Critics Without Borders: Är filmkritikeryrket hotat?

Critics Without Borders 2021
Critics Without Border 2021 i Malmö. Foto: Yazan Alqaq

Referat från Critics Without Borders 2021, 1-4 oktober i Malmö.

Efter ett års uppehåll på grund av pandemin, hölls Critics Without Borders igen den 1-4 oktober. Tidigare år har CWB hållits under Malmö Arab Filmfestival, men den här gången ägde det rum under Arab Woman Film Days, även den arrangerad av MAFF.

CWBs syfte är ett nätverkande mellan kritiker från norden och arabvärlden och utbyte av erfarenheter gällande arbetsvillkor, censur, självcensur, hur man genom filmkritik kan arbeta för demokrati, yttrandefrihet och jämställdhetsfrågor.

Mellan diskussionsforumen ägde en gemensam utflykt till borgen i Helsingborg rum, den libanesiske kritikern Ibrahim Al Ariss höll en föreläsning om hur kvinnliga pionjärer förändrat arabisk film under ett sekel, från början på 1900-talet tills nu.

I en panel med unga kvinnliga regissörer diskuterades det hur situationen för kvinnor i filmbranschen är idag i deras respektive länder. Alla beskrev situationen som bättre även om det inte var stora förbättringar. Den som var mest positiv var Emna Najjar ifrån Tunisien som berättade att den kända filmfotografen Mohamed Meghraoui var aktivt ställningstagande genom att lära upp två kvinnor som filmfotografer på den senaste inspelningen.

Under CWBs seminarier diskuterades det hur konkurrensen ser ut mellan filmkritiker som jobbar för de klassiska medierna i förhållande till youtubers och influencers som har betydande högre antal tittare och klick, och om yrket i sig är hotat. Det ansågs också vara ett dilemma att redaktörer i olika medier är ovilliga att peka mot frilansande kritikers bloggar för att öka intresset, på grund av konkurrens. Seminariedagarna avslutades med en frågeställning om CWB ska fortsätta som det är eller göras om. Idéer som kom upp var till exempel att ha offentliga kritikerdiskussioner som en del av festivalen eller att diskutera filmer som medverkar på festivalen utifrån ett nordiskt och ett arabiskt perspektiv inom nätverksgruppen. Det togs inga beslut om huruvida CWB fortsätter eller förändras. Det återstår att se.

I år medverkade Ronnit Hasson, Sverige, kritiker, Tania M. Tawfik, Danmark, regissör, Peter Stuart Robinson, Norge/England, kritiker och professor i statsvetenskap, Nada Azhari Gillon, Syrien/Frankrike, kritiker, Mohanat Salahat, Sverige/Palestina, regissör, Lama Tayara, Syrien/Frankrike, Khaled Ramadan, Libanon/Danmark, regissör och kritiker, Kais Kasim, Irak/Sverige, kritiker, Hoda Ibrahim, Libanon/Frankrike, kritiker, Hind Anabtawi, Jordanien, regissör, Harri Römpötti, Finland, kritiker, Gülbeden Kulbay, Sverige/Turkiet, performancekonstnär, Ásgeir H Ingólfsson, Island, kritiker och arrangören Ahmed Shawky, Egypten, kritiker.

Ronnit Hasson

GRETA till Henrik Schyfferts “Spring Uje spring”

Spring Uje spring. Foto: Triart
Spring Uje spring. Foto: Triart

Svenska Filmkritikerförbundet tilldelar Henrik Schyfferts “Spring Uje spring” Greta-priset för 2020 års bästa svenska film. Motiveringen är som följer:

“En ömsint hyllning till det lilla livet i det stora, målad i nyanser som aldrig låter svärtan ta över utan ger rymlig plats för ljus, värme, hopp och leende. Särskilt fint skildras familjerelationen och parförhållandet mellan Uje och Therese – sannerligen ett av de mest harmoniska i en svensk filmhistoria redo att med öppna armar välkomna regissör Schyffert.”

