Detta visste ni inte om Ninos

Jan Lumholdt rapporterar från filmfestivalen i Aten

Aten, 12-22 oktober

Ninos Feneck Mikelides, kort och gott Ninos, huvudkritiker på grekiska morgontidningen Eleftherotypia, är något av en legend i festivalvärlden. Få som besökt Berlin, Venedig eller Cannes har missat denne smått outslitlige lille kämpe, som under gruppintervjuerna ofta syns direkt vid sidan av intervjuobjektet, varifrån han ställer intrikata frågor med en något knarrig, lätt entonig och ibland frustrerande låg röst. Därmed kunde Ninos ha förpassat sig till kategorin ”irritationsmoment”. Riktigt så enkelt är det dock inte. För inte bara ställer han understundom vettiga frågor (och det är det många som inte gör), han är dessutom en påläst och kompetent filmjournalist – sedan 1958.
Och det finns mer. Ett axplock: 1962 regisserar Ninos en prisbelönt kortfilm, senare översätter han Harold Pinter till grekiska, och så driver han sedan 19 år en egen filmfestival i Aten, Panorama of European Cinema.

Hit har han fått folk som sagde Pinter, Michelangelo Antonioni, Agnes Varda, Jules Dassin, Claude Sautet, Elem Klimov, Abbas Kiarostami, Roger Corman och Terry Gilliam, icke att förglömma grekiska storheter som Michael Cacoyannis, Constantin Costa-Gavras, Irene Papas, Theo Angelopoulos och Mikis Theodorakis. Livliga paneldiskussioner (ledda av Ninos) har följt med många. Själva filmprogrammen är rika och varierade, inte minst retrospektiven (Ninos är särskilt glad i westerns och amerikansk film noir, i år var det mycket Peckinpah). En tävlingssektion bjuder på samtida europeisk film, handplockad av gissa-vem? (Ninos säljer inte popcorn men annars gör han det mesta), i ett ofta varierat och oförutsägbart urval.
I samband härmed finns två jurys på plats, en inhemsk, vilken har i uppgift att välja en titel som inte bara får äran utan också grekisk distribution. Den andra juryn är internationell och tillhandahållen av Fipresci. Det var här undertecknad hade nöjet att sitta i år.

Det hela föregick i stans hjärta, i den trivsamt insuttna Trianon-biografen ett par stenkast från Syntagmatorget och några minuters promenad från fyrstjärniga Hotel Esperia, där vi inhystes och stortrivdes.
Urvalet låg på europeisk art house-film av den typ som fungerar väl på festivaler men som är desto svårare i reguljär distribution. Italienaren Marco Bellochio, serben Goran Pascaljevic, belgaren Lucas Belveaux och tjeckiskan Vera Chytilova representerade det mera etablerade gardet, här fanns också finske Aku Louhimies, franske Christophe Honore och spanske David Marques. Historierna behandlade optimism (Pascaljevics ”Optimisti”), sammanbrott (Chytilovas ”Pleasant Moments”, Louhimies ”Frozen City” och Honores ”Dans Paris”, den senare med inslag av optimism), åtrå (Bellochios ”The Wedding Director”) och godmodig slackertillvaro (Marques ”Aislados”). Mitt i allt detta förekom även Michael Winterbottoms eminenta ”Tristram Shandy”. Den filmen fick vårt pris, inte minst i en gest av uppmuntran av Winterbottoms humoristiska sida, som både är betydlig och betydelsefull.
Två filmer per dag stod på agendan, första visningen ägde som regel rum vid sju på kvällen (för den som hetsat sig iväg till Cannes 08.30-visningar kan det ju nästan verka oseriöst men det var det inte alls), därefter middagar med mycket diskussioner en bra bit in på nattkröken och ett antal nya intressanta bekantskaper. Det hela avslutades med en stor fet grekisk fest som jag lämnade vid fyrasnåret, just då Ninos, 71 nästa år, sågs hoppa runt till House of Pains ”Jump Around”. Han gör sin pryl och gör den bra.
JAN LUMHOLDT