Samtidigt väljer en del att satsa på filmjournalistik trots allt; i höstas lanserade Dagens Nyheter det nya formatet Filmfredag och den nya filmdistributören Triart vill att deras VOD-sajt ska bli en plattform för filmjournalistik.

Men vad händer med journalistiken om filmskribenterna arbetar för filmbranschen istället för de traditionella medierna? Kritiker, kulturredaktörer, tidningschefer, filmbloggare och filmdistributörer diskuterar filmjournalistikens framtid.

Medverkande: Elin Larsson, frilansjournalist och tidigare chefredaktör för filmtidningen Cinema, Gunnar Bergdahl, kulturchef Helsingborgs Dagblad, Mattias Oscarsson, filmredaktör Sydsvenskan, Jonas Holmberg, redaktör FLM och Helena Lindblad, Dagens Nyheter.

Moderator: Zandra Thuvesson, medie- och förlagsvetare och journalist.

Datum och tid: lördag 4 februari, kl 14.00
Plats: Lagerhuset, Göteborg

Frivillig anmälan via Facebook: Klicka här!

Ett samarrangemang mellan Göteborg International Film Festival och Svenska Filmkritikerförbundet.

Svenska Filmkritikerförbundets pris GRETA för bästa svenska film 2011 tilldelas Ruben Östlunds “Play” med följande motivering:

Play är en film som föder nya tankar om överläge och underläge. Ruben Östlund letar upp våra ömmare punkter – även de vi inte visste att vi hade – och ger oss en obekvämt aktuell bild av nutiden.

Regissören Ruben Östlund kommenterar:

“Fantastiskt kul! Många regissörer brukar ju säga att publikpriset är det finaste, det tycker inte jag! Jag vill allra helst ha bekräftelse från en liten expertgrupp som jobbar med att se på film och som bara delar ut ett pris om året! 2009 fick jag ju en Greta för De ofrivilliga men i år vågade jag inte riktigt hoppas, jag trodde nog att Apflickorna skulle bli svårslagen.”

Ruben Östlund är den första regissör vars filmer har tilldelats GRETA två gånger sedan förbundets utmärkelse fick nuvarande namn år 2000.
2009 tog Östlunds film “De ofrivilliga” hem det årets GRETA. Bland tidigare pristagare finns också Babak Najafis “Sebbe” (2011), Fredrik Edfeldts “Flickan” (2010) och Johan Klings “Darling” (2008).

GRETA är en plexiglas-skulptur på vilken en ingjuten bildsekvens ur vinnarfilmen betraktas av Greta Garbo, fångad i profil av Einar Nerman på den klassiska teckningen “Den gudomliga”. Priset delas ut årligen efter omröstning bland Filmkritikerförbundets medlemmar.

Foto: Marius Dybwad Brandrud/Plattform Produktion.

Nu har årets Greta hamnat i rätta händer. I förra veckan fick regissören Babak Najafi priset för sin film “Sebbe”. Utdelningen ägde rum på Bar 54 på Södermalm i Stockholm.

Motiveringen löd som följer:

Babak Najafis långfilmsdebut är en säker och ärlig klasskildring med fingret i magen på samtidens Sverige; en realistisk men samtidigt poetisk och klichéfri skildring av miljöer, relationer och människor. Filmen lyfts särskilt av Sebastian Hiort af Ornäs och Eva Melanders rörande och ärliga samspel. Sebbe rör sig i ett kylslaget landskap, men det är ett landskap där det finns rymd och vägar ut – möjligheter och inte bara elände.

Vinnaren utses genom en omröstning bland förbundets medlemmar.

