Internationales Filmfestival Mannheim-Heidelberg 2010.
Av Göran Bjelkendal
Mannheim är antagligen den fulaste stad jag tillbringat en hel vecka i. Staden, med 312000 innevånare, ligger mellan Frankfurt och Heidelberg, omfluten av Neckar och Rhen. Så det borde vara ett drömläge, men av Rhen, bakom järnvägsspår och motorvägsramper, syns inte ett spår. Ludwigshafen ligger dolt på andra sidan.
Området var ett viktigt industriellt centrum med stora hamnanläggningar. Så det blev inte mycket kvar efter andra världskrigets bombningar. Mannheims stadskärna byggdes upp i en anonym, oinspirerad 50-tals arkitektur på det ursprungliga kvadratiska gatumönstret.
Staden är unik i Tyskland, och antagligen i de flesta länder, genom att den (i centrum) har nästan inga gatunamn. Istället är kvarteren numrerade, bokstäver i öst-väst och siffror i nord-syd. Och sedan är de olika byggnaderna numrerade runt varje kvarter, från det nedre syd-västra eller syd-östra hörnet, beroende på vilken sida om mitten kvarteret ligger. Adressen till vårt hotell var F4 4-11. Turistbyrån marknadsför staden som Quadratestadt och man skriver gärna Mannheim².
Det är som om man gett upp alla försök till estetiska skönhetsvärden. Mannheims slott är ett av Tysklands största barockpalats och påminner arkitektoniskt mer om en typisk fabriksanläggning från 1800-talet, inklusive en stor klocka ovanför huvudentrén. Det används nu av universitetet.
I andra änden av staden kan man vandra längs Neckars stränder, där lokalbefolkningen tycks ha för vana att slänga i sina hundar. Omgivningen störs av tre gräsliga höga bostadshus på andra sidan och ett ännu värre kontorskomplex längre uppför floden, där filmfestivalen har sitt kontor under året.
Stadshuset vid Paradeplatz är en hybrid med parkeringsgarage i källaren, galleria i bottenvåningen, sammanträdesrum på första våningen och bibliotek längst upp. Allt är sammanblandat på ett öppet och okonventionellt sätt. Det finns inga låsta dörrar mellan kultur, politik och kommers. Alla använder samma toalett. Över allt detta reser sig antagligen världens fulaste torn. Det är i den här byggnaden som navet för Mannheim-Heidelbergfestivalen ligger.
Näst äldsta festivalen
Mannheim-Heidelberg är Tysklands näst äldsta festival, efter Berlin. Nästa år är det 60-årsjubileum. Den har ändrat karaktär genomåren, Heidelberg har kommit till först på senare år. Men även inriktningen på programmet har förändrats. I dag består huvudserien av tävlingsfilmer gjorda av debutanter och internationella upptäckter. Den kompleteras av ett tjugotal filmer i mindre avdelningar: dokumentärer, barnfilmer och Ist das Leben nicht wunderbar?, klassiska feel-goodfilmer som antagligen känns ännu bättre genom att de visas i tyskdubbade versioner; kanske ett försök att lotsa den textremseovana publiken in i festivalen.
Tävlingsfilmerna bedöms av en internationell jury, en ekumenisk, biografägare och FIPRESCI. Festivalen pågår i tio dagar, från fredag till söndag veckan därpå. FIPRESCI:s medlemmar strömmar till under måndagen och arbetet börjar nästa dag. Det är en sansad festival utan visningar dagtid, annat än för barn.
De två huvudbiograferna i Stadthaus har andra funktioner under resten av året. Bürgersaal har karaktären av normal bio, även om maskinrummet är tillfällig konstruktion på läktaren. Medan Raatsaal är lite annorlunda med sina tjusigt halvcirkelformade bord och klassiska bordslampor, som tycks höra till rättsväsendet världen över. De släcks när visningen börjar. I den här bion har man bara digitala visningar.
Förutom de två biograferna i Stadthaus används Kino Atlantis, och i Heidelberg, två tältbiografer i slottsträdgården. Där är det bergsbana som gäller för att komma upp och ned, men resan ingår i biljettpriset eller ackrediteringen.
Festivalens minibussar går mellan de två städerna på 30 minuter. En tur med spårvagnen rekommenderas, även om det tar 50 minuter. Lokaltågen går på 20 minuter, men stationerna ligger opraktiskt långt bort från festivalbiograferna.
Under veckan är det två “branschvisningar” om dagen, vilket tillsammans med kvällsföreställningarna gör att jurydeltagarna i lugn och ro hinner se alla filmer i tävlingsserien fram till fredagskvällen. Jäktet i Berlin och Cannes är långt borta.
“Till det som är vackert”
Lisa Langseths Till det som är vackert har rönt ett gott mottagande både hemma och utomlands. Den utsågs till bästa film inom sin sektion i Pusan, Korea och Alicia Vikander fick i Mannheim-Heidelberg ett särskilt omnämnande för sitt spel.
Pusan: “We the Flash Forward jury are awarding the top prize to a film that is bold , risky and high energy while featuring an amazing performance by a young actress that can carry a film with conviction and power.”
Mannheim-Heidelberg: Special Mention: ”For the extraordinary performance of an actress in a very strong film” – Biografägarna: “Lisa Langseth’s film about a young woman who finds her own strength through her love for classical music is an emotionally stirring and intense drama about courage and passion sustained by the outstanding performance of Alicia Vikander who plays Katarina”
Men det är en problematisk film. Ingen kan ifrågasätta Vikanders insatser och kombinationen av klassisik musik och social problematik är fräsch; konserthuset som arbetsplats spännande. Att den trots dramaturgiska brister och tveksam moral nominerats till en guldbagge för bästa manus är märkligt. Vad är det som är så bra? Det räcker inte med de positiva aspekter jag räknat upp. Delarna måste också sättas in i en gedigen dramatisk konstruktion.
