Av Gunnar Bergdahl
Tolv dagars filmfestival och den sobra överklasslyxen på badön Lido utanför Venedig lär mycket snart åter vara mer sömnig semester än festglad festival. Och så byggarbetsplats. Det stora festivalpalatset från Mussolinis dagar ska renoveras och få sällskap av en valliknande jättekonstruktion som tillsammans kommer att bilda ett av Europas största konferenscenter 2011. Bara den transformationen av gammal fascistarkitektur i samspel med futuristiska drömmar är värdig en film.
Vad stannar kvar? Vad tynar bort? Ingmar Bergman förklarade en gång varför han hade så delade känslor inför filmfestivalerna: ”Först ser människor kanske tre eller fyra filmer på en dag och sedan ser de ”Viskningar och rop”. Jag vill att de bara ska se min film!”
Men här blandas obevekligt bilderna, berättelserna, de geografiska förflyttningarna, sprången i tiden, stilbrotten och genrehyllningarna i en strid fors av upplevelser. En dag kastas jag mellan John Hillcoats sentimentala filmatisering av Cormac McCarthys ”The Road” – där mycket av den barskrapade och skoningslösa lakoniska prosan offrats på filmklichéernas altare – till en mycket liten amerikansk independentfilm om en gammal indian som vet att han ska dö och därför besöker släktingar och platser. Existentiella frågor både här och där men sannolikt har Sterlin Harjos ”Barking Water” kostat mindre än en procent av budgeten för ”The Road” vars dystopiska katastrofscenerier verkligen övertygar mer än den stackars Viggo Mortensen i huvudrollen. Men indianen stannar kvar.
En annan dag färdas jag till den heliga staden Lourdes i Jessica Hausners återhållna och respektfyllda skildring av en grupp katolska pilgrimer på väg till den heliga källan i staden som givit filmen dess titel. Huvudpersonen är en ung kvinna i rullstol. En vacker pietetsfylld film som långsamt borrar i trons källargångar. Hur långt blir då inte steget till amerikanen Todd Solondz oroväckande samtidsironiska ”Life During Wartime”? Här tar denne sanne auteur åter itu med övergrepp, lögner och mörka tystnader i en film som direkt kopplar till hans mästerliga genombrottsfilm ”Happiness”.
En tredje dag ser jag under några timmar två nya långfilmer av Werner Herzog – båda lika överraskande. ”Bad Lieutenant” är en nyinspelning av Abel Ferraras gamla polisfilm och nu balanserar Nicholas Cage på överspelets gräns i en underhållande thriller som förflyttats från New York och katolsk skuld till New Orleans efter orkanen Katrina. Ferrara är själv på plats i Venedig med sin intensiva halvdokumentär om Neapel ”Napoli, Napoli, Napoli” och är föga förtjust i Herzogs nyinspelning. I festivalens dagstidning kan jag följa meningsutbytet. Herzog konstaterar att han inte har sett den gamla versionen och aldrig har hört talas om någon Abel Ferrara. Men Herzog passade också på, när han ändå var i USA, att göra dramat ”Son, Son, what have You done?” med bland andra Willem Dafoe. En film som i sig är en studie i galenskapens konsekvenser och som påminner om en del av allt märkligt Herzog har skänkt oss under årens, filmernas och festivalernas lopp.
*
Det var mycket länge sedan svensk film stod i centrum på Venedig filmfestival. Möjligen 1982 då just Bergman gjorde festivalen den äran för att marknadsföra långversionen av ”Fanny och Alexander”. Men detta år har köerna ringlat långa runt en av de mindre festivalbiograferna, igår sattes extraföreställningar in och i helgen går en svensk dokumentärfilm upp i 70 kopior runt om i Berlusconi-land. Det handlar förstås om Eric Gandinis ”Videocracy” som skildrar framväxten och innehållet i det medieimperium som sägs vara Silvio Berlusconis maktbas.
