Filmkritikerförbundets Wanda Bendjelloul har varit på filmfestival i Jerevan och här kommer hennes rapport:
Golden Apricot – Yerevan International Film Festival firade sitt tjugonde år som festival genom att både blicka tillbaka och uppmärksamma nuet. Flera av visningarna började med en animerad film där samtliga framstående gäster genom åren, från den iranska filmskaparen Asghar Farhadi till den franska regissören Claire Denis, presenterades.
Årets gäster var den filippinske regissören Lav Diaz, den kazakiske dokumentärfilmaren Sergei Dvortsevoy, japanske Takeshi Kitano och de belgiska bröderna Dardenne. Ett urval av dessa filmskapares filmer visades och publiken hade möjlighet att lyssna på Q&A:s med dem. Utöver det visades flera filmer från andra festivaler som Aki Kaurismäkis melankoliska ”Höstlöv som faller” och Cannes-vinnaren ”Fritt fall” av Justine Triet. Öppningsfilm var Jessica Woodworths svartvita dystopiska sci-fi-drama ”Luka” – en armenisk, belgisk samproduktion med armeniska skådespelare.
De filmer som ingick i urvalet för FIPRESCI var regionala, vilket i detta fall inkluderade georgiska, armeniska och iranska filmer. Av de tio nominerade filmerna var bara två långfilmer; det iranska flyktingdramat ”Endless Borders” av Abbas Amini och georgiska ”The Drummer” av Kote Kalandadze. Övriga filmer var dokumentärer och behandlade vår tids stora utmaningar, inte minst aktuella i Kaukasusregionen, såsom konflikt, landsflykt, förtryck och krig.
Det mest intressanta exemplet på detta var förstås filmen vi utsåg till vinnare, den iranska semi-dokumentären ”My Worst Enemy” av Mehran Tamadon, men jag återkommer till den.
Eftersom det inte är möjligt att dela ut fler än ett pris vill jag först bara nämna den näst bästa filmen i denna kategori: den georgiska dokumentären ”Magic Mountain” av Mariam Chachia som vann festivalens så kallade Regional Panorama-pris. Den utspelar sig på en tuberkulosklinik, Abastumani, i ett avlägset georgiskt bergsområde. En gång i tiden den ryska tsarfamiljen Romanovs palats men sedan länge en nedgången institution med patienter som, månader i sträck, väntar på att bli botade.
I samband med att filmskaparen själv återhämtar sig från sjukdomen hemsöks hon av tanken på denna isolerade plats i skogen och de människor som befinner sig där. Filmen är en suggestiv essä om rädslan inför att förlora sin handlingsfrihet och ett monument över Georgiens historia.
Filmen stack ut från resten av dokumentärerna i kategorin genom sin starka avsändare. Chachia har ju själv lidit av tuberkulos och känner allt för väl till denna hemska sjukdoms natur, och interagerar därför naturligt och hemtamt med patienterna.
I motsats till ”Magic Mountain” var de flesta andra filmer mer distanserade i förhållande till sitt ämne. Daniel Kötter berättar till exempel sin historia, om människorna som bor runt Sotk-gruvan i efterdyningarna av Karabachkriget 2020, med hjälp av vidvinkel, avlägsna ljud och röster. Silva Khnkanosian berättar i sin tur sin historia i ”Långt från Michigan” från skyddsrummen i Stepanakert genom att använda undertexter i stället för att använda sig av berättarröst. De konstnärliga valen ger tyvärr dessa filmer en generisk känsla som gör att man aldrig kommer riktigt nära dess personer och händelser.
Senast jag satt i en FIPRESCI – jury, på filmfestivalen i Odessa 2019, pågick redan kriget i den östra delen av landet vilket naturligtvis tematiskt påverkade filmerna på festivalen. I detta fall handlade alla tre armeniska filmer om den konflikt mellan Armenien och Azerbajdzjan kring Nagorno Karabach som pågått sedan 1988 och hade sitt senaste stora utbrott 2022. Unga filmare jag mötte under festivalen vittnade också om hur svårt det är att göra andra typer av filmer, inklusive spelfilm, på andra teman i Armenien.
