Av Aleksander Kwiatkowski
På min första internationella filmfestival (Karlovy Vary, 1962) hade jag ett enastående tillfälle att träffa en livslevande Frank Capra och samtala med honom en längre stund. Han var där ett år efter premiären på sin sista film (och kom att leva ytterligare tre decennier). Inte alla visste där vem han var eller kände till hans plats i filmens historia. Under ett party fick jag – i sällskap med en tysk kritiker (sedermera även filmhistoriker) Enno Patalas och ytterligare en person av samma kaliber – vara med och informera en ung indisk skådespelerska om Capra och hans filmer.
Jämförbar situation återkommer osökt i år. Det är 60 år sedan ungraren Béla Balázs dog och 125 år sedan han föddes. Den ungerska filmfestivalen i Pecs anordnar ett seminarium om honom och alla FIPRESCI-medlemmar får inbjudan att vara med och bidra med ett föredrag. Ytterst få anmäler sig – först bara två, sedan ytterligare tre. Seminariet slutligen äger rum, komprimerad till en dag. med 6 föredrag, varav hälften från värdlandet vid sidan av tre utländska deltagare från UK (Ronald Bergan), Tyskland (Thomas Rotschild) samt Sverige (undertecknad). Förutom de nämnda kanske ytterligare 10 personer som publik. Helt otillräckligt och Ronald Bergan menade att närvarande ungerska professorer borde piska fram sina studerande till deltagande.
Vem minns Béla Balázs idag? Han var en av de tidigaste filmteoretiker, samtida med Eisenstein, Pudovkin och polacken Karol Irzykowski. Hans klassiska skrifter (Der sichtbare Mensch, 1924 och Der Geist des Films, 1930) utvecklades och publicerades senare (på bl.a. ryska, ungerska, engelska, polska) och utkommer alltjämt i nya upplagor (mest på ungerska och tyska) som omfattar även hans samlade filmkritik och -essäistik. Han var även en betydande författare till filmmanus, libretto till opera och balett, prosa, dikter, sagor m.m. Han var en rennäsansmänniska och hans ambitioner var lika stora, fast inte helt fullbordade under hans långa exilår (Wien, Berlin, Moskva) mellan två kommunistiska regeringar i Ungern (Bela Kuns kortvariga 1919 och Mátyás Rákosis efter 1945).
Samma unga publik som inte visade något intresse för Bálázs infann sig på festivalen i övrigt i större utsträckning. Där arbetade dessutom tre olika jurys – den stora som tilldelade flera priser i olika kategorier och två mindre. Den bulgariska filmen Zift, vars kandidatur företräddes i FIPRESCI-juryns överläggningar av undertecknad, blev nedröstad till förmån för en rumänsk film Den andra Irina, som även erhöll festivalens Grand Prix. Här förekommer kanske en skiljelinje mellan de som lovprisar stram realism (som i Irina) och de som värdesätter strukturella och formmässiga ambitioner (tydliga i Zift). Min misstanke att gränsen går mellan olika generationer åskådare och kritiker komprometterades senare av det faktum att Zift prisades av en ungdomlig studentjury. Återigen ett bevis för att film- och konstsmak går olika vägar, som är outgrundliga.