Filmkritikernas GRETA till Ronnie Sandahls “Tigrar”

Tigrar. Foto: Triart Film
Tigrar. Foto: Triart Film

Svenska Filmkritikerförbundet tilldelar Ronnie Sandahls “Tigrar” Greta-priset för 2021 års bästa svenska film med följande motivering:

“Med ‘Tigrar’ briljerar Ronnie Sandahl i sin skoningslösa och hudlösa skildring av en ung mans krossade pojkdröm. Gestaltningen av konkurrens, mobbning, psykisk ohälsa och samtidens obevekliga krav på framgång skär i hjärtat. Det är ett grymt, högt spel för filmens Martin som även känns igen långt utanför fotbollsvärldens arenor.”

Regissören Ronnie Sandahl kommenterar:
– Mycket hedrande! Alla filmskapare säger ju att de inte bryr sig om vad kritikerna tycker – och alla ljuger. Berömmet slickar vi hungrigt i oss, medan även de vagast formulerade elakheterna fastnar i kroppsminnet för alltid. Men innerst inne vet vi alla hur viktigt det är för svensk film med en initierad och nyfiken filmkritik som inte bara går i de stora drakarnas ledband. Kanske rentav viktigare än någonsin.

Med “Tigrar”, baserad på före detta Inter-spelaren Martin Bengtssons självbiografiska bok “I skuggan av San Siro: från proffsdröm till mardröm”, tilldelas Ronnie Sandahl sin första Greta. Bland nyligen utsedda pristagare finns Henrik Schyfferts “Spring, Uje Spring” (2020), Levan Akins “And Then We Danced” (2019), Ali Abbasis “Gräns” (2018), Ruben Östlunds “The Square” (2017) och Anna Odells “Återträffen” (2013).

Svenska Filmkritikerförbundets pris, sedan 2000 kallat Greta, delas ut årligen efter omröstning bland förbundets medlemmar. Genom åren har priset tillfallit filmer av Bo Widerberg, Tage Danielsson, Stefan Jarl, Andrej Tarkovskij, Ingmar Bergman, Lasse Hallström, Jan Troell, Roy Andersson, Lukas Moodysson med flera.

Bernt Eklund: Bada har jag aldrig gjort i Cannes.

Bernt Eklund
Bernt Eklund. Foto: Privat

Det är svårt att i en transkriberad intervju som den här att återge tonfall, så tyvärr kommer inte Bernt Eklunds underfundiga och självkritiska humor och ironi fram på ett sätt som gör honom rättvisa. Det här var den längsta intervju jag gjort i den här serien så nu har ni gott om läsning inför helgerna, även om jag har kortat ner samtalet lite.

När var det du började skriva filmkritik?

Det var hösten 1965 som jag började skriva lite grann. Jag hade skrivit annat tidigare.

Vad var det? 

Ja, allt möjligt. Jag jobbade som journalist och pluggade på Journalistinstitutet i Göteborg till exempel.

Hur gammal var du då, när du började skriva om film? När är du född?

1943 på landet i Jämtland, i Bredbyn i Offerdals socken. Östersund var en bra filmstad, men den var fem mil bort, så jag är inte uppväxt med film. Till närmaste bio var det två mil och där visades film bara på somrarna, en i veckan.

Och i slutet av 40-talet och 50-talet gick det ju inte heller att se film på TV.

Precis, exakt så var det. Och eftersom vi inte hade bil fanns ingen bio heller. Men en gång, när jag var sex eller sju, så hamnade jag faktiskt på en filmvisning. Av någon anledning hade någon tagit med mig till vad jag tror var den första Åsa-Nisse-filmen. En milstolpe alltså, men filmen gjorde inget avgörande intryck. Däremot själva bioupplevelsen kommer jag ihåg. Det var massor med folk, vuxna och barn, och det var god stämning. Men med undantag av Åse-Nisse-filmen var de enda gånger jag såg rörliga bilder under min barndom när någon skolfilm, och en skraltig projektor, kom till skolan.

Min första ”riktiga” film, då var jag nog 13 år, blev flygkrigsfilmen Broarna vid Toko-Ri med William Holden, Mickey Rooney och Grace Kelly. För en gångs skull var jag nära en biograf, så då gick jag dit.

Hur kom det sig, men tanke på att du inte hade någon vana av att göra det?

Oh, jag var väldigt intresserad av film när jag var 13 år. Att växa upp på landet då var teoretiskt på många vis. Jag var tidigt intresserad av fotboll till exempel, jag följde IFK Östersund, som var Jämtlands stora lag på den tiden, noga. Men jag såg dem aldrig spela. Helgens matchreferat fick jag först på måndagen efter, då tidningen kom. Likadant var det med film. Jag läste hela tiden om alla filmer som gick upp i Östersund. Östersunds-Posten hade rätt bra recensenter på den tiden, tidningens egna medarbetare, så dem följde jag. När jag var 13 hade jag till och med börjat göra klippböcker med filmrecensioner, så att jag skulle vara förberedd när jag så småningom kom till stan. Att komma till stan var målet. Det var där allt fanns, det som jag bara läste om.

Jag gjorde också sådana klippböcker. Du finns med i dem.

Jaha! Se där. Trevligt!

Men det där är jätteintressant. Jag hade läst väldigt mycket om film när jag var liten men jag hade sett mycket mindre. Jag är förvisso uppvuxen i Stockholm, men i förorten, och videobutikerna där hade inte så många klassiker. Jag visste vad många filmer, skådespelare och regissörer hette men jag hade aldrig sett dem eller deras filmer.

Det är svårt att förstå för folk idag. För min del ändrades det där när jag var 14 för då fick vi biograf i min by. Då snodde jag och en tjejkompis åt oss godisförsäljningen. Biografen hade bara en projektor så det var en paus efter halva filmen [för att byta filmrulle] och det var ju väldigt bra för godisförsäljningen. Där såg jag i princip allt som visades. Det var en standardrepertoar, som programsattes i Stockholm skulle jag tro. Det var Hasse Ekman-komedier, någon enstaka Bergman, Hitchcock, John Wayne, det vanliga.

Du sa att du var 14 så det måste ha varit 1957, slutet på 50-talet.

Ja precis. Sen kom ju också TV, vilket inte var så bra för bion. Fast TV hade ett mediokert utbud, men ändå enstaka filmer och andra rörliga bilder. Det var väl så det hela började.

Men fanns det någon annan filmintresserad omkring dig? Dina föräldrar till exempel?

Icke, icke. Skälet till att jag blev intresserad av film, tror jag, var teatern. Inte så att det var gott om teatrar på den jämtländska landsbygden, men radioteatern fanns. Den var en institution med stora folkbildande ambitioner och en bred repertoar, något helt annat än den experimentverkstad den senare blev. Varje säsong körde de en serie med pjäser av en utvald dramatiker, följde man dem gick det att rekvirera både pjästexter och författarbiografier, inte bara Shakespeare och Strindberg utan också idag mer bortglömda som Jean Anouilh och George Bernard Shaw. De serierna följde jag i flera år. Skådespelare som var med där, från Dramaten och Göteborgs stadsteater till exempel, var ju samma skådespelare som var med i filmerna. Så när jag läste om filmerna visste jag kanske inte hur skådespelarna såg ut, men jag visste hur de lät. Jag skulle tro att intresset för film tilltog under den tiden.

Och sen, så småningom, flyttade du till Göteborg för att plugga?

Nja, jag ville ju flytta någonstans, och var ganska tidigt inställd på att jag borde bli journalist. Av en slump blev jag praktikant på Östersunds-Postens redaktion i Strömsund, när jag fyllde 18. Det var ju inte som att komma till Östersund men i Strömsund fanns två biografer och föreställningar varje dag. Den ena bion hade en ambitiös repertoar så där sköljdes jag över av den nya franska vågen, som verkligen var ny då.

Just det. Det här måste varit 1961.

Ja, hösten 1961 började jag där. Var där till 1963, ett och ett halvt år. Sen gjorde jag lumpen och sen ett tag till på ÖP, innan jag kom in på Journalistinstitutet och då flyttade till Göteborg. Under hela den här tiden var jag alltså mycket intresserad av film men att jag skulle skriva om film, den tanken fanns aldrig.

Var du intresserad av att göra film då? Inspirerad av franska nya vågen?

Nej, inte att göra filmer heller. Jag var allmänreporter och sedan redigerare. När jag var klar med studierna fick jag ett sommarvikariat på Expressen, 1965, och efter vikariatet blev jag anställd på nöjesredaktionen som hade hand om filmbevakningen. Lasse Bergström var huvudrecensent och han fick de stora och viktiga filmerna. Men sen fanns det ett koppel av löshästar som skrev lite grann då och då. Eftersom vi recenserade allt som kom på bio fanns det alltid lågbudgetproduktioner och billiga genrefilmer som ingen annan ville ta sig an.

Så du skrev om skräckfilm och thrillers och sånt?

Ja, så var det. Det var också under den tid då det vimlade av italiensk westernfilm. Jag har nog sett fler italienska westerns än de flesta i det här landet. Men det var nästan alltid korta recensioner, tre rader kanske, skrivna under tidspress. Det var inga förhandsvisningar på de där filmerna så man såg dem på kvällen, åkte till redaktionen och skrev recensionen, åkte hem och sov lite, innan det var dags att gå upp och åka till redaktionen igen tidigt på morgonen.

Det har flera berättat om i den här intervjuserien. Det är lätt att föreställa sig att det inte var lätt att få till en recension under de omständigheterna. Men det kanske är en bra träning i förmågan att uttrycka sig exakt. Var det en nyttig skola?

Ja, det tror jag på sätt och vis. Om man är ålagd att skriva väldigt kort, vilket jag ofta var, och det var en mer komplicerad film, då fick man nästan utveckla ett poetiskt språk för att fånga en känsla. Det var svårt och jag var regelbundet ganska missnöjd med vad jag skrev. 

Det är lite som att skriva på Twitter idag. Men hur många recensioner skrev du? Var det flera i veckan?

Inte i början men så småningom. När Stockholms-Tidningen las ner 1966 kom Jonas Sima till Expressen, så då delade han och Bergström på de större filmerna, men efter hand slutade de båda, och flera av de andra kritikerna också, så till sist var det nästan bara jag kvar. Men det tog några år. När TV2 kom 1969 startade Expressen sin TV-bilaga och eftersom SVTs utbud var tämligen begränsat så skrev vi om det mesta. Jag skrev om en del av de filmer som visades, åkte till TV-huset och såg förhandsvisningar på något som kallades smalvideo. Senare blev det bara mer och mer TV, alla filmkanaler kom och vi kunde skriva om hundratals filmer i veckan. Då var det inte läge att se om filmer man redan sett utan då återvände jag ofta till gamla recensioner. Jag hade inga höga tankar om mitt filmskrivande, och det har jag väl inte nu heller, men då upptäckte jag att vissa texter var rätt hyggliga. Även om vissa var dåliga så var det inte ett totalt misslyckande.

Det var ju skönt att upptäcka det! Men din huvuduppgift var fortfarande som redaktör?

Ja, det var det.

Men om du skrev om så många filmer, hade du ändå tid med redaktörsarbetet då?

Jodå. Jag var till och med nyhetschef på lördags- och söndagsmorgnar, en tid.

Nyhetschef. Det låter ansvarsfullt.

Det var en minimal redaktion. Väldigt tuffa arbetstider också. Sen var jag redaktör för ”Mitt i Expressen” som var avdelningen för debatt och ”kommenterande reportage” som det kallades, i många år, till 1990. Därefter skrev jag bara om film. 

Så du hade skrivit om film från början men det var först efter 1990 så du bara skrev om film?

Ja, så var det.

Och då kunde du också skriva längre texter.

Ja, och om de större och bättre biofilmerna. Jag var också filmredaktör en tid.

Men nu skriver du inte längre?

Nej. Jag ryckte in för Maria Brander ibland, till exempel när hon var på semester, men nu har det varit pandemi.

Just det. Den har jag hört talas om.

Så nu är det väldigt lite film i tidningen, och jag skriver inget alls.

När skrev du din senaste recension?

Sommaren för två år sedan, på Marias semester. Nu är jag pensionär på heltid.

Har du någon gång skrivit någon annanstans än i Expressen? Eller gjort något för radio eller TV?

Nej, egentligen inte. Kanske varit med som gäst i något radio- eller TV-program. 

Du pratade förut om recensenterna på Östersund-Posten som du läste när du var ung. Har du haft några särskilda förebilder bland kritiker, svenska eller utländska? Någon som inspirerat dig?

Jag vet inte riktigt. Jag har så klart påverkats av dem jag läst själv, som Lasse Bergström, Jonas Sima, Mauritz Edström, Stig Björkman.

Mauritz Edström tror jag är den enda som alla kritiker jag intervjuat har nämnt. Han måste varit väldigt stor.

Ja. Han var väldigt engagerad i det han skrev, och han skrev bra. Han var inte knepig, utan lättillgänglig, och hade ett klart patos. Det var kanske till nackdel vissa gånger, men det var lätt att följa hans resonemang.

Vad var nackdelen med patoset?

Det var om man tyckte att han var snett ute.

En person jag la på minnet var New York-kritikern John Simon, som jag aldrig läst över huvud taget. Han var huvudföreläsare på ett seminarium som Svenska Filmkritikerförbundet arrangerade någon gång på 70-talet. Han sa säkert många kloka saker som jag nu glömt men han hade en kravlista på recensioner, den var fyra punkter. Den första, och viktigaste, var att recensionen skulle vara en läsupplevelse. Tillräckligt välskriven för att även den som inte var intresserad av filmen i fråga, eller av film över huvud taget, av ren njutningslystnad skulle kasta sig över texten. Det är ju att lägga ribban väldigt högt men en tilltalande tanke.

Svårt att upprätthålla när man bara skriver tre rader.

Hehe, ja. Svårt över huvud taget, men det är inte så dumt som en målsättning.

Vi kan ju fortsätta på det spåret. Har du själv någon kravlista?

Filmkunnighet, skrivkunnighet, kärlek till film, och sen helst en bred och djup allmänbildning. Det är bra om man får en idé om personen som skriver, även om det förstås inte ska vara skribenten som står i centrum.

Är det någon av dina egna texter du är särskilt nöjd med?

Jag kan inte riktigt svara på det. Men om jag skulle läsa om alla texter, gud förbjude, skulle jag säkert hitta några jag tycker är hyggliga i alla fall. Men framför allt är de i de flesta fall inte så dåliga som jag trodde. Och det räcker bra.

Har du alla hemma, samlade?

Nej, jag har tyvärr inte det. Jag har över huvud taget inte så mycket hemma. Jag har gått igenom det nyligen, och försökt få lite ordning, men det mesta har jag slängt.

Då när du började skriva, var det någon person som hjälpte dig med ditt skrivande, eller hade du någon mentor?

Jag får nog säga att jag är självlärd, men en som jag kan nämna som en slags mentor var Alf Montán, min första chef på Expressen. Han var nöjeschef när jag började där. Han var visserligen inte filmkritiker, även om han skrev en och annan recension. En är förresten med i Guinness rekordbok som världens kortaste recension. Det var Åsa-Nisse flyger i luften, och Alfs hela recension var ”Far i frid.” Men vad han framför allt skrev var krönikor och kolumner om film, oftast väldigt roliga, kåserier på ett sätt som inte finns idag. Cello var en annan.

Har du också skrivit kåserier?

Nej, eller någon enstaka gång kanske.

I min förra intervju med Eva af Geijerstam pratade hon om hur roligt det är när recensenter strider mot varandra och det blir debatt. Har du själv varit med i någon filmkritikdebatt?

Nej, det har jag inte. Jag är dålig på det, för jag har lätt för att tycka att jag själv är den som har fel.

Men inte att andra har fel?

Jodå, men om någon med emfas hävdar något med bra argument så brukar jag tänka att det där lät ju faktiskt bra. Det är en dålig egenskap att ha i en debatt! Det är lättare för en sådan som Harry Schein som sa att du väger för eller emot i en fråga, och om du är 51% för och 49% emot så kör du på som om du är 100% för sidan du var 51% för. Det är jag dålig på.

Det är jag med, speciellt i frågor som inte är så viktiga, där det inte handlar om liv och död.

Ofta är det så att tiden mellan att jag lämnat ifrån mig en text och den går i tryck hinner jag tycka att jag har fel om det mesta. Sen när den är i tryck släpper det.

Men måste inte det vara jobbigt? Att hela tiden känna så?

Men det kan också vara bra för förhoppningsvis tänker man efter före.

Jag tycker också det kan kännas obehagligt. Det är kanske en form av rampfeber som skådespelare har. Men ofta är det först när något går i tryck som jag inser att ”Just det, någon ska ju faktiskt läsa det där. Vad kommer de att tycka?”

En bra sak med att det går i tryck är att då är det över. Då får man finna sig i hur det är. Och då släpper det, och jag funderar inte mer på det. Vissa recensioner har jag varit tveksam inför, varit väldigt kluven om vad jag tyckt, och då kan det vara jobbigt. Fast det var jobbigare förr.

Fick du respons? Var det folk som hörde av sig?

Oj ja, ofta. Förr i tiden var det väldigt vanligt men sen när allt datoriserades blev det mycket mindre. Då fick man en del arga mejl, men tidigare ringde folk ofta. Det var två typer av klagomål. ”Hur kunde du hylla en sådan gräslig våldsfilm?” och den andra var ”Hur kunde du såga en sån utomordentligt spännande film?” Ofta handlade det om samma film och samma recension. Reaktionerna hängde ofta ihop med vilket getingbetyg jag gett.

Hade ni getingbetygen redan från början eller kom de senare?

Nej, de kom senare, när Björn Vinberg tog över som avdelningschef efter Alf Montán. Då var Expressen ensamma om det i Sverige tror jag. När jag var barn och läste Östersunds-Posten hade de visserligen tärningar, som Svenska Dagbladet har idag, men jag tror de skippade dom senare.

När skedde det, på 80-talet? Jag menar på Expressen?

Oh nej, det var redan 1966, 1967. Sedan dröjde det inte så länge innan Aftonbladet började. Getingarna fick mycket kritik i början men jag tyckte det var ganska bra. Framför allt när man skulle skriva sådana där korta bitar. Då berättade ju getingen i sig själv en del av det viktiga. Sen har det blivit mer accepterat. Chaplin hade det i sin jury. Den hade väl sju eller åtta graderingar.

Ja, och det högsta var väl ingen siffra utan en symbol.

En stjärna. Det var från 1 – 6 med siffror och sen en stjärna över det.

Var du med i juryn?

Ja, så småningom. Från slutet av 70-talet kanske.

Men du har aldrig skrivit i Chaplin?

Nej aldrig. Bara någon enstaka gång i Filmrutan, men det var också väldigt obetydligt.

Jag tycker du verkar vara väldigt självkritisk.

Jaså, ja, jo, jag har nog varit det. Och inte utan skäl.

Haha, ”Om du var lika dålig som jag hade du också varit självkritisk.”

Ja, just det, Precis!

Men du är väl ändå nöjd med din yrkesbana?

Jo, det är jag, absolut. Den skulle jag inte vilja byta bort. Det har varit jätteroligt. Jag har fått se kopiösa mängder med film, och fått betalt för det.

Apropå se mycket film, vi har inte pratat om filmfestivaler. Har du varit på många?

Ja, framför allt Cannes, 28 gånger.

Inte illa.

Sen har jag varit på några andra, ett par gånger i Venedig och ett par gånger i Berlin. Det var min första festival, 1969. Men också i San Sebastian, och Moskva en gång. Det var roligt. Inte så mycket för filmen som för att vara där.

Var det under kalla kriget?

Ja, en mycket märklig upplevelse. Jag fick tjata mig till det, varken tidningen eller ryssarna ville att jag skulle komma dit.

Blev du smugglad över gränsen?

Snudd på. Man behövde en inbjudan från festivalen och en person i styrelsen hade tidigare jobbat med filmimport i Stockholm så jag gick via honom. Jag fick inbjudan dagen innan jag skulle flyga. Men jag fick åka dit på semestern ”Bara du lovar att inte skriva någonting.” sa tidningen.

Eller hoppa av.

Det var det ingen risk för. Och jag skrev några texter i alla fall.

Så Berlin var den första. Vilken var den senaste?

Cannes, 2008, sommaren innan jag gick i pension.

Gillar du att vara där?

Ja, det måste jag säga. Det var suveränt som filmupplevelse. Det gamla festivalpalatset hade sin charm men det nya… Att sätta sig ner halv nio på morgonen och titta på en ny film av Angelopoulos till exempel, och det är fullsmockat, 2500 personer, det är en grej faktiskt.

Det kan jag tänka mig.

Men det var mycket jobb. Jag lämnade ju ofta texter varje dag, och att se så många visningar som möjligt var huvudambitionen.

Det blev inte så mycket tid över till annat, inte så mycket strandtid.

Nej, bada har jag aldrig gjort i Cannes.

Det har jag. Fast då var det å andra sidan inte filmfestival.

Nej, just det.

Men då har jag fått svar på alla mina frågor så vi kanske ska runda av den här intervjun. Eller intervju, det känns mer som ett samtal. Jag är inte precis en skjutjärnsreporter.

Inte precis, och då kan det också bli svårare att skriva ut.

Vi får se hur det går.

Eva af Geijerstam: Filmkritiken hämmas av betygssystemen

Eva af Geijerstam
Eva af Geijerstam. Foto: Privat.

Eftersom corona-pandemin lättat och både jag och filmkritiker nummer sex, Eva af Geijerstam, är fullvaccinerade så kunde vi den här gången träffas i ett fysiskt rum tillsammans. Det var trevligt. Att intervjua digitalt går ju det också men är inte samma sak. Det här är vad jag fick lära mig om hennes karriär som filmkritiker.

Min första fråga var om hon haft några förebilder som kritiker, men det sa hon att hon inte hade haft. Möjligen Mauritz Edström. Sedan gick vi direkt till rötterna. Eva af Geijerstam föddes 1945, och växte upp i Djursholm. Där fanns två biografer, Roxy och Amiralen, och där var hon en återkommande besökare. Fast första barnförbjudna filmen, Och gud skapade kvinnan… (1956) såg hon med en kusin på en biograf i Strängnäs. Så småningom började hon plugga i Uppsala, och där satt hon i styrelsen för Uppsala Studenters Filmstudio. De visade allt från Hitchcock till svensk beredskapsfilm, och hade en gång Josef von Sternberg på besök, som var elak och mest baktalade sin stjärna Marlene Dietrich. 

Därefter pluggade Eva på Journalisthögskolan i Stockholm. Hon gjorde praktik på DN 1969 på diverse redaktioner, och sommaren 1970 fick hon ett vikariat. Men hon tröttnade på att aldrig få något fast jobb, utan bara tillfälliga tjänster och vikariat, och började i stället plugga på Dramatiska Institutet. Hon brukade umgås med eleverna på Filmskolan, i Filmhuset. Där fanns ett redigeringsrum på plan 4 där det gick att titta på film, en bildruta i taget, och särskilt Peckinpahs Det vilda gänget (1969) detaljstuderade hon upprepade gånger, utan att ta någon hänsyn till om kopian repades. 1973 var hon också regiassistent på De rödas uppror, skriven och regisserad av Harald Stjerne.

Till sist fick blev det en fast anställning på DN, 1974, och där är hon fortfarande kvar. Sin första filmrecension skrev hon två år senare: Richard Lesters Robin Hood – äventyrens man, med Sean Connery och Audrey Hepburn. Då var det Mauritz Edström som var den ledande filmkritikern på DN, och han tog sig an Eva. 1979 åkte de till Cannes, för hennes första besök där. Hon skrev också rockkritik (de första artiklarna hon fick publicerade i DN handlade om Rolling Stones), och den film från Cannes-festivalen som hon skrev om var The Whos film Quadrophenia. Men även om det blivit många besök i Cannes så är det Venedig som förblivit festivalfavoriten. Den är mer mänsklig än Cannes, och hon har regelbundet besökt den sedan 1982, eller var det 1983, också det tillsammans med Mauritz Edström.

Eva har sparat få av sina texter, men när hon någon gång läser något gammalt är hon för det mesta nöjd med vad hon skrivit, inte minst recensionerna av Eyes Wide Shut (1999) och Ruben Östlunds Play (2011). Två filmer som ledde till omfattande debatter när de kom, och det gillar hon. Det är roligt när filmkritiker strider. Som ett stort fan av westernfilmer uppskattade hon också de debatter om genren som bland annat fördes i Chaplin, som när Jan Aghed och Hans Schiller grälade om John Ford, eller debatter om Sam Peckinpah, en regissör som både jag själv och Eva håller väldigt högt men som definitivt inte faller alla i smaken. Peckinpahs film anses för våldsamma, misantropiska, exploaterande, och många ser dem som misogyna. Eva uttryckte det som att ”han vandrar på den vassa eggen” och att han nog är än mer svårhanterad idag. ”Det var inte så mycket identitetspolitik då.”

”Idag har vi blivit alltför anglofila, och Netflixifierade.” Andra länder har fallit i glömska. Dessutom tycker hon att filmkritiken hämmas av betygssystemen. Det gynnar en viss typ av lathet, och gör att kritikern använder betyget för att slippa formulera sitt omdöme. Det var något hon och Maaret Koskinen kämpade emot när det infördes i DN. Att tidningarna blivit mindre till ytan har också gjort dem mer ytliga. ”Det fanns mer utrymme för filmkritiken när [tidningarna] var i broadsheetformatet.”

Men Eva har inte bara skrivit för DN och Chaplin. Hon har också varit recensent i Gomorron Sverige, varit programledare för Drömfabriken, tillsammans med Erik Fichtelius. och suttit i redaktionen för kulturprogrammet Spegeln. Där gjorde hon bland annat en intervju med Bernardo Bertolucci. I Gomorron Sverige gjorde hon ett långt reportage om Pier Paolo Pasolini. Det får avslutningsvis stå som exempel på hur Italien, italiensk film, och italiensk fotboll, alltid varit något som Eva haft ett särskilt passionerat intresse för.

I en artikel i DN (27/3–2015) rapporterade Eva från en filmkritikerkonferens i, förstås, Italien. Det handlade mest om filmkritikerkris, och kritikens minskade utrymme. Men hennes slutord lånar jag för att runda av det här porträttet: ”Mottot i konferensrummet blev till sist ett hoppfullt ’Nuet är inte framtiden’. Det gäller inte bara filmkritiken utan borde minst lika mycket gälla ägare och redaktörer med hänsynslösa besparingskrav.”

Critics Without Borders: Är filmkritikeryrket hotat?

Critics Without Borders 2021
Critics Without Border 2021 i Malmö. Foto: Yazan Alqaq

Referat från Critics Without Borders 2021, 1-4 oktober i Malmö.

Efter ett års uppehåll på grund av pandemin, hölls Critics Without Borders igen den 1-4 oktober. Tidigare år har CWB hållits under Malmö Arab Filmfestival, men den här gången ägde det rum under Arab Woman Film Days, även den arrangerad av MAFF.

CWBs syfte är ett nätverkande mellan kritiker från norden och arabvärlden och utbyte av erfarenheter gällande arbetsvillkor, censur, självcensur, hur man genom filmkritik kan arbeta för demokrati, yttrandefrihet och jämställdhetsfrågor.

Mellan diskussionsforumen ägde en gemensam utflykt till borgen i Helsingborg rum, den libanesiske kritikern Ibrahim Al Ariss höll en föreläsning om hur kvinnliga pionjärer förändrat arabisk film under ett sekel, från början på 1900-talet tills nu.

I en panel med unga kvinnliga regissörer diskuterades det hur situationen för kvinnor i filmbranschen är idag i deras respektive länder. Alla beskrev situationen som bättre även om det inte var stora förbättringar. Den som var mest positiv var Emna Najjar ifrån Tunisien som berättade att den kända filmfotografen Mohamed Meghraoui var aktivt ställningstagande genom att lära upp två kvinnor som filmfotografer på den senaste inspelningen.

Under CWBs seminarier diskuterades det hur konkurrensen ser ut mellan filmkritiker som jobbar för de klassiska medierna i förhållande till youtubers och influencers som har betydande högre antal tittare och klick, och om yrket i sig är hotat. Det ansågs också vara ett dilemma att redaktörer i olika medier är ovilliga att peka mot frilansande kritikers bloggar för att öka intresset, på grund av konkurrens. Seminariedagarna avslutades med en frågeställning om CWB ska fortsätta som det är eller göras om. Idéer som kom upp var till exempel att ha offentliga kritikerdiskussioner som en del av festivalen eller att diskutera filmer som medverkar på festivalen utifrån ett nordiskt och ett arabiskt perspektiv inom nätverksgruppen. Det togs inga beslut om huruvida CWB fortsätter eller förändras. Det återstår att se.

I år medverkade Ronnit Hasson, Sverige, kritiker, Tania M. Tawfik, Danmark, regissör, Peter Stuart Robinson, Norge/England, kritiker och professor i statsvetenskap, Nada Azhari Gillon, Syrien/Frankrike, kritiker, Mohanat Salahat, Sverige/Palestina, regissör, Lama Tayara, Syrien/Frankrike, Khaled Ramadan, Libanon/Danmark, regissör och kritiker, Kais Kasim, Irak/Sverige, kritiker, Hoda Ibrahim, Libanon/Frankrike, kritiker, Hind Anabtawi, Jordanien, regissör, Harri Römpötti, Finland, kritiker, Gülbeden Kulbay, Sverige/Turkiet, performancekonstnär, Ásgeir H Ingólfsson, Island, kritiker och arrangören Ahmed Shawky, Egypten, kritiker.

Ronnit Hasson

Jannike Åhlund: Jag läser inte om recensioner eller sätter upp dom på kylskåpet

Jannike Åhlund framför tapeten från Ingmar Bergmans “Såsom i en spegel” (1961).
Jannike Åhlund framför tapeten från Ingmar Bergmans “Såsom i en spegel” (1961).

Svenska Filmkritikerförbundets Fredrik Gustafsson har gjort en serie intervjuer med svenska filmkritiker. I intervju nummer fem träffar vi Jannike Åhlund.

1. Var du särskilt filmintresserad redan som barn eller tonåring?
Efter Pongo och de 101 dalmatinerna tog det ett antal år tills jag smet in på barnförbjudna Zorba. Vet inte riktigt vad det säger om mitt gryende filmintresse att jag såg en kvinna stenas vid alltför unga år. (Och inget lärde jag mig av det – när min dotter var 11 “utsatte” jag henne för Exorcisten…) I 9:an skrev jag mitt specialarbete om François Truffaut. Under gymnasietiden hängde jag mycket på Cinemateket.

2. Hade du själv tänkt att du skulle vilja bli filmrecensent eller var det mer en slump?
Jag ville först och främst bli journalist. Efter några år som nyhetsreporter ville jag först och främst bli filmskribent. Genom Jurgen Schildts försorg fick jag börja recensera film i Aftonbladet. Då hade jag läst filmvetenskap i fyra terminer. 

3. När och var började du skriva professionellt, och hur utvecklades din karriär?
Det var alltså i Aftonbladet. Sedan på alla möjliga håll och under olika perioder – Dagens Nyheter, Chaplin, Expressen, SVT Morgon, Kulturnytt, SR, Filmkrönikan, SVT, Filmkonst, www.filmkritik och Vår Bostad.
Jag har inte sett filmkritikergärningen som en karriär. Men både utvecklande och roligt har det i alla fall varit med alla filmfestivaler – bara Cannes har jag besökt 28 gånger. Tiden som konstnärlig ledare för Göteborgs filmfestival var mitt roligaste uppdrag och ett helt annat sätt att arbeta med film – men innebar också att jag i princip slutade skriva filmkritik.

4. Vilka publikationer har du skrivit för?
Se ovan.

5. Har du gjort filmkritik i andra format än skrivna texter, till exempel via radio, TV, film, videoessäer, eller något annat?
Se ovan.

6. Har du haft några särskilda förebilder bland andra filmkritiker, svenska eller utländska?
När jag var aktiv som filmkritiker gillade jag de som var goda stilister. Det gäller fortfarande.
Dåförti’n: Jurgen Schildt, som kanske var som bäst när han var satanisk, Jan Aghed, som drevs av nån sorts helig vrede (patos) eller Elisabeth Sörenson, som drevs mer av nyfikenhet och var ganska snäll. Nuförti’n: Kerstin Gezelius, Nina Asarnoj, Mårten Blomkvist, Fredrik Sahlin, Lydia Farran-Lee (ja, hon som utsattes för Exorcisten…). Stig Björkman har alltid skrivit fint om film, både dåförti’n och nuförti’n! 

7. Hade nu någon mentor eller annan person som hjälpte dig i början av din karriär?
Nej – om man inte räknar erbjudandet från Jurgen Schildt, som onekligen var en knuff i rätt riktning.

8. Vad tycker du kännetecknar en bra kritiker?
Genuin nyfikenhet, omdöme, fantasi och definitivt en god stil, en egen röst. Kunskaper och omvärldsorientering skadar inte. 

9. Finns det någon särskild recension(er) som du läst genom åren som inspirerat dig, eller som du gärna läser om?
Jag läser inte om recensioner eller sätter upp dom på kylskåpet. Under arbetet med filmen Citizen Schein plöjde jag igenom det mesta av Harry Scheins filmkritik. Det var inspirerande!

10. Är det någon särskild recension, artikel, eller annan form av filmkritik du skrivit/producerat själv som du är extra nöjd med?
Min egen (starkt kritiska) text om Såsom i himmelen tycker jag fortfarande är ganska kul. Och kanske en fläskigt lång text om Roberto Benignis Livet är underbart, där jag verkligen ville vara i nivå med de höga ambitionerna för nystartade www.filmkritik.
I övrigt är jag trots allt stolt över min insats under fem år som redaktör för Chaplin – innan tidskriften gick i graven några år senare. Inte minst för att jag engagerade ett gäng riktigt bra kritiker.

11. Vad gör du nu?
Arbetar intensivt med en ny basutställning på Bergmancenter på Fårö – Lek, lust och ljus! – Ingmar Bergman på Fårö, som invigs 6 juni. Är arbetande ordförande för Bergmancenter och ordförande för Tempo. Det är väldigt roligt – både det ena och det andra.