Torontos internationella filmfestival (TIFF) beskrivs bäst som en koloss. Även om man som filmjournalist är van vid stora festivaler i storstäder blir Toronto med sitt utbud, sin stjärnglans – som nog bara klås av Cannes – och sin likhet med Manhattans finansdistrikt (en mindre smickrande jämförelse) överväldigande.
Av Hynek Pallas
Den 34-åriga festivalen har på senare år kritiserats för sin »Hollywoodifiering«. De amerikanska storbolagen har i snart ett decennium använt Toronto som en lanseringsplattform för Oscarsnackisar – något som i år blev än mer märkbart i och med att tio filmer kan nomineras till statyetten 2010.
Och fjolårets publikvinnare på TIFF, Slumdog Millionaire – som gick vidare och plockad hem åtta statyetter – följdes i år av Oprah Winfrey-producerade Precious: Based on the Novel Push by Sapphire, något som av mängden press filmen fick var lätt att tippa redan tidigt under festivalen.
TIFF startade som en publikfestival men har alltså kommit att bli allt viktigare för industrifolk. De första dagarna var medierna fyllda av kritik även av denna anledning, och folk jag talade med utanför festivalen berättade hur svårt det var att göra impulsbesök. Man tvingasatt beställa biljetter långt i förväg till de attraktivaste filmerna, och biljetterna går loss på mellan 20-40 kanadensiska dollar.
Med det sagt, så var publiken på de publika visningar jag såg oerhört entusiastisk och respektfull i salongen – få mobiltelefoner hördes.
Också mängden filmer och sektioner i Toronto är överväldigande. Det är svår att finna ett festivalnarrativ i dem – teman saknas helt – de känns därmed svåra att följa annat än genom att pricka in filmer på måfå. Så är också TIFF på många sätt en best-of-festivalerna-festival.
Fipresci-juryn bevakar två sektioner, Special Presentations och Discovery. Jag valde den senare för att slippa just filmer som redan valsat runt i Cannes och Venedig.
Discovery är vikt åt förstagångsregissörer från världen över (det var här Farväl Falkenberg hade premiär 2006) och kvaliteten på filmerna är därefter: en berg-och-dalbana.
Det är en spännande sektion till både form och tema: De möjligheter som den digitala filmtekniken ger syns allra bäst i de här sammanhangen, något jag noterade på fjolårets festival i Pusan där jag bevakade en liknande sektion för ny asiatisk film. Och de intressantaste – om än inte bästa – filmerna i Discovery-sektionen blandade fiktion och dokumentärt material i berättelser från platser och länder som vi sällan ser på film.
Mexikanske Rigoberto Perezcanos skildrar i Northless förvisso en plats vi sett mycket på film – gränsområdet mellan Mexico och USA. Men i hans berättelse om en man som försöker ta sig norrut finns både filmmässigt – i subjektivt foto, och ljudanvändning – och intrigmässigt en del fräscha infallsvinklar.
Colombianen Oscar Ruiz Navias Crab trap däremot tar oss till en colombiansk kustby dit en ung vit man anländer på väg bort från storstaden och möter en svart befolkning som ligger i fejd med en nyinflyttad vit. Denne har köpebevis på marken där de bor och vill bygga ett hotell på platsen.
Den fiktiva historien är inte helt lyckad, men det dokumentära innehållet – som när byns unga män sitter och pratar och super och på ett vardagsmässigt vis talar om sina liv – är alldeles utmärkt. Fotomässigt fina naturscener som andas Malick. Och hela filmen fångar på ett intressant vis frågor om postkolonialism och ras, modernitet och traditioner.
Indiska Man beyond the bridge av Laxmikant Shetgaonkar– som fick FIPRESCIs pris – är mer traditionellt fiktiv. Den utspelar sig på Goa, och är en oerhört lågmäld snudd på neorealistisk indisk film. Man beyond the bridge handlar om en skogsvaktare och änkling som hunsas av sin boss och av männen i byn som stjäl ved framför näsan på honom. När en galen kvinna flyttar in i hans trädgård växer långsamt en relation fram mellan den. Först och främst en fin bild av ensamhet, och i bakgrunden finns frågor om religion och korruption. Allt subtilt och ofta humoristiskt skildrat på ett sätt som ibland påminde om absurditeten i östeuropeiska 60-tals filmer.
