Samtidigt väljer en del att satsa på filmjournalistik trots allt; i höstas lanserade Dagens Nyheter det nya formatet Filmfredag och den nya filmdistributören Triart vill att deras VOD-sajt ska bli en plattform för filmjournalistik.

Men vad händer med journalistiken om filmskribenterna arbetar för filmbranschen istället för de traditionella medierna? Kritiker, kulturredaktörer, tidningschefer, filmbloggare och filmdistributörer diskuterar filmjournalistikens framtid.

Medverkande: Elin Larsson, frilansjournalist och tidigare chefredaktör för filmtidningen Cinema, Gunnar Bergdahl, kulturchef Helsingborgs Dagblad, Mattias Oscarsson, filmredaktör Sydsvenskan, Jonas Holmberg, redaktör FLM och Helena Lindblad, Dagens Nyheter.

Moderator: Zandra Thuvesson, medie- och förlagsvetare och journalist.

Datum och tid: lördag 4 februari, kl 14.00
Plats: Lagerhuset, Göteborg

Frivillig anmälan via Facebook: Klicka här!

Ett samarrangemang mellan Göteborg International Film Festival och Svenska Filmkritikerförbundet.

Den iranske filmregissören Jafar Panahi avtjänar nu ett sexårigt fängelsestraff i sitt hemland – och har dessutom belagts med ett tjugoårigt yrkesförbud – för sin vilja att uttrycka sig filmkonstnärligt.

Kurvan för Panahis välbefinnande började dala efter 2009 års filmfestival i Montreal, där han som tävlingsjuryns optimistiske ordförande bar grön halsduk för att visa sitt stöd för den iranska oppositionen. Under fjolårets Cannesfestival satt han av diffusa orsaker fängslad i Iran, när 2010 års festival i Montreal pågick i augusti och september fråntogs han sitt pass och några månader senare, i december, kom så beskedet om den mångåriga fängelsedomen.

Panahis kortfilm The Accordion visades i Montreal, en upplevelse som berörde lite extra eftersom det fanns en känsla av att den kanske skulle vara hans allra sista film. I filmen är han sin stil trogen – en handhållen kamera följer karaktärerna på nära håll, två unga gatumusikanter som när de får sitt dragspel beslagtaget för att spelat utanför en moské också förlorar sitt levebröd. Men i slutscenen formulerar Panahi ett försonande credo, som man hoppas också kan komma att gälla för honom själv: Barnen spelar återigen dragspel och tabla, medan den hetsigt religiöse mannen som tidigare stal dragspelet hjälper dem att samla in åhörarnas slantar.

Som medlem av Fiprescijuryn i Montreal hade man dock inte att bedöma Panahis kortfilm, utan både tävlings- och kritikerjuryns vinnare skulle utses bland ett antal andra kort- och långfilmer, däribland 20 stycken långfilmer. Montreal är den enda jurybedömda tävlingsfestivalen i Nordamerika och har mycket som talar för sig – den mönstrar 100 fler filmer än sin mer stjärnbeströdda lokalkonkurrent Toronto, den presenterar ett lockande, globalt perspektiv med filmer från 80 länder och har en avslappnad atmosfär med fem minuters gångväg från festivalcentret till den vackra huvudbiografen Imperial med originalfresker från 1913.

Festivalupplevelsen i Montreal, inte minst de praktiska arrangemangen runt omkring, håller hög klass. Toronto må presentera nya filmer av Tom Tykwer och François Ozon, men även Montreal har sina stjärnor: franska aktrisen Nathalie Baye tog emot ett hederspris för sina insatser inom filmer och Gerard Depardieu höll en master class inför entusiastiska åhörare.

Och faktum är att allting är i rörelse i Montreal, det byggs överallt, de samhällsviktiga penningaktörerna har tagit på sig spenderbyxorna och om några år har centrum förvandlats till Quartier des Spectacles – en samlingsplats för all den kulturella kraft som Montreal har att erbjuda. Under asfalten bubblar det en framtidstro som också filmfestivalen sveps in i.

Därför är det lite synd att kvaliteten på filmerna i tävlingsprogrammet var högst varierande. Bland de mer tveksamma bidragen hörde Jeff Lipskys psykologiskt menade själsundersökning Twelve Thirty (styltiga, orealistiskt skrivna dialoger i en räcka scener med godtyckligt samband, vars dramatiska stegring går ut på att ha sex), Jacques Doillons tomt malande The Three-way Wedding (en salongs-”komedi” som inte är något annat än en parodi på dålig fransk film) och Carl Colpaerts ofokuserade försök att skildra den hollywoodska filmindustrins intighet i The Land of the Astronauts (ett åka-limousin-äventyr i Los Angeles med löjliga science fiction-scenerier på b-filmsnivå).

Helt följdriktigt fick inte heller någon av dessa filmer något festivalpris. Tävlingsjuryns ordförande Bille August delade i stället ut priset för bästa film till 29-årige Hans Van Nuffels regidebut Oxygen. Belgiske Van Nuffel lider själv av en mild variant av cystisk fibros och har omvandlat de erfarenheterna till en existentiellt präglad berättelse om hur den unge huvudpersonen väljer att använda de begränsat antal friska dagar som han har kvar att leva. Van Nuffel vann för övrigt kortfilmsklassen i Montreal för två år sedan.

Kritikerjuryn ansåg dock att 31-årige tysken Florian Cossens långfilmsdebut The Day I Was Not Born var strået vassare. Denna perfekt klippta film – form och innehåll samverkar på ett utomordentligt sätt – om en tysk kvinna som via en spansk barnvisa finner sig letande efter sitt eget ursprung längs Buenos Aires gator, formulerar sin livslögnsdrivna intrig med en laddad återhållsamhet och ett precist, realistiskt närvarande skådespeleri.