En av de filmare jag mötte på bransch-dagarna kämpade till exempel med att hitta finansiering till en armenisk folk-horrorfilm inspirerad av Ingmar Bergmans ”Vargtimmen”.
När det gäller själva vinnaren var ”My Worst Enemy” ett mycket spännande exempel på okonventionellt berättande, på gränsen till vad som möjligen skulle kunna uppfattas som för provocerande. Vartefter filmen utvecklas blir de moraliska frågorna den ställer alltmer utmanande och svåra. Vilket ansvar har egentligen filmskaparen gentemot sig själv, sina skådespelare och sin publik? Var går gränsen mellan dokumentär och fiktion? Ju längre filmen pågår desto mer oklara blir svaren på dessa frågor. Och om några av filmerna i tävlingen kändes opersonliga kanske denna till och med var för personlig?
I början av filmen deklarerar den iranska filmskaparen Mehran Tamadon att han vill göra ett återuppförande av det förhör han själv utsattes för efter att ha blivit arresterad i Iran för några år sedan. Numera bor han med sin familj i Europa men hans vision är att åka tillbaka till sitt hemland och, även om han själv inser att det förmodligen är omöjligt, visa filmen för sin förhörsledare. Nu letar han efter någon som kan spela förhörsledaren bland sina landsmän. Flera tackar nej när de inser experimentets upplägg.
Till slut tackar dock den iranska skådespelerskan Zar Amir Ebrahimi ja till rollen. De låser in sig i en lägenhet, på obestämd tid, och inleder förhöret. Zar Amir Ebrahimi är som mörk materia i rollen som förhörsledare. Från den stund hon kliver in i filmen skiftar den totalt från att bara vara en intellektuell idé till att bli en slags exorcism, för dem båda.
Amir Ebrahimis ihärdiga frågor och insinuationer tar sig under huden på publiken. Hennes förmåga att vrida allt Tamadon säger resulterar till slut i ett tillstånd av uppluckring och total förvirring. Hur långt är hon villig att gå i detta experiment? Den osäkerhet som uppstår ur detta föder snart en olust som i viss mån överför känslan av begynnande galenskap som den förhörde vittnar om. Både regissör och skådespelare är så trovärdiga i sina roller att man som publik börjar oroa sig för utgången av detta experiment. Och det är just detta oortodoxa sätt att ta sig an ämnet och känslan av vanmakt den lämnar efter sig som är dess absoluta styrka.
Svenska Filmkritikerförbundet tilldelar Tarik Salehs “Boy from Heaven” Greta-priset för 2022 års bästa svenska film med följande motivering:
“‘Boy from Heaven’ är en imponerande konstnärlig bedrift, både till form och innehåll; en thriller om tro, korruption och politik som kombinerar det dagsaktuella med tidlösa frågor, och som därtill är välspelad in i varje biroll.”
Regissören Tarik Saleh kommenterar:
– Som filmskapare är relationen till filmkritik komplicerad. Sällan får man känna glädje, när man väl får bra kritik är det snarare en känsla av lättnad. Men att bli utvald till årets bästa svenska film av experter som ser allt… Då är det inte med en känsla av lättnad utan ren glädje och stolthet. När jag tänker på de stora namn som skapat film just i år, känns det som en dröm.
Med detta pris tilldelas Tarik Saleh sin första Greta. Bland nyligen utsedda pristagare finns Ronnie Sandahls “Tigrar” (2021), Henrik Schyfferts “Spring Uje Spring” (2020) och Levan Akins “And Then We Danced” (2019).
Svenska Filmkritikerförbundets pris, sedan 2000 kallat Greta, delas ut årligen efter att förbundets medlemmar röstat på sin favorit bland alla svenska filmer som haft premiär det senaste året.
Vår medlem Setareh Yousefi har skrivit en artikel om sitt besök på Filmfestivalen i Stockholm.