Regissören Henrik Schyffert kommenterar:
– Det är oerhört smickrande att bli tilldelad årets Greta av Svenska Filmkritikerförbundet. Jag delar vördnadsfullt det här priset med alla i teamet! Det finns ett ofog bland skapande människor i det här landet att hävda att “man inte ska bry sig om kritikerna…”. Jag tycker precis tvärtom. Lyssna på kritikerna. Dom är proffs och vet vad dom snackar om! Åtminstone i det här fallet…

Med “Spring Uje spring”, en självbiografisk spelfilm om och med den Parkinson-drabbade musikern Uje Brandelius och baserad på dennes scenföreställning från 2016 med samma namn, tilldelas Henrik Schyffert sin första Greta. Bland tidigare pristagare under 2010-talet finns Levan Akins “And Then We Danced” (2019), Ali Abbasis “Gräns” (2018), Ruben Östlunds “The Square” (2017), Johannes Nyholms “Jätten” (2016), Peter Grönlunds “Tjuvheder” (2015), Anna Odells “Återträffen” (2013) och Gabriela Pichlers “Äta sova dö” (2012).

Svenska Filmkritikerförbundets pris, sedan 2000 kallat Greta, delas ut årligen efter omröstning bland förbundets medlemmar. Genom åren har priset tillfallit filmer av Bo Widerberg, Tage Danielsson, Stefan Jarl, Andrej Tarkovskij, Ingmar Bergman, Lasse Hallström, Jan Troell, Roy Andersson, Lukas Moodysson med flera.

Mörk framtid för filmkritiken – men inte på grund av corona

Kommentar till Filmkritikerförbundets corona-enkät

Biografsalong
Biografsalong. Foto: Kilyan Sockalingum / Unsplash

I början av maj skickade Svenska Filmkritikerförbundet ut en enkät till alla våra medlemmar för att få en uppfattning om hur pandemin påverkade dem. 29 medlemmar svarade, varav de flesta, 21 stycken, var frilansskribenter. Sammanlagt hade 15 av de som svarade fått färre uppdrag på grund av pandemin, men ingen verkade vara särskilt orolig för sin egen position just nu eller inför framtiden.

Att jobba hemifrån är inte heller något anmärkningsvärt för filmkritiker, i alla fall inte frilansare, utan så brukar arbetsdagen ändå se ut. Det som framförallt saknades var att kunna gå regelbundet på bio, och på pressvisningar. Vissa var också bekymrade över att inställda filmfestivaler kommer leda till färre jobb, och för att besöka festivaler är en av höjdpunkterna med att vara filmkritiker.

Men det intressanta med enkäten var inte svaren rörande situationen under pandemin, utan synen på framtiden generellt.

Vi ställde en fråga som löd ”Hur ser du på framtiden för din egen del som filmkritiker?”

Nästan ingen som svarade på den frågan verkade bekymra sig för att inte kunna fortsätta skriva, även om de flesta bedömde att det lär bli ett ännu större fokus på streamade filmer och serier, och mindre biograf-baserat.

”Värst på det lokala planet där jobben och pengarna försvinner snabbare”

Vi ställde också frågan ”Hur ser du på framtiden för svensk filmkritik i allmänhet då krisen är över?”

Här däremot verkar det som de flesta är bekymrade över framtiden, men inte på grund av coronan, utan på grund av större förändringar inom samhället och mediavärlden som fanns före pandemin. Mindre frihet, högre krav på det lättsamma (skvaller) eller det extrema (sågningar), och mindre utrymme för genomtänkt filmkritik. Några uttryckte också en särskild oro för situationen utanför de största städerna. Ett illustrativt citat: ”Risken är väl som alltid värst på det lokala planet där jobben och pengarna försvinner snabbare. Det blir trist med en kritik som består av några Stockholmskritiker och TT som skriver för hela resten av landet.”