Av Göran Bjelkendal

Mannheim är antagligen den fulaste stad jag tillbringat en hel vecka i. Staden, med 312000 innevånare, ligger mellan Frankfurt och Heidelberg, omfluten av Neckar och Rhen. Så det borde vara ett drömläge, men av Rhen, bakom järnvägsspår och motorvägsramper, syns inte ett spår. Ludwigshafen ligger dolt på andra sidan.

Området var ett viktigt industriellt centrum med stora hamnanläggningar. Så det blev inte mycket kvar efter andra världskrigets bombningar. Mannheims stadskärna byggdes upp i en anonym, oinspirerad 50-tals arkitektur på det ursprungliga kvadratiska gatumönstret.

Staden är unik i Tyskland, och antagligen i de flesta länder, genom att den (i centrum) har nästan inga gatunamn. Istället är kvarteren numrerade, bokstäver i öst-väst och siffror i nord-syd. Och sedan är de olika byggnaderna numrerade runt varje kvarter, från det nedre syd-västra eller syd-östra hörnet, beroende på vilken sida om mitten kvarteret ligger. Adressen till vårt hotell var F4 4-11. Turistbyrån marknadsför staden som Quadratestadt och man skriver gärna Mannheim².

Det är som om man gett upp alla försök till estetiska skönhetsvärden. Mannheims slott är ett av Tysklands största barockpalats och påminner arkitektoniskt mer om en typisk fabriksanläggning från 1800-talet, inklusive en stor klocka ovanför huvudentrén. Det används nu av universitetet.

I andra änden av staden kan man vandra längs Neckars stränder, där lokalbefolkningen tycks ha för vana att slänga i sina hundar. Omgivningen störs av tre gräsliga höga bostadshus på andra sidan och ett ännu värre kontorskomplex längre uppför floden, där filmfestivalen har sitt kontor under året.

Stadshuset vid Paradeplatz är en hybrid med parkeringsgarage i källaren, galleria i bottenvåningen, sammanträdesrum på första våningen och bibliotek längst upp. Allt är sammanblandat på ett öppet och okonventionellt sätt. Det finns inga låsta dörrar mellan kultur, politik och kommers. Alla använder samma toalett. Över allt detta reser sig antagligen världens fulaste torn. Det är i den här byggnaden som navet för Mannheim-Heidelbergfestivalen ligger.

Näst äldsta festivalen

Mannheim-Heidelberg är Tysklands näst äldsta festival, efter Berlin. Nästa år är det 60-årsjubileum. Den har ändrat karaktär genomåren, Heidelberg har kommit till först på senare år. Men även inriktningen på programmet har förändrats. I dag består huvudserien av tävlingsfilmer gjorda av debutanter och internationella upptäckter. Den kompleteras av ett tjugotal filmer i mindre avdelningar: dokumentärer, barnfilmer och Ist das Leben nicht wunderbar?, klassiska feel-goodfilmer som antagligen känns ännu bättre genom att de visas i tyskdubbade versioner; kanske ett försök att lotsa den textremseovana publiken in i festivalen.

Tävlingsfilmerna bedöms av en internationell jury, en ekumenisk, biografägare och FIPRESCI. Festivalen pågår i tio dagar, från fredag till söndag veckan därpå. FIPRESCI:s medlemmar strömmar till under måndagen och arbetet börjar nästa dag. Det är en sansad festival utan visningar dagtid, annat än för barn.

De två huvudbiograferna i Stadthaus har andra funktioner under resten av året. Bürgersaal har karaktären av normal bio, även om maskinrummet är tillfällig konstruktion på läktaren. Medan Raatsaal är lite annorlunda med sina tjusigt halvcirkelformade bord och klassiska bordslampor, som tycks höra till rättsväsendet världen över. De släcks när visningen börjar. I den här bion har man bara digitala visningar.

Förutom de två biograferna i Stadthaus används Kino Atlantis, och i Heidelberg, två tältbiografer i slottsträdgården. Där är det bergsbana som gäller för att komma upp och ned, men resan ingår i biljettpriset eller ackrediteringen.

Festivalens minibussar går mellan de två städerna på 30 minuter. En tur med spårvagnen rekommenderas, även om det tar 50 minuter. Lokaltågen går på 20 minuter, men stationerna ligger opraktiskt långt bort från festivalbiograferna.

Under veckan är det två “branschvisningar” om dagen, vilket tillsammans med kvällsföreställningarna gör att jurydeltagarna i lugn och ro hinner se alla filmer i tävlingsserien fram till fredagskvällen. Jäktet i Berlin och Cannes är långt borta.

“Till det som är vackert”

Lisa Langseths Till det som är vackert har rönt ett gott mottagande både hemma och utomlands. Den utsågs till bästa film inom sin sektion i Pusan, Korea och Alicia Vikander fick i Mannheim-Heidelberg ett särskilt omnämnande för sitt spel.

Pusan: “We the Flash Forward jury are awarding the top prize to a film that is bold , risky and high energy while featuring an amazing performance by a young actress that can carry a film with conviction and power.”

Mannheim-Heidelberg: Special Mention: “For the extraordinary performance of an actress in a very strong film” – Biografägarna: “Lisa Langseth’s film about a young woman who finds her own strength through her love for classical music is an emotionally stirring and intense drama about courage and passion sustained by the outstanding performance of Alicia Vikander who plays Katarina”

Men det är en problematisk film. Ingen kan ifrågasätta Vikanders insatser och kombinationen av klassisik musik och social problematik är fräsch; konserthuset som arbetsplats spännande. Att den trots dramaturgiska brister och tveksam moral nominerats till en guldbagge för bästa manus är märkligt. Vad är det som är så bra? Det räcker inte med de positiva aspekter jag räknat upp. Delarna måste också sättas in i en gedigen dramatisk konstruktion.