Vad är det filmen säger? Att det är okej att döda en dirigent för att få ett jobb? Ett påstående som kanske görs för att utmana betraktaren, precis som den könsordsspäckade dialogen i inledningsscenen. Tarantino har tänjt på utmaningarnas gränser, men hans filmer utspelar sig i en fantasifull filmvärld, medan Till det som är vackert befinner sig i ungdomars verklighet. Många kan säkert uppleva sig själva i Vikanders karaktär. Att börja livet efter skolan med upprepade besök hos Arbetsförmedlingen är inte roligt. Tänk vilken befrielse att till slut kunna säga att man fått ett jobb, att man fullföljt sin Handlingsplan. Det är okej att döda om man blir dåligt behandlad, särskilt av enman.
Langseth försöker utanför filmen på olika sätt bygga upp ett försvar för sin karaktärs handlingar. Annonskampanjen dominerades av en bild på Katarina, som trotsigt och säkert stirrar på betraktaren, medan dirigenten klänger på henne. Den som sett filmen vet att det egentligen borde vara tvärtom.
Den första internationella titeln Beloved (Älskad) ändrades senare till Pure (Ren). Ingen i filmen är älskad och ingen är ren. Titlarna och bilden i annonsen måste vara ett uttryck för Langseths kärlek och beundran för sin karaktär, men de speglar inte vad som händer i filmen; det är mer en uppmuntran till publiken att ta kvinnan till sig, oavsett vad hon gör. Och det fungerar antagligen. I Mannheim-Heidelberg var filmen en av tre som juryn med tyska biografägare rekommenderade. Deras kommentar om “en ung kvinna som finner sin inre styrka” är anmärkningsvärt naivt.
Det är en förebådande känsla i slutet av filmen när mörderskan sitter bland skolbarnen i publiken. Jag tror inte det är meningen att man ska uppfatta det så, men det får vi kanske veta i Pure 2.
Den svenska titel syftar på kontrasterna utanför den arbetslöshetens tristess i den fula förorten. Det är i första hand den klassiska musiken, särskilt Mozart och den spännande konserthusmiljön, men det är också rödvinsprat om Kirkegaard. Problemet är att det egentligen inte får henne att börja agera, hon driver in i konserthuset och blir erbjuden ett jobb av misstag. Hon inleder ett förhållande, som hon klänger sig fast i, trots att hon har haft många tillfälliga tidigare. Till skillnad från de tidigare är det här “vackert”. Det vackrablir som en drog, som det är värt att döda för. Till och med kor mjölkarbättre till Mozart.
Det blir kanske lättare att se problemet med filmen och man kör ett könsbyte. Tänk er istället att dirigenten var en kvinna och en pojke kom in i den här världen. Den filmen skulle antagligen inte bli lika mycket applåderad.
Den danska filmen Hold om mig av Kaspar Munk tävlade även den i Mannheim-Heidelberg. Den är baserad på en sann händelse i Polen där en skolflicka tog livet av sig själv efter att ha blivit sexuellt ofredad av sina skolkamrater. Den vann det Ekumeniska priset och i sitt tacktal berättade regissören att det var första gången som filmen hade visats för en vuxen publik. I Danmark hade den bara haft visningar i skolor. Det är nog inte troligt att någon skulle få samma idé i Sverige med Till det som är vackert. Den visas vid Göteborgs Film Festival.
Normen för humor
Jag har cyklat varje dag i vinter, utan att köra omkull. En gång när jag nästan gjorde det kom det ett gott skratt från en man som jag precis passerade. (Det är tur att jag inte föll, då skulle han väl ha skrattat ihjäl sig.) Det är inte bara filmer som Jackass som inbjuder publiken att skratta åt folks missöden och elände. Due date är ett bra exempel på en mer “normal” film.. Skadeglädje hette det visst förr i tiden. Nu verkar det vara den nya normen för humor, även i skojiga inledningstal på filmgalor.
Win är en holländsk film av Jaap van Heusden, som tävlade i Mannheim-Heidelberg. Det var kanske den film som väckte det längsta meningsutbytet i vår jury. Därför att plötsligt var det inte självklart vad vi hade sett. En dålig komedi i börsmäklarvärlden tyckte någon, medan jag menade att den nog handlade mer om en person med Asperger. En till Rainman, fnyste polacken, medan amerikanen avfärdade tanken, därför att hans fru hade gjort en film om Asperger, och den var inte alls sån.
Det har blivit allt vanligare med filmer som har en karaktär med sociala eller andra handikapp och det är inte alltid som det sägs rakt ut, som i Win, där endast de med tillräckliga kunskaper om symptomen kan inse att det visserligen ser roligt ut, men i botten är sorgligt.
Bland TV-serier finns exempel som Bones, där titelrollen har Asperger, och Boston legal, där visserligen alla är konstiga på något sätt, men en av advokaterna har uttalat Asperger. Herucle Poirot i David Suchets tolkning har tydliga drag. Och så vidare.
Men trenden pekar på att folk i allt högre utstreckning kommer att skratta åt folk som trillar omkull på gatan eller råkar ut för andra missöden. Livet har blivit en reality-serie.
Fotnot: Världens första cykel byggdes i Mannheim 1817 av Karl Freiherr von Drais, och världens första bil 1885 av Karl Benz.