(Förlåt, jag var tvungen, det blev så seriöst plötsligt när jag skulle blogga för Filmkritikerförbundets räkning.)
Andra dagen på festivalen och jag har redan sett 21 filmer. Om man ska lyxgnälla: en av nackdelarna med att ha sett så många filmer på andra festivaler, eller på pressvisningarna är att man förlorar… själva festivalkänslan. Förväntningen i luften ligger oftast inte lika tung på just pressvisningarna som den gör i foajén till Skandia när det till exempel är dags för Shortbus-premiär. Filmerna får oftast inte applåder på de svenska pressvisningarna heller. Det fick däremot Shortbus i går kväll. Den öppnade tävlingen med buller och bång – och även om regissören John Cameron Mitchell tyckte att den svenska publiken var väldigt artig och städad var det tydligt att filmen gillades. Mycket.
Jag höll i det efterföljande Face2Facet – och den löjligt välformulerade och smarta, fantastiska John Cameron Mitchell hade publiken som i en liten ask. Mig också. Men han hade mig ju också som i en liten ask redan på hello, hans första film Hedwig and the Angry Inch.
För er som inte var där och vill ha ett litet smakprov, se intervjun med JCM jag gjorde i våras för Filmkrönikans räkning. Och observera att hans The Ark-prat gick mig whoosh rakt över huvudet. Jag hade inte uppfattat att The Ark var med på soundtracket och trodde att han pratade om ”the arch of the story”. Eller något ditåt. Oh well.