Rumänien är knappast ett okänt land i filmsammanhang längre, men Radu Judes slipade långfilmsdebut handskas med mer samtida frågor än många av kollegornas filmer. The happiest girl in the world handlar om en sextonårig flicka från landsbygden som vinner en bil i en kupongtävling och åker med föräldrarna till Bukarest för att kvittera ut vinsten mot att hon ställer upp i en reklamfilm. Mellan tagningarna eskalerar bråken mellan dottern och föräldrarna – som vill sälja bilen direkt – men hon måste ändå vara the happiest girl in the world i reklamens värld. Judes stil känns igen från hans kortfilmer: en humoristiskt men lakonisk rumänsk neorealism utan krusiduller. Filmen kan också ses som en reflektion över det faktum att de flesta rumänska spelfilmsregissörer idag livnär sig på reklamfilmande.
Också Rwanda har figurerat i flera filmer på senare år. I Philippe van Leeuws The Day God walked away skildras folkmordet genom ögonen på kvinna som flyr in i skogen och träffar en skadad man. Det bästa i den nästintill ordlösa filmen är hur den skildrar ”det nakna livet”, hur kvinnan och mannen hon träffar måste återgå till ett slags ur- stadium. Även intressant hur filmen visar sorg och svårighet acceptera sin överlevnad – survivors guilt utan några heroiska övermänniskoöden.
The Disappearance of Alice Creed av J Blakeson har en given plats bland senare års brittiska gangsterdramer. Underhållande, och både till bild och ljud formmässigt väl genomförd genrefilm om en kidnappningshistoria där de inbördes relationerna mellan de två kidnapparna och kvinnan de kidnappat ständigt bjuder på överraskningar. Betydligt mycket mer skoj, överraskande och spännande än något Guy Ritchie bjudit på.
Norska Margreth Olins Engelen med Gunilla Röör och Maria Bonnevie är något av en besvikelse om man som jag är ett fan av regissörens dokumentärfilm Kroppen Min. Men det personliga perspektivet finns kvar i berättelsen om en ung flicka vars pappa dör, varpå hon växer upp med mamman – spelad av Röör – och hennes hustrumisshandlande alkoholiserade pappa. Så blir hon heroinist och adopterar bort sitt barn. På plussidan är det ett komplext, och oerhört engagerande, kvinnoporträtt. Kanske till och med flera porträtt – i och med bilden av mammans val samt Olins eget perspektiv som ligger över filmen genom att regissören bidrar med en subjektiv berättarröst.
Samtidigt som det finns en smart ekonomi i hur filmen berättas i tidshopp, så finns det en viss schizofreni i den estetiska framtoningen: ömsom barnets realism (tänk Flickan med närbilder). Och en alldeles för sentimental ljudläggning. En del riktigt starka scener, som framförallt kommer när materialet får vara hårt, snudd på dokumentärt. Det kommer inte som någon överraskning att Stefan Jarl har varit manuskonsult på filmen.
Utanför Discovery-sektionen gjorde festivalen verkligen skäl för sin best-of-stämpel.
Xavier Dolons J´ai tué ma mère hade förvisso kunnat visas i Discovery, men denne wunderkids debutfilm – Dolon är 21 år gammal – har redan plockat hem fyra priser i Cannes och på mängder av andra festivaler. Dessutom är han från Quebec och fick nog med publicitet. Filmen är en skamlöst underhållande lågbudgetdebut om relationen mellan homosexuell tonårspojke med konstnärliga ambitioner och hans mamma. Lånar på ett friskt sätt från, bland många andra, Almodóvar.
Jag brukar stryka besvikelserna från mina festivaldagböcker, men eftersom Fatih Akin hör till mina favoritregissörer så måste jag ta tillfället i akt och beklaga mig. Akins Soul Kitchen är en klumpig halvmörk komedi som påminner om misslyckade svenska mellanbudgetkomedier av sämsta slag. Dåliga skämt ältas om och om igen och blir till otajmade poänger – och alldeles för mycket av regissörens skivsamling intryckt över filmen.