Som medlem av Filmkritikerförbundet har jag i många år slängt ett öga på möjligheterna att vara med i någon festivaljury. Som filmkritiker ”på landet” är sådana möjligheter något begränsade. Att skriva om film för en lokaltidning är att tillhöra en utdöende art. I Norrköping där jag skriver för Folkbladet finns idag inga andra filmrecensenter. Stadens största dagstidning, Norrköpings Tidningar, tar sitt material från Upsala Nya Tidning eller tidigare TT. Eftersom mitt uppdrag inte är på heltid utan något jag ägnar mig åt på fritiden innebär det att jag måste försörja mig på ett annat arbete i vardagen, vilket i sig gör att jag inte hur lätt som helst kan åka i väg och delta i någon jury.
När Filmkritikerförbundet behövde en jurymedlem till Stockholms filmfestival mejlade de ut till alla medlemmar. Jag råkade vara snabbast och kom därmed med. Snabbhet brukar vara en av mina paradgrenar och den tjänade mig väl den här gången. Festivalen godkände att jag skulle se en majoritet av filmerna på distans eftersom jag inte haft möjlighet att begära semester. Men 17 filmer på två veckor, samtidigt som heltidsarbete och frilansande på fritiden, visade sig vara relativt svårt. Tuffa på på dagarna och se film på kvällarna. Mina jurymedlemskollegor satt i en annan sits, Rita di Santo från Storbritannien och Hsin Wang från Taiwan kunde avverka sina filmer i ett helt annat tempo. Men 12-13 november befann jag mig på plats på själva festivalen eftersom alla filmer trots allt inte gick att se på distans. Vi var juryn för sektionen Open Zone, som innehöll en del storfilmer och en del mindre kända. En del något kontroversiella och samtida. Många länder var representerade och likaså både kända och mindre välrenommerade regissörer. Några av filmerna vi fick se var ”Leonora Addio”, ”Boy From Heaven”, ”Klondike”, ”One Year, One Night”, ”Nostalgia”, ”Empire Of Light”, ”Min vackra stjärna”, ”The Silent Twins”, ”Decision To Leave” och den film vi unisont utsåg till vinnare: ”World War III”. Den och ”Min vackra stjärna” av Hirokazu Kore-eda var personliga favoriter för min del, så även ”Nostalgia”. Mustigt drama är min favoritgenre och just Kore-eda gör filmer som för mig har hög lägstanivå.
All den här stressen som följde mig under Stockholm filmfestival tog ändå inte ifrån mig upplevelsen av toppklassig film och chansen att vara med om kollegors verklighet i andra delar av världen. Rita di Santo, som idag är vicepresident för Fipresci, lärde mig snabbt mycket om den organisationen. Jag har fått mersmak. Drömmer redan om Venedig eller någon annan festival för att få uppleva andra festivaler och allt som händer bakom kulisserna. För en kritiker med något andra förutsättningar var uppdraget tufft men också ett sätt att komma in i en värld som jag annars existerar vid sidan om. Samma bransch, men olika plan.
Svenska Filmkritikerförbundet tilldelar Ronnie Sandahls “Tigrar” Greta-priset för 2021 års bästa svenska film med följande motivering:
“Med ‘Tigrar’ briljerar Ronnie Sandahl i sin skoningslösa och hudlösa skildring av en ung mans krossade pojkdröm. Gestaltningen av konkurrens, mobbning, psykisk ohälsa och samtidens obevekliga krav på framgång skär i hjärtat. Det är ett grymt, högt spel för filmens Martin som även känns igen långt utanför fotbollsvärldens arenor.”
Regissören Ronnie Sandahl kommenterar:
– Mycket hedrande! Alla filmskapare säger ju att de inte bryr sig om vad kritikerna tycker – och alla ljuger. Berömmet slickar vi hungrigt i oss, medan även de vagast formulerade elakheterna fastnar i kroppsminnet för alltid. Men innerst inne vet vi alla hur viktigt det är för svensk film med en initierad och nyfiken filmkritik som inte bara går i de stora drakarnas ledband. Kanske rentav viktigare än någonsin.