Den diskrepans som föreligger mellan så få som oroat sig för sin egen del men så många som oroat sig generellt, skulle kunna bero på en känsla av att även om det fortfarande går att tjäna pengar på att skriva om film så är det genom att ständig marknadsanpassning, som även om det är bra för den egna ekonomin, inte nödvändigtvis är bra för filmkritiken i allmänhet.

”Avvecklingen av kvalificerad filmkritik och filmjournalistik har pågått en längre tid”

Detta beror inte på pandemin. Avvecklingen av kvalificerad filmkritik och filmjournalistik har pågått en längre tid, parallellt med att dagstidningar lagts ner eller gått samman, och redaktionellt arbete samordnats mellan olika tidningar. Det har också lett inte bara till sämre bevakning av allmänna nyheter utan också till mindre utrymme för all form av kulturjournalistik. På så vis är oron bland filmjournalister ytterligare ett bevis på den pågående utarmning som sker av dagspress och nyhetsförmedling.

Optimister brukar hävda att vem som helst kan skapa en blogg eller en nättidning, och att det är större mångfald än någonsin bland journalister, skribenter och kritiker. Men en nedlagd dagstidning kan inte kompenseras av en blogg, och att mångfalden bland journalister och skribenter är hög kan inte kompensera att det överlag är färre som är journalister och skribenter, och som kan leva på det.

Det pratas ibland om att dagstidningars och tidskrifters avveckling, och ökningen av bloggare och nätaktivister, är positivt för att det blir mindre elitistiskt och ger alla en röst. Men det är samma typ av illusion som hördes i slutet av 90-talet då internet sades leda till ökad frihet och demokrati världen över. Så har det inte blivit. Snarare har inte minst sociala medier globalt sett undergrävt demokratin och förvridit konversationerna i samhället.

”Allt ska vara gratis och omedelbart tillgängligt”

Det handlar också om pengar; att kunna leva på att skriva är ofta en förutsättning för att kunna göra det bra och minskar också risken för korruption (att anpassa sin text efter vad potentiella sponsorer kan tänkas vilja höra). Det handlar också om en ohälsosam uppfattning, vitt spridd, att allt ska vara gratis och omedelbart tillgängligt. Men om du inte anser att en text eller en arbetsinsats är värt en ersättning eller en uppoffring, säger du också att den texten och den arbetsinsatsen inte har något värde. Det leder förstås till ett sämre klimat generellt för journalister, skribenter och kritiker, en nedvärdering av deras arbete, som endast PR-konsulter och auktoritära politiker tjänar på.

För att återgå specifikt till filmkritik så är det lätt att föreställa sig en framtid där filmkritik förvandlats till blott ett led i de stora filmbolagens annonskampanjer, och 100-tals bloggare som entusiastiskt hyllar nästa superhjältefilm. Visserligen med en mångfald bland de som bloggar, men inte någon mångfald bland de filmer som det skrivs om, eller bland åsikterna och uppfattningarna om de få filmer de skrivs om.

Det är redan den riktning vi rör oss i, och det är upp till oss att bevaka och försvara både att filmkritiker får skäligt betalt, att det skrivs om en mångfald av filmer, och att det görs från en mångfald av utgångspunkter.

Sammanfattat av Fredrik Gustafsson


Här följer en sammanställning av svaren på de olika enkätfrågorna:

Antal svar: 29 st (perioden 9–19 maj)

Om du varit fast anställd filmkritiker… 4 stycken sammanlagt

Har du blivit uppsagd på grund av pandemin? Ingen

Har du fått gå ner i arbetstid (sk korttidsarbete)? En

Om frilans… 22 stycken sammanlagt

Har du fått färre uppdrag? 15 stycken har svarat “Ja”

Frilansare och anställda…

Har du kunnat fortsätta skriva, fast bara genom att börja skriva om andra saker än film på grund av pandemin? 8 stycken har svarat “Ja”

Hur ser du på framtiden för din egen del som filmkritiker?

Nästan alla som svarat på den frågan verkar inte bekymra sig att kunna fortsätta skriva, men att det lär bli ett ännu större fokus på streamad film/serier och mindre biograf-baserat.