(Foto: Hynek Pallas)

Svenska Filmkritikerförbundet tilldelar Babak Najafis film “Sebbe” 2010 års Greta med följande motivering:

Babak Najafis långfilmsdebut är en säker och ärlig klasskildring med fingret i magen på samtidens Sverige; en realistisk men samtidigt poetisk och klichéfri skildring av miljöer, relationer och människor. Filmen lyfts särskilt av Sebastian Hiort af Ornäs och Eva Melanders rörande och ärliga samspel. Sebbe rör sig i ett kylslaget landskap, men det är ett landskap där det finns rymd och vägar ut – möjligheter och inte bara elände.

Regissören Babak Najafi kommenterar:

– Det här var väldigt roligt. Precis när jag trodde att filmen var död så händer allt detta. Det värmer. Och man får lust att fortsätta berätta historier. Som berättare finns det ingen annan skräck än att ingen ska bry sig om det du har att komma med.

(Foto: Film i Väst/Michael Malmborg)

Hur påverkar det filmkritiken, och hur ser filmkritikerna på sin roll i detta? Är uppdraget att fortsätta bevaka de biografsatta premiärerna, eller att i högre grad vara uppsökande och göra egna urval?

Svenska Filmkritikerförbundet inbjuder till en diskussion med kritiker, författare, företrädare för nya distributionsformer och andra intresserade.

Samtalet leds av filmkritikern Hynek Pallas

Datum och tid: Tisdag den 7 december, klockan 18-21.
Plats: Klarabiografen, Kulturhuset, vid Sergels Torg i Stockholm

Fritt inträde.

Välkomna!

Frivillig anmälan via Facebook: Klicka här!

Du kan också “gilla” förbundets sida på Facebook.

Av Gunnar Bergdahl

Värmen slår emot mig som en vägg. Temperaturen pendlar mellan 35 och 40 grader. Icke desto mindre gnistrar snön vit på Ararats topp på andra sidan gränsen mellan Armenien och Turkiet. Inför denna svårslagna vy förändras perspektivet på Europa. Det trygga rika väst med sina små stora problem långt där bortom det stora muslimska Turkiet och hela Östeuropa med sina stora små problem där detta Armenien under större delen av 1900-talet ingick som en av republikerna i den sovjetiska unionen. En korsväg mellan Europa och Asien där historiens trådar tvinnas samman till en påtaglig närvaro. En alldeles fantastisk inramning på Jerevans internationella filmfestival som redan i sin sjunde årgång spelar en växande politisk betydelse i regionen. ”Directors Across Borders” kallar man till exempel den sammandragning som via västeuropeiska pengar stödjer turkiska och armeniska filmprojekt. Alldeles oavsett den hårdbevakade gränsen och turkiskt missnöje med armeniska diplomatiska framgångar för att få folkmordet 1915 erkänt.

Det var då minst en miljon armenier och kristna fördrevs och mördades av turkarna i skuggan av västfrontens helvete och världskrigets flammor. Folkmordet är en grundsten i Armeniens nationella identitet. Det uttrycks till och med i landets konstitution. På samma sätt som Förintelsen för staten Israel. Blott med den inte betydelselösa skillnaden att det i detta karga land inte fanns någon majoritetsbefolkning som måste förflyttas. Armenien, med sitt språk och sitt alfabet, är en gammal nation. I själva verket redan på 300-talet det första kristna landet. Nu marscherar förstås moderniteten också på Jerevans gator, även om mer än en halv miljon av invånarna (mer än en femtedel!) har lämnat landet efter Sovjetunionens fall. Men den svenska riksdagens beslut i våras om att erkänna folkmordet är här lika känt och uppskattat som någonsin Ingmar Bergman.

Och folkmordet finns som ett eko i flera av festivalens inhemska filmer där programmet blandar öst med väst. Stora berömdheter som Theo Angelopoulos, Claire Denis och turktyske Fatih Akin presenterar film och diskuterar med publik. Men den film som obevekligen fastnar är den unga bosniska Jasmila Zbanics ”On the Path”. En gripande och engagerande berättelse om en kvinna som älskar en man som rör sig allt djupare in i fundamentalismens irrläror. En film om krigets knappt läkta sår och det personliga priset på sekulariserad frihet. Den sammanfattar utan att döma eller fördöma några av vår tids stora frågor. Bosniens multietniska samexistens slogs i spillror när ”kristna” serbgranater regnade över Sarajevo och blod flöt i den etniska rensningens namn. Precis som de muslimska ungturkarna ställde religionstillhörighet framför människovärde för snart 100 år sedan. I denna påträngande film finns ett magiskt glittrande ögonblick då den unga kvinnan återser sitt förlorade föräldrahem och en liten serbisk flicka förklarar att det nu är hennes. Där rör denna film både vid historien och nuet samtidigt. Så såg en av slutstationerna ut – och denna i vårt eget Europa! – för etniska teorier och religiös fanatism. Och så ser försoningen ut. Om det sedan är Sverige som ska bevaras ”svenskt” eller delar av Bosnien som ska bli ”serbiska”, om det är kristendomen eller islam som ska förgöras, vilken skillnad gör det?

Den isländske juryordföranden i festivalens långfilmstävling, regissören Fridrik Thor Fridriksson, piggar upp mig: ”Film kan göra världen bättre genom att göra Människan synlig. Det är på grund av alla fantastiska iranska filmer som Iran ännu inte är invaderat. Vem har sett filmer från Irak eller Afghanistan?”
En svalkande tanke som möter mig i den dallrande hettan i Jerevan där just en film från Afghanistan, Homayun Morwats ”An Apple from Paradise”, är nästa försonande upplevelse.

Fotnot: Fiprescipriset gav vi just Jasmila Zbanics ”On the Path”. Mina utomordentligt trivsamma jurykollegor var David Muradyan (Armenien) och Margret Kohler (Tyskland).

By Aleksander Kwiatkowski

Not many international film festivals are situated in the capitals of various countries. At least so was the state in the beginning of festival era, in the 1930s. The first festivals were established in towns like Venezia and Cannes, attractive sea harbours or spas, as later were Karlovy Vary and San Sebastian as well. When Berlin festival started in 1951, this city (West Berlin) was not a capital of any country. The first major exception to the rule was festival in Moscow since 1959 (although there was some festival in this town already in 1935).

Warsaw, the capital of Poland since 1596, was not planned to be a place for a film festival either. The first internationally known Polish international film festival (of shorts) was established in Krakow (former Polish capital until 1596) in the early 1960s.

The pre-history of the Warsaw International Film festival, which this year was organized for the 26th time, is rather complicated, and in some of its parts not very coherent.

In the late 1950s and early 1960s a kind of festival was organized in the city – it was called Festiwal Festiwali Filmowych (FFF) and gathered samples of most important films of the year which participated and in most cases were awarded the prizes on the important film festivals – Cannes, West Berlin, Venice, Karlovy Vary (or Moscow as these two festivals alternated), Locarno, occasionally some others. The similar kind of festival was at the same time established at Acapulco (Mexíco), and little later, in London and Toronto. There were of course no prizes, just screenings, attractive enough to local audience and even to film critics, as not all of them had the opportunity to visit festivals abroad and the films would come to the Polish cinemas several years later if at all. So attractive that they sometime ventured to see three feature films during a night, as shown in Skarpa Cinema in Warsaw.

FFF flourished under some years and later changed its name to Konfrontacje (Confrontations). It was ruled by the monopolistic State Distribution Company (CWF, later PDF with more names in between). The aim and role to play was to show several internationally renown and awarded movies, which chances for normal distribution in the country were small or nil. Later the output was limited to films already planned for distribution, but shown within Konfrontacje considerably earlier, for its specialized audience. The screenings were consequently brought to some other Polish towns and finally were performed all-over the country, until around 1990. In the 1970s it was rather compatible with a policy of a new regime of Edward Gierek, who since 1971 tried to establish consumer-Poland, mostly with the help of foreign loans.

We all know how it ended. But during the Marshal Law and its aftermath in the middle 1980′s another initiative (with no link to Konfrontacje whatsoever) was brought to life – mostly independently from the Communist authorities. It came from student activists and also from Polish film clubs. Among the latter, who in the middle 1950s established a federation, was a Hybrydy Club, whose activist Roman Gutek (later to develop a succesful film distribution company for ambitious films, and to establish some more festivals in Poland, in Cieszyn, Wroclaw and Kazimierz on Vistula) founded a Warsaw Film Week in 1985 and became its first director.

In 1991 Stefan Laudyn took over and renamed it Warsaw Film Festival. In 2000 festival got accreditation from FIAPF and changed its name again into Warsaw International Film Festival. In 2009 FIAPF added Warsaw Festival to a group of international contest festivals (other members are Cannes, Berlin, Venice, Locarno, San Sebastian, Mar del Plata, Karlovy Vary, Montreal, Cairo, Moscow, Tokyo and Shanghai). Only 5 capitals altogether!

One prize of the festival was awarded almost from the outset: The Audience Award. Among its recipients we can list several popular films, in chronological order: Birdy, Dead Poets Society, La double vie de Véronique, Prospero’s Books, Coffee and Cigarettes, Before the Rain, Trainspotting, The Full Monty, La vita e bella, Elling, Waltz with Bashir and – this year – Sound of Noise from Sweden, a feature film debut of well known directors of shorts – Ola Simonsson and Johannes Stjärne Nilsson. This prize, the result of votes from screenings of all participating movies has a long tradition not only in Warsaw but also on similar events in for instance Gothenburg and other festivals which under long time avoided profesional juries . Not so in Warsaw who now includes several sections with separate juries to almost all of them, of which the FIPRESCI-jury is only one.

Nu har årets Greta hittat hem till sina vinnare. Igår mottog Fredrik Edfeldt och Karin Arrhenius priset för deras film “Flickan”. Utdelningen ägde rum på Bar 54 på Södermalm i Stockholm.

“Flickan” fick pris för årets bästa film med motiveringen:

Styrka och skörhet avlöser varandra och existerar samtidigt hos den namnlösa Flickan som tillbringar sommarlovet ensam i ett hus på landet. Fredrik Edfeldts långfilmsdebut är smärtsamt vacker stärkt av det nära och kreativa samarbetet med manusförfattaren Karin Arrhenius och filmfotografen Hoyte van Hoytema.

Vinnaren utses genom en omröstning bland förbundets medlemmar.

Svenska Filmkritikerförbundets pris Greta för bästa svenska film 2009 har tilldelats Fredrik Edfeldts Flickan.

Motiveringen är följande:
“Styrka och skörhet avlöser varandra och existerar samtidigt hos den namnlösa Flickan som tillbringar sommarlovet ensam i ett hus på landet. Fredrik Edfeldts långfilmsdebut är smärtsamt vacker stärkt av det nära och kreativa samarbetet med manusförfattaren Karin Arrhenius och filmfotografen Hoyte van Hoytema.”

– Jag är jätteglad och hedrad över priset, säger regissören Fredrik Edfeldt.
– Jag tycker i motsats till många andra att det är kul med filmkritik och att ta del av hur ens verk blir tolkade och hur ens idéer och avsikter har gått fram till publiken, som ju filmkritikerna är en del av, avslutar han.

Filmkritikern Hynek Pallas leder ett samtal med bland andra regissören Mani Masserath Agah, Deniz Mardol och Carlos Rojas Ejemyr från Svensk casting, regissören Babak Najafi, regissören Reza Bagher, skådespelaren Hassan Brijany, Nathan Hamelberg från Mellanförskapet, regissören Mats Arehn, regissören Daniel Espinosa, regissören Axel Petersen och förmedlaren Saeed Hooshidar från Teateralliansen.

Kulturhuset, Klara biografen, torsdag den 10 december kl 18.