Med “Tigrar”, baserad på före detta Inter-spelaren Martin Bengtssons självbiografiska bok “I skuggan av San Siro: från proffsdröm till mardröm”, tilldelas Ronnie Sandahl sin första Greta. Bland nyligen utsedda pristagare finns Henrik Schyfferts “Spring, Uje Spring” (2020), Levan Akins “And Then We Danced” (2019), Ali Abbasis “Gräns” (2018), Ruben Östlunds “The Square” (2017) och Anna Odells “Återträffen” (2013).
Svenska Filmkritikerförbundets pris, sedan 2000 kallat Greta, delas ut årligen efter omröstning bland förbundets medlemmar. Genom åren har priset tillfallit filmer av Bo Widerberg, Tage Danielsson, Stefan Jarl, Andrej Tarkovskij, Ingmar Bergman, Lasse Hallström, Jan Troell, Roy Andersson, Lukas Moodysson med flera.
Det är svårt att i en transkriberad intervju som den här att återge tonfall, så tyvärr kommer inte Bernt Eklunds underfundiga och självkritiska humor och ironi fram på ett sätt som gör honom rättvisa. Det här var den längsta intervju jag gjort i den här serien så nu har ni gott om läsning inför helgerna, även om jag har kortat ner samtalet lite.
När var det du började skriva filmkritik?
Det var hösten 1965 som jag började skriva lite grann. Jag hade skrivit annat tidigare.
Vad var det?
Ja, allt möjligt. Jag jobbade som journalist och pluggade på Journalistinstitutet i Göteborg till exempel.
Hur gammal var du då, när du började skriva om film? När är du född?
1943 på landet i Jämtland, i Bredbyn i Offerdals socken. Östersund var en bra filmstad, men den var fem mil bort, så jag är inte uppväxt med film. Till närmaste bio var det två mil och där visades film bara på somrarna, en i veckan.
Och i slutet av 40-talet och 50-talet gick det ju inte heller att se film på TV.
Precis, exakt så var det. Och eftersom vi inte hade bil fanns ingen bio heller. Men en gång, när jag var sex eller sju, så hamnade jag faktiskt på en filmvisning. Av någon anledning hade någon tagit med mig till vad jag tror var den första Åsa-Nisse-filmen. En milstolpe alltså, men filmen gjorde inget avgörande intryck. Däremot själva bioupplevelsen kommer jag ihåg. Det var massor med folk, vuxna och barn, och det var god stämning. Men med undantag av Åse-Nisse-filmen var de enda gånger jag såg rörliga bilder under min barndom när någon skolfilm, och en skraltig projektor, kom till skolan.
Min första ”riktiga” film, då var jag nog 13 år, blev flygkrigsfilmen Broarna vid Toko-Ri med William Holden, Mickey Rooney och Grace Kelly. För en gångs skull var jag nära en biograf, så då gick jag dit.
Hur kom det sig, men tanke på att du inte hade någon vana av att göra det?
Oh, jag var väldigt intresserad av film när jag var 13 år. Att växa upp på landet då var teoretiskt på många vis. Jag var tidigt intresserad av fotboll till exempel, jag följde IFK Östersund, som var Jämtlands stora lag på den tiden, noga. Men jag såg dem aldrig spela. Helgens matchreferat fick jag först på måndagen efter, då tidningen kom. Likadant var det med film. Jag läste hela tiden om alla filmer som gick upp i Östersund. Östersunds-Posten hade rätt bra recensenter på den tiden, tidningens egna medarbetare, så dem följde jag. När jag var 13 hade jag till och med börjat göra klippböcker med filmrecensioner, så att jag skulle vara förberedd när jag så småningom kom till stan. Att komma till stan var målet. Det var där allt fanns, det som jag bara läste om.
Jag gjorde också sådana klippböcker. Du finns med i dem.
Jaha! Se där. Trevligt!
Men det där är jätteintressant. Jag hade läst väldigt mycket om film när jag var liten men jag hade sett mycket mindre. Jag är förvisso uppvuxen i Stockholm, men i förorten, och videobutikerna där hade inte så många klassiker. Jag visste vad många filmer, skådespelare och regissörer hette men jag hade aldrig sett dem eller deras filmer.
