Mörk framtid för filmkritiken – men inte på grund av corona

Kommentar till Filmkritikerförbundets corona-enkät

Biografsalong
Biografsalong. Foto: Kilyan Sockalingum / Unsplash

I början av maj skickade Svenska Filmkritikerförbundet ut en enkät till alla våra medlemmar för att få en uppfattning om hur pandemin påverkade dem. 29 medlemmar svarade, varav de flesta, 21 stycken, var frilansskribenter. Sammanlagt hade 15 av de som svarade fått färre uppdrag på grund av pandemin, men ingen verkade vara särskilt orolig för sin egen position just nu eller inför framtiden.

Att jobba hemifrån är inte heller något anmärkningsvärt för filmkritiker, i alla fall inte frilansare, utan så brukar arbetsdagen ändå se ut. Det som framförallt saknades var att kunna gå regelbundet på bio, och på pressvisningar. Vissa var också bekymrade över att inställda filmfestivaler kommer leda till färre jobb, och för att besöka festivaler är en av höjdpunkterna med att vara filmkritiker.

Men det intressanta med enkäten var inte svaren rörande situationen under pandemin, utan synen på framtiden generellt.

Vi ställde en fråga som löd ”Hur ser du på framtiden för din egen del som filmkritiker?”

Nästan ingen som svarade på den frågan verkade bekymra sig för att inte kunna fortsätta skriva, även om de flesta bedömde att det lär bli ett ännu större fokus på streamade filmer och serier, och mindre biograf-baserat.

”Värst på det lokala planet där jobben och pengarna försvinner snabbare”

Vi ställde också frågan ”Hur ser du på framtiden för svensk filmkritik i allmänhet då krisen är över?”

Här däremot verkar det som de flesta är bekymrade över framtiden, men inte på grund av coronan, utan på grund av större förändringar inom samhället och mediavärlden som fanns före pandemin. Mindre frihet, högre krav på det lättsamma (skvaller) eller det extrema (sågningar), och mindre utrymme för genomtänkt filmkritik. Några uttryckte också en särskild oro för situationen utanför de största städerna. Ett illustrativt citat: ”Risken är väl som alltid värst på det lokala planet där jobben och pengarna försvinner snabbare. Det blir trist med en kritik som består av några Stockholmskritiker och TT som skriver för hela resten av landet.”

Den diskrepans som föreligger mellan så få som oroat sig för sin egen del men så många som oroat sig generellt, skulle kunna bero på en känsla av att även om det fortfarande går att tjäna pengar på att skriva om film så är det genom att ständig marknadsanpassning, som även om det är bra för den egna ekonomin, inte nödvändigtvis är bra för filmkritiken i allmänhet.

”Avvecklingen av kvalificerad filmkritik och filmjournalistik har pågått en längre tid”

Detta beror inte på pandemin. Avvecklingen av kvalificerad filmkritik och filmjournalistik har pågått en längre tid, parallellt med att dagstidningar lagts ner eller gått samman, och redaktionellt arbete samordnats mellan olika tidningar. Det har också lett inte bara till sämre bevakning av allmänna nyheter utan också till mindre utrymme för all form av kulturjournalistik. På så vis är oron bland filmjournalister ytterligare ett bevis på den pågående utarmning som sker av dagspress och nyhetsförmedling.

Optimister brukar hävda att vem som helst kan skapa en blogg eller en nättidning, och att det är större mångfald än någonsin bland journalister, skribenter och kritiker. Men en nedlagd dagstidning kan inte kompenseras av en blogg, och att mångfalden bland journalister och skribenter är hög kan inte kompensera att det överlag är färre som är journalister och skribenter, och som kan leva på det.

Det pratas ibland om att dagstidningars och tidskrifters avveckling, och ökningen av bloggare och nätaktivister, är positivt för att det blir mindre elitistiskt och ger alla en röst. Men det är samma typ av illusion som hördes i slutet av 90-talet då internet sades leda till ökad frihet och demokrati världen över. Så har det inte blivit. Snarare har inte minst sociala medier globalt sett undergrävt demokratin och förvridit konversationerna i samhället.

”Allt ska vara gratis och omedelbart tillgängligt”

Det handlar också om pengar; att kunna leva på att skriva är ofta en förutsättning för att kunna göra det bra och minskar också risken för korruption (att anpassa sin text efter vad potentiella sponsorer kan tänkas vilja höra). Det handlar också om en ohälsosam uppfattning, vitt spridd, att allt ska vara gratis och omedelbart tillgängligt. Men om du inte anser att en text eller en arbetsinsats är värt en ersättning eller en uppoffring, säger du också att den texten och den arbetsinsatsen inte har något värde. Det leder förstås till ett sämre klimat generellt för journalister, skribenter och kritiker, en nedvärdering av deras arbete, som endast PR-konsulter och auktoritära politiker tjänar på.

För att återgå specifikt till filmkritik så är det lätt att föreställa sig en framtid där filmkritik förvandlats till blott ett led i de stora filmbolagens annonskampanjer, och 100-tals bloggare som entusiastiskt hyllar nästa superhjältefilm. Visserligen med en mångfald bland de som bloggar, men inte någon mångfald bland de filmer som det skrivs om, eller bland åsikterna och uppfattningarna om de få filmer de skrivs om.

Det är redan den riktning vi rör oss i, och det är upp till oss att bevaka och försvara både att filmkritiker får skäligt betalt, att det skrivs om en mångfald av filmer, och att det görs från en mångfald av utgångspunkter.

Sammanfattat av Fredrik Gustafsson


Här följer en sammanställning av svaren på de olika enkätfrågorna:

Antal svar: 29 st (perioden 9–19 maj)

Om du varit fast anställd filmkritiker… 4 stycken sammanlagt

Har du blivit uppsagd på grund av pandemin? Ingen

Har du fått gå ner i arbetstid (sk korttidsarbete)? En

Om frilans… 22 stycken sammanlagt

Har du fått färre uppdrag? 15 stycken har svarat “Ja”

Frilansare och anställda…

Har du kunnat fortsätta skriva, fast bara genom att börja skriva om andra saker än film på grund av pandemin? 8 stycken har svarat “Ja”

Hur ser du på framtiden för din egen del som filmkritiker?

Nästan alla som svarat på den frågan verkar inte bekymra sig att kunna fortsätta skriva, men att det lär bli ett ännu större fokus på streamad film/serier och mindre biograf-baserat.

Hur ser du på framtiden för svensk filmkritik i allmänhet efter krisen är över?

Här däremot verkar det som de flesta är bekymrad över framtiden, men inte på grund av coronan utan på grund av större förändringarna inom samhället och mediavärlden som fanns före pandemin. Mindre frihet, högre krav på det lättsamma (skvaller) eller det extrema (sågningar), och mindre utrymme för genomtänkt filmkritik.

Vilken påverkan har nya arbetsrutiner, såsom pressvisningar via nätet och kontakt med uppdragsgivare/kollegor på distans, haft på dig (negativt och/eller positivt)?

Här verkar det som om det inte påverkat så mycket, inte minst på grund av att de flesta är frilans och ändå hade jobbat hemma. Nästan alla har sagt att det inte är något större skillnad. Men det som saknas är biobesöken.

Annorlunda tider – Inställt årsmöte 2020

Bästa medlemmar,

tiderna är, som vi vet, annorlunda – vilket också påverkar vår yrkeskår. Tråkigt nog sammanfaller det med en viss nytändning i vårt förbund, både vad gäller ett stigande antal nya medlemmar och även vad gäller en del inplanerade aktiviteter – delvis ihop med våra vänföreningar Filmakademin och Filmpublicisterna – vilka nu fått ställas in.

Ställs in gör även det årsmöte vi brukar hålla så här års. Under överinseende av vår valberedning kommer 2019 års styrelsemedlemmar att sitta kvar under 2020. 2019 år årsredovisning har föredragits förbundets revisor, som funnit att styrelsen kan beviljas ansvarsfrihet.

Reguljärt årsmöte skjuts, med reservation för ändring, till tiden för årsmötet 2021.

Vi håller i övrigt kontakten digitalt, och är just nu i färd med att formulera en enkät om filmkritikeruppdragets situation i corona-tider. Mer om detta inom kort.

Tills dess – må väl och var fortsatt friska.

Varma hälsningar från styrelsen

Filmkritikernas GRETA till Levan Akins “And Then We Danced”

And then we danced
And then we danced. Foto: Lisabi Fridell/TriArt
Svenska Filmkritikerförbundet tilldelar Levan Akins “And Then We Danced” Greta-priset för 2019 års bästa film. Motivering är som följer:
 
”Med hisnande passion både på och bakom duken har Levan Akin skapat en berättelse som tycks ha gått direkt från hjärtat till handen på alla i hans lika fullfjädrade som oförskräckta team. De har gjort precis den film de ville göra, som upprörde de som skulle uppröras och gladde dem som skulle glädjas. Verkligen strongt.”
 
Regissören Levan Akin kommenterar:
“Teamet bakom ‘And Then We Danced’ och jag är otroligt hedrade över att få motta det här priset. Som ung filmälskare betydde filmkritiker mycket för mig, att läsa recensionerna varje fredag tillhörde helgens höjdpunkter. Många av er recensenter har jag följt genom hela mitt liv. Och ni har betytt mycket för min utveckling som filmare. Stort tack för denna utmärkelse!”
 
Med “And Then We Danced”, en kärlekshistoria mellan två unga män i strängt reaktionär georgisk dansmiljö, tilldelas Levan Akin sin första Greta. Bland tidigare pristagare under 2010-talet finns Ali Abbasis “Gräns” (2018), Ruben Östlunds “The Square” (2017), Johannes Nyholms “Jätten” (2016), Peter Grönlunds “Tjuvheder” (2015), Anna Odells “Återträffen” (2013) och Gabriela Pichlers “Äta sova dö” (2012).
 
Svenska Filmkritikerförbundets pris, sedan 2000 kallat Greta, delas ut årligen efter omröstning bland förbundets medlemmar. Genom åren har priset tillfallit filmer av Bo Widerberg, Tage Danielsson, Stefan Jarl, Andrej Tarkovskij, Ingmar Bergman, Lasse Hallström, Jan Troell, Roy Andersson, Lukas Moodysson med flera.

Rapport från Odessa

Av Wanda Bendjelloul

My Thoughts Are Silent
My Thoughts Are Silent

I år firade Odessa International Film Festival sitt tioårsjubileum med ett urval av internationella titlar, varav flera visats på större filmfestivaler som Cannes och Berlin tidigare i år, ett nationellt program bestående av lång- och kortfilmer och några mindre retrospektiv av bland andra den ukrainska filmaren Kira Muratova. Internationella gäster i år var regissören Mike Leigh och skådespelerskan Catherine Deneuve som fick motta ett hederspris för sina insatser inom film. Catherine Deneuve var enormt populär i Sovjetunionen och drog stora skaror människor till alla platser hon besökte i stan under festivalen. Två underbara stumfilmsvisningar hölls under bar himmel. En var ”Kosackerna” (1928) som hölls på den legendariska Potemkin- trappan med specialskriven musik framförd av Robert Israel. En annan av Dr. Caligaris Kabinett (1920) med nyskriven musik skriven och framförd och av den brittiska gruppen Tiger Lilies, som kvällen till ära var iförda expressionistisk skelett-sminkning. I anslutning till festivalen hölls även en filmmarknad. Överhuvudtaget var festivalen väldigt välorganiserad och hade ett bra och varierat filmprogram, goda kommunikationer mellan biograferna, visningar som började på utsatt tid och tog väldigt väl hand om sina gäster.

Det största samtalsämnet mellan visningarna var naturligtvis HBO-serien Chernobyl. Alla ukrainska filmare, journalister och festivalrepresentanter jag pratade med var odelat positiva och överväldigade över dess träffsäkra scenografi och kostym. Med viss sorg konstaterades det dock att en serie av denna höga kvalitet aldrig skulle vara möjlig att producera i Ukraina.

Den ukrainska filmindustrin är ung och majoriteten av filmerna i den nationella tävlingen var gjorda av debutanter. Trots den varierande kvaliteten är detta enligt min ukrainska kollega det hittills starkaste året vad gäller utbudet av filmer i tävlan. Årets FIPRESCI-jury bestod, förutom mig, av Giovanni Vimercati (Italien) och Dmytro Desyateryk (Ukraina). Vårt uppdrag var att utse en vinnare bland tio ukrainska kortfilmer och fem långfilmer. Den ukrainska filmen Homeward av Nariman Aliev, om kriget på Krim, visades tidigare i Cannes i år och var därför bara med i den internationella huvudtävlan. Festivalen och den ukrainska filmindustrin är just nu präglad av det krig som rasar i östra Ukraina och flera av filmerna bearbetar detta trauma. Två av långfilmerna i den nationella tävlan handlade till exempel om kriget och särskilt under visningen av Timur Yashchenkos U311 Cherkasy, som handlar om den ukrainska besättningen på stridsfartyget Cherkasy som höll stånd mot ryska trupper vid Krim 2014, visade publiken starka känslor, sjöng med i dess patriotiska sånger och gav filmen stående ovationer under eftertexterna. Som förfilm till varje visning och som en del av öppnings- och avslutningsgalan har festivalen även uppmärksammat det faktum att den ukrainska filmaren Oleg Sentsov, trots internationella protester, fortfarande sitter fängslad i Ryssland.

De tio kortfilmerna bestod av allt från animation till konstfilm och vår jury utsåg Ivan Orlenkos In our Synagogue, till vinnare framförallt för hans mod att ta sig an och skapa ett eget förhöjt avslut på en av Franz Kafkas oavslutade noveller. I långfilms kategorin hade juryn betydligt svårare att komma överens. Valet stod mellan dokumentären My Father Is Mother’s Brother av Vadym Ilkov och My Thoughts Are Silent av Antonio Lukich. My Father Is Mother’s Brother är en dokumentär om konstnären Anatoliy Belov och hans relation till sin femåriga systerdotter som han tar hand om eftersom hans syster lider av svår psykisk ohälsa. My Thoughts Are Silent är en komedi om en ung man som drar iväg på en roadtrip på den ukrainska landsbygden med sin mamma för att samla in ljudeffekter till amerikanskt produktionsbolag. Våra diskussioner gick höga i våra jämförelser av tekniskt utförande, filmernas politiska dimensioner och budskap kring kön och alternativa familjekonstellationer. Som alltid med debutanter hade båda filmerna många svagheter samtidigt som det är tydligt att båda filmarna har stor potential. Tillslut utsåg vi My Thoughts Are Silent till vinnare eftersom vi ansåg att regissören Antonio Lukich lyckats göra en verkligt egensinnig film vars visuella humor har potential att överbrygga både språkmässiga och kulturella barriärer.

Den stora vinnaren på den avslutande prisutdelningen var Levan Akins And Then We Danced som vann Grand Prix, bästa skådespelare och bästa film.

GRETA till Ali Abbasis “Gräns”

Foto: Meta Spark & Kärnfilm AB.

Svenska Filmkritikerförbundets pris Greta för bästa svenska film 2018 går till ”Gräns” i regi av Ali Abbasi, som kommenterar så här:

– Tack för att ni har valt att hedra “Gräns” och teamet bakom filmen. Jag har själv ett komplicerat förhållande till kritiker: de kan få mig att svänga mellan megalomani och mindervärdeskomplex. Det jag gillar med filmkritik är att den kan bryta normen och övertyga andra om en ny normalitet, legitimera filmen och argumentera för konstens existens bättre än jag kan göra. Även om jag alltid inte är tacksam över vad ni skriver är jag tacksam att ni finns!

Svenska Filmkritikerförbundets pris, sedan 2000 kallat Greta, delas ut årligen efter omröstning bland förbundets medlemmar. Förra året vann Ruben Östlund för ”The Square”; han är även tidigare Greta-vinnare för filmer som ”Turist”, ”Play” och ”De ofrivilliga”. På senare år har även Johannes Nyholm prisats för ”Jätten”, Peter Grönlund för ”Tjuvheder” och Anna Odell för ”Återträffen”. Genom åren har priset tillfallit filmer av de flesta stora svenska regissörerna, bland dem Bo Widerberg, Tage Danielsson, Stefan Jarl, Ingmar Bergman, Lasse Hallström, Jan Troell, Lukas Moodysson med flera, samt Andrej Tarkovskij.