Leif Joley rapporterar från Sofias internationella filmfestival.
Mycken ny bulgarisk film presenterades på elfte upplagan av Sofias internationella filmfestival — fast inte i tävlan. Ej heller vansinnigt många balkanska projekt överhuvudtaget — av de tolv filmerna i sektionen, från händerna av första- och andragångsregissörer, kunde bara fyra produktionsekonomiskt hänföras till hemlandet eller den europeiska regionen. Den enda bulgariska titeln som konkurrerade om Fiprescidiplomet var Iglika Trifonovas ”Razcledbane” (”Investigation”), en beskrivning av en ambitiös kvinnlig polisinspektörs utredning av ett mordfall, där den skäligen misstänkte är den avdagatagnes bror. Filmen hade sina försvarare i juryn, men jag tyckte mig ha goda skäl att sätta mig på tvären — mina kollegors fascination inför vad som påstods vara en psykologisk viljekamp mellan förhörare och misstänkt tedde sig för mig obegriplig, i synnerhet som de upprepade förhören — som intar en central plats i skeendet — utmärks av moltigande från den ena parten och egentligen inte för handlingen framåt. Faktum är att jag inte vet vad gott som finns att säga om Trifonovas ansträngning — de resurser av vintrighet, svårmod och tryckande tystnader som mobiliseras framstår som givna ingredienser i en eurokriminalare, liksom ältandet av huvudpersonens försummade familjeliv. Någon spänning i strikt thrillerbemärkelse uppammas knappast.
Den film som tog hem kritikerpriset blev i stället tysken Chris Kraus kvinnofängelsedrama ”Vier minuten” (”Four minutes”), där titeln anspelar på de fyra minuters pianospel som i finalen kan ge en av de två huvudpersonerna en annan framtid än som trolig kåkfarerska. Den andra ledande karaktären är hennes stränga, pensionsfärdiga lärarinna, som efter många år av tröstlöst harvande bland internerna till slut upptäckt ett sant konsertpianistlöfte. Kraften i utformningen av dessa klimaktiska fyra minuter, då den tonåriga värstingfången både lirar och misshandlar flygeln inför en förbluffad, uppklädd publik, förminskas bara om man drar sig till minnes att samma grepp användes för drygt tio år sen i den australiska ”Shine” — men det som föregår avslutningen är en suggestiv kraftmätning mellan de två damerna, där agerandet pejlar in en nivå precis mellan naturalism och filmiskt primadonnespel. Det finns mycket fördelaktigt att peka på ifråga om hantverket — samtidigt som det inte ska stickas under stol med att ”Vier minuten” till sin natur också är en övning i konservatism, med en kännbart tillrättalagd dramatisk struktur och en upprepning av det gamla kära temat om konstens uppbyggliga verkan.
Enda hotet mot ”Vier minuten” kom från det serbiska dramarafflet ”Klopka” (”The trap”), i vilken pappan till en hjärtsjuk liten pojke antar budet att kontraktsmörda en främling för att kunna skicka sonen till sjukhus i Tyskland. Halva beloppet före, resten efter mordet; mordet utförs, men den andra utbetalningen uteblir. Srdan Golubovics film har odiskutabla fördelar — spännande och engagerande, och med en påträngande undertext om politiskt våld, klasskiktningar och socioekonomiska nivåer i dagens Serbien. Nackdelen är en ganska konstlös visuell gestaltning — mycket mer än en registrering av goda skådespelarkrafter blir det inte.