Det är svårt att förstå för folk idag. För min del ändrades det där när jag var 14 för då fick vi biograf i min by. Då snodde jag och en tjejkompis åt oss godisförsäljningen. Biografen hade bara en projektor så det var en paus efter halva filmen [för att byta filmrulle] och det var ju väldigt bra för godisförsäljningen. Där såg jag i princip allt som visades. Det var en standardrepertoar, som programsattes i Stockholm skulle jag tro. Det var Hasse Ekman-komedier, någon enstaka Bergman, Hitchcock, John Wayne, det vanliga.
Du sa att du var 14 så det måste ha varit 1957, slutet på 50-talet.
Ja precis. Sen kom ju också TV, vilket inte var så bra för bion. Fast TV hade ett mediokert utbud, men ändå enstaka filmer och andra rörliga bilder. Det var väl så det hela började.
Men fanns det någon annan filmintresserad omkring dig? Dina föräldrar till exempel?
Icke, icke.Skälet till att jag blev intresserad av film, tror jag, var teatern. Inte så att det var gott om teatrar på den jämtländska landsbygden, men radioteatern fanns. Den var en institution med stora folkbildande ambitioner och en bred repertoar, något helt annat än den experimentverkstad den senare blev. Varje säsong körde de en serie med pjäser av en utvald dramatiker, följde man dem gick det att rekvirera både pjästexter och författarbiografier, inte bara Shakespeare och Strindberg utan också idag mer bortglömda som Jean Anouilh och George Bernard Shaw. De serierna följde jag i flera år. Skådespelare som var med där, från Dramaten och Göteborgs stadsteater till exempel, var ju samma skådespelare som var med i filmerna. Så när jag läste om filmerna visste jag kanske inte hur skådespelarna såg ut, men jag visste hur de lät. Jag skulle tro att intresset för film tilltog under den tiden.
Och sen, så småningom, flyttade du till Göteborg för att plugga?
Nja, jag ville ju flytta någonstans, och var ganska tidigt inställd på att jag borde bli journalist. Av en slump blev jag praktikant på Östersunds-Postens redaktion i Strömsund, när jag fyllde 18. Det var ju inte som att komma till Östersund men i Strömsund fanns två biografer och föreställningar varje dag. Den ena bion hade en ambitiös repertoar så där sköljdes jag över av den nya franska vågen, som verkligen var ny då.
Just det. Det här måste varit 1961.
Ja, hösten 1961 började jag där. Var där till 1963, ett och ett halvt år. Sen gjorde jag lumpen och sen ett tag till på ÖP, innan jag kom in på Journalistinstitutet och då flyttade till Göteborg. Under hela den här tiden var jag alltså mycket intresserad av film men att jag skulle skriva om film, den tanken fanns aldrig.
Var du intresserad av att göra film då? Inspirerad av franska nya vågen?
Nej, inte att göra filmer heller. Jag var allmänreporter och sedan redigerare. När jag var klar med studierna fick jag ett sommarvikariat på Expressen, 1965, och efter vikariatet blev jag anställd på nöjesredaktionen som hade hand om filmbevakningen. Lasse Bergström var huvudrecensent och han fick de stora och viktiga filmerna. Men sen fanns det ett koppel av löshästar som skrev lite grann då och då. Eftersom vi recenserade allt som kom på bio fanns det alltid lågbudgetproduktioner och billiga genrefilmer som ingen annan ville ta sig an.
Så du skrev om skräckfilm och thrillers och sånt?
Ja, så var det. Det var också under den tid då det vimlade av italiensk westernfilm. Jag har nog sett fler italienska westerns än de flesta i det här landet. Men det var nästan alltid korta recensioner, tre rader kanske, skrivna under tidspress. Det var inga förhandsvisningar på de där filmerna så man såg dem på kvällen, åkte till redaktionen och skrev recensionen, åkte hem och sov lite, innan det var dags att gå upp och åka till redaktionen igen tidigt på morgonen.
Det har flera berättat om i den här intervjuserien. Det är lätt att föreställa sig att det inte var lätt att få till en recension under de omständigheterna. Men det kanske är en bra träning i förmågan att uttrycka sig exakt. Var det en nyttig skola?
