Filmfestivalen i ökenstaden Palm Springs gick av stapeln för 21:a gången i januari. Redan efter invigningsgalan fick festivalen mycket uppmärksamhet eftersom Mariah Carey var märkbart berusad när hon tog emot ett pris för sin insats i filmen ”Precious”. Efter den stjärnspäckade invigningen gick det lugnare till, inte minst eftersom de flesta av festivalbesökarna är pensionärer – Palm Springs är en stad med en hög medelålder. Ett visst rabalder orskades dock av att de kinesiska myndigheterna drog tillbaka två kinesiska filmer från festivalen på grund av att också Dalai Lama-filmen ”The Sun Behind The Clouds: Tibet’s Struggle For Freedom” fanns med i programmet.
Festivalen är mest känd för att nästan alla Oscarskandidater till bästa utländska film visas, och det är också i denna sektion som FIPRESCI-juryn utser vinnaren. Juryn bestod av mig, amerikanska Jan Stuart och australiensiska Katherine Tulich.
Det svenska bidraget, ”De ofrivilliga”, var en av filmerna som skiljde ut sig i sektionen, och sedemera den film juryn belönade med priset för bästa film. Några andra av de mest intressanta filmerna var kanadensiska familjedramat ”I killed my mother”, rumänska kriminalaren ”Police, adjective”, och iranska ensemblefilmen ”About Elly”. De filmerna jag tyckte om mest var alltså just sådana som redan fått mycket framgångar på andra filmfestivaler, men att titta på oscarsnomineringarna från alla dessa länder gav en intressant bild av den globala filmproduktionen – en lite annorlunda bild jämfört med den man får av att se de filmer som vanligen turnerar runt på filmfestivaler. Det var en hel del genrefilm om småtjuvar, massor av våld mot kvinnor och ärligt talat ganska lite som stack ut. Om det finns en intressant filmvärld där ute, koncentreras den inte precis till de nationella Oscarsnomineringarna.
Men det fanns ju visst som skilde sig från det andra. Förutom de ovan nämnda, var en rolig, och lite märklig, bekantskap bidraget från Kazakstan. I ”Kelin”, som skildrar hur en kvinna gifts bort och startar ett nytt liv i ett hus på landsbygden, sägs inte ett enda ord. Att skådespelarna bara stirrade istället för att prata var till en början närmast skrattretande, men när väl de äktenskapliga förhandlingarna var slutförda fungerade det stumma tilltalet bättre. ”Kelin” var kanske en kuriositet, men ganska lyckad sådan.
Festivalens publikpris gick också till Sverige – i öknen verkade ingen kunna motstå ”Män som hatar kvinnor”. Lite märkligt i ett svenskt perspektiv. På grund av liknande demografi i Palm Springs-publiken och Oscarsjuryn brukar den film som vinner publikpriset också ta hem Oscarsstatyetten för bästa utländska lite senare (förra året vann japanska ”Avsked” först publikpriset Palm Springs och sedan även Oscarn), men i år blev det uppenbarligen inte så. ”Män som hatar kvinnor” var ju inte nominerad, till den lokala publikens förvåning.
Av Jonas Holmberg