Golden Apricot
Jerevan International Film Festival 11-18 juli 2010
Av Gunnar Bergdahl
Värmen slår emot mig som en vägg. Temperaturen pendlar mellan 35 och 40 grader. Icke desto mindre gnistrar snön vit på Ararats topp på andra sidan gränsen mellan Armenien och Turkiet. Inför denna svårslagna vy förändras perspektivet på Europa. Det trygga rika väst med sina små stora problem långt där bortom det stora muslimska Turkiet och hela Östeuropa med sina stora små problem där detta Armenien under större delen av 1900-talet ingick som en av republikerna i den sovjetiska unionen. En korsväg mellan Europa och Asien där historiens trådar tvinnas samman till en påtaglig närvaro. En alldeles fantastisk inramning på Jerevans internationella filmfestival som redan i sin sjunde årgång spelar en växande politisk betydelse i regionen. ”Directors Across Borders” kallar man till exempel den sammandragning som via västeuropeiska pengar stödjer turkiska och armeniska filmprojekt. Alldeles oavsett den hårdbevakade gränsen och turkiskt missnöje med armeniska diplomatiska framgångar för att få folkmordet 1915 erkänt.
Det var då minst en miljon armenier och kristna fördrevs och mördades av turkarna i skuggan av västfrontens helvete och världskrigets flammor. Folkmordet är en grundsten i Armeniens nationella identitet. Det uttrycks till och med i landets konstitution. På samma sätt som Förintelsen för staten Israel. Blott med den inte betydelselösa skillnaden att det i detta karga land inte fanns någon majoritetsbefolkning som måste förflyttas. Armenien, med sitt språk och sitt alfabet, är en gammal nation. I själva verket redan på 300-talet det första kristna landet. Nu marscherar förstås moderniteten också på Jerevans gator, även om mer än en halv miljon av invånarna (mer än en femtedel!) har lämnat landet efter Sovjetunionens fall. Men den svenska riksdagens beslut i våras om att erkänna folkmordet är här lika känt och uppskattat som någonsin Ingmar Bergman.
Och folkmordet finns som ett eko i flera av festivalens inhemska filmer där programmet blandar öst med väst. Stora berömdheter som Theo Angelopoulos, Claire Denis och turktyske Fatih Akin presenterar film och diskuterar med publik. Men den film som obevekligen fastnar är den unga bosniska Jasmila Zbanics ”On the Path”. En gripande och engagerande berättelse om en kvinna som älskar en man som rör sig allt djupare in i fundamentalismens irrläror. En film om krigets knappt läkta sår och det personliga priset på sekulariserad frihet. Den sammanfattar utan att döma eller fördöma några av vår tids stora frågor. Bosniens multietniska samexistens slogs i spillror när ”kristna” serbgranater regnade över Sarajevo och blod flöt i den etniska rensningens namn. Precis som de muslimska ungturkarna ställde religionstillhörighet framför människovärde för snart 100 år sedan. I denna påträngande film finns ett magiskt glittrande ögonblick då den unga kvinnan återser sitt förlorade föräldrahem och en liten serbisk flicka förklarar att det nu är hennes. Där rör denna film både vid historien och nuet samtidigt. Så såg en av slutstationerna ut – och denna i vårt eget Europa! – för etniska teorier och religiös fanatism. Och så ser försoningen ut. Om det sedan är Sverige som ska bevaras ”svenskt” eller delar av Bosnien som ska bli ”serbiska”, om det är kristendomen eller islam som ska förgöras, vilken skillnad gör det?
Den isländske juryordföranden i festivalens långfilmstävling, regissören Fridrik Thor Fridriksson, piggar upp mig: ”Film kan göra världen bättre genom att göra Människan synlig. Det är på grund av alla fantastiska iranska filmer som Iran ännu inte är invaderat. Vem har sett filmer från Irak eller Afghanistan?”
En svalkande tanke som möter mig i den dallrande hettan i Jerevan där just en film från Afghanistan, Homayun Morwats ”An Apple from Paradise”, är nästa försonande upplevelse.
Fotnot: Fiprescipriset gav vi just Jasmila Zbanics ”On the Path”. Mina utomordentligt trivsamma jurykollegor var David Muradyan (Armenien) och Margret Kohler (Tyskland).