Ja, det tror jag på sätt och vis. Om man är ålagd att skriva väldigt kort, vilket jag ofta var, och det var en mer komplicerad film, då fick man nästan utveckla ett poetiskt språk för att fånga en känsla. Det var svårt och jag var regelbundet ganska missnöjd med vad jag skrev.
Det är lite som att skriva på Twitter idag. Men hur många recensioner skrev du? Var det flera i veckan?
Inte i början men så småningom. När Stockholms-Tidningen las ner 1966 kom Jonas Sima till Expressen, så då delade han och Bergström på de större filmerna, men efter hand slutade de båda, och flera av de andra kritikerna också, så till sist var det nästan bara jag kvar. Men det tog några år. När TV2 kom 1969 startade Expressen sin TV-bilaga och eftersom SVTs utbud var tämligen begränsat så skrev vi om det mesta. Jag skrev om en del av de filmer som visades, åkte till TV-huset och såg förhandsvisningar på något som kallades smalvideo. Senare blev det bara mer och mer TV, alla filmkanaler kom och vi kunde skriva om hundratals filmer i veckan. Då var det inte läge att se om filmer man redan sett utan då återvände jag ofta till gamla recensioner. Jag hade inga höga tankar om mitt filmskrivande, och det har jag väl inte nu heller, men då upptäckte jag att vissa texter var rätt hyggliga. Även om vissa var dåliga så var det inte ett totalt misslyckande.
Det var ju skönt att upptäcka det! Men din huvuduppgift var fortfarande som redaktör?
Ja, det var det.
Men om du skrev om så många filmer, hade du ändå tid med redaktörsarbetet då?
Jodå. Jag var till och med nyhetschef på lördags- och söndagsmorgnar, en tid.
Nyhetschef. Det låter ansvarsfullt.
Det var en minimal redaktion. Väldigt tuffa arbetstider också. Sen var jag redaktör för ”Mitt i Expressen” som var avdelningen för debatt och ”kommenterande reportage” som det kallades, i många år, till 1990. Därefter skrev jag bara om film.
Så du hade skrivit om film från början men det var först efter 1990 så du bara skrev om film?
Ja, så var det.
Och då kunde du också skriva längre texter.
Ja, och om de större och bättre biofilmerna. Jag var också filmredaktör en tid.
Men nu skriver du inte längre?
Nej. Jag ryckte in för Maria Brander ibland, till exempel när hon var på semester, men nu har det varit pandemi.
Just det. Den har jag hört talas om.
Så nu är det väldigt lite film i tidningen, och jag skriver inget alls.
När skrev du din senaste recension?
Sommaren för två år sedan, på Marias semester. Nu är jag pensionär på heltid.
Har du någon gång skrivit någon annanstans än i Expressen? Eller gjort något för radio eller TV?
Nej, egentligen inte. Kanske varit med som gäst i något radio- eller TV-program.
Du pratade förut om recensenterna på Östersund-Posten som du läste när du var ung. Har du haft några särskilda förebilder bland kritiker, svenska eller utländska? Någon som inspirerat dig?
Jag vet inte riktigt. Jag har så klart påverkats av dem jag läst själv, som Lasse Bergström, Jonas Sima, Mauritz Edström, Stig Björkman.
Mauritz Edström tror jag är den enda som alla kritiker jag intervjuat har nämnt. Han måste varit väldigt stor.
Ja. Han var väldigt engagerad i det han skrev, och han skrev bra. Han var inte knepig, utan lättillgänglig, och hade ett klart patos. Det var kanske till nackdel vissa gånger, men det var lätt att följa hans resonemang.
Vad var nackdelen med patoset?
Det var om man tyckte att han var snett ute.
