Leif Joley rapporterar från Ucan Süpürge Uluslararasi Kadin Filmleri Festivali, Ankara, 7-14 maj 2009.
Jag säger inte att inte en flera år gammal film automatiskt ska diskvalificeras, och jag säger heller inte att en dylik med automatik inte ska få vinna — men jag säger att det kanske inte är idealiskt. Detta var exakt vad som hände på kvinnofilmsfestivalen Ucan Süpürge Uluslararasi Kadin Filmleri Festivali/Flying Broom International Women’s Film Festival i Ankara, där den portugisiska ”Transe” (”Trance”) tog hem Fiprescidiplomet: en film som hade urpremiär vintern 2006, som under 2007 tilldelades fyra festivalpriser, och som nu alltså mottog ytterligare ett. Annars inga större fel på Teresa Villaverdes arthouse-variation på ”Lilja 4-ever” — en ung ryska lockas till Västeuropa och förnedras därefter i Portugal samt i några andra länder, händelsvis de från vilka samfinansieringskapital till inspelningen flutit in. Vid jurydiskussionen var den egentligen ohotad eftersom mina två kollegor — en polska, en turkiska — hade den i topp på sina listor, till skillnad från undertecknad, och enda övriga titel som kom ens i närheten var den amerikanska animationen ”Sita sings the blues”, där en skruvad redogörelse för och analys av en hinduisk sägen alterneras med scener ur upphovsmaninnan Nina Paleys eget uppbrott ur ett förhållande och med 20-talsinspelningar av jazz- och bluesnummer, framförda av sångerskan Annette Hanshaw. Ett ytterst speciellt verk, humoristiskt och attraktivt vimsigt, och delvis hemkört vid Paleys dator; tveklöst min favorit i tävlan.
Dessutom utgjorde den ett inslag som muntrade upp — vilket är mer än man kan säga om majoriteten av de tolv tävlingsfilmerna. Inte för att entusiasmerande med nödvändighet ska vara ett särskilt eftersträvansvärt kriterium, men i filmer från Turkiet, USA, Ryssland, Tyskland, Argentina, Indien, Spanien och Nederländerna — utöver Portugal — mobiliserades exempelvis ihjälkörda gatubarn, supande och kräkande tonårsflickor, sexualnevroser, explicit djurslakt, variga familjerelationer och etniskt motiverade mord. Nio av tävlingsremsorna var sådana humörsänken. Själv var jag svag för Valerija Gai Germanikas kompakta och råa ”Everybody dies but me” (”Vse umrut, a ja ostanus”), om tre femtonåriga tjejer som är totalfixerade vid den årliga höjdpunkten i Moskvaförorten, högstadiets disko — ett evenemang som långt ifrån bara ställer övningar på dansgolvet i utsikt. Filmen är inte ens tio minuter gammal då en av de tre har fått ett rejält kok stryk hemmavid och hennes väninna karvat i sig själv i badkaret, och på den vägen är det. Tredje titeln på min egen bästalista var skotskan Marianna Palkas amerikanska ”Good dick”, i vilken regissören själv spelar en gravt sexstörd ung kvinna som uppvaktas av ett videobutiksbiträde som fattat tycke för den anemiska kunden som bara hyr mjukporr i vhs-format. En kuriositet åt Kevin Smith-hållet, fast dystrare, där en strängt taget oigenkännlig Charles Durning, nu 86 år fyllda, dyker upp som halvsenil kund i affären.
Övriga tävlingsbidrag var en blandad kompott kvalitetsmässigt; min genomsnittliga poängbedömning på en 0-5-skala landade på genomsnittet 3,25. I allt omfattade årets festival — den tolfte i ordningen — 90 visade titlar, varav 78 var regisserade av kvinnor; det ger en procentuell andel på icke föraktliga 87 procent av utbudet, och det antar jag är bra med tanke på dess ambition att vara ett skyltfönster för feministiskt relaterad filmkonst, till på köpet i ett muslimskt om också sekulärt land. Men det är synd att säga att evenemanget väckte någon vidare uppståndelse bland den turkiska menigheten. Mest folk sågs till på invigningsaftonen, där landets kulturminister talade, men beaktande att Ankara är en fyramiljonersstad var det stundom glast i bänkraderna på den centralt belägna festivalbiografen, en gammal tresalongersbio där två av dukarna benyttades. Dessutom förekom ett antal satellitvisningar på Goetheinstitutet samt på det stora universitetsområdet utanför stadskärnan, och de två israeliska dokumentärer jag tog del av där lockade om möjligt ännu mindre skaror — några jurydeltagare, några studenter, några universitetslärare, plus regissören Ayelet Bargur och en kulturattaché från Israels ambassad. Sveriges ambassad möjliggjorde för övrigt att Ella Lemhagen med make kunde närvara med ”Patrik 1,5”, vilket var det enda svenska programinslaget, och vid en av visningarna hade festivalen bjudit in en lokal HBT-grupp att diskutera filmen med Lemhagen.
För den som överväger juryuppdrag kan Ucan Süpürge Uluslararasi Kadin Filmleri Festivali rekommenderas. Generositeten gentemot kritikerjuryn — för övrigt festivalens enda jury — var påfallande, med högklassigt boende på promenadavstånd till bion och taxiresor till universitetet, plus tillställningar vareviga kväll. Fiprescichefen tyckte initialt att det vore på sin plats med enbart kvinnor i åerst jury — men som framgår blev det inte på det viset.
Leif Joley, Malmö