Nollbudgetproduktioner som sätter svensk film på skam

Hynek Pallas rapport från Tessalonikis filmfest.

Den som vill ha ett alternativ till Stockholms filmfestival skall söka sig till Thessalonikis filmfest som pågår under samma novemberveckor som den svenska festivalen. Det finns flera starka argument att besöka den grekiska hamnstaden. Det främsta är att den fyrtiosju år gamla festivalen är fast förankrad i regionen och undviker att visa samma filmer som Europas övriga B-festivaler. Den internationella tävlingssektionen är också begränsad till debuter eller regissörens andra film, vilket främjar nya talanger. På årets festival visades ett fyrtiotal grekiska filmer – med särskilt starka kort i tävlingsbidraget Roz (Rosa) av Alexander Voulgaris, en stilistiskt snygg berättelse om sammanvävda människoöden i dagens Athen. Regionen syntes också i en handfull samproducerade filmer från det forna Jugoslavien samt bulgariska, rumänska och turkiska filmer. I synnerhet den rumänska filmen imponerade. Kortfilmen Marilena från P7, om en tonårspojke i en miserabel Bukarest-förort som blir kär i en prostituerad utnyttjar den i dagens europeiska film så bortglömda magiska realism enligt konstens alla regler. Långfilmen Pappret skall vara blått är en gripande skildring av förvirringen som uppstod när regimen föll 1989, sedd ur några unga soldaters ögon. Ur ett svenskt perspektiv var det förstås extra imponerande att höra hur de rumänska regissörerna brottas med nollbudgetar, men ändå producerar filmer som sätter hela den svenska industrin på skam.

En bidragande orsak är att filmerna från regionen tar upp viktiga europeiska frågor: Slitningarna på Balkan, 1989 års revolutioner, båtflyktingar, Cypernkonflikten och EU-kandidaternas bekymmer – inte minst Turkiets – är teman som återkommer, och teman som fortfarande är på tapeten i både EU-parlamentet och kulturdebatter. Särskilt intressant var sektionen Immigration in Greek Cinema. Grekiska filmare skildrar ett land med erfarenhet av migration åt båda hållen: I filmer från 60- och 70-tal flyttar arbetsmigranter till länder som Sverige, Tyskland och Kanada – och i filmer från 80-talet och framåt skildras invandringen till Grekland. Det sätter fokus på de erfarenheter av migration som finns inom Europa, och på de dubbla perspektivet som ofta glöms bort i den samtida invandrardebatten.

Vid sidan av regional förankring har festivalen ett intressant internationell perspektiv. I år startade man sidosektionen New Chinese Cinema, som presenterar den kinesiska film som finns mellan de arthousefilmerna som visas på västerländska festivaler och storbudget-dramerna. De tjugotvå titlarna – i urval av den välrenommerade brittiske Variety-kritikern Derek Elley – inkluderade pärlor som det existentialistiska romantiska dramat Spring Subway av Zhang Yibai och Zhang Yuans psykodrama I Love You. Festivalen presenterade också två regissörsretrospektiv – Wim Wenders, som visade fyratimmar director’s cut versioner av filmer som Until the End of the World och höll workshops; och mer intressant, den utmärkte tjeckiska surrealisten Jan Svankmajer som visade sina fantastiska kortfilmer som blandar sociala beteenden och sex i en salig animationsröra.

Filmfestivalen, som visar runt 400 filmer på 10 dagar, är ett nav i den gamla hamnstaden. Att kulturen tar över den plats industrin en gång hade är högts påtagligt: biograferna ligger, tillsammans med ett museum för modern konst och ett fotomuseum, på en gammal pir. Och filmfestivalen utsågs nyligen till Thessalonikis främsta händelse – vilket välbesökta filmer (och fester) och en publik med stor andel lokalbefolkning tydligt visar.

Hynek Pallas