En person jag la på minnet var New York-kritikern John Simon, som jag aldrig läst över huvud taget. Han var huvudföreläsare på ett seminarium som Svenska Filmkritikerförbundet arrangerade någon gång på 70-talet. Han sa säkert många kloka saker som jag nu glömt men han hade en kravlista på recensioner, den var fyra punkter. Den första, och viktigaste, var att recensionen skulle vara en läsupplevelse. Tillräckligt välskriven för att även den som inte var intresserad av filmen i fråga, eller av film över huvud taget, av ren njutningslystnad skulle kasta sig över texten. Det är ju att lägga ribban väldigt högt men en tilltalande tanke.
Svårt att upprätthålla när man bara skriver tre rader.
Hehe, ja. Svårt över huvud taget, men det är inte så dumt som en målsättning.
Vi kan ju fortsätta på det spåret. Har du själv någon kravlista?
Filmkunnighet, skrivkunnighet, kärlek till film, och sen helst en bred och djup allmänbildning. Det är bra om man får en idé om personen som skriver, även om det förstås inte ska vara skribenten som står i centrum.
Är det någon av dina egna texter du är särskilt nöjd med?
Jag kan inte riktigt svara på det. Men om jag skulle läsa om alla texter, gud förbjude, skulle jag säkert hitta några jag tycker är hyggliga i alla fall. Men framför allt är de i de flesta fall inte så dåliga som jag trodde. Och det räcker bra.
Har du alla hemma, samlade?
Nej, jag har tyvärr inte det. Jag har över huvud taget inte så mycket hemma. Jag har gått igenom det nyligen, och försökt få lite ordning, men det mesta har jag slängt.
Då när du började skriva, var det någon person som hjälpte dig med ditt skrivande, eller hade du någon mentor?
Jag får nog säga att jag är självlärd, men en som jag kan nämna som en slags mentor var Alf Montán, min första chef på Expressen. Han var nöjeschef när jag började där. Han var visserligen inte filmkritiker, även om han skrev en och annan recension. En är förresten med i Guinness rekordbok som världens kortaste recension. Det var Åsa-Nisse flyger i luften, och Alfs hela recension var ”Far i frid.” Men vad han framför allt skrev var krönikor och kolumner om film, oftast väldigt roliga, kåserier på ett sätt som inte finns idag. Cello var en annan.
Har du också skrivit kåserier?
Nej, eller någon enstaka gång kanske.
I min förra intervju med Eva af Geijerstam pratade hon om hur roligt det är när recensenter strider mot varandra och det blir debatt. Har du själv varit med i någon filmkritikdebatt?
Nej, det har jag inte. Jag är dålig på det, för jag har lätt för att tycka att jag själv är den som har fel.
Men inte att andra har fel?
Jodå, men om någon med emfas hävdar något med bra argument så brukar jag tänka att det där lät ju faktiskt bra. Det är en dålig egenskap att ha i en debatt! Det är lättare för en sådan som Harry Schein som sa att du väger för eller emot i en fråga, och om du är 51% för och 49% emot så kör du på som om du är 100% för sidan du var 51% för. Det är jag dålig på.
Det är jag med, speciellt i frågor som inte är så viktiga, där det inte handlar om liv och död.
Ofta är det så att tiden mellan att jag lämnat ifrån mig en text och den går i tryck hinner jag tycka att jag har fel om det mesta. Sen när den är i tryck släpper det.
Men måste inte det vara jobbigt? Att hela tiden känna så?
Men det kan också vara bra för förhoppningsvis tänker man efter före.
Jag tycker också det kan kännas obehagligt. Det är kanske en form av rampfeber som skådespelare har. Men ofta är det först när något går i tryck som jag inser att ”Just det, någon ska ju faktiskt läsa det där. Vad kommer de att tycka?”
En bra sak med att detgår i tryck är att då är det över. Då får man finna sig i hur det är. Och då släpper det, och jag funderar inte mer på det. Vissa recensioner har jag varit tveksam inför, varit väldigt kluven om vad jag tyckt, och då kan det vara jobbigt. Fast det var jobbigare förr.
Fick du respons? Var det folk som hörde av sig?
Oj ja, ofta. Förr i tiden var det väldigt vanligt men sen när allt datoriserades blev det mycket mindre. Då fick man en del arga mejl, men tidigare ringde folk ofta. Det var två typer av klagomål. ”Hur kunde du hylla en sådan gräslig våldsfilm?” och den andra var ”Hur kunde du såga en sån utomordentligt spännande film?” Ofta handlade det om samma film och samma recension. Reaktionerna hängde ofta ihop med vilket getingbetyg jag gett.