Gandini, född i Italien men sedan många år verksam i Sverige, har gjort en film som fritt rör sig över sitt ämne. Det är på en nivå en filosofisk betraktelse över banalitetens ondska, på en annan en konkret skildring av ett fullständigt amoraliskt samhälle där själva underhållningsindustrin, mediet i sig, har utplånat allt innehåll. Kvar finns människors drömmar om lyftet och profiterna för systemets ägare. Magnaten i agentbranschen spelar Mussolini-hyllningar på sin mobil, festerna fortsätter med unga nakna kvinnor, hemmafruar strippar för ett ögonblick i tevesolen..
Det är en skrämmande bild – kanske föga överraskande för en svensk – men om ”Videocracy” faktiskt är en blick in i vår egen nära framtid är det en minst sagt uppfordrande film. Även i Venedig är det en film som snarare göder än föder en diskussion. Här är vi alla riktiga demokrater som uppskattar kultur och med gemensam fasa betraktar fenomenet Berlusconi.
Samma dag inviger Tarik Salehs animerade långfilm ”Metropia” festivalens kritikervecka. Gandini och Saleh har tillsammans produktionsbolaget Atmo och deras filmer är båda mångåriga projekt som vuxit fram sida vid sida på ett litet produktionskontor i Stockholm. Och det finns sannerligen innehållsliga paralleller. Om Gandini skildrar den känsla av paranoia som det italienska mediesystemet skapar fyller Saleh på med en obehagligt vacker dystopisk europeisk framtid. Vi befinner oss 2024, samtliga tunnelbanelinjer är sammanlänkade, stora kommersiella intressen härskar och ett särskilt schampo innehåller kontrollsubstanser som glider in i våra hjärnor. Det är visuellt svindlande och egensinnigt, en blandning av serie-estetik och sciencefictionklichéer. Det är en grå, mörk och paranoid värld med inre röster, styrda människor, onda krafter och hjälplösa individer. Historien är väl skruvad och filmen hade säkert blivit ännu bättre med mindre av konkreta detaljer och mer av inre oro.
Men Saleh ser lycklig ut därframme på podiet. Han har sällskap av Vincent Gallo och Stellan Skarsgård när han presenterar filmen. Det är nämligen en svensk film som är direkt riktad mot en internationell publik där figurerna talar engelska och där även Hollywoodstjärnan Juliette Lewis har bidragit med sin röst. Tillsammans gjorde Gandini och Saleh dokumentären ”Gitmo” om Guantanamo-fängelset. ”I det arbetet föddes behovet att gå djupare in i den Kafka-liknande känsla som mycket av vår tid bär med sig”, säger Tarik Saleh.
Som om allt detta inte var nog ser jag samma dag också Jesper Ganslandts nya film ”Apan”. Också det en skildring av inre upplösning men med ett strikt individuellt perspektiv. Olle Sarri spelar med intensiv närvaro och fullständig trovärdighet mannen som uppenbarligen gjort något fruktansvärt. Något har hänt, som Joseph Heller konstaterade en gång i en roman över 400 sidor. Ganslandt använder sig – åtminstone inledningsvis – av samma fungerande dramaturgi. ”Apan” är en nervig, obehaglig och laddad film. Klippning, foto, ljudläggning – ja, allt samverkar för att skapa en känsla av osäkerhet och stundande katastrof. Efter visningen träffar jag Jesper utanför biografen. Han står med ett stort fång blommor och jag gratulerar till en bra film och frågar lite försiktigt om han har sett Michael Hanekes ”Den sjunde kontinenten”. Ty så bra är denna svenska film just nu denna dag i mitten av filmvärldens intresse. ”Självklart, ingen är som Haneke”, svarar han.
I ett försök att skaka av mig denna samlade tyngd av tre svenska filmer går jag in i festivalens bokaffär och pratar lite med en av de unga anställda. När hon hör att jag är från Sverige säger hon att hon måste se ”Videocracy”. ”Ingen vågar eller kan göra en sådan film i Italien”, säger hon och lägger sedan till: ”Men köp inget här. Den här bokaffären ägs av Berlusconis dotter!”
*
Det lyxigaste hotellet på Lido i Venedig heter Excelsior. Där, bland guldglitter, marmor och stora tavlor på väggarna, bor filmfestivalens största stjärnor. Här driver de italienska papparazzi-fotograferna fram som ett stim blixtsnabba pirayor över ett korallrev av kvarts-, halv- och helkändisar. Här såg jag Michael Moore komma vaggande i en svettig röd tröja, med gympadojor och kepsen på plats och fotograferna som gick till blixtrande attack. Det var dags för den första frågestunden om hans nya film ”Capitalism – a love story.
Det är nu 20 år sedan Moore gjorde sin första film ”Roger and me”. Den handlade om hemstaden Flint, Michigan, själva ursprungsplatsen för General Motors och vad som hände när GM började lägga ner och sparka folk. En slags förövning i det lilla till dagens amerikanska sociala härdsmälta. Nu finns bilder ur den filmen med i denna, precis som blandningen av skämt och allvar som fanns i ”Bowling for Columbine”, ”Fahrenheit 9/11” och ”Sicko”.
”Det var en stor dag när Barack Obama nyligen sparkade chefen för GM. Det var något jag aldrig hade trott att jag skulle få vara med om”. Säger Moore och sätter på sin svada.
Moores grundtes är att kapitalismen är anti-demokratisk. Han hittar inget om fri företagsamhet i den amerikanska konstitutionen. Bara citat om det allmännas bästa och att välstånd ska byggas för samtliga medborgare.
Så drar han siffror som en skjutglad sheriff: varje 7:e sekund blir en amerikansk familj vräkt på grund av obetalda lån, 40 miljoner amerikaner kan inte läsa och skriva ordentligt, 80 procent kan inte peka ut Irak på kartan (”det borde finnas en lag som förbjöd krig om inte en majoritet av folket ens kan peka ut var landet ligger!”), i Michigan är arbetslösheten närmare 20 procent och ”snart har kapitalismen dödat media – åtminstone i USA”, konstaterar han och tittar ut över oss flera hundra journalister som flitigt antecknar.
Han nämner Sverige som ett gott exempel på ett land med levande dagstidningar och fungerande media. ”Det är när det bara handlar om att sälja annonser som journalistiken dör”, säger han och vi är många som nickar instämmande.
I filmen möter vi trötta och utslagna amerikaner, bittra människor som bär ut sina ägodelar och tömmer sina förlorade hem. Han klipper in sekvenser från gamla propagandafilmer om kapitalismens alla goda sidor och tar hem sina gamla vanliga Bush-poänger. Filmen sträcker sig över det historiska presidentvalet i höstas och Moore har ännu stort hopp. ”Filmen är gjord med samma ambition som jag tror Obama hade när han bestämde sig för att ställa upp i presidentvalet”, säger han och illustrerar den möjliga framtiden med de som återtar sina hem och de som ockuperar sina nedlagda fabriker. Han tar Gud och kyrkan till sin hjälp och ropar på en demokratisk revolution i supermakten USA.
Men det är inte mycket som överraskar i ”Capitalism – a love story”. Kanske att det är mer allvar och mindre skämt. Trots titeln. Kanske att det faktiskt förefaller vara alldeles sant att amerikanska bolag tecknar livförsäkringar för sina anställda som faller ut till bolaget och att unga kvinnor som dör i cancer därför är riktigt bra business. Och kanske att den kapitalism som Moore så rannsakar har stöttat tillkomsten av filmen.
”Alla mina filmer har varit lönsamma och det är därför jag får fortsätta att göra nya. Kapitalisterna investerar gärna i repet som de kanske får hänga i – bara de kan tjäna en hacka på det!”
Och vem vet. I en värld där det var fullständigt otänkbart med en svart amerikansk president för bara ett par år sedan blir kanske denna ironiska men i grunden djupt allvarliga film en trumpetstöt som sätter de många i rörelse. Ty demokratin är möjligheten för USA så som Michael Moore ser det och de som nu låter de små människorna betala notan för de svindlande affärerna på börsen är inget annat än en mycket liten girig minoritet av anti-demokratiska brottslingar.
I filmens slutscen går därför Moore runt hela New York-börsen och rullar ut den där sortens gula polistejp vi har sett så många gånger på bio i andra sammanhang: ”This is a scene of crime – do not pass”.
I frågestundens sista svar upprepar han det där med sprickorna i samhället USA; den bristande skolan, den privata sjukvården, den otrygga arbetsmarknaden. Och säger att han är stolt över att vara filmare och att han hoppas att hans film är både av- och påkopplande.
Utanför väntar det hungriga stimmet av fotografer och det glittrar i kristallkronorna ovan hans huvud.
*
En dag sitter jag i Sala Grande, festivalens största salong, och känner irritationen växa. På programmet Oliver Stones nya dokumentär ”South of Border”. Varför kan de inte hålla tiden? Efter en dryg halvtimmes väntan dyker så Stone upp. Men han är inte ensam. Helt oannonserad befinner sig Venezuelas president Hugo Chavez på plats i Venedig. Nu står de där, den amerikanske filmaren och il presidente, båda med illröda slipsar, de skojar, vinkar, gör high five och boxar varandra i magen. Stämningen i salongen förändras helt. Jublet stiger, en skog av mobiltelefoner och kameror dokumenterar detta lika märkliga som oväntade ögonblick.
Så färdas vi med Stone söderut i filmen. Han inleder med den parodiska amerikanska mediebilden av Chavez som en galen kokaindiktator, USA:s svurne fiende och berättar sedan historien om den unge löjtnanten som försökte göra en statskupp för mer än 15 år sedan, som fängslades och som vid det nya millenniets ankomst valdes till president i Venezuela. Som störtades för en dag av USA-stödda krafter, som har nationaliserat oljetillgångarna, sagt farväl till den internationella valutafonden IMF och som blivit en symbol för det nya självständiga Latinamerika. Det hela är didaktiskt och enkelt men varje tydlig deklaration om nationellt oberoende från Chavez i filmen skapar jubel och applåder i salongen.
Att intervjua är knappast Oliver Stones bästa gren och mycket är gamla tevebilder uppblåsta på duken. Men det finns ett perspektiv och en linje i denna enkla dokumentärfilm om en värld i förändring. I filmen fortsätter nämligen Stone sin resa och möter också de andra presidenterna i Latinamerika. Alla förklarar de hur viktig Hugo Chavez har varit. Evo Morales i Bolivia, Christina Kirchner i Argentina, Rafael Correa i Ecuador, Fernando Lugo i Paraguay och förstås Raul Castro på Cuba.
När filmen slutar i ett hoppfullt ackord stiger ovationerna. Den unga italienska publiken hyllar stående Oliver Stone, Hugo Chavez, filmen och tanken på att världen kan förändras till det bättre. Så vrider sig historiens hjul och navet för detta förefaller befinna sig precis just här just nu.
När de bastanta säkerhetsvakterna försöker mota undan alla som vill trycka Chavez hand går han istället publiken till mötes. Det är som ett valmöte i Caracas. Han höjer handen och plötsligt blir 1~200 människor alldeles tysta. Utan mikrofon talar nu Hugo Chavez till oss på sin mjuka spanska från sin biostol på 25:e raden. Han talar om den demokratiska revolutionen, om enade folk och ett fritt samverkande Latinamerika som ska förverkliga Simon Bolivars frihetsdröm. Han talar om sin förhoppning att Barack Obama ska bli en ny Franklin D Roosevelt och han skojar om varför han har kommit till Venedig: ”Venedig och Venezuela – det hörs att vi hör samman!”
Så avslutar han med ett ”Viva Oliver!” och vi svarar med ett ”Viva Chavez!”. Det är en säregen stund mitt under den 66:e filmfestivalen i Venedig. Den verkliga världen tar över alla sagor och berättelser. Får filmerna att blekna och verkligheten att glöda. En annan värld är möjlig – om man får tro Hugo Chavez.
För ett ögonblick är alla vi som är där alldeles övertygade.
*
Annars var det amerikanska lättsmält och lättglömt. Spelfilmerna bleknar speglade i Michael Moores och Oliver Stones politiska agendor. Steven Soderberghs ”The Informant” är en lättsinnig komedi om ett alldeles verkligt fall av bolagssamverkan och en girig lösmynt chef i Matt Damon gestalt men inte heller Grant Heslovs ”The Men who stared at Goats”, med stjärngalleriet George Clooney, Ewan McGregor, Kevin Spacey och Jeff Bridges i huvudrollerna, är annat än en snabbt förbisvischande komedi om den amerikanska arméns hemliga psykoexperiment. Men den röda mattan kommer till användning precis som när festivalen hyllar den nya 3D-tekniken och Pixar Studios och ballonger svävar i stora klasar över festivalpalatset när John Lasseter och de andra bakom den svindlande nya tekniken får hederspris och nya Toy Story 3D visas.
Jag ser istället ett koreanskt kärleksdrama, en iransk samhällskritisk film om handel med barn, en slovakisk film om unga kvinnor i Dublin, en välgjord tysk film om ett ungt hemlöst par som försörjer sig som självutnämnda samariter, en dokumentär om en tysk dj, en italiensk stilsäker thriller och ett franskt ytterst välspelat vardagsdrama med titeln ”Persecution” i regi av Patrcie Chereau. Jag ser den isareliska ”Lebanon” om invasionen 1982 sedd ur en stridvagns periskop och undrar hur filmen skulle ha tagits emot om det var den senaste Gaza-invasionen som den skildrade istället. Vit fosfor då som nu och inget annat än helvetet för den enskilde soldaten.
Vid några få tillfällen bränner det till genom överdosen. Den franska regissören Claire Denis, som själv har vuxit upp i Afrika, visar filmen ”White Materials” om den postkoloniala apokalypsen. En vit kvinna, spelad med utsökt känsla av Isabelle Huppert, försöker driva sin kaffeplantage mot skörd när inbördeskriget närmar sig och allt ställs på sin spets. Plötsligt är jag med henne där på den dammiga byvägen nånstans i Afrika där unga svarta grannpojkar som hon alla känner har gjort sig en vägspärr där de står och fingrar på sina k-pistar. Det hela utspelar sig under en dramatisk vecka, allt flödar genom tiden mot den stora katastrofen. Det är en svettig upplevelse som inte lämnar mig i fred. Inte ens efter en vecka på festivalens löpande band av filmbilder.
Detsamma gäller Goran Paskaljevics ”Honeymoons” som på ett intrikat sätt låter två bröllop, ett i Tirana i Albanien, ett i en liten by i Serbien, parallellt skildra kvarvarande hat, havererande framtidsdrömmar och det nya Europas nya järnridåer. Precis som den italienska ”Good Morning Aman” av Claudio Noce berättar om en ung man från Somalia i utkanten av det samhälle som säger sig vara öppet och tolerant. Även Fatih Akins komedi ”Soul Kitchen” tar sig in mot hjärttrakten med all sin charm och fantastiska filmiska känsla – men vart tog allvaret från ”Vid himlens utkant” vägen?
Jag ser filmer från Sri Lanka, Indien, Peru och Ryssland. Jag ser dokumentärer och experimentfilmer och en berättelse om kvinnor i dagens Egypten, en slags ”Short Cuts” i den pulserande storstaden Kairo där männens värld och våld och kvinnors drömmar och verklighet konfronteras en kväll när Egypten spelar en avgörande VM-kvalmatch mot Ghana. Filmen heter ”One-Zero”, regissören Abou Zekri Kamla är kvinna, hennes fotograf är det också, precis som producenten. Det är en häftig färgstark filmisk signal från ett land som i filmvärlden är mest känt för sin stora stjärna Omar Sharif.
Han är för övrigt på plats för att skänka lite nödvändig glans åt den egyptiska storfilmen ”The Traveller” av Ahmed Maher. En film som inte så lite (läs alltför mycket) påminner om Fellinis sena produktion och som skildrar Egyptens 1900-talshistoria genom ett enskilt öde. Men den silverglänsande Omar Sharif blickar inte bakåt utan framåt:
”Just detta ögonblick, när jag berättar om den här filmen för er, är det viktigaste ögonblicket i mitt liv. Precis som också det ögonblick som kommer när presskonferensen är över kommer att vara det viktigaste ögonblicket i mitt liv.”
Må det stämma tänker jag och prickar av den 51:a filmen.
