Fiprescirapport från filmfestivalen i Jerevan 2023

Luka. Foto: Carl De Keyzer via Brussels International Film Festival

Filmkritikerförbundets Wanda Bendjelloul har varit på filmfestival i Jerevan och här kommer hennes rapport:

Golden Apricot – Yerevan International Film Festival firade sitt tjugonde år som festival genom att både blicka tillbaka och uppmärksamma nuet. Flera av visningarna började med en animerad film där samtliga framstående gäster genom åren, från den iranska filmskaparen Asghar Farhadi till den franska regissören Claire Denis, presenterades.

Årets gäster var den filippinske regissören Lav Diaz, den kazakiske dokumentärfilmaren Sergei Dvortsevoy, japanske Takeshi Kitano och de belgiska bröderna Dardenne. Ett urval av dessa filmskapares filmer visades och publiken hade möjlighet att lyssna på Q&A:s med dem. Utöver det visades flera filmer från andra festivaler som Aki Kaurismäkis melankoliska ”Höstlöv som faller” och Cannes-vinnaren ”Fritt fall” av Justine Triet. Öppningsfilm var Jessica Woodworths svartvita dystopiska sci-fi-drama ”Luka” – en armenisk, belgisk samproduktion med armeniska skådespelare.

De filmer som ingick i urvalet för FIPRESCI var regionala, vilket i detta fall inkluderade georgiska, armeniska och iranska filmer. Av de tio nominerade filmerna var bara två långfilmer; det iranska flyktingdramat ”Endless Borders” av Abbas Amini och georgiska ”The Drummer” av Kote Kalandadze. Övriga filmer var dokumentärer och behandlade vår tids stora utmaningar, inte minst aktuella i Kaukasusregionen, såsom konflikt, landsflykt, förtryck och krig.

Det mest intressanta exemplet på detta var förstås filmen vi utsåg till vinnare, den iranska semi-dokumentären ”My Worst Enemy” av Mehran Tamadon, men jag återkommer till den.

Eftersom det inte är möjligt att dela ut fler än ett pris vill jag först bara nämna den näst bästa filmen i denna kategori: den georgiska dokumentären ”Magic Mountain” av Mariam Chachia som vann festivalens så kallade Regional Panorama-pris. Den utspelar sig på en tuberkulosklinik, Abastumani, i ett avlägset georgiskt bergsområde. En gång i tiden den ryska tsarfamiljen Romanovs palats men sedan länge en nedgången institution med patienter som, månader i sträck, väntar på att bli botade.

I samband med att filmskaparen själv återhämtar sig från sjukdomen hemsöks hon av tanken på denna isolerade plats i skogen och de människor som befinner sig där. Filmen är en suggestiv essä om rädslan inför att förlora sin handlingsfrihet och ett monument över Georgiens historia.
Filmen stack ut från resten av dokumentärerna i kategorin genom sin starka avsändare. Chachia har ju själv lidit av tuberkulos och känner allt för väl till denna hemska sjukdoms natur, och interagerar därför naturligt och hemtamt med patienterna.

I motsats till ”Magic Mountain” var de flesta andra filmer mer distanserade i förhållande till sitt ämne. Daniel Kötter berättar till exempel sin historia, om människorna som bor runt Sotk-gruvan i efterdyningarna av Karabachkriget 2020, med hjälp av vidvinkel, avlägsna ljud och röster. Silva Khnkanosian berättar i sin tur sin historia i ”Långt från Michigan” från skyddsrummen i Stepanakert genom att använda undertexter i stället för att använda sig av berättarröst. De konstnärliga valen ger tyvärr dessa filmer en generisk känsla som gör att man aldrig kommer riktigt nära dess personer och händelser.

Senast jag satt i en FIPRESCI – jury, på filmfestivalen i Odessa 2019, pågick redan kriget i den östra delen av landet vilket naturligtvis tematiskt påverkade filmerna på festivalen. I detta fall handlade alla tre armeniska filmer om den konflikt mellan Armenien och Azerbajdzjan kring Nagorno Karabach som pågått sedan 1988 och hade sitt senaste stora utbrott 2022. Unga filmare jag mötte under festivalen vittnade också om hur svårt det är att göra andra typer av filmer, inklusive spelfilm, på andra teman i Armenien.

En av de filmare jag mötte på bransch-dagarna kämpade till exempel med att hitta finansiering till en armenisk folk-horrorfilm inspirerad av Ingmar Bergmans ”Vargtimmen”.

När det gäller själva vinnaren var ”My Worst Enemy” ett mycket spännande exempel på okonventionellt berättande, på gränsen till vad som möjligen skulle kunna uppfattas som för provocerande. Vartefter filmen utvecklas blir de moraliska frågorna den ställer alltmer utmanande och svåra. Vilket ansvar har egentligen filmskaparen gentemot sig själv, sina skådespelare och sin publik? Var går gränsen mellan dokumentär och fiktion? Ju längre filmen pågår desto mer oklara blir svaren på dessa frågor. Och om några av filmerna i tävlingen kändes opersonliga kanske denna till och med var för personlig?

I början av filmen deklarerar den iranska filmskaparen Mehran Tamadon att han vill göra ett återuppförande av det förhör han själv utsattes för efter att ha blivit arresterad i Iran för några år sedan. Numera bor han med sin familj i Europa men hans vision är att åka tillbaka till sitt hemland och, även om han själv inser att det förmodligen är omöjligt, visa filmen för sin förhörsledare. Nu letar han efter någon som kan spela förhörsledaren bland sina landsmän. Flera tackar nej när de inser experimentets upplägg.

Till slut tackar dock den iranska skådespelerskan Zar Amir Ebrahimi ja till rollen. De låser in sig i en lägenhet, på obestämd tid, och inleder förhöret. Zar Amir Ebrahimi är som mörk materia i rollen som förhörsledare. Från den stund hon kliver in i filmen skiftar den totalt från att bara vara en intellektuell idé till att bli en slags exorcism, för dem båda.

Amir Ebrahimis ihärdiga frågor och insinuationer tar sig under huden på publiken. Hennes förmåga att vrida allt Tamadon säger resulterar till slut i ett tillstånd av uppluckring och total förvirring. Hur långt är hon villig att gå i detta experiment? Den osäkerhet som uppstår ur detta föder snart en olust som i viss mån överför känslan av begynnande galenskap som den förhörde vittnar om. Både regissör och skådespelare är så trovärdiga i sina roller att man som publik börjar oroa sig för utgången av detta experiment. Och det är just detta oortodoxa sätt att ta sig an ämnet och känslan av vanmakt den lämnar efter sig som är dess absoluta styrka.

Wanda Bendjelloul

BILD: Luka. Foto: Carl De Keyzer via Brussels International Film Festival

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.