsätta kämpa, efter att Costa Gavras utfärdat appell helgen före.

Motsvarande uppbåd av lokala pådrivare är förstås svårt att tänka sig i Sverige, även om tillfällen knappast saknats vare sig i Stockholm eller i Göteborg, där uppåt tiotalet anrika biografer fått stryka på foten under det senaste decenniet.
Som vinnare i den internationella tävlingen utsåg vi hur som helst “Camille Claudel 1915”, en modern Jeanne d’Arc-saga med en mördande bra Juliette Binoche i titelrollen, som i sina bästa stunder för tankarna till Maria Falconetti i Dreyers oantastliga film från 1928. I ett Bruno Dumont raderar närvaron av en stjärnaktris och den traditionella biopicen. Otroligt nog fick filmen – för att vidare anknyta till tävlingsmomentet – inte ett enda pris i Berlin och saknar vad jag vet ännu svensk distribution.

8 Jan 2013

GRETA till Gabriela Pichlers “Äta sova dö”

Skribent: Svenska Filmkritikerförbundet | Publicerad under: Information, Nyheter

20130108-022900.jpg

Svenska Filmkritikerförbundet tilldelar Gabriela Pichlers film “Äta sova dö” 2012 års Greta med följande motivering:

I ett svenskt filmlandskap där vi ibland har saknat en Loach eller två Dardennes dyker Gabriela Pichler upp som klockren kandidat. Vad mera är gör hon det redan med egen röst. Skall någon föregångare egentligen nämnas är det Bo Widerberg, vars credo “Liv till varje pris” sällan haft en fräckare förmedlare.

Med hjärta och humor tas vi till ett i högsta grad trovärdigt samtidssverige på den skånska landsbygden där livet erbjuder litet annat än orden i filmens titel. Mitt i grådiset står 20-åriga Raša ut som en formlig färgknall. Det gör också sannerligen Nermina Lukač, som spelar henne utan tillstymmelse till falsk ton.

Gabriela Pichler och hennes vänner har begått en inget annat än superb långfilmsdebut!

Regissören Gabriela Pichler kommenterar:
– Tänk om man hade vetat detta för ett år sedan när man slet sitt hår… Man vänjer sig aldrig vid priser. Eller bra kritik. Dels uppskattningen, såklart, men även hur filmen uppfattas. När man väl är färdig med en film så är den ju ute ur ens händer och lever sitt eget liv. Att då få se hur den uppfattas, ibland på sätt som jag aldrig ens har tänkt på, det är verkligen sjukt spännande.

GRETA är en plexiglas-skulptur på vilken en ingjuten bildsekvens ur vinnarfilmen betraktas av Greta Garbo, fångad i profil av Einar Nerman på den klassiska teckningen “Den gudomliga”. Priset delas ut årligen efter omröstning bland Filmkritikerförbundets medlemmar.

Bland tidigare pristagare finns Ruben Östlunds “Play” (2012), Babak Najafis “Sebbe” (2011), Fredrik Edfeldts “Flickan” (2010), Ruben Östlunds “De ofrivilliga” (2009) och Johan Klings “Darling” (2008).

3 Dec 2012

Rapport från Toronto

Skribent: Svenska Filmkritikerförbundet | Publicerad under: Festivalrapporter, Nyheter

Tabu. Foto: The Match Factory

Av Jon Asp

Efter att ”The Artist” gjort rent hus på Oscargalan tidigare i år tycks filmvärldens retrovåg rulla vidare. Jakten på nya återerövringar i gamla format, tidstypiska bilder och efter verkliga händelser sker med skiftande delar kreativitet och nostalgi. Snarlika ideal var högst påtagliga också vid den 37:e filmfestivalen i Toronto, som från hjärtat av Ontariometropolens själ- och historielösa skyline sin vana trogen förenade europeiska auteurer med nordamerikansk stjärnstatus. (Hade det inte varit för behaglig septembersol och de lättmanövrerade filmsalongerna, hade det känts rätt kallt mellan alla Starbucks och entoniga festivalvolontärer i orangea t-tröjor.)

Kreativa retrofilmen ”Tabu”, en av Berlins främsta titlar i år, nådde ända till Toronto. I två delar, Paradise Lost och Paradise, växlar Miguel Gomes från samtida Lissabon till en afrikansk kolonialmiljö under 1960-talet. Filmen utgör en social kritik men också en lekfull pastisch över den västerländska kulturens narcissistiska kanonbildning. Filmen är inspelad på 16mm svartvitt (frånsett Carlos Reygadas ”Post Tenebras Lux” årets mest inspirerande bildexperiment). En saklig voice-over och några fina fado-versioner av välkända poplåtar kompenserar mer än väl för den andra halvans stumhet. Tillsammans med förra filmen, det folkloristiska dokudramat ”Aquele Querido Mês de Agosto”, gör ”Tabu” Gomes till en av Europas i dag mest intressanta regissörer.