Som kandidat hade jag annars den norska vuxenanimationen ”Free Jimmy”. 200 000 sålda biobiljetter i hemlandet ser inte ut att kunna bidra mycket till att täcka prislappen på 100 miljoner norska kronor, och när den i slutet av april går upp på svenska biodukar är det ett undantag i världen — företrädesvis exporteras den enkom som dvd-release, även i Storbritannien där medproducenterna ändock ordnade så att den engelskspråkiga versionen av serietecknaren Christopher Nielsens undergroundiska 3D-opus fick röster från kända brittiska och amerikanska skådisar. Den oavlåtligt bisarra handlingen kretsar kring en drogtöcknig elefant som rymmer från en sorglig rysk cirkus på gästspel i Lappland. Med en humor som bär släktskap med klassikern ”Fritz the cat” är den ingen lättsåld produkt, det ska medges, och i filmfestivaltävlan bredvid en massa ordinärt tumsugande produktioner framstår den som en särklassig främmande fågel, eller elefant — den är ytterst lätt att fryna på näsan åt om man tycker att livets glädjeämnen är en ripoff av angelopoulosk tristess, som i Nora Hoppes italienska flyktinghjälpardrama ”La fine del mare” (”The end of the sea”), där folk aldrig tänder lamporna i sina hemska lägenheter, förutsägbart bunkerkammarspel i en oklar krigszon, som i tjeckiskan Marta Novakovas ”Marta”, eller en bara på papperet fungerande metafilmsprövning av dogmekonceptet, som i bosniskan Aneta Lesnikovskas bidrag ”Does it hurt?” Av de så här långt onämnda tävlingsbidragen är det bara den brittiska ”Brothers of the head” som jag kan förutspå ett liv utanför festivalcirklarna. Denna mix av mockumentary och rockumentary söker förleda åskådaren att tro att ett siamesiskt brödrapar hade vissa topplistenoteringar i 70-talets prepunkiga England. En komplikation som uppstod var att den ene började visa homosexuella tendenser. I diskussionerna direkt efter visningen av amerikanerna Keith Fultons och Louis Pepes tandemregisserade alster framgick det att en hel del betraktare faktiskt låtit sig luras, vilket bör tolkas som att det på sina håll finns en både lite väl utvecklad godtrogenhet och avsaknad av förtrogenhet med 70-talets rockhistoria. Att ”Brothers of the head” uppenbarligen äger duperingskraft kan handla om sådant som att tvillingparet Harry och Luke Treadway levererar övertygande skrik och skrål i huvudrollerna, att Anthony Dod Mantles fotografi framgångsrikt imiterar en svunnen tids dokumentärstil, och att Ken Russell inte bara berättar om utan också visar klipp ur sitt aldrig fullfärdigade projekt som var tänkt att göra syskonen till filmstjärnor.
Årets upplaga av festivalen, grundad och alltjämt driven av den rockige Stefan Kitanov (han är en av medlemmarna i The Festival Band, en orkester där flera europeiska festivalchefer ingår; om jag förstod saken rätt heter tre av dem just Stefan i förnamn), mönstade sammanlagt 150 titlar, presenterade från förmiddag till sen kväll i bortåt tio salonger, och även om själva festivalen ägde rum mellan den 1 och den 11 mars avklingade den inte helt och hållet förrän i mitten av april eftersom visningarna fortsatte, i form av ett jätteretrospektiv av Felliniverk. I år ägnades tysk film särskilt intresse av festivalen, i synnerhet Wim Wenders som hedrade festivalen med sin närvaro och som i sin tur hedrades av Sofia stad med en utmärkelse för sina insatser för filmkonsten.
I övrigt: De yttre omständigheterna ser jag ingen anledning att anmärka på. Inhysning på nybyggt, lyxigt hotell, toppklassig förplägnad, egen jurysekreterare, till och med en liten slant i handen att spendera efter eget skön. Heller inte den typ av ”apartheid” mellan juryer som man ibland haft anledning att reta sig på — vi tre kritiker tillhandahölls samma service som medlemmarna i den internationella femmannajuryn, ledd av tadjiken Bakhtiar Khudoinazarov, känd för ”Luna Papa”, och uppmuntrades att prestigelöst umgås både dag- och kvällstid, vilket vi också gjorde — utan att för den skull avhandla konfidentialiter ur våra respektive diskussionssessioner.
Leif Joley, Malmö
För många adjektiv, Leif.