Hur ser du på framtiden för svensk filmkritik i allmänhet efter krisen är över?

Här däremot verkar det som de flesta är bekymrad över framtiden, men inte på grund av coronan utan på grund av större förändringarna inom samhället och mediavärlden som fanns före pandemin. Mindre frihet, högre krav på det lättsamma (skvaller) eller det extrema (sågningar), och mindre utrymme för genomtänkt filmkritik.

Vilken påverkan har nya arbetsrutiner, såsom pressvisningar via nätet och kontakt med uppdragsgivare/kollegor på distans, haft på dig (negativt och/eller positivt)?

Här verkar det som om det inte påverkat så mycket, inte minst på grund av att de flesta är frilans och ändå hade jobbat hemma. Nästan alla har sagt att det inte är något större skillnad. Men det som saknas är biobesöken.

Annorlunda tider – Inställt årsmöte 2020

Bästa medlemmar,

tiderna är, som vi vet, annorlunda – vilket också påverkar vår yrkeskår. Tråkigt nog sammanfaller det med en viss nytändning i vårt förbund, både vad gäller ett stigande antal nya medlemmar och även vad gäller en del inplanerade aktiviteter – delvis ihop med våra vänföreningar Filmakademin och Filmpublicisterna – vilka nu fått ställas in.

Ställs in gör även det årsmöte vi brukar hålla så här års. Under överinseende av vår valberedning kommer 2019 års styrelsemedlemmar att sitta kvar under 2020. 2019 år årsredovisning har föredragits förbundets revisor, som funnit att styrelsen kan beviljas ansvarsfrihet.

Reguljärt årsmöte skjuts, med reservation för ändring, till tiden för årsmötet 2021.

Vi håller i övrigt kontakten digitalt, och är just nu i färd med att formulera en enkät om filmkritikeruppdragets situation i corona-tider. Mer om detta inom kort.

Tills dess – må väl och var fortsatt friska.

Varma hälsningar från styrelsen

Filmkritikernas GRETA till Levan Akins “And Then We Danced”

And then we danced
And then we danced. Foto: Lisabi Fridell/TriArt
Svenska Filmkritikerförbundet tilldelar Levan Akins “And Then We Danced” Greta-priset för 2019 års bästa film. Motivering är som följer:
 
”Med hisnande passion både på och bakom duken har Levan Akin skapat en berättelse som tycks ha gått direkt från hjärtat till handen på alla i hans lika fullfjädrade som oförskräckta team. De har gjort precis den film de ville göra, som upprörde de som skulle uppröras och gladde dem som skulle glädjas. Verkligen strongt.”
 
Regissören Levan Akin kommenterar:
“Teamet bakom ‘And Then We Danced’ och jag är otroligt hedrade över att få motta det här priset. Som ung filmälskare betydde filmkritiker mycket för mig, att läsa recensionerna varje fredag tillhörde helgens höjdpunkter. Många av er recensenter har jag följt genom hela mitt liv. Och ni har betytt mycket för min utveckling som filmare. Stort tack för denna utmärkelse!”
 
Med “And Then We Danced”, en kärlekshistoria mellan två unga män i strängt reaktionär georgisk dansmiljö, tilldelas Levan Akin sin första Greta. Bland tidigare pristagare under 2010-talet finns Ali Abbasis “Gräns” (2018), Ruben Östlunds “The Square” (2017), Johannes Nyholms “Jätten” (2016), Peter Grönlunds “Tjuvheder” (2015), Anna Odells “Återträffen” (2013) och Gabriela Pichlers “Äta sova dö” (2012).
 
Svenska Filmkritikerförbundets pris, sedan 2000 kallat Greta, delas ut årligen efter omröstning bland förbundets medlemmar. Genom åren har priset tillfallit filmer av Bo Widerberg, Tage Danielsson, Stefan Jarl, Andrej Tarkovskij, Ingmar Bergman, Lasse Hallström, Jan Troell, Roy Andersson, Lukas Moodysson med flera.