Critics Without Borders: Är filmkritikeryrket hotat?

Critics Without Borders 2021
Critics Without Border 2021 i Malmö. Foto: Yazan Alqaq

Referat från Critics Without Borders 2021, 1-4 oktober i Malmö.

Efter ett års uppehåll på grund av pandemin, hölls Critics Without Borders igen den 1-4 oktober. Tidigare år har CWB hållits under Malmö Arab Filmfestival, men den här gången ägde det rum under Arab Woman Film Days, även den arrangerad av MAFF.

CWBs syfte är ett nätverkande mellan kritiker från norden och arabvärlden och utbyte av erfarenheter gällande arbetsvillkor, censur, självcensur, hur man genom filmkritik kan arbeta för demokrati, yttrandefrihet och jämställdhetsfrågor.

Mellan diskussionsforumen ägde en gemensam utflykt till borgen i Helsingborg rum, den libanesiske kritikern Ibrahim Al Ariss höll en föreläsning om hur kvinnliga pionjärer förändrat arabisk film under ett sekel, från början på 1900-talet tills nu.

I en panel med unga kvinnliga regissörer diskuterades det hur situationen för kvinnor i filmbranschen är idag i deras respektive länder. Alla beskrev situationen som bättre även om det inte var stora förbättringar. Den som var mest positiv var Emna Najjar ifrån Tunisien som berättade att den kända filmfotografen Mohamed Meghraoui var aktivt ställningstagande genom att lära upp två kvinnor som filmfotografer på den senaste inspelningen.

Under CWBs seminarier diskuterades det hur konkurrensen ser ut mellan filmkritiker som jobbar för de klassiska medierna i förhållande till youtubers och influencers som har betydande högre antal tittare och klick, och om yrket i sig är hotat. Det ansågs också vara ett dilemma att redaktörer i olika medier är ovilliga att peka mot frilansande kritikers bloggar för att öka intresset, på grund av konkurrens. Seminariedagarna avslutades med en frågeställning om CWB ska fortsätta som det är eller göras om. Idéer som kom upp var till exempel att ha offentliga kritikerdiskussioner som en del av festivalen eller att diskutera filmer som medverkar på festivalen utifrån ett nordiskt och ett arabiskt perspektiv inom nätverksgruppen. Det togs inga beslut om huruvida CWB fortsätter eller förändras. Det återstår att se.

I år medverkade Ronnit Hasson, Sverige, kritiker, Tania M. Tawfik, Danmark, regissör, Peter Stuart Robinson, Norge/England, kritiker och professor i statsvetenskap, Nada Azhari Gillon, Syrien/Frankrike, kritiker, Mohanat Salahat, Sverige/Palestina, regissör, Lama Tayara, Syrien/Frankrike, Khaled Ramadan, Libanon/Danmark, regissör och kritiker, Kais Kasim, Irak/Sverige, kritiker, Hoda Ibrahim, Libanon/Frankrike, kritiker, Hind Anabtawi, Jordanien, regissör, Harri Römpötti, Finland, kritiker, Gülbeden Kulbay, Sverige/Turkiet, performancekonstnär, Ásgeir H Ingólfsson, Island, kritiker och arrangören Ahmed Shawky, Egypten, kritiker.

