Rapport från Odessa

Av Wanda Bendjelloul

My Thoughts Are Silent
My Thoughts Are Silent

I år firade Odessa International Film Festival sitt tioårsjubileum med ett urval av internationella titlar, varav flera visats på större filmfestivaler som Cannes och Berlin tidigare i år, ett nationellt program bestående av lång- och kortfilmer och några mindre retrospektiv av bland andra den ukrainska filmaren Kira Muratova. Internationella gäster i år var regissören Mike Leigh och skådespelerskan Catherine Deneuve som fick motta ett hederspris för sina insatser inom film. Catherine Deneuve var enormt populär i Sovjetunionen och drog stora skaror människor till alla platser hon besökte i stan under festivalen. Två underbara stumfilmsvisningar hölls under bar himmel. En var ”Kosackerna” (1928) som hölls på den legendariska Potemkin- trappan med specialskriven musik framförd av Robert Israel. En annan av Dr. Caligaris Kabinett (1920) med nyskriven musik skriven och framförd och av den brittiska gruppen Tiger Lilies, som kvällen till ära var iförda expressionistisk skelett-sminkning. I anslutning till festivalen hölls även en filmmarknad. Överhuvudtaget var festivalen väldigt välorganiserad och hade ett bra och varierat filmprogram, goda kommunikationer mellan biograferna, visningar som började på utsatt tid och tog väldigt väl hand om sina gäster.

Det största samtalsämnet mellan visningarna var naturligtvis HBO-serien Chernobyl. Alla ukrainska filmare, journalister och festivalrepresentanter jag pratade med var odelat positiva och överväldigade över dess träffsäkra scenografi och kostym. Med viss sorg konstaterades det dock att en serie av denna höga kvalitet aldrig skulle vara möjlig att producera i Ukraina.

Den ukrainska filmindustrin är ung och majoriteten av filmerna i den nationella tävlingen var gjorda av debutanter. Trots den varierande kvaliteten är detta enligt min ukrainska kollega det hittills starkaste året vad gäller utbudet av filmer i tävlan. Årets FIPRESCI-jury bestod, förutom mig, av Giovanni Vimercati (Italien) och Dmytro Desyateryk (Ukraina). Vårt uppdrag var att utse en vinnare bland tio ukrainska kortfilmer och fem långfilmer. Den ukrainska filmen Homeward av Nariman Aliev, om kriget på Krim, visades tidigare i Cannes i år och var därför bara med i den internationella huvudtävlan. Festivalen och den ukrainska filmindustrin är just nu präglad av det krig som rasar i östra Ukraina och flera av filmerna bearbetar detta trauma. Två av långfilmerna i den nationella tävlan handlade till exempel om kriget och särskilt under visningen av Timur Yashchenkos U311 Cherkasy, som handlar om den ukrainska besättningen på stridsfartyget Cherkasy som höll stånd mot ryska trupper vid Krim 2014, visade publiken starka känslor, sjöng med i dess patriotiska sånger och gav filmen stående ovationer under eftertexterna. Som förfilm till varje visning och som en del av öppnings- och avslutningsgalan har festivalen även uppmärksammat det faktum att den ukrainska filmaren Oleg Sentsov, trots internationella protester, fortfarande sitter fängslad i Ryssland.

De tio kortfilmerna bestod av allt från animation till konstfilm och vår jury utsåg Ivan Orlenkos In our Synagogue, till vinnare framförallt för hans mod att ta sig an och skapa ett eget förhöjt avslut på en av Franz Kafkas oavslutade noveller. I långfilms kategorin hade juryn betydligt svårare att komma överens. Valet stod mellan dokumentären My Father Is Mother’s Brother av Vadym Ilkov och My Thoughts Are Silent av Antonio Lukich. My Father Is Mother’s Brother är en dokumentär om konstnären Anatoliy Belov och hans relation till sin femåriga systerdotter som han tar hand om eftersom hans syster lider av svår psykisk ohälsa. My Thoughts Are Silent är en komedi om en ung man som drar iväg på en roadtrip på den ukrainska landsbygden med sin mamma för att samla in ljudeffekter till amerikanskt produktionsbolag. Våra diskussioner gick höga i våra jämförelser av tekniskt utförande, filmernas politiska dimensioner och budskap kring kön och alternativa familjekonstellationer. Som alltid med debutanter hade båda filmerna många svagheter samtidigt som det är tydligt att båda filmarna har stor potential. Tillslut utsåg vi My Thoughts Are Silent till vinnare eftersom vi ansåg att regissören Antonio Lukich lyckats göra en verkligt egensinnig film vars visuella humor har potential att överbrygga både språkmässiga och kulturella barriärer.

Den stora vinnaren på den avslutande prisutdelningen var Levan Akins And Then We Danced som vann Grand Prix, bästa skådespelare och bästa film.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.