Av Anders E Larsson
Den iranske filmregissören Jafar Panahi avtjänar nu ett sexårigt fängelsestraff i sitt hemland – och har dessutom belagts med ett tjugoårigt yrkesförbud – för sin vilja att uttrycka sig filmkonstnärligt.
Kurvan för Panahis välbefinnande började dala efter 2009 års filmfestival i Montreal, där han som tävlingsjuryns optimistiske ordförande bar grön halsduk för att visa sitt stöd för den iranska oppositionen. Under fjolårets Cannesfestival satt han av diffusa orsaker fängslad i Iran, när 2010 års festival i Montreal pågick i augusti och september fråntogs han sitt pass och några månader senare, i december, kom så beskedet om den mångåriga fängelsedomen.
Panahis kortfilm The Accordion visades i Montreal, en upplevelse som berörde lite extra eftersom det fanns en känsla av att den kanske skulle vara hans allra sista film. I filmen är han sin stil trogen – en handhållen kamera följer karaktärerna på nära håll, två unga gatumusikanter som när de får sitt dragspel beslagtaget för att spelat utanför en moské också förlorar sitt levebröd. Men i slutscenen formulerar Panahi ett försonande credo, som man hoppas också kan komma att gälla för honom själv: Barnen spelar återigen dragspel och tabla, medan den hetsigt religiöse mannen som tidigare stal dragspelet hjälper dem att samla in åhörarnas slantar.
Som medlem av Fiprescijuryn i Montreal hade man dock inte att bedöma Panahis kortfilm, utan både tävlings- och kritikerjuryns vinnare skulle utses bland ett antal andra kort- och långfilmer, däribland 20 stycken långfilmer. Montreal är den enda jurybedömda tävlingsfestivalen i Nordamerika och har mycket som talar för sig – den mönstrar 100 fler filmer än sin mer stjärnbeströdda lokalkonkurrent Toronto, den presenterar ett lockande, globalt perspektiv med filmer från 80 länder och har en avslappnad atmosfär med fem minuters gångväg från festivalcentret till den vackra huvudbiografen Imperial med originalfresker från 1913.
Festivalupplevelsen i Montreal, inte minst de praktiska arrangemangen runt omkring, håller hög klass. Toronto må presentera nya filmer av Tom Tykwer och François Ozon, men även Montreal har sina stjärnor: franska aktrisen Nathalie Baye tog emot ett hederspris för sina insatser inom filmer och Gerard Depardieu höll en master class inför entusiastiska åhörare.
Och faktum är att allting är i rörelse i Montreal, det byggs överallt, de samhällsviktiga penningaktörerna har tagit på sig spenderbyxorna och om några år har centrum förvandlats till Quartier des Spectacles – en samlingsplats för all den kulturella kraft som Montreal har att erbjuda. Under asfalten bubblar det en framtidstro som också filmfestivalen sveps in i.
Därför är det lite synd att kvaliteten på filmerna i tävlingsprogrammet var högst varierande. Bland de mer tveksamma bidragen hörde Jeff Lipskys psykologiskt menade själsundersökning Twelve Thirty (styltiga, orealistiskt skrivna dialoger i en räcka scener med godtyckligt samband, vars dramatiska stegring går ut på att ha sex), Jacques Doillons tomt malande The Three-way Wedding (en salongs-”komedi” som inte är något annat än en parodi på dålig fransk film) och Carl Colpaerts ofokuserade försök att skildra den hollywoodska filmindustrins intighet i The Land of the Astronauts (ett åka-limousin-äventyr i Los Angeles med löjliga science fiction-scenerier på b-filmsnivå).
Helt följdriktigt fick inte heller någon av dessa filmer något festivalpris. Tävlingsjuryns ordförande Bille August delade i stället ut priset för bästa film till 29-årige Hans Van Nuffels regidebut Oxygen. Belgiske Van Nuffel lider själv av en mild variant av cystisk fibros och har omvandlat de erfarenheterna till en existentiellt präglad berättelse om hur den unge huvudpersonen väljer att använda de begränsat antal friska dagar som han har kvar att leva. Van Nuffel vann för övrigt kortfilmsklassen i Montreal för två år sedan.
Kritikerjuryn ansåg dock att 31-årige tysken Florian Cossens långfilmsdebut The Day I Was Not Born var strået vassare. Denna perfekt klippta film – form och innehåll samverkar på ett utomordentligt sätt – om en tysk kvinna som via en spansk barnvisa finner sig letande efter sitt eget ursprung längs Buenos Aires gator, formulerar sin livslögnsdrivna intrig med en laddad återhållsamhet och ett precist, realistiskt närvarande skådespeleri.
