Vår medlem Setareh Yousefi har skrivit en artikel om sitt besök på Filmfestivalen i Stockholm.
Som medlem av Filmkritikerförbundet har jag i många år slängt ett öga på möjligheterna att vara med i någon festivaljury. Som filmkritiker ”på landet” är sådana möjligheter något begränsade. Att skriva om film för en lokaltidning är att tillhöra en utdöende art. I Norrköping där jag skriver för Folkbladet finns idag inga andra filmrecensenter. Stadens största dagstidning, Norrköpings Tidningar, tar sitt material från Upsala Nya Tidning eller tidigare TT. Eftersom mitt uppdrag inte är på heltid utan något jag ägnar mig åt på fritiden innebär det att jag måste försörja mig på ett annat arbete i vardagen, vilket i sig gör att jag inte hur lätt som helst kan åka i väg och delta i någon jury.
När Filmkritikerförbundet behövde en jurymedlem till Stockholms filmfestival mejlade de ut till alla medlemmar. Jag råkade vara snabbast och kom därmed med. Snabbhet brukar vara en av mina paradgrenar och den tjänade mig väl den här gången. Festivalen godkände att jag skulle se en majoritet av filmerna på distans eftersom jag inte haft möjlighet att begära semester. Men 17 filmer på två veckor, samtidigt som heltidsarbete och frilansande på fritiden, visade sig vara relativt svårt. Tuffa på på dagarna och se film på kvällarna. Mina jurymedlemskollegor satt i en annan sits, Rita di Santo från Storbritannien och Hsin Wang från Taiwan kunde avverka sina filmer i ett helt annat tempo. Men 12-13 november befann jag mig på plats på själva festivalen eftersom alla filmer trots allt inte gick att se på distans. Vi var juryn för sektionen Open Zone, som innehöll en del storfilmer och en del mindre kända. En del något kontroversiella och samtida. Många länder var representerade och likaså både kända och mindre välrenommerade regissörer. Några av filmerna vi fick se var ”Leonora Addio”, ”Boy From Heaven”, ”Klondike”, ”One Year, One Night”, ”Nostalgia”, ”Empire Of Light”, ”Min vackra stjärna”, ”The Silent Twins”, ”Decision To Leave” och den film vi unisont utsåg till vinnare: ”World War III”. Den och ”Min vackra stjärna” av Hirokazu Kore-eda var personliga favoriter för min del, så även ”Nostalgia”. Mustigt drama är min favoritgenre och just Kore-eda gör filmer som för mig har hög lägstanivå.
All den här stressen som följde mig under Stockholm filmfestival tog ändå inte ifrån mig upplevelsen av toppklassig film och chansen att vara med om kollegors verklighet i andra delar av världen. Rita di Santo, som idag är vicepresident för Fipresci, lärde mig snabbt mycket om den organisationen. Jag har fått mersmak. Drömmer redan om Venedig eller någon annan festival för att få uppleva andra festivaler och allt som händer bakom kulisserna. För en kritiker med något andra förutsättningar var uppdraget tufft men också ett sätt att komma in i en värld som jag annars existerar vid sidan om. Samma bransch, men olika plan.
Läs också Setarehs artikel för Fipresci: https://fipresci.org/report/stockholm-2022-yousefi/