Todd Solondz Life during wartime har verkligen sina poänger. Samtidigt är det svårt att känna att regissören inte trampar omkring i samma område än en gång när han gör en slags uppföljare till Happiness fast med nya skådespelare i rollerna. Förort, pedofili, ensamhet… och så vidare. Den stora behållningen är Pee Wee Herman som förkroppsligar filmens huvudsakliga tema – att falla från nåd efter ett fruktansvärt brott och inte kunna komma tillbaka..
Luca Guadagnino Io sonno amore anlände som den hetaste italienska snackisen från Lido – och det var välförtjänt. Formmässigt och scenografiskt är Guadagninos film utsökt, och mycket välfotad. Ett klassiskt drama om en familj i Milanos överklass som för tankarna till Visconti. Tilda Swinton är suverän i rollen som modern i familjen som inleder affär med sonens kompanjon.
En del av de mer sensuella matlagningsinslagen i filmen förde tankarna till Claire Denis, som kom till Toronto från Venedig med sin senaste film, och sin hittills bästa.
White material återvänder 21 år efter Chocolat till Denis Afrika i ett för regissören typiskt komplext kvinnoportätt. Hon spelas Isabelle Huppert – som i filmens första 15 minuter är magiskt bra – och vägrar att lämna sin kaffeplantage i ett namnlöst afrikansk land, trots att franska armén lämnar regionen och rebeller och barnsoldater kommer närmare. Edgy foto och klipp, fina bilder av trakten klippta på ett sätt så att man förstår varför Hupperts karaktär älskar platsen.
Samtidigt som det finns en bra postkolonial kritik så skrivs den aldrig tittaren på näsan, utan kvinnans ignorans till varför hon skulle drivas från platsen kontrasteras väl mot hennes kärlek till den. Sensuella taktila bilder av kaffebönor (tänk degknådningen i Nenette et Boni) och effektivt stämningsskapande soundtrack av Stuart Staples (Tindersticks) som matchar musiken i There will be blood.
Jessica Hausners Lourdes kommenterade jag med en rad i min anteckningsbok: »Om Roy Andersson regisserat Sällskapsresan«.
Haussner laborerar med en liknande tablåstil som i sin förra film, den här gången i vallfärdsorten Lourdes dit en ung rullstolsbunden kvinna anländer med en busslast personer som hoppas på mirakelkurer.
Iranskfödda videokonstnären Shirin Neshats långfilmsdebut Women Without Men – som plockade hem regilejonet i Venedig – bär visserligen spår av tyngden i att överföra ett videoverk till långfilmsnarrativ, men jag tycker nog att Neshat på det stora hel lyckas väl med att väva samma fyra kvinnors öden kring den iranska kuppen 1953, utan att göra avkall på det vackert poetiska i sitt bildspråk.
Filmerna från Special Presentation kommer säkert att ta sig till Sverige på något sätt – de tre sista filmerna, som hörde till de stora ögonblicken i Toronto, är alla köpta av Folkets Bio och får svensk premiär under det närmaste halvåret. Det är förstås glädjande.
Men för varje festival jag åker på blir jag allt mer bekymrad över det stora gapet mellan alla dessa fantastiska små debuter och udda pärlor som fastnar i festivalcirkusen och blir en angelägenhet för en handfull cineaster, eller i värsta fall, industrifolk.
På plats i Toronto pratade jag med Efe Cakarel, grundare till on-line-cinemateket The Auteurs. Liksom Festival Directs (IFC) video-on-demand-tjänst för festivalfilmer (funegrar bara i USA) letar de efter lösningar för att kunna få ut filmer som Crab Trap på sidan i koppling till festivaler.
Det vore att öppna ett nytt fönster, och möjligheter till ny dialog mellan kritiker, publik och filmer. Som det är idag kan det gå flera år innan en film av det här slaget ens dyker upp på någon svensk festival, och chanserna att skriva om den då är ofta små. Som filmjournalist och kritiker ser jag detta som den viktigaste frågan att lyfta för den internationella smalfilmens framtid: hur och var ska vi – enskilda kritiker men också FIPRESCI som organisation – placera oss så att vi kan rapportera om dessa filmer på ett sådant vis att de fortsätter att nå en publik? Hur ska vi fortsätta att vara relevanta för en dialog om filmer med publiken?