Vad är det filmen säger? Att det är okej att döda en dirigent för att få ett jobb? Ett påstående som kanske görs för att utmana betraktaren, precis som den könsordsspäckade dialogen i inledningsscenen. Tarantino har tänjt på utmaningarnas gränser, men hans filmer utspelar sig i en fantasifull filmvärld, medan Till det som är vackert befinner sig i ungdomars verklighet. Många kan säkert uppleva sig själva i Vikanders karaktär. Att börja livet efter skolan med upprepade besök hos Arbetsförmedlingen är inte roligt. Tänk vilken befrielse att till slut kunna säga att man fått ett jobb, att man fullföljt sin Handlingsplan. Det är okej att döda om man blir dåligt behandlad, särskilt av enman.

Langseth försöker utanför filmen på olika sätt bygga upp ett försvar för sin karaktärs handlingar. Annonskampanjen dominerades av en bild på Katarina, som trotsigt och säkert stirrar på betraktaren, medan dirigenten klänger på henne. Den som sett filmen vet att det egentligen borde vara tvärtom.
Den första internationella titeln Beloved (Älskad) ändrades senare till Pure (Ren). Ingen i filmen är älskad och ingen är ren. Titlarna och bilden i annonsen måste vara ett uttryck för Langseths kärlek och beundran för sin karaktär, men de speglar inte vad som händer i filmen; det är mer en uppmuntran till publiken att ta kvinnan till sig, oavsett vad hon gör. Och det fungerar antagligen. I Mannheim-Heidelberg var filmen en av tre som juryn med tyska biografägare rekommenderade. Deras kommentar om “en ung kvinna som finner sin inre styrka” är anmärkningsvärt naivt.
Det är en förebådande känsla i slutet av filmen när mörderskan sitter bland skolbarnen i publiken. Jag tror inte det är meningen att man ska uppfatta det så, men det får vi kanske veta i Pure 2.

Den svenska titel syftar på kontrasterna utanför den arbetslöshetens tristess i den fula förorten. Det är i första hand den klassiska musiken, särskilt Mozart och den spännande konserthusmiljön, men det är också rödvinsprat om Kirkegaard. Problemet är att det egentligen inte får henne att börja agera, hon driver in i konserthuset och blir erbjuden ett jobb av misstag. Hon inleder ett förhållande, som hon klänger sig fast i, trots att hon har haft många tillfälliga tidigare. Till skillnad från de tidigare är det här “vackert”. Det vackrablir som en drog, som det är värt att döda för. Till och med kor mjölkarbättre till Mozart.

Det blir kanske lättare att se problemet med filmen och man kör ett könsbyte. Tänk er istället att dirigenten var en kvinna och en pojke kom in i den här världen. Den filmen skulle antagligen inte bli lika mycket applåderad.

Den danska filmen Hold om mig av Kaspar Munk tävlade även den i Mannheim-Heidelberg. Den är baserad på en sann händelse i Polen där en skolflicka tog livet av sig själv efter att ha blivit sexuellt ofredad av sina skolkamrater. Den vann det Ekumeniska priset och i sitt tacktal berättade regissören att det var första gången som filmen hade visats för en vuxen publik. I Danmark hade den bara haft visningar i skolor. Det är nog inte troligt att någon skulle få samma idé i Sverige med Till det som är vackert. Den visas vid Göteborgs Film Festival.

Normen för humor

Jag har cyklat varje dag i vinter, utan att köra omkull. En gång när jag nästan gjorde det kom det ett gott skratt från en man som jag precis passerade. (Det är tur att jag inte föll, då skulle han väl ha skrattat ihjäl sig.) Det är inte bara filmer som Jackass som inbjuder publiken att skratta åt folks missöden och elände. Due date är ett bra exempel på en mer “normal” film.. Skadeglädje hette det visst förr i tiden. Nu verkar det vara den nya normen för humor, även i skojiga inledningstal på filmgalor.

Win är en holländsk film av Jaap van Heusden, som tävlade i Mannheim-Heidelberg. Det var kanske den film som väckte det längsta meningsutbytet i vår jury. Därför att plötsligt var det inte självklart vad vi hade sett. En dålig komedi i börsmäklarvärlden tyckte någon, medan jag menade att den nog handlade mer om en person med Asperger. En till Rainman, fnyste polacken, medan amerikanen avfärdade tanken, därför att hans fru hade gjort en film om Asperger, och den var inte alls sån.

Det har blivit allt vanligare med filmer som har en karaktär med sociala eller andra handikapp och det är inte alltid som det sägs rakt ut, som i Win, där endast de med tillräckliga kunskaper om symptomen kan inse att det visserligen ser roligt ut, men i botten är sorgligt.

Bland TV-serier finns exempel som Bones, där titelrollen har Asperger, och Boston legal, där visserligen alla är konstiga på något sätt, men en av advokaterna har uttalat Asperger. Herucle Poirot i David Suchets tolkning har tydliga drag. Och så vidare.
Men trenden pekar på att folk i allt högre utstreckning kommer att skratta åt folk som trillar omkull på gatan eller råkar ut för andra missöden. Livet har blivit en reality-serie.

Fotnot: Världens första cykel byggdes i Mannheim 1817 av Karl Freiherr von Drais, och världens första bil 1885 av Karl Benz.

Av Gunnar Bergdahl

Värmen slår emot mig som en vägg. Temperaturen pendlar mellan 35 och 40 grader. Icke desto mindre gnistrar snön vit på Ararats topp på andra sidan gränsen mellan Armenien och Turkiet. Inför denna svårslagna vy förändras perspektivet på Europa. Det trygga rika väst med sina små stora problem långt där bortom det stora muslimska Turkiet och hela Östeuropa med sina stora små problem där detta Armenien under större delen av 1900-talet ingick som en av republikerna i den sovjetiska unionen. En korsväg mellan Europa och Asien där historiens trådar tvinnas samman till en påtaglig närvaro. En alldeles fantastisk inramning på Jerevans internationella filmfestival som redan i sin sjunde årgång spelar en växande politisk betydelse i regionen. ”Directors Across Borders” kallar man till exempel den sammandragning som via västeuropeiska pengar stödjer turkiska och armeniska filmprojekt. Alldeles oavsett den hårdbevakade gränsen och turkiskt missnöje med armeniska diplomatiska framgångar för att få folkmordet 1915 erkänt.

Det var då minst en miljon armenier och kristna fördrevs och mördades av turkarna i skuggan av västfrontens helvete och världskrigets flammor. Folkmordet är en grundsten i Armeniens nationella identitet. Det uttrycks till och med i landets konstitution. På samma sätt som Förintelsen för staten Israel. Blott med den inte betydelselösa skillnaden att det i detta karga land inte fanns någon majoritetsbefolkning som måste förflyttas. Armenien, med sitt språk och sitt alfabet, är en gammal nation. I själva verket redan på 300-talet det första kristna landet. Nu marscherar förstås moderniteten också på Jerevans gator, även om mer än en halv miljon av invånarna (mer än en femtedel!) har lämnat landet efter Sovjetunionens fall. Men den svenska riksdagens beslut i våras om att erkänna folkmordet är här lika känt och uppskattat som någonsin Ingmar Bergman.

Och folkmordet finns som ett eko i flera av festivalens inhemska filmer där programmet blandar öst med väst. Stora berömdheter som Theo Angelopoulos, Claire Denis och turktyske Fatih Akin presenterar film och diskuterar med publik. Men den film som obevekligen fastnar är den unga bosniska Jasmila Zbanics ”On the Path”. En gripande och engagerande berättelse om en kvinna som älskar en man som rör sig allt djupare in i fundamentalismens irrläror. En film om krigets knappt läkta sår och det personliga priset på sekulariserad frihet. Den sammanfattar utan att döma eller fördöma några av vår tids stora frågor. Bosniens multietniska samexistens slogs i spillror när ”kristna” serbgranater regnade över Sarajevo och blod flöt i den etniska rensningens namn. Precis som de muslimska ungturkarna ställde religionstillhörighet framför människovärde för snart 100 år sedan. I denna påträngande film finns ett magiskt glittrande ögonblick då den unga kvinnan återser sitt förlorade föräldrahem och en liten serbisk flicka förklarar att det nu är hennes. Där rör denna film både vid historien och nuet samtidigt. Så såg en av slutstationerna ut – och denna i vårt eget Europa! – för etniska teorier och religiös fanatism. Och så ser försoningen ut. Om det sedan är Sverige som ska bevaras ”svenskt” eller delar av Bosnien som ska bli ”serbiska”, om det är kristendomen eller islam som ska förgöras, vilken skillnad gör det?

Den isländske juryordföranden i festivalens långfilmstävling, regissören Fridrik Thor Fridriksson, piggar upp mig: ”Film kan göra världen bättre genom att göra Människan synlig. Det är på grund av alla fantastiska iranska filmer som Iran ännu inte är invaderat. Vem har sett filmer från Irak eller Afghanistan?”
En svalkande tanke som möter mig i den dallrande hettan i Jerevan där just en film från Afghanistan, Homayun Morwats ”An Apple from Paradise”, är nästa försonande upplevelse.

Fotnot: Fiprescipriset gav vi just Jasmila Zbanics ”On the Path”. Mina utomordentligt trivsamma jurykollegor var David Muradyan (Armenien) och Margret Kohler (Tyskland).

By Aleksander Kwiatkowski

Not many international film festivals are situated in the capitals of various countries. At least so was the state in the beginning of festival era, in the 1930s. The first festivals were established in towns like Venezia and Cannes, attractive sea harbours or spas, as later were Karlovy Vary and San Sebastian as well. When Berlin festival started in 1951, this city (West Berlin) was not a capital of any country. The first major exception to the rule was festival in Moscow since 1959 (although there was some festival in this town already in 1935).

Warsaw, the capital of Poland since 1596, was not planned to be a place for a film festival either. The first internationally known Polish international film festival (of shorts) was established in Krakow (former Polish capital until 1596) in the early 1960s.

The pre-history of the Warsaw International Film festival, which this year was organized for the 26th time, is rather complicated, and in some of its parts not very coherent.

In the late 1950s and early 1960s a kind of festival was organized in the city – it was called Festiwal Festiwali Filmowych (FFF) and gathered samples of most important films of the year which participated and in most cases were awarded the prizes on the important film festivals – Cannes, West Berlin, Venice, Karlovy Vary (or Moscow as these two festivals alternated), Locarno, occasionally some others. The similar kind of festival was at the same time established at Acapulco (Mexíco), and little later, in London and Toronto. There were of course no prizes, just screenings, attractive enough to local audience and even to film critics, as not all of them had the opportunity to visit festivals abroad and the films would come to the Polish cinemas several years later if at all. So attractive that they sometime ventured to see three feature films during a night, as shown in Skarpa Cinema in Warsaw.

FFF flourished under some years and later changed its name to Konfrontacje (Confrontations). It was ruled by the monopolistic State Distribution Company (CWF, later PDF with more names in between). The aim and role to play was to show several internationally renown and awarded movies, which chances for normal distribution in the country were small or nil. Later the output was limited to films already planned for distribution, but shown within Konfrontacje considerably earlier, for its specialized audience. The screenings were consequently brought to some other Polish towns and finally were performed all-over the country, until around 1990. In the 1970s it was rather compatible with a policy of a new regime of Edward Gierek, who since 1971 tried to establish consumer-Poland, mostly with the help of foreign loans.

We all know how it ended. But during the Marshal Law and its aftermath in the middle 1980′s another initiative (with no link to Konfrontacje whatsoever) was brought to life – mostly independently from the Communist authorities. It came from student activists and also from Polish film clubs. Among the latter, who in the middle 1950s established a federation, was a Hybrydy Club, whose activist Roman Gutek (later to develop a succesful film distribution company for ambitious films, and to establish some more festivals in Poland, in Cieszyn, Wroclaw and Kazimierz on Vistula) founded a Warsaw Film Week in 1985 and became its first director.

In 1991 Stefan Laudyn took over and renamed it Warsaw Film Festival. In 2000 festival got accreditation from FIAPF and changed its name again into Warsaw International Film Festival. In 2009 FIAPF added Warsaw Festival to a group of international contest festivals (other members are Cannes, Berlin, Venice, Locarno, San Sebastian, Mar del Plata, Karlovy Vary, Montreal, Cairo, Moscow, Tokyo and Shanghai). Only 5 capitals altogether!

One prize of the festival was awarded almost from the outset: The Audience Award. Among its recipients we can list several popular films, in chronological order: Birdy, Dead Poets Society, La double vie de Véronique, Prospero’s Books, Coffee and Cigarettes, Before the Rain, Trainspotting, The Full Monty, La vita e bella, Elling, Waltz with Bashir and – this year – Sound of Noise from Sweden, a feature film debut of well known directors of shorts – Ola Simonsson and Johannes Stjärne Nilsson. This prize, the result of votes from screenings of all participating movies has a long tradition not only in Warsaw but also on similar events in for instance Gothenburg and other festivals which under long time avoided profesional juries . Not so in Warsaw who now includes several sections with separate juries to almost all of them, of which the FIPRESCI-jury is only one.

Festivalen är mest känd för att nästan alla Oscarskandidater till bästa utländska film visas, och det är också i denna sektion som FIPRESCI-juryn utser vinnaren. Juryn bestod av mig, amerikanska Jan Stuart och australiensiska Katherine Tulich.

Det svenska bidraget, “De ofrivilliga”, var en av filmerna som skiljde ut sig i sektionen, och sedemera den film juryn belönade med priset för bästa film. Några andra av de mest intressanta filmerna var kanadensiska familjedramat “I killed my mother”, rumänska kriminalaren “Police, adjective”, och iranska ensemblefilmen “About Elly”. De filmerna jag tyckte om mest var alltså just sådana som redan fått mycket framgångar på andra filmfestivaler, men att titta på oscarsnomineringarna från alla dessa länder gav en intressant bild av den globala filmproduktionen – en lite annorlunda bild jämfört med den man får av att se de filmer som vanligen turnerar runt på filmfestivaler. Det var en hel del genrefilm om småtjuvar, massor av våld mot kvinnor och ärligt talat ganska lite som stack ut. Om det finns en intressant filmvärld där ute, koncentreras den inte precis till de nationella Oscarsnomineringarna.

Men det fanns ju visst som skilde sig från det andra. Förutom de ovan nämnda, var en rolig, och lite märklig, bekantskap bidraget från Kazakstan. I “Kelin”, som skildrar hur en kvinna gifts bort och startar ett nytt liv i ett hus på landsbygden, sägs inte ett enda ord. Att skådespelarna bara stirrade istället för att prata var till en början närmast skrattretande, men när väl de äktenskapliga förhandlingarna var slutförda fungerade det stumma tilltalet bättre. “Kelin” var kanske en kuriositet, men ganska lyckad sådan.

Festivalens publikpris gick också till Sverige – i öknen verkade ingen kunna motstå “Män som hatar kvinnor”. Lite märkligt i ett svenskt perspektiv. På grund av liknande demografi i Palm Springs-publiken och Oscarsjuryn brukar den film som vinner publikpriset också ta hem Oscarsstatyetten för bästa utländska lite senare (förra året vann japanska “Avsked” först publikpriset Palm Springs och sedan även Oscarn), men i år blev det uppenbarligen inte så. “Män som hatar kvinnor” var ju inte nominerad, till den lokala publikens förvåning.

Av Jonas Holmberg

Obstinat i fråga om saftiga fokus på experimentfilm och avantgarde, på obskyr dokumentär (inga fryntliga Michael Moores här), på uppgrävda skatter från gånga eror, ibland stumma och då ofta ackompanjerade av levande musik. Namn som Straub och Mekas och de Antonio, som kanske en del av er och även oss måste slå upp, är här smått mainstream. Är det stjärnor på Viennalen så heter de Jane Birkin eller Fay Wray. De behandlas kejserligt men de får klara sig utan röda mattor eftersom sådant stoff inte behövs för att skapa drömstämning.

Metrobiografen

Hur går det då ihop, frågar kanske den rationelle. Bara fint, tack. 90 000 sålda biljetter brukar snittet ligga på. 2009 var det 95 000. Trots, nej, antagligen på grund av, allt detta obstinata.

I denna linje presenterades 2009 hyllningsserier till skotska favoritaktrisen-som-gör-vad-som-faller-henne-in Tilda Swinton, till den filippinske ärkeauteuren, gay-aktivisten och mormonen Lino Brocka (honom fick jag slå upp) och till den amerikanske birollssensationen Timothy Carey (han som skjuter hästen i Kubricks ”Spelet är förlorat” och tvingar Ben Gazzara att ha ihjäl en kinesisk bookmaker i Cassavetes ”Mordet på en kinesisk bookmaker”; i andra filmer spelar han riktiga svin). Ett omfattande retrospektiv tillägnades ”banbrytande amerikansk komedi” under rubriken The Unquiet American, sammanställt av kritikerkritikern Jonathan Rosenbaum. Bland titlarna fanns ”Dr Ts 5000 fingrar”, ”The King of Comedy” och ”Fyra fula fiskar”. Värt biljetten bara det.

Wien har – naturligtvis inte, frestas man säga – någon tävling. Ett par små priser har man dock inte klarat sig utan att dela ut. Ett, det sakligt benämnda Vienna Film Prize, utdelas till en inhemsk produktion av borgmästaren i samråd med kulturdepartementet och Kodak. Välförtjänt mottagare var Jessica Hausner för ”Miraklet i Lourdes”, en av de just nu klockrenaste på art house-repertoaren (se den). En Fipresci-jury är också närvarande och delar då ut ett pris till en debut eller andra film, antingen spelfilm eller dokumentär. Undertecknad satt med i denna i år.

Jan Lumholdt med Fipresci-vinnaren Yu Guangyi

Något så lättsamt som ”Miraklet i Lourdes” återfanns inte i sistnämnda kategori. Oren Movermans ”The Messenger” med Woody Harrelson och Samantha Morton fanns visserligen i startfältet men detta välgjorda drama om amerikanska soldater med uppdrag att meddela anhöriga om dödsfall tillhörde popcornkategorin i dessa kvarter. Resten var ett menageri av mycket exotisk art, ur vilken vi anmodades plocka fram ett högsta höns. Inte lätt, fast på ett bra sätt. Här fanns en fransk dokumentär om jordbrukssituationens gradvisa kris sedan 60-talet, ”Les Temps les graces”, en kanadensisk dokumentär, ”L´encerclement – La démocratie dans les rets du Néo-libéralism” bestående av talande huvuden under två timmar och 40 minuter (och förvånansvärt fängslande) och en dokumentär om hemlösa i den kaliforniska öknen, ”Below Sea Level”.

Inte en film var ointressant, särskilt inte ”The Anchorage” av amerikanske C.W. Winter i samregi av svenske Anders Edström. Filmen utspelar sig i Stockholms skärgård och i centrum står en ensam kvinna (spelad av Edströms egen mor). Vi följer hennes små vardagsbestyr i ett stämningsstycke som upplevdes alltför obskyrt för några stöd från SFIs sida men som med mera än önskvärd tydlighet har stimulerat jurys på flera filmfestivaler, så även i Wien -09.

Hans Hurch

Vänner av ny kinesisk film fick till slut sista ordet. Selektionskommittén med überobstinate festivalchefen Hans Hurch i spetsen hade plockat fram en handfull mycket sevärda alster österifrån. ”Eight Diagrams”, en handfast skidring av en nyårsnatt i Kanton med olika förvirrade och sexuellt kranka själar korsandes väg var en. En annan var ”Jalainur”, en visuellt mycket stilig berättelse om världens sista ångloksförare i gränslandet mellan Kina och Ryssland. Slutligen, och bäst, var, tyckte denna jury, ”Survival Song” den andra installationen i en planerad trilogi om moderniseringen av sin norra Manchuriet. Det handlar om medellösa skogsjägare och hur de gradvis tvingas in i industrialiseringens anonyma maskineri. Rejält mycket mera underhållande än vad det låter och mycket innovativt filmad. Men dessvärre, då detta rör sig om en dokumentär, lika tragisk som sann. Yu Guangyi heter regissören och Fipresci-vinnaren i Wiens senaste upplaga. Ett namn värt att följa, och säkert inte för sista gången under just denna festival, en av Europas absolut roligaste att besöka.

Av Jan Lumholdt

Av Hynek Pallas

Den 34-åriga festivalen har på senare år kritiserats för sin »Hollywoodifiering«. De amerikanska storbolagen har i snart ett decennium använt Toronto som en lanseringsplattform för Oscarsnackisar – något som i år blev än mer märkbart i och med att tio filmer kan nomineras till statyetten 2010.

Och fjolårets publikvinnare på TIFF, Slumdog Millionaire – som gick vidare och plockad hem åtta statyetter – följdes i år av Oprah Winfrey-producerade Precious: Based on the Novel Push by Sapphire, något som av mängden press filmen fick var lätt att tippa redan tidigt under festivalen.

TIFF startade som en publikfestival men har alltså kommit att bli allt viktigare för industrifolk. De första dagarna var medierna fyllda av kritik även av denna anledning, och folk jag talade med utanför festivalen berättade hur svårt det var att göra impulsbesök. Man tvingasatt beställa biljetter långt i förväg till de attraktivaste filmerna, och biljetterna går loss på mellan 20-40 kanadensiska dollar.

Med det sagt, så var publiken på de publika visningar jag såg oerhört entusiastisk och respektfull i salongen – få mobiltelefoner hördes.

Också mängden filmer och sektioner i Toronto är överväldigande. Det är svår att finna ett festivalnarrativ i dem – teman saknas helt – de känns därmed svåra att följa annat än genom att pricka in filmer på måfå. Så är också TIFF på många sätt en best-of-festivalerna-festival.

Fipresci-juryn bevakar två sektioner, Special Presentations och Discovery. Jag valde den senare för att slippa just filmer som redan valsat runt i Cannes och Venedig.

Discovery är vikt åt förstagångsregissörer från världen över (det var här Farväl Falkenberg hade premiär 2006) och kvaliteten på filmerna är därefter: en berg-och-dalbana.

Det är en spännande sektion till både form och tema: De möjligheter som den digitala filmtekniken ger syns allra bäst i de här sammanhangen, något jag noterade på fjolårets festival i Pusan där jag bevakade en liknande sektion för ny asiatisk film. Och de intressantaste – om än inte bästa – filmerna i Discovery-sektionen blandade fiktion och dokumentärt material i berättelser från platser och länder som vi sällan ser på film.

Mexikanske Rigoberto Perezcanos skildrar i Northless förvisso en plats vi sett mycket på film – gränsområdet mellan Mexico och USA. Men i hans berättelse om en man som försöker ta sig norrut finns både filmmässigt – i subjektivt foto, och ljudanvändning – och intrigmässigt en del fräscha infallsvinklar.

Colombianen Oscar Ruiz Navias Crab trap däremot tar oss till en colombiansk kustby dit en ung vit man anländer på väg bort från storstaden och möter en svart befolkning som ligger i fejd med en nyinflyttad vit. Denne har köpebevis på marken där de bor och vill bygga ett hotell på platsen.

Den fiktiva historien är inte helt lyckad, men det dokumentära innehållet – som när byns unga män sitter och pratar och super och på ett vardagsmässigt vis talar om sina liv – är alldeles utmärkt. Fotomässigt fina naturscener som andas Malick. Och hela filmen fångar på ett intressant vis frågor om postkolonialism och ras, modernitet och traditioner.

Indiska Man beyond the bridge av Laxmikant Shetgaonkar– som fick FIPRESCIs pris – är mer traditionellt fiktiv. Den utspelar sig på Goa, och är en oerhört lågmäld snudd på neorealistisk indisk film. Man beyond the bridge handlar om en skogsvaktare och änkling som hunsas av sin boss och av männen i byn som stjäl ved framför näsan på honom. När en galen kvinna flyttar in i hans trädgård växer långsamt en relation fram mellan den. Först och främst en fin bild av ensamhet, och i bakgrunden finns frågor om religion och korruption. Allt subtilt och ofta humoristiskt skildrat på ett sätt som ibland påminde om absurditeten i östeuropeiska 60-tals filmer.

Rumänien är knappast ett okänt land i filmsammanhang längre, men Radu Judes slipade långfilmsdebut handskas med mer samtida frågor än många av kollegornas filmer. The happiest girl in the world handlar om en sextonårig flicka från landsbygden som vinner en bil i en kupongtävling och åker med föräldrarna till Bukarest för att kvittera ut vinsten mot att hon ställer upp i en reklamfilm. Mellan tagningarna eskalerar bråken mellan dottern och föräldrarna – som vill sälja bilen direkt – men hon måste ändå vara the happiest girl in the world i reklamens värld. Judes stil känns igen från hans kortfilmer: en humoristiskt men lakonisk rumänsk neorealism utan krusiduller. Filmen kan också ses som en reflektion över det faktum att de flesta rumänska spelfilmsregissörer idag livnär sig på reklamfilmande.

Också Rwanda har figurerat i flera filmer på senare år. I Philippe van Leeuws The Day God walked away skildras folkmordet genom ögonen på kvinna som flyr in i skogen och träffar en skadad man. Det bästa i den nästintill ordlösa filmen är hur den skildrar ”det nakna livet”, hur kvinnan och mannen hon träffar måste återgå till ett slags ur- stadium. Även intressant hur filmen visar sorg och svårighet acceptera sin överlevnad – survivors guilt utan några heroiska övermänniskoöden.

The Disappearance of Alice Creed av J Blakeson har en given plats bland senare års brittiska gangsterdramer. Underhållande, och både till bild och ljud formmässigt väl genomförd genrefilm om en kidnappningshistoria där de inbördes relationerna mellan de två kidnapparna och kvinnan de kidnappat ständigt bjuder på överraskningar. Betydligt mycket mer skoj, överraskande och spännande än något Guy Ritchie bjudit på.

Norska Margreth Olins Engelen med Gunilla Röör och Maria Bonnevie är något av en besvikelse om man som jag är ett fan av regissörens dokumentärfilm Kroppen Min. Men det personliga perspektivet finns kvar i berättelsen om en ung flicka vars pappa dör, varpå hon växer upp med mamman – spelad av Röör – och hennes hustrumisshandlande alkoholiserade pappa. Så blir hon heroinist och adopterar bort sitt barn. På plussidan är det ett komplext, och oerhört engagerande, kvinnoporträtt. Kanske till och med flera porträtt – i och med bilden av mammans val samt Olins eget perspektiv som ligger över filmen genom att regissören bidrar med en subjektiv berättarröst.

Samtidigt som det finns en smart ekonomi i hur filmen berättas i tidshopp, så finns det en viss schizofreni i den estetiska framtoningen: ömsom barnets realism (tänk Flickan med närbilder). Och en alldeles för sentimental ljudläggning. En del riktigt starka scener, som framförallt kommer när materialet får vara hårt, snudd på dokumentärt. Det kommer inte som någon överraskning att Stefan Jarl har varit manuskonsult på filmen.

Utanför Discovery-sektionen gjorde festivalen verkligen skäl för sin best-of-stämpel.

Xavier Dolons J´ai tué ma mère hade förvisso kunnat visas i Discovery, men denne wunderkids debutfilm – Dolon är 21 år gammal – har redan plockat hem fyra priser i Cannes och på mängder av andra festivaler. Dessutom är han från Quebec och fick nog med publicitet. Filmen är en skamlöst underhållande lågbudgetdebut om relationen mellan homosexuell tonårspojke med konstnärliga ambitioner och hans mamma. Lånar på ett friskt sätt från, bland många andra, Almodóvar.

Jag brukar stryka besvikelserna från mina festivaldagböcker, men eftersom Fatih Akin hör till mina favoritregissörer så måste jag ta tillfället i akt och beklaga mig. Akins Soul Kitchen är en klumpig halvmörk komedi som påminner om misslyckade svenska mellanbudgetkomedier av sämsta slag. Dåliga skämt ältas om och om igen och blir till otajmade poänger – och alldeles för mycket av regissörens skivsamling intryckt över filmen.

Todd Solondz Life during wartime har verkligen sina poänger. Samtidigt är det svårt att känna att regissören inte trampar omkring i samma område än en gång när han gör en slags uppföljare till Happiness fast med nya skådespelare i rollerna. Förort, pedofili, ensamhet… och så vidare. Den stora behållningen är Pee Wee Herman som förkroppsligar filmens huvudsakliga tema – att falla från nåd efter ett fruktansvärt brott och inte kunna komma tillbaka..

Luca Guadagnino Io sonno amore anlände som den hetaste italienska snackisen från Lido – och det var välförtjänt. Formmässigt och scenografiskt är Guadagninos film utsökt, och mycket välfotad. Ett klassiskt drama om en familj i Milanos överklass som för tankarna till Visconti. Tilda Swinton är suverän i rollen som modern i familjen som inleder affär med sonens kompanjon.

En del av de mer sensuella matlagningsinslagen i filmen förde tankarna till Claire Denis, som kom till Toronto från Venedig med sin senaste film, och sin hittills bästa.

White material återvänder 21 år efter Chocolat till Denis Afrika i ett för regissören typiskt komplext kvinnoportätt. Hon spelas Isabelle Huppert – som i filmens första 15 minuter är magiskt bra – och vägrar att lämna sin kaffeplantage i ett namnlöst afrikansk land, trots att franska armén lämnar regionen och rebeller och barnsoldater kommer närmare. Edgy foto och klipp, fina bilder av trakten klippta på ett sätt så att man förstår varför Hupperts karaktär älskar platsen.

Samtidigt som det finns en bra postkolonial kritik så skrivs den aldrig tittaren på näsan, utan kvinnans ignorans till varför hon skulle drivas från platsen kontrasteras väl mot hennes kärlek till den. Sensuella taktila bilder av kaffebönor (tänk degknådningen i Nenette et Boni) och effektivt stämningsskapande soundtrack av Stuart Staples (Tindersticks) som matchar musiken i There will be blood.

Jessica Hausners Lourdes kommenterade jag med en rad i min anteckningsbok: »Om Roy Andersson regisserat Sällskapsresan«.

Haussner laborerar med en liknande tablåstil som i sin förra film, den här gången i vallfärdsorten Lourdes dit en ung rullstolsbunden kvinna anländer med en busslast personer som hoppas på mirakelkurer.

Iranskfödda videokonstnären Shirin Neshats långfilmsdebut Women Without Men – som plockade hem regilejonet i Venedig – bär visserligen spår av tyngden i att överföra ett videoverk till långfilmsnarrativ, men jag tycker nog att Neshat på det stora hel lyckas väl med att väva samma fyra kvinnors öden kring den iranska kuppen 1953, utan att göra avkall på det vackert poetiska i sitt bildspråk.

Filmerna från Special Presentation kommer säkert att ta sig till Sverige på något sätt – de tre sista filmerna, som hörde till de stora ögonblicken i Toronto, är alla köpta av Folkets Bio och får svensk premiär under det närmaste halvåret. Det är förstås glädjande.

Men för varje festival jag åker på blir jag allt mer bekymrad över det stora gapet mellan alla dessa fantastiska små debuter och udda pärlor som fastnar i festivalcirkusen och blir en angelägenhet för en handfull cineaster, eller i värsta fall, industrifolk.

På plats i Toronto pratade jag med Efe Cakarel, grundare till on-line-cinemateket The Auteurs. Liksom Festival Directs (IFC) video-on-demand-tjänst för festivalfilmer (funegrar bara i USA) letar de efter lösningar för att kunna få ut filmer som Crab Trap på sidan i koppling till festivaler.

Det vore att öppna ett nytt fönster, och möjligheter till ny dialog mellan kritiker, publik och filmer. Som det är idag kan det gå flera år innan en film av det här slaget ens dyker upp på någon svensk festival, och chanserna att skriva om den då är ofta små. Som filmjournalist och kritiker ser jag detta som den viktigaste frågan att lyfta för den internationella smalfilmens framtid: hur och var ska vi – enskilda kritiker men också FIPRESCI som organisation – placera oss så att vi kan rapportera om dessa filmer på ett sådant vis att de fortsätter att nå en publik? Hur ska vi fortsätta att vara relevanta för en dialog om filmer med publiken?

På min första internationella filmfestival (Karlovy Vary, 1962) hade jag ett enastående tillfälle att träffa en livslevande Frank Capra och samtala med honom en längre stund. Han var där ett år efter premiären på sin sista film (och kom att leva ytterligare tre decennier). Inte alla visste där vem han var eller kände till hans plats i filmens historia. Under ett party fick jag – i sällskap med en tysk kritiker (sedermera även filmhistoriker) Enno Patalas och ytterligare en person av samma kaliber – vara med och informera en ung indisk skådespelerska om Capra och hans filmer.

Jämförbar situation återkommer osökt i år. Det är 60 år sedan ungraren Béla Balázs dog och 125 år sedan han föddes. Den ungerska filmfestivalen i Pecs anordnar ett seminarium om honom och alla FIPRESCI-medlemmar får inbjudan att vara med och bidra med ett föredrag. Ytterst få anmäler sig – först bara två, sedan ytterligare tre. Seminariet slutligen äger rum, komprimerad till en dag. med 6 föredrag, varav hälften från värdlandet vid sidan av tre utländska deltagare från UK (Ronald Bergan), Tyskland (Thomas Rotschild) samt Sverige (undertecknad). Förutom de nämnda kanske ytterligare 10 personer som publik. Helt otillräckligt och Ronald Bergan menade att närvarande ungerska professorer borde piska fram sina studerande till deltagande.

Vem minns Béla Balázs idag? Han var en av de tidigaste filmteoretiker, samtida med Eisenstein, Pudovkin och polacken Karol Irzykowski. Hans klassiska skrifter (Der sichtbare Mensch, 1924 och Der Geist des Films, 1930) utvecklades och publicerades senare (på bl.a. ryska, ungerska, engelska, polska) och utkommer alltjämt i nya upplagor (mest på ungerska och tyska) som omfattar även hans samlade filmkritik och -essäistik. Han var även en betydande författare till filmmanus, libretto till opera och balett, prosa, dikter, sagor m.m. Han var en rennäsansmänniska och hans ambitioner var lika stora, fast inte helt fullbordade under hans långa exilår (Wien, Berlin, Moskva) mellan två kommunistiska regeringar i Ungern (Bela Kuns kortvariga 1919 och Mátyás Rákosis efter 1945).

Samma unga publik som inte visade något intresse för Bálázs infann sig på festivalen i övrigt i större utsträckning. Där arbetade dessutom tre olika jurys – den stora som tilldelade flera priser i olika kategorier och två mindre. Den bulgariska filmen Zift, vars kandidatur företräddes i FIPRESCI-juryns överläggningar av undertecknad, blev nedröstad till förmån för en rumänsk film Den andra Irina, som även erhöll festivalens Grand Prix. Här förekommer kanske en skiljelinje mellan de som lovprisar stram realism (som i Irina) och de som värdesätter strukturella och formmässiga ambitioner (tydliga i Zift). Min misstanke att gränsen går mellan olika generationer åskådare och kritiker komprometterades senare av det faktum att Zift prisades av en ungdomlig studentjury. Återigen ett bevis för att film- och konstsmak går olika vägar, som är outgrundliga.