I vissa Torontofilmer utgjorde annars de korniga återblickarna, oftast i form av journalbilder, hela behållningen, som i Margarethe von Trottas alltför tv-mässiga ”Hannah Arendt”, där den egensinniga filosofen skildras i ljuset av Eichmann-rättegången i Tel Aviv 1961. Samma tid återkommer i den dramatiserade dokumentären ”Love Marilyn” av Liz Garbus, unika tidsdokument vars värde under det nya seklet tycks stiga stadigt, ännu mer så efter att Monroes ”Fragments” släpptes häromåret – dikter, brev och anteckningar som exponeras flitigt i filmen och som delvis reviderar bilden av 1900-talets största popikon.

Främst var det dock 70-talet som dissekerades i ett antal uppmärksammade filmer på festivalen. I Ben Afflecks ”Argo” – tillsammans med David O. Russells ”Silver Linings Playbook” Torontos två hetaste Oscarkandidater – skildras revolutionen i Iran med start 1979, då 52 amerikanska diplomater togs som gisslan i Teheran. Affleck spelar själv den slipade CIA-agenten i en osannolik historia om hur ett fiktivt Hollywoodteam bidrar till gisslans fritagning.

Om Affleck inte sparar på krutet i vare sig karikatyrer eller kostymer så var Olivier Assayas ”Après mai”, manusvinnare från Venedig, desto mer personlig och lågmäld. I kölvattnet av 68-rörelsen får vi följa några unga franska revolutionärer och deras desillusioner i gränslandet mellan fri konst och politisk dogmatism. Med en lika osentimental som sömlös lyrism skildrar Assayas en geopolitisk period som sällan medgav några mellanlägen. De som gillade Philippe Garrels svartvita tretimmarsepos ”Les amants reguliers” häromåret kommer sannolikt sälla sig till hyllningskören även här. Assayas uppvisar påtagliga kvaliteter för långa, tekniskt avancerade tagningar och ett säkert handlag med skådespelarna, där stjärnskottet Lola Creton från Mia Hansen-Løves ”Min ungdoms kärlek” fortsätter imponera.

Till Torontos 70-talsvintage hörde förstås i allra högsta grad även ”Call girl”, Mikael Marcimains debutfilm som fick ett övervägande mottagande en fredagskväll i en gräll galleria i ett av stadens många sterila finanskvarter. Men filmen väckte också förundran och en viss missräkning hos publiken, inte sen att uttrycka sin ambivalens över välfärdssamhällets mönsterland. Gick det verkligen till så här? Har inte socialdemokraterna gjort mycket gott för Sverige?

En annan av de bättre debuterna var ”Blancanieves”, en svartvit snövithistoria från 1920-talets Sevilla. Tre FIPRESCI-kolleger med uppdrag att utse debutvinnare överlade hur som helst bara i en minut innan ”Call Girl” korades. Tillsammans med ytterligare två kolleger hade jag att fastställa vinnare i kategorin ”Special Presentation”, filmer av mer etablerade regissörer som inte haft Venedigpremiär veckan innan.

Två av de främsta titlarna höll sig lyckligt kvar i sin samtid. Noah Baumbachs ”Frances Ha” är en svartvit (!) New York-skildring som filtreras genom Woody Allens svada, Godards lättsinne och Rohmers förstånd utan att tappa nutidsfokus. Stod ut gjorde även vinnarfilmen, François Ozons ”Dans la maison”. I samma anda som ”Sitcom” och ”Swimming pool” återkommer fransmannen här till den subtila symbiosen mellan konsten att skapa och behovet att konsumera, från tv-såpans autopilot till Madame Bovarys upphöjda tristess. Ozons film är en lekfull och tänkvärd historia om hur bristen på vardagsdrama föder krav på nya föreställningar till vilka vi alla blir medskyldiga.

Att såväl Baumbachs som Ozons film ratats i Venedig är en gåta, särskilt mot bakgrund av att filmer som Ramin Bahrani’s ”At Any Price”, Brian de Palmas ”Passion” och Marco Bellocchios ”Bella Addormentata” – samtliga visade utom tävlan i Toronto – tävlade i Venedig. Möjligen förklaras den bäst av en festivalvärld, som utöver jakten på stjärnstatus, allt oftare förväxlar tunga ämnen med konstnärlig kraft. I den världen får samtidsbetraktelserna, än hur eleganta och angelägna, i många fall svårare att hävda sig. Då framstår mindre tävlingsinriktade festivaler, såsom Toronto, som ytterligare vägvinnande.