Hade ni getingbetygen redan från början eller kom de senare?
Nej, de kom senare, när Björn Vinberg tog över som avdelningschef efter Alf Montán. Då var Expressen ensamma om det i Sverige tror jag. När jag var barn och läste Östersunds-Posten hade de visserligen tärningar, som Svenska Dagbladet har idag, men jag tror de skippade dom senare.
När skedde det, på 80-talet? Jag menar på Expressen?
Oh nej, det var redan 1966, 1967. Sedan dröjde det inte så länge innan Aftonbladet började. Getingarna fick mycket kritik i början men jag tyckte det var ganska bra. Framför allt när man skulle skriva sådana där korta bitar. Då berättade ju getingen i sig själv en del av det viktiga. Sen har det blivit mer accepterat. Chaplin hade det i sin jury. Den hade väl sju eller åtta graderingar.
Ja, och det högsta var väl ingen siffra utan en symbol.
En stjärna. Det var från 1 – 6 med siffror och sen en stjärna över det.
Var du med i juryn?
Ja, så småningom. Från slutet av 70-talet kanske.
Men du har aldrig skrivit i Chaplin?
Nej aldrig. Bara någon enstaka gång i Filmrutan, men det var också väldigt obetydligt.
Jag tycker du verkar vara väldigt självkritisk.
Jaså, ja, jo, jag har nog varit det. Och inte utan skäl.
Haha, ”Om du var lika dålig som jag hade du också varit självkritisk.”
Ja, just det, Precis!
Men du är väl ändå nöjd med din yrkesbana?
Jo, det är jag, absolut. Den skulle jag inte vilja byta bort. Det har varit jätteroligt. Jag har fått se kopiösa mängder med film, och fått betalt för det.
Apropå se mycket film, vi har inte pratat om filmfestivaler. Har du varit på många?
Ja, framför allt Cannes, 28 gånger.
Inte illa.
Sen har jag varit på några andra, ett par gånger i Venedig och ett par gånger i Berlin. Det var min första festival, 1969. Men också i San Sebastian, och Moskva en gång. Det var roligt. Inte så mycket för filmen som för att vara där.
Var det under kalla kriget?
Ja, en mycket märklig upplevelse. Jag fick tjata mig till det, varken tidningen eller ryssarna ville att jag skulle komma dit.
Blev du smugglad över gränsen?
Snudd på. Man behövde en inbjudan från festivalen och en person i styrelsen hade tidigare jobbat med filmimport i Stockholm så jag gick via honom. Jag fick inbjudan dagen innan jag skulle flyga. Men jag fick åka dit på semestern ”Bara du lovar att inte skriva någonting.” sa tidningen.
Eller hoppa av.
Det var det ingen risk för. Och jag skrev några texter i alla fall.
Så Berlin var den första. Vilken var den senaste?
Cannes, 2008, sommaren innan jag gick i pension.
Gillar du att vara där?
Ja, det måste jag säga. Det var suveränt som filmupplevelse. Det gamla festivalpalatset hade sin charm men det nya… Att sätta sig ner halv nio på morgonen och titta på en ny film av Angelopoulos till exempel, och det är fullsmockat, 2500 personer, det är en grej faktiskt.
Det kan jag tänka mig.
Men det var mycket jobb. Jag lämnade ju ofta texter varje dag, och att se så många visningar som möjligt var huvudambitionen.
Det blev inte så mycket tid över till annat, inte så mycket strandtid.
Nej, bada har jag aldrig gjort i Cannes.
Det har jag. Fast då var det å andra sidan inte filmfestival.
Nej, just det.
Men då har jag fått svar på alla mina frågor så vi kanske ska runda av den här intervjun. Eller intervju, det känns mer som ett samtal. Jag är inte precis en skjutjärnsreporter.
Inte precis, och då kan det också bli svårare att skriva ut.
