Den 10 december anordnade Filmkritikerförbundet en hearing om hur svenskhet skildras i den svenska samtida filmen. Det blev en givande och stundtals högljudd diskussion om svenskhet och strukturer i filmbranschen.
Filmkritikern Hynek Pallas ledde samtalet, och inledde med att konstatera att de svenskar som syns i filmerna inte speglar befolkningssammansättningen, varpå filmregissören Reza Parsa invände att konstens uppgift inte är att reflektera verkligheten.
Deniz Mardol från castingagenturen Svensk casting instämde däremot i Pallas problemformulering, och sa att det är mycket värt att “svartskallar” får vara med i en film som Snabba Cash – utan att deras ursprung kommenteras i onödan.
Nathan Hamelberg från föreningen Mellanförskapet menade att det är ett problem att filmer använder schablonartade typer som många kan känna igen sig i, eftersom det då slutar med folkhemsvurm, stereotypa svenskar och att invandrarna reduceras till en “prop”. Och ska man snabbt gestalta att någon är kriminell är det lätt att välja en invandrarskådis. Hamelberg påtalade att man i svensk TV knappt kan se en snäll person med jugoslavisk härkomst.
Filmregissören Mani Masserath Agah påminde om maktstrukturerna i den svenska filmbranschen. Vem är det som bestämmer? Han sa att det inte finns någon med invandrarbakgrund varken bland filmkonsulenterna på SFI eller i de ledande positionerna på SVT, och frågade sig om det bara är vita män som kan avgöra vad svenskarna vill se.
Före detta filmkonsulenten Marianne Ahrne frågade sig då varför hon inte räknades som invandrare, men gjorde samtidigt analysen att makthavare i branschen påverkar utnämningarna till filmkonsulentuppdragen, vilket gör att invandrare diskrimineras.
Den avgående filmkonsulenten Peter “Piodor” Gustafsson instämde i att makten är koncentrerad till helsvenska män från en viss socialgrupp, och att det kan leda till att många historier filtreras bort. Han menade att Filminstutets fokus på jämställdhet mellan kvinnor och män har gjort att etnicitetsdiskussionen hamnat i skuggan.
Under hearingen gavs även ett skådespelarperspektiv på frågan. Skådespelaren Roberto Gonzalez beskrev hur han som fransman alltid får spela rollfigurer som kommer från Chile eller Mellanöstern, och påpekade att hans yrke är skådespelare, inte invandrare.
Susan Taslimi berättade hur hon flydde från Iran när hon var på toppen av sin skådespelarkarriär, bland annat eftersom regimen ville tvinga henne att spela muslimska kvinnor med slöja i propagandafilmer. När hon kom till Sverige blev det inte bättre – också här ville alla att hon bara skulle spela muslimska kvinnor med slöja. “I Iran fick jag åtminstone bra betalt”, ironiserade hon.
Av Jonas Holmberg