Ronnit Hasson

Rapport från Odessa

Av Wanda Bendjelloul

My Thoughts Are Silent
My Thoughts Are Silent

I år firade Odessa International Film Festival sitt tioårsjubileum med ett urval av internationella titlar, varav flera visats på större filmfestivaler som Cannes och Berlin tidigare i år, ett nationellt program bestående av lång- och kortfilmer och några mindre retrospektiv av bland andra den ukrainska filmaren Kira Muratova. Internationella gäster i år var regissören Mike Leigh och skådespelerskan Catherine Deneuve som fick motta ett hederspris för sina insatser inom film. Catherine Deneuve var enormt populär i Sovjetunionen och drog stora skaror människor till alla platser hon besökte i stan under festivalen. Två underbara stumfilmsvisningar hölls under bar himmel. En var ”Kosackerna” (1928) som hölls på den legendariska Potemkin- trappan med specialskriven musik framförd av Robert Israel. En annan av Dr. Caligaris Kabinett (1920) med nyskriven musik skriven och framförd och av den brittiska gruppen Tiger Lilies, som kvällen till ära var iförda expressionistisk skelett-sminkning. I anslutning till festivalen hölls även en filmmarknad. Överhuvudtaget var festivalen väldigt välorganiserad och hade ett bra och varierat filmprogram, goda kommunikationer mellan biograferna, visningar som började på utsatt tid och tog väldigt väl hand om sina gäster.

Det största samtalsämnet mellan visningarna var naturligtvis HBO-serien Chernobyl. Alla ukrainska filmare, journalister och festivalrepresentanter jag pratade med var odelat positiva och överväldigade över dess träffsäkra scenografi och kostym. Med viss sorg konstaterades det dock att en serie av denna höga kvalitet aldrig skulle vara möjlig att producera i Ukraina.

Den ukrainska filmindustrin är ung och majoriteten av filmerna i den nationella tävlingen var gjorda av debutanter. Trots den varierande kvaliteten är detta enligt min ukrainska kollega det hittills starkaste året vad gäller utbudet av filmer i tävlan. Årets FIPRESCI-jury bestod, förutom mig, av Giovanni Vimercati (Italien) och Dmytro Desyateryk (Ukraina). Vårt uppdrag var att utse en vinnare bland tio ukrainska kortfilmer och fem långfilmer. Den ukrainska filmen Homeward av Nariman Aliev, om kriget på Krim, visades tidigare i Cannes i år och var därför bara med i den internationella huvudtävlan. Festivalen och den ukrainska filmindustrin är just nu präglad av det krig som rasar i östra Ukraina och flera av filmerna bearbetar detta trauma. Två av långfilmerna i den nationella tävlan handlade till exempel om kriget och särskilt under visningen av Timur Yashchenkos U311 Cherkasy, som handlar om den ukrainska besättningen på stridsfartyget Cherkasy som höll stånd mot ryska trupper vid Krim 2014, visade publiken starka känslor, sjöng med i dess patriotiska sånger och gav filmen stående ovationer under eftertexterna. Som förfilm till varje visning och som en del av öppnings- och avslutningsgalan har festivalen även uppmärksammat det faktum att den ukrainska filmaren Oleg Sentsov, trots internationella protester, fortfarande sitter fängslad i Ryssland.

De tio kortfilmerna bestod av allt från animation till konstfilm och vår jury utsåg Ivan Orlenkos In our Synagogue, till vinnare framförallt för hans mod att ta sig an och skapa ett eget förhöjt avslut på en av Franz Kafkas oavslutade noveller. I långfilms kategorin hade juryn betydligt svårare att komma överens. Valet stod mellan dokumentären My Father Is Mother’s Brother av Vadym Ilkov och My Thoughts Are Silent av Antonio Lukich. My Father Is Mother’s Brother är en dokumentär om konstnären Anatoliy Belov och hans relation till sin femåriga systerdotter som han tar hand om eftersom hans syster lider av svår psykisk ohälsa. My Thoughts Are Silent är en komedi om en ung man som drar iväg på en roadtrip på den ukrainska landsbygden med sin mamma för att samla in ljudeffekter till amerikanskt produktionsbolag. Våra diskussioner gick höga i våra jämförelser av tekniskt utförande, filmernas politiska dimensioner och budskap kring kön och alternativa familjekonstellationer. Som alltid med debutanter hade båda filmerna många svagheter samtidigt som det är tydligt att båda filmarna har stor potential. Tillslut utsåg vi My Thoughts Are Silent till vinnare eftersom vi ansåg att regissören Antonio Lukich lyckats göra en verkligt egensinnig film vars visuella humor har potential att överbrygga både språkmässiga och kulturella barriärer.

Den stora vinnaren på den avslutande prisutdelningen var Levan Akins And Then We Danced som vann Grand Prix, bästa skådespelare och bästa film.

Rapport från Palm Springs

Fill the void
Fill the void. Foto: Sony Pictures Classic

Palm Springs international film festival 2013

Av Jacob Lundström

Palm Springs är en stad som först etablerades som resmål för Hollywoods elit i början av 1900-talet. År 1963 kom också filmen “Vild weekend i Palm Springs” – men numera är staden förhållandevis avsomnad som partydestination. Istället är det en plats dit man åker för att tillbringa de sista ljuva åren.

Men staden har inte helt förlorat gamla tiders glam och lever inte minst upp under filmfestivalens öppningsgala. Då är den röda mattan utrullad och filmkändisarna på plats för att ta emot diverse priser. Det är trots allt veckorna innan Oscarsgalan och där spelar Palm Springs filmfestival trots allt fortfarande roll. Bradley Cooper från ”Du gör mig galen!” och Ben Affleck med flera från ”Argo” var således på plats för att ta emot priser och stärka sina kandidaturer.

Det stora amerikanska filmpriset tar också plats i festivalprogrammet. Men här återfinns inte bara amerikanska Oscarsfavoriter utan festivalen gör verkligen skäl för sitt internationella prefix. På årets festival visades hela 42 av de 71 filmer som skickats in som nationella Oscarsbidrag till priset för bästa icke-engelskspråkiga film. Eller som det heter på engelska: ”foreign-language film”.

Bland dessa 42 filmer skulle vi i Fipresci-juryn – som förutom jag själv bestod av amerikansk kritiker från Boston och en polsk kritiker boendes i New York – hitta våra pristagare.

Eftersom Palm Springs omges av öken samt höga berg i norr, väster och öster är det ganska behaglig temperatur under festivalen i början av januari. På turistfronten är det dock lågsäsong och istället tar filmbesökarna över staden. De är pensionärer som tycks komma i busslaster från stora delar av USA till Coachella Valley. Varje visning var fullsatt.

Som väntat fick vi uppleva skarpa kontraster och olikartade berättelser från världens alla hörn. Från mexikansk feel bad i “After Lucia” till Algeriets historiska drama “Zabana!” som fungerade som prequel till Gillo Pontecorvos antikoloniala klassiker “Slaget om Alger”.

Det gick också att skönja olika taktiska överväganden i den nationella urvalsprocessen. Sverige hade som bekant fegat ur och satsat på krim med helikopervyer över Stockholm, det vill säga den konstlösa Lasse Hallström-thrillern Hypnotisören, medan Danmark mer skickligt anpassat sig till Oscarsjuryns önskemål med A royal affair. Samma sak kan sägas om Norges Kon-Tiki – även den en storproduktion med historisk lokalfärg.

Programmet bjöd dock även på andra nordiska filmer som inte ansetts Oscarskompatibla – bland annat Mikael Marcimains “Call girl” och så Dag Johan Haugeruds lysande “Som du ser meg” som tyvärr inte fått svensk distribution (och nyligen snuvades på Nordiska rådets filmpris till förmån för Thomas Vinterbergs “Jakten”).

Vi i juryn utsåg i slutändan Israels utsökta “Fill the void”, om äktenskapsmäkleri bland Tel Aviv ultraortodoxa judar skildrat med subtil sensualism och respektfull intimitet, till bästa film. Det manliga skådespelarpriset gick till ensemblen i italienska “Caesar must die” och det kvinnliga till Emilie Dequenne i belgiska “Our children”.

Rapport från Istanbul

Camille Claudel 1915. Foto: Wild Bunch
Camille Claudel 1915. Foto: Wild Bunch
Av Jon Asp

Att singelbiografer med kvalitetsfokus försvinner till förmån för cineplex i köpcenter och gallerior är en utveckling som nog inget filmland kan relatera till. Hemkommen från den internationella filmfestivalen i Istanbul – upplaga 32, 30 mars-14 april – är jag väsentligen påmind om den trängande biosituationen. Som medlem i den internationella juryn hade vi att utse en vinnare av tretton filmer: elva utländska, två turkiska – samtliga på det lösa (och forcerade) temat litterär bearbetning eller kreativt skapande (vilket gjorde att flera klasstitlar, från “Äta sova dö” till Berlinfilmer som “A Child’s Pose” eller “Harmony Lessons”, trängdes i flera spännande sidosektioner).

Men händelserna överskuggades av en sedan länge pågående konflikt mitt i centrala Istanbul, där stadens och festivalens mest anrika biograf, Emek, planerar att “flyttas” ett par våningar upp i en nybyggd galleria på paradgatan Istiklal ett par kvarter från det gigantiska Taksimtorget, där för övrigt landsfadern Atatürk står staty. Under de senaste åren har festivalen inte kunnat använda den 800 platser stora Emek, vilket gör det svårt för festivalen att möta publikbehovet (samma problem som Stockholm och Göteborg har).
För flera decennier sedan upphörde Istanbuls cinematek (dess en gång så imponerande arkiv ligger enligt uppgift och ruttnar någonstans) och i dag är det omöjligt att, förutom vid specialvisningar, se icke-dubbad utländsk film i den annars kulturkosmopolitiska staden. Förra året var samtliga biofilmer på topp-tiolistan inhemska (och det var inte Ceylans “Once upon a time in Anatolia” eller Emir Alper’s “Beyond the Hill”).

Samma dag som jag anlände till festivalen greps en turkisk jurykollega av polisen efter helt fredliga demonstrationer för biografens överlevnad. Tillsammans med en handfull andra godtyckligt utvalda fick han tillbringa natten i myndigheternas förvar, kafkaartat förflyttad mellan olika stationer, dyblöt efter att ha blivit träffad av polisens vattenkanoner och sent erbjuden torra kläder.
Tidigt på morgonen släpptes han och kunde återgå till juryarbetet. Polisens misstag var uppenbart för alla. Veckan därpå, när festivalen avslutades, avstod man från att ingripa under en ny, ännu större demonstration för biografen. På festivalens tv-sända prisceremoni höll en tillrest filmelit brandtal för Emek, däribland hedersgästen Peter Weir och Carlos Reygadas, som uppmanade publiken att fortsätta kämpa, efter att Costa Gavras utfärdat appell helgen före.

Motsvarande uppbåd av lokala pådrivare är förstås svårt att tänka sig i Sverige, även om tillfällen knappast saknats vare sig i Stockholm eller i Göteborg, där uppåt tiotalet anrika biografer fått stryka på foten under det senaste decenniet.
Som vinnare i den internationella tävlingen utsåg vi hur som helst “Camille Claudel 1915”, en modern Jeanne d’Arc-saga med en mördande bra Juliette Binoche i titelrollen, som i sina bästa stunder för tankarna till Maria Falconetti i Dreyers oantastliga film från 1928. I ett Bruno Dumont raderar närvaron av en stjärnaktris och den traditionella biopicen. Otroligt nog fick filmen – för att vidare anknyta till tävlingsmomentet – inte ett enda pris i Berlin och saknar vad jag vet ännu svensk distribution.

Rapport från Toronto

Tabu. Foto: The Match Factory

Av Jon Asp

Efter att ”The Artist” gjort rent hus på Oscargalan tidigare i år tycks filmvärldens retrovåg rulla vidare. Jakten på nya återerövringar i gamla format, tidstypiska bilder och efter verkliga händelser sker med skiftande delar kreativitet och nostalgi. Snarlika ideal var högst påtagliga också vid den 37:e filmfestivalen i Toronto, som från hjärtat av Ontariometropolens själ- och historielösa skