Eva af Geijerstam: Filmkritiken hämmas av betygssystemen

Eva af Geijerstam
Eva af Geijerstam. Foto: Fredrik Gustafsson.

Eftersom corona-pandemin lättat och både jag och filmkritiker nummer sex, Eva af Geijerstam, är fullvaccinerade så kunde vi den här gången träffas i ett fysiskt rum tillsammans. Det var trevligt. Att intervjua digitalt går ju det också men är inte samma sak. Det här är vad jag fick lära mig om hennes karriär som filmkritiker.

Min första fråga var om hon haft några förebilder som kritiker, men det sa hon att hon inte hade haft. Möjligen Mauritz Edström. Sedan gick vi direkt till rötterna. Eva af Geijerstam föddes 1945, och växte upp i Djursholm. Där fanns två biografer, Roxy och Amiralen, och där var hon en återkommande besökare. Fast första barnförbjudna filmen, Och gud skapade kvinnan… (1956) såg hon med en kusin på en biograf i Strängnäs. Så småningom började hon plugga i Uppsala, och där satt hon i styrelsen för Uppsala Studenters Filmstudio. De visade allt från Hitchcock till svensk beredskapsfilm, och hade en gång Josef von Sternberg på besök, som var elak och mest baktalade sin stjärna Marlene Dietrich. 

Därefter pluggade Eva på Journalisthögskolan i Stockholm. Hon gjorde praktik på DN 1969 på diverse redaktioner, och sommaren 1970 fick hon ett vikariat. Men hon tröttnade på att aldrig få något fast jobb, utan bara tillfälliga tjänster och vikariat, och började i stället plugga på Dramatiska Institutet. Hon brukade umgås med eleverna på Filmskolan, i Filmhuset. Där fanns ett redigeringsrum på plan 4 där det gick att titta på film, en bildruta i taget, och särskilt Peckinpahs Det vilda gänget (1969) detaljstuderade hon upprepade gånger, utan att ta någon hänsyn till om kopian repades. 1973 var hon också regiassistent på De rödas uppror, skriven och regisserad av Harald Stjerne.

Till sist fick blev det en fast anställning på DN, 1974, och där är hon fortfarande kvar. Sin första filmrecension skrev hon två år senare: Richard Lesters Robin Hood – äventyrens man, med Sean Connery och Audrey Hepburn. Då var det Mauritz Edström som var den ledande filmkritikern på DN, och han tog sig an Eva. 1979 åkte de till Cannes, för hennes första besök där. Hon skrev också rockkritik (de första artiklarna hon fick publicerade i DN handlade om Rolling Stones), och den film från Cannes-festivalen som hon skrev om var The Whos film Quadrophenia. Men även om det blivit många besök i Cannes så är det Venedig som förblivit festivalfavoriten. Den är mer mänsklig än Cannes, och hon har regelbundet besökt den sedan 1982, eller var det 1983, också det tillsammans med Mauritz Edström.

Eva har sparat få av sina texter, men när hon någon gång läser något gammalt är hon för det mesta nöjd med vad hon skrivit, inte minst recensionerna av Eyes Wide Shut (1999) och Ruben Östlunds Play (2011). Två filmer som ledde till omfattande debatter när de kom, och det gillar hon. Det är roligt när filmkritiker strider. Som ett stort fan av westernfilmer uppskattade hon också de debatter om genren som bland annat fördes i Chaplin, som när Jan Aghed och Hans Schiller grälade om John Ford, eller debatter om Sam Peckinpah, en regissör som både jag själv och Eva håller väldigt högt men som definitivt inte faller alla i smaken. Peckinpahs film anses för våldsamma, misantropiska, exploaterande, och många ser dem som misogyna. Eva uttryckte det som att ”han vandrar på den vassa eggen” och att han nog är än mer svårhanterad idag. ”Det var inte så mycket identitetspolitik då.”

”Idag har vi blivit alltför anglofila, och Netflixifierade.” Andra länder har fallit i glömska. Dessutom tycker hon att filmkritiken hämmas av betygssystemen. Det gynnar en viss typ av lathet, och gör att kritikern använder betyget för att slippa formulera sitt omdöme. Det var något hon och Maaret Koskinen kämpade emot när det infördes i DN. Att tidningarna blivit mindre till ytan har också gjort dem mer ytliga. ”Det fanns mer utrymme för filmkritiken när [tidningarna] var i broadsheetformatet.”

Men Eva har inte bara skrivit för DN och Chaplin. Hon har också varit recensent i Gomorron Sverige, varit programledare för Drömfabriken, tillsammans med Erik Fichtelius. och suttit i redaktionen för kulturprogrammet Spegeln. Där gjorde hon bland annat en intervju med Bernardo Bertolucci. I Gomorron Sverige gjorde hon ett långt reportage om Pier Paolo Pasolini. Det får avslutningsvis stå som exempel på hur Italien, italiensk film, och italiensk fotboll, alltid varit något som Eva haft ett särskilt passionerat intresse för.

I en artikel i DN (27/3–2015) rapporterade Eva från en filmkritikerkonferens i, förstås, Italien. Det handlade mest om filmkritikerkris, och kritikens minskade utrymme. Men hennes slutord lånar jag för att runda av det här porträttet: ”Mottot i konferensrummet blev till sist ett hoppfullt ’Nuet är inte framtiden’. Det gäller inte bara filmkritiken utan borde minst lika mycket gälla ägare och redaktörer med hänsynslösa besparingskrav.”

Critics Without Borders: Är filmkritikeryrket hotat?

Critics Without Borders 2021
Critics Without Border 2021 i Malmö. Foto: Yazan Alqaq

Referat från Critics Without Borders 2021, 1-4 oktober i Malmö.

Efter ett års uppehåll på grund av pandemin, hölls Critics Without Borders igen den 1-4 oktober. Tidigare år har CWB hållits under Malmö Arab Filmfestival, men den här gången ägde det rum under Arab Woman Film Days, även den arrangerad av MAFF.

CWBs syfte är ett nätverkande mellan kritiker från norden och arabvärlden och utbyte av erfarenheter gällande arbetsvillkor, censur, självcensur, hur man genom filmkritik kan arbeta för demokrati, yttrandefrihet och jämställdhetsfrågor.

Mellan diskussionsforumen ägde en gemensam utflykt till borgen i Helsingborg rum, den libanesiske kritikern Ibrahim Al Ariss höll en föreläsning om hur kvinnliga pionjärer förändrat arabisk film under ett sekel, från början på 1900-talet tills nu.

I en panel med unga kvinnliga regissörer diskuterades det hur situationen för kvinnor i filmbranschen är idag i deras respektive länder. Alla beskrev situationen som bättre även om det inte var stora förbättringar. Den som var mest positiv var Emna Najjar ifrån Tunisien som berättade att den kända filmfotografen Mohamed Meghraoui var aktivt ställningstagande genom att lära upp två kvinnor som filmfotografer på den senaste inspelningen.

Under CWBs seminarier diskuterades det hur konkurrensen ser ut mellan filmkritiker som jobbar för de klassiska medierna i förhållande till youtubers och influencers som har betydande högre antal tittare och klick, och om yrket i sig är hotat. Det ansågs också vara ett dilemma att redaktörer i olika medier är ovilliga att peka mot frilansande kritikers bloggar för att öka intresset, på grund av konkurrens. Seminariedagarna avslutades med en frågeställning om CWB ska fortsätta som det är eller göras om. Idéer som kom upp var till exempel att ha offentliga kritikerdiskussioner som en del av festivalen eller att diskutera filmer som medverkar på festivalen utifrån ett nordiskt och ett arabiskt perspektiv inom nätverksgruppen. Det togs inga beslut om huruvida CWB fortsätter eller förändras. Det återstår att se.

I år medverkade Ronnit Hasson, Sverige, kritiker, Tania M. Tawfik, Danmark, regissör, Peter Stuart Robinson, Norge/England, kritiker och professor i statsvetenskap, Nada Azhari Gillon, Syrien/Frankrike, kritiker, Mohanat Salahat, Sverige/Palestina, regissör, Lama Tayara, Syrien/Frankrike, Khaled Ramadan, Libanon/Danmark, regissör och kritiker, Kais Kasim, Irak/Sverige, kritiker, Hoda Ibrahim, Libanon/Frankrike, kritiker, Hind Anabtawi, Jordanien, regissör, Harri Römpötti, Finland, kritiker, Gülbeden Kulbay, Sverige/Turkiet, performancekonstnär, Ásgeir H Ingólfsson, Island, kritiker och arrangören Ahmed Shawky, Egypten, kritiker.

Ronnit Hasson

Jannike Åhlund: Jag läser inte om recensioner eller sätter upp dom på kylskåpet

Jannike Åhlund framför tapeten från Ingmar Bergmans “Såsom i en spegel” (1961).
Jannike Åhlund framför tapeten från Ingmar Bergmans “Såsom i en spegel” (1961).

Svenska Filmkritikerförbundets Fredrik Gustafsson har gjort en serie intervjuer med svenska filmkritiker. I intervju nummer fem träffar vi Jannike Åhlund.

1. Var du särskilt filmintresserad redan som barn eller tonåring?
Efter Pongo och de 101 dalmatinerna tog det ett antal år tills jag smet in på barnförbjudna Zorba. Vet inte riktigt vad det säger om mitt gryende filmintresse att jag såg en kvinna stenas vid alltför unga år. (Och inget lärde jag mig av det – när min dotter var 11 “utsatte” jag henne för Exorcisten…) I 9:an skrev jag mitt specialarbete om François Truffaut. Under gymnasietiden hängde jag mycket på Cinemateket.

2. Hade du själv tänkt att du skulle vilja bli filmrecensent eller var det mer en slump?
Jag ville först och främst bli journalist. Efter några år som nyhetsreporter ville jag först och främst bli filmskribent. Genom Jurgen Schildts försorg fick jag börja recensera film i Aftonbladet. Då hade jag läst filmvetenskap i fyra terminer. 

3. När och var började du skriva professionellt, och hur utvecklades din karriär?
Det var alltså i Aftonbladet. Sedan på alla möjliga håll och under olika perioder – Dagens Nyheter, Chaplin, Expressen, SVT Morgon, Kulturnytt, SR, Filmkrönikan, SVT, Filmkonst, www.filmkritik och Vår Bostad.
Jag har inte sett filmkritikergärningen som en karriär. Men både utvecklande och roligt har det i alla fall varit med alla filmfestivaler – bara Cannes har jag besökt 28 gånger. Tiden som konstnärlig ledare för Göteborgs filmfestival var mitt roligaste uppdrag och ett helt annat sätt att arbeta med film – men innebar också att jag i princip slutade skriva filmkritik.

4. Vilka publikationer har du skrivit för?
Se ovan.

5. Har du gjort filmkritik i andra format än skrivna texter, till exempel via radio, TV, film, videoessäer, eller något annat?
Se ovan.

6. Har du haft några särskilda förebilder bland andra filmkritiker, svenska eller utländska?
När jag var aktiv som filmkritiker gillade jag de som var goda stilister. Det gäller fortfarande.
Dåförti’n: Jurgen Schildt, som kanske var som bäst när han var satanisk, Jan Aghed, som drevs av nån sorts helig vrede (patos) eller Elisabeth Sörenson, som drevs mer av nyfikenhet och var ganska snäll. Nuförti’n: Kerstin Gezelius, Nina Asarnoj, Mårten Blomkvist, Fredrik Sahlin, Lydia Farran-Lee (ja, hon som utsattes för Exorcisten…). Stig Björkman har alltid skrivit fint om film, både dåförti’n och nuförti’n! 

7. Hade nu någon mentor eller annan person som hjälpte dig i början av din karriär?
Nej – om man inte räknar erbjudandet från Jurgen Schildt, som onekligen var en knuff i rätt riktning.

8. Vad tycker du kännetecknar en bra kritiker?
Genuin nyfikenhet, omdöme, fantasi och definitivt en god stil, en egen röst. Kunskaper och omvärldsorientering skadar inte. 

9. Finns det någon särskild recension(er) som du läst genom åren som inspirerat dig, eller som du gärna läser om?
Jag läser inte om recensioner eller sätter upp dom på kylskåpet. Under arbetet med filmen Citizen Schein plöjde jag igenom det mesta av Harry Scheins filmkritik. Det var inspirerande!

10. Är det någon särskild recension, artikel, eller annan form av filmkritik du skrivit/producerat själv som du är extra nöjd med?
Min egen (starkt kritiska) text om Såsom i himmelen tycker jag fortfarande är ganska kul. Och kanske en fläskigt lång text om Roberto Benignis Livet är underbart, där jag verkligen ville vara i nivå med de höga ambitionerna för nystartade www.filmkritik.
I övrigt är jag trots allt stolt över min insats under fem år som redaktör för Chaplin – innan tidskriften gick i graven några år senare. Inte minst för att jag engagerade ett gäng riktigt bra kritiker.

11. Vad gör du nu?
Arbetar intensivt med en ny basutställning på Bergmancenter på Fårö – Lek, lust och ljus! – Ingmar Bergman på Fårö, som invigs 6 juni. Är arbetande ordförande för Bergmancenter och ordförande för Tempo. Det är väldigt roligt – både det ena och det andra.

C-G Karlsson: Sånt jag sagt i tv är jag för det mesta missnöjd med

CG Karlsson på Bio Capitol i Stockholm
CG Karlsson på Bio Capitol i Stockholm.

Svenska Filmkritikerförbundets Fredrik Gustafsson har gjort en serie intervjuer med svenska filmkritiker. I intervju nummer fyra möter vi C-G Karlsson.

1. Var du särskilt filmintresserad redan som barn eller tonåring?
Ja. Dels smittades jag av min mamma som var filmälskare sen barnsben (jag är född 1953) men jag tror att även SVT:s ambitiösa filmsatsningar på 1960- och 70-talet hade stor betydelse. Jag växte upp i lilla Strängnäs vars två biografer på den tiden hade ett ganska urvattnat utbud. När jag gick med i den lokala Filmstudion blev urvalet lite mer spännande och så passade jag ju på att se aktuella och omtalade filmer när jag besökte Stockholm. Men jag skulle nog påstå att SVT blev min “filmskola”. Det var så jag upptäckte allt från Humphrey Bogart till franska nya vågen.
I tonåren skrev jag filmrecensioner med betyg och inklistrade bilder i kollegieblock som samlades på hög. Jag har ett särskilt minne av att jag gav “Five Easy Pieces” fem stjärnor och att det på något märkligt vis kändes lite högtidligt, som om JAG hade åstadkommit något. När jag långt senare i livet tog hand om min bortgångna mammas efterlämnade saker upptäckte jag anteckningsböcker från hennes ungdom på 1940-talet, fulla av filmtitlar och med ett betyg bredvid varje film. Det kändes fint men också lite vemodigt. Jag hade ingen aning om att hon odlat en sådan nördighet i sin ungdom, det hade varit kul att prata med henne om.

2. Hade du själv tänkt att du skulle vilja bli filmrecensent eller var det mer en slump?
Det var nog mest en fantasi jag ägnade mig åt när jag i tonåren satt i stadsbibliotekets tidningsrum och läste Chaplin. De första åren efter Journalisthögskolan jobbade jag med nyhetsjournalistik i dagspress och gled sen över till nöjesjournalistik och populärkultur. Men så fick jag ett ryck och började plugga filmvetenskap 1982 och då kom det här med filmkritik lite mer inom räckhåll.

3. När och var började du bedriva filmkritik professionellt, och hur utvecklades din karriär?
Jag tror att jag skrev min första professionella recension i Vecko-Revyn 1986. Jag frilansade för tidningen och eftersom redaktionen hade koll på mitt filmintresse och att jag pluggat film fick jag frågan om jag ville recensera. Det blev åtskilliga år som VR-recensent och i mitten av 90-talet tillkom tidningen Metro, där jag recenserade film i nästan 20 år.

4. Vilka publikationer har du skrivit för?
Förutom Vecko-Revyn och Metro även Damernas Värld, där jag hade en filmsida med recensioner och krönikor.

5. Har du gjort filmkritik i andra format än skrivna texter, till exempel via radio, TV, film, videoessäer, eller något annat?
På 90-talet gjorde jag några inhopp som filmrecensent i Radio Stockholm och ledde en kort period ett filmprogram i ZTV, där jag tror att jag även recenserade. Från och med 2005 blev jag fast filmkritiker i SVT:s Gomorron Sverige (jag och Göran Everdahl körde varannan vecka) och var kvar tills programmet 2017 gick i graven och ersattes av nuvarande Morgonstudion.
Jag gjorde också en säsong som kritiker på SVT:s Filmkrönikan 2005. Vi var åtta recensenter och jag tycker själv att det – komiskt nog – var den sämsta upplagan i Filmkrönikans historia. Inte nödvändigtvis på grund av oss utan snarare en följd av det knäppa upplägget.

6. Har du haft några särskilda förebilder bland andra filmkritiker, svenska eller utländska?
Nja, förebild vet jag inte riktigt men när jag var ung läste jag med särskilt stort nöje Lasse Bergström och Jurgen Schildt. Senare i livet började jag följa en del brittiska och amerikanska filmkritiker – men de är så många att jag har svårt att välja enskilda namn. Sen tycker jag såklart, liksom många andra, att det ibland kan vara kul och givande att gå tillbaka och kolla en del av Pauline Kaels recensioner men jag har inte plöjt dem i bokform.

7. Hade du någon mentor eller annan person som hjälpte dig i början av din karriär?
Nej, inte som jag kommer på nu (och hoppas inte att jag därigenom gör någon besviken).

8. Vad tycker du kännetecknar en bra kritiker?
Kunskap, stilistisk snits, öppet sinnelag och ett personligt tonfall. Och med “stilistisk snits” menar jag inte pretentiösa show off-formuleringar, utan snarare en enkel elegans där tankegångarna är tillgängliga men förmedlade med språklig spänst.
En av dagens svenska filmkritiker vars recensioner jag aldrig missar är Kerstin Gezelius i DN. Vi har inte nödvändigtvis samma filmsmak men hennes texter är alltid spännande. Hon kan få mig att se en film från en helt ny vinkel och har en associationsförmåga som gör mig djupt avundsjuk.

9. Finns det någon särskild recension(er) som du läst genom åren som inspirerat dig, eller som du gärna läser om?
Nej, inte som jag kommer på så här i stunden.

10. Är det någon särskild recension, artikel, eller annan form av filmkritik du skrivit/producerat själv som du är extra nöjd med?
Både när det gäller mina texter i pappersmedia eller sånt jag sagt i tv är jag för det mesta snarare missnöjd. När det gäller just recensioner i tv handlar det ofta om saker jag glömde, eller inte hade tid, att säga. När det gäller skrivna texter kan jag dock bli positivt överraskad om jag läser en av mina recensioner långt senare, kanske till och med flera år senare. En känsla av ”Jamen, det där var väl inte så tokigt då, undrar var jag fick det ifrån?”, kan gå genom mitt huvud.  

11. Vad gör du just nu?
Nu har vi SVT:s sedvanliga sommarlov men annars recenserar jag biograffilm samt ger streamingtips i Go’kväll. Jag skriver också en film/tv-sida i tidningen PROpensionären samt recenserar film och ger streamingtips i podcasten “Everdahl & Karlssons Film TV”, som jag, Göran Everdahl och Johan Andreasson drog igång för drygt tre år sedan. Mellan varven är jag också pensionär men det känns bra att kunna komplettera den inte helt svindlande folkpensionen med lite frilansinkomster.  

Monika Tunbäck-Hanson: Inga visningsformer kan mäta sig med den stora filmduken

Monika Tunbäck-Hanson. Foto: Lisa Thanner.
Monika Tunbäck-Hanson. Foto: Lisa Thanner.

Svenska Filmkritikerförbundets Fredrik Gustafsson har gjort en serie intervjuer med svenska filmkritiker, som vi kommer att publicera här under kommande veckor. Intervju nummer tre är med Monika Tunbäck-Hanson.

1. Var du särskilt filmintresserad redan som barn eller tonåring?
Mitt filmintresse har funnits sen tidig ungdom (jag är född 1936) och ökade under 50-talet då den klassiska Göteborgsbiografen Spegeln (nedlagd 1989) visade framför allt svensk och europeisk kvalitetsfilm – precis som biografen Smultronstället (nedlagd 1986). Den typ av filmer som idag spelas på biograferna Capitol, Roy och Hagabion.

2. Hade du själv tänkt att du skulle vilja bli filmrecensent eller var det mer av en slump?
Mitt mål var att bli journalist, när jag efter ett sommarvikariat på Göteborgs-Posten 1957 fick erbjudande om fast anställning avslutade jag mina universitetsstudier (litteraturhistoria) och eftersom jag berättade om mitt filmintresse fick jag snart sporadiska uppdrag som recensent av de mindre viktiga filmerna.

3. När och var började du professionellt och hur utvecklades din karriär?
Under 60-talets första hälft recenserade jag allt fler filmer – detta vid sidan av de ordinarie uppdragen. 1968 sändes jag till den numera legendariska filmfestivalen i Cannes och såg en och en halv film innan ljusen slocknade i festivalpalatset. Majrevolten hade nått Cannes. Jean-Luc Godard, Claude Chabrol, Francois Truffaut och ännu fler av de då tongivande fransk regissörerna, lyckades alltså stoppa festivalen. Efter denna min korta festivaldebut kom jag att så gott som varje år åka till Cannes fram till 2003.

4. Vilka publikationer har du skrivit för?
Med få undantag endast för Göteborgs-Posten.

5. Har du gjort filmkritik i andra format än skrivna texter till exempel via radio, tv, film, videoessäer eller något annat?
Nej.

6. Har du haft några särskilda förebilder bland andra filmkritiker, svenska eller utländska?
Förebilder är ett väldigt högtidligt ord, men jag följde flera betydelsefulla kritiker med stor läsglädje och då främst Mauritz Edström på Dagens Nyheter, Lasse Bergström på Expressen, Jurgen Schildt på Aftonbladet, Elisabeth Sörenson på Svenska Dagbladet, Sven E Olsson på Arbetet och Jan Aghed på Sydsvenskan.

7. Har du haft någon mentor eller annan person som hjälpte dig i början av din karriär?
Inte någon när det gällde konsten att skriva just filmrecensioner, som i GP publicerades på nöjessidorna. Men eftersom jag kom att arbeta på kulturredaktionen, som bland annat litteraturkritiker, hade jag i början Erik Hjalmar Linder som vis rådgivare och kritiker. Och det var på kultursidorna som jag kunde skriva längre och mer övergripande texter om film.

8. Vad tycker du kännetecknar en bra kritiker?
Kunskapsbredd, ett personligt språk, förmågan att vidga texten förbi innehållsredogörelsen.

9. Finns det någon särskild recension, som du läst genom åren som inspirerat dig eller som du gärna läser om?
Nej, enstaka recensioner återvänder jag sällan till, men om jag tittar i min bokhylla med filmlitteratur så finns ett par böcker om film jag ibland bläddrar i som Mikael Timms Ögats glädje och Stig Björkmans Trier om von Trier och därmed har jag nämnt ytterligare två betydelsefulla filmkritiker och filmskribenter. Sen är det inte fel att läsa till exempel Schein om och av Harry Schein för den som vill minnas eller lära sig om åren då Svenska Filminstitutet spelade en så viktig (och kontroversiell) roll. En alldeles särskild plats i bokhyllan har två böcker av och om två regissörer jag recenserat och skrivit om decennium efter decennium: Ingmar Bergmans presentation av Den goda viljan, Söndagsbarn och Enskilda samtal och Kurt Mälarstedts bok om Jan Troell.

10. Är det någon särskild recension, artikel eller annan form av filmkritik du skrivit/producerat själv som du är extra nöjd med?
Nej, att leta fram en specifik recension ur den stora mängd recensioner och filmartiklar jag skrivit under mer än fyrtio år kan jag inte. Men det har det varit ett privilegium att få recensera och följa italienska, franska och även tyska filmare, när de skrev filmhistoria under några årtionden från 1960-talets mitt. Att också ha fått bevittna de europeiska genombrotten för till exempel sydamerikansk och japansk film vidgade perspektiven. Nej, jag har inte glömt den nordiska, amerikanska, brittiska, spanska, polska, ryska, kinesiska filmen…
Och till slut: att få ha varit med om Göteborg Filmfestivals uppväxt till en av de viktiga festivalerna i Europa har varit oavbrutet stimulerande och lärorikt – inte minst därför att festivalen givit sin publik många möjligheter att se film från länder vi annars inte fått chansen att se.

11. Vad gör du nu?
Jag är pensionerad, men skrev litteraturkritik fram till slutet av 2020 och nu längtar jag bara efter att biograferna åter skall öppnas. Netflix och SVT Play i all ära men inga visningsformer kan mäta sig med den stora filmduken.