Camille Claudel 1915. Foto: Wild Bunch

Att singelbiografer med kvalitetsfokus försvinner till förmån för cineplex i köpcenter och gallerior är en utveckling som nog inget filmland kan relatera till. Hemkommen från den internationella filmfestivalen i Istanbul – upplaga 32, 30 mars-14 april – är jag väsentligen påmind om den trängande biosituationen. Som medlem i den internationella juryn hade vi att utse en vinnare av tretton filmer: elva utländska, två turkiska – samtliga på det lösa (och forcerade) temat litterär bearbetning eller kreativt skapande (vilket gjorde att flera klasstitlar, från “Äta sova dö” till Berlinfilmer som “A Child’s Pose” eller “Harmony Lessons”, trängdes i flera spännande sidosektioner).

Men händelserna överskuggades av en sedan länge pågående konflikt mitt i centrala Istanbul, där stadens och festivalens mest anrika biograf, Emek, planerar att “flyttas” ett par våningar upp i en nybyggd galleria på paradgatan Istiklal ett par kvarter från det gigantiska Taksimtorget, där för övrigt landsfadern Atatürk står staty. Under de senaste åren har festivalen inte kunnat använda den 800 platser stora Emek, vilket gör det svårt för festivalen att möta publikbehovet (samma problem som Stockholm och Göteborg har).
För flera decennier sedan upphörde Istanbuls cinematek (dess en gång så imponerande arkiv ligger enligt uppgift och ruttnar någonstans) och i dag är det omöjligt att, förutom vid specialvisningar, se icke-dubbad utländsk film i den annars kulturkosmopolitiska staden. Förra året var samtliga biofilmer på topp-tiolistan inhemska (och det var inte Ceylans “Once upon a time in Anatolia” eller Emir Alper’s “Beyond the Hill”).

Samma dag som jag anlände till festivalen greps en turkisk jurykollega av polisen efter helt fredliga demonstrationer för biografens överlevnad. Tillsammans med en handfull andra godtyckligt utvalda fick han tillbringa natten i myndigheternas förvar, kafkaartat förflyttad mellan olika stationer, dyblöt efter att ha blivit träffad av polisens vattenkanoner och sent erbjuden torra kläder.
Tidigt på morgonen släpptes han och kunde återgå till juryarbetet. Polisens misstag var uppenbart för alla. Veckan därpå, när festivalen avslutades, avstod man från att ingripa under en ny, ännu större demonstration för biografen. På festivalens tv-sända prisceremoni höll en tillrest filmelit brandtal för Emek, däribland hedersgästen Peter Weir och Carlos Reygadas, som uppmanade publiken att fortsätta kämpa, efter att Costa Gavras utfärdat appell helgen före.

Motsvarande uppbåd av lokala pådrivare är förstås svårt att tänka sig i Sverige, även om tillfällen knappast saknats vare sig i Stockholm eller i Göteborg, där uppåt tiotalet anrika biografer fått stryka på foten under det senaste decenniet.
Som vinnare i den internationella tävlingen utsåg vi hur som helst “Camille Claudel 1915”, en modern Jeanne d’Arc-saga med en mördande bra Juliette Binoche i titelrollen, som i sina bästa stunder för tankarna till Maria Falconetti i Dreyers oantastliga film från 1928. I ett Bruno Dumont raderar närvaron av en stjärnaktris och den traditionella biopicen. Otroligt nog fick filmen – för att vidare anknyta till tävlingsmomentet – inte ett enda pris i Berlin och saknar vad jag vet ännu svensk distribution.

Svenska Filmkritikerförbundet tilldelar Gabriela Pichlers film “Äta sova dö” 2012 års Greta med följande motivering:

I ett svenskt filmlandskap där vi ibland har saknat en Loach eller två Dardennes dyker Gabriela Pichler upp som klockren kandidat. Vad mera är gör hon det redan med egen röst. Skall någon föregångare egentligen nämnas är det Bo Widerberg, vars credo “Liv till varje pris” sällan haft en fräckare förmedlare.

Med hjärta och humor tas vi till ett i högsta grad trovärdigt samtidssverige på den skånska landsbygden där livet erbjuder litet annat än orden i filmens titel. Mitt i grådiset står 20-åriga Raša ut som en formlig färgknall. Det gör också sannerligen Nermina Lukač, som spelar henne utan tillstymmelse till falsk ton.

Gabriela Pichler och hennes vänner har begått en inget annat än superb långfilmsdebut!

Regissören Gabriela Pichler kommenterar:
– Tänk om man hade vetat detta för ett år sedan när man slet sitt hår… Man vänjer sig aldrig vid priser. Eller bra kritik. Dels uppskattningen, såklart, men även hur filmen uppfattas. När man väl är färdig med en film så är den ju ute ur ens händer och lever sitt eget liv. Att då få se hur den uppfattas, ibland på sätt som jag aldrig ens har tänkt på, det är verkligen sjukt spännande.

GRETA är en plexiglas-skulptur på vilken en ingjuten bildsekvens ur vinnarfilmen betraktas av Greta Garbo, fångad i profil av Einar Nerman på den klassiska teckningen “Den gudomliga”. Priset delas ut årligen efter omröstning bland Filmkritikerförbundets medlemmar.

Bland tidigare pristagare finns Ruben Östlunds “Play” (2012), Babak Najafis “Sebbe” (2011), Fredrik Edfeldts “Flickan” (2010), Ruben Östlunds “De ofrivilliga” (2009) och Johan Klings “Darling” (2008).

Av Jon Asp

Efter att ”The Artist” gjort rent hus på Oscargalan tidigare i år tycks filmvärldens retrovåg rulla vidare. Jakten på nya återerövringar i gamla format, tidstypiska bilder och efter verkliga händelser sker med skiftande delar kreativitet och nostalgi. Snarlika ideal var högst påtagliga också vid den 37:e filmfestivalen i Toronto, som från hjärtat av Ontariometropolens själ- och historielösa skyline sin vana trogen förenade europeiska auteurer med nordamerikansk stjärnstatus. (Hade det inte varit för behaglig septembersol och de lättmanövrerade filmsalongerna, hade det känts rätt kallt mellan alla Starbucks och entoniga festivalvolontärer i orangea t-tröjor.)

Kreativa retrofilmen ”Tabu”, en av Berlins främsta titlar i år, nådde ända till Toronto. I två delar, Paradise Lost och Paradise, växlar Miguel Gomes från samtida Lissabon till en afrikansk kolonialmiljö under 1960-talet. Filmen utgör en social kritik men också en lekfull pastisch över den västerländska kulturens narcissistiska kanonbildning. Filmen är inspelad på 16mm svartvitt (frånsett Carlos Reygadas ”Post Tenebras Lux” årets mest inspirerande bildexperiment). En saklig voice-over och några fina fado-versioner av välkända poplåtar kompenserar mer än väl för den andra halvans stumhet. Tillsammans med förra filmen, det folkloristiska dokudramat ”Aquele Querido Mês de Agosto”, gör ”Tabu” Gomes till en av Europas i dag mest intressanta regissörer.

I vissa Torontofilmer utgjorde annars de korniga återblickarna, oftast i form av journalbilder, hela behållningen, som i Margarethe von Trottas alltför tv-mässiga ”Hannah Arendt”, där den egensinniga filosofen skildras i ljuset av Eichmann-rättegången i Tel Aviv 1961. Samma tid återkommer i den dramatiserade dokumentären ”Love Marilyn” av Liz Garbus, unika tidsdokument vars värde under det nya seklet tycks stiga stadigt, ännu mer så efter att Monroes ”Fragments” släpptes häromåret – dikter, brev och anteckningar som exponeras flitigt i filmen och som delvis reviderar bilden av 1900-talets största popikon.

Främst var det dock 70-talet som dissekerades i ett antal uppmärksammade filmer på festivalen. I Ben Afflecks ”Argo” – tillsammans med David O. Russells ”Silver Linings Playbook” Torontos två hetaste Oscarkandidater – skildras revolutionen i Iran med start 1979, då 52 amerikanska diplomater togs som gisslan i Teheran. Affleck spelar själv den slipade CIA-agenten i en osannolik historia om hur ett fiktivt Hollywoodteam bidrar till gisslans fritagning.

Om Affleck inte sparar på krutet i vare sig karikatyrer eller kostymer så var Olivier Assayas ”Après mai”, manusvinnare från Venedig, desto mer personlig och lågmäld. I kölvattnet av 68-rörelsen får vi följa några unga franska revolutionärer och deras desillusioner i gränslandet mellan fri konst och politisk dogmatism. Med en lika osentimental som sömlös lyrism skildrar Assayas en geopolitisk period som sällan medgav några mellanlägen. De som gillade Philippe Garrels svartvita tretimmarsepos ”Les amants reguliers” häromåret kommer sannolikt sälla sig till hyllningskören även här. Assayas uppvisar påtagliga kvaliteter för långa, tekniskt avancerade tagningar och ett säkert handlag med skådespelarna, där stjärnskottet Lola Creton från Mia Hansen-Løves ”Min ungdoms kärlek” fortsätter imponera.

Till Torontos 70-talsvintage hörde förstås i allra högsta grad även ”Call girl”, Mikael Marcimains debutfilm som fick ett övervägande mottagande en fredagskväll i en gräll galleria i ett av stadens många sterila finanskvarter. Men filmen väckte också förundran och en viss missräkning hos publiken, inte sen att uttrycka sin ambivalens över välfärdssamhällets mönsterland. Gick det verkligen till så här? Har inte socialdemokraterna gjort mycket gott för Sverige?

En annan av de bättre debuterna var ”Blancanieves”, en svartvit snövithistoria från 1920-talets Sevilla. Tre FIPRESCI-kolleger med uppdrag att utse debutvinnare överlade hur som helst bara i en minut innan ”Call Girl” korades. Tillsammans med ytterligare två kolleger hade jag att fastställa vinnare i kategorin ”Special Presentation”, filmer av mer etablerade regissörer som inte haft Venedigpremiär veckan innan.

Två av de främsta titlarna höll sig lyckligt kvar i sin samtid. Noah Baumbachs ”Frances Ha” är en svartvit (!) New York-skildring som filtreras genom Woody Allens svada, Godards lättsinne och Rohmers förstånd utan att tappa nutidsfokus. Stod ut gjorde även vinnarfilmen, François Ozons ”Dans la maison”. I samma anda som ”Sitcom” och ”Swimming pool” återkommer fransmannen här till den subtila symbiosen mellan konsten att skapa och behovet att konsumera, från tv-såpans autopilot till Madame Bovarys upphöjda tristess. Ozons film är en lekfull och tänkvärd historia om hur bristen på vardagsdrama föder krav på nya föreställningar till vilka vi alla blir medskyldiga.

Att såväl Baumbachs som Ozons film ratats i Venedig är en gåta, särskilt mot bakgrund av att filmer som Ramin Bahrani’s ”At Any Price”, Brian de Palmas ”Passion” och Marco Bellocchios ”Bella Addormentata” – samtliga visade utom tävlan i Toronto – tävlade i Venedig. Möjligen förklaras den bäst av en festivalvärld, som utöver jakten på stjärnstatus, allt oftare förväxlar tunga ämnen med konstnärlig kraft. I den världen får samtidsbetraktelserna, än hur eleganta och angelägna, i många fall svårare att hävda sig. Då framstår mindre tävlingsinriktade festivaler, såsom Toronto, som ytterligare vägvinnande.

Den pågående tidningskrisen har tvingat fram omfattande nedskärningar på de stora redaktionerna. Exempelvis lades Sveriges största filmtidning Cinema nyligen ner av ekonomiska skäl.

Samtidigt väljer en del att satsa på filmjournalistik trots allt; i höstas lanserade Dagens Nyheter det nya formatet Filmfredag och den nya filmdistributören Triart vill att deras VOD-sajt ska bli en plattform för filmjournalistik.

Men vad händer med journalistiken om filmskribenterna arbetar för filmbranschen istället för de traditionella medierna? Kritiker, kulturredaktörer, tidningschefer, filmbloggare och filmdistributörer diskuterar filmjournalistikens framtid.

Medverkande: Elin Larsson, frilansjournalist och tidigare chefredaktör för filmtidningen Cinema, Gunnar Bergdahl, kulturchef Helsingborgs Dagblad, Mattias Oscarsson, filmredaktör Sydsvenskan, Jonas Holmberg, redaktör FLM och Helena Lindblad, Dagens Nyheter.

Moderator: Zandra Thuvesson, medie- och förlagsvetare och journalist.

Datum och tid: lördag 4 februari, kl 14.00
Plats: Lagerhuset, Göteborg

Frivillig anmälan via Facebook: Klicka här!

Ett samarrangemang mellan Göteborg International Film Festival och Svenska Filmkritikerförbundet.

Svenska Filmkritikerförbundets pris GRETA för bästa svenska film 2011 tilldelas Ruben Östlunds “Play” med följande motivering:

Play är en film som föder nya tankar om överläge och underläge. Ruben Östlund letar upp våra ömmare punkter – även de vi inte visste att vi hade – och ger oss en obekvämt aktuell bild av nutiden.

Regissören Ruben Östlund kommenterar:

“Fantastiskt kul! Många regissörer brukar ju säga att publikpriset är det finaste, det tycker inte jag! Jag vill allra helst ha bekräftelse från en liten expertgrupp som jobbar med att se på film och som bara delar ut ett pris om året! 2009 fick jag ju en Greta för De ofrivilliga men i år vågade jag inte riktigt hoppas, jag trodde nog att Apflickorna skulle bli svårslagen.”

Ruben Östlund är den första regissör vars filmer har tilldelats GRETA två gånger sedan förbundets utmärkelse fick nuvarande namn år 2000.
2009 tog Östlunds film “De ofrivilliga” hem det årets GRETA. Bland tidigare pristagare finns också Babak Najafis “Sebbe” (2011), Fredrik Edfeldts “Flickan” (2010) och Johan Klings “Darling” (2008).

GRETA är en plexiglas-skulptur på vilken en ingjuten bildsekvens ur vinnarfilmen betraktas av Greta Garbo, fångad i profil av Einar Nerman på den klassiska teckningen “Den gudomliga”. Priset delas ut årligen efter omröstning bland Filmkritikerförbundets medlemmar.

Foto: Marius Dybwad Brandrud/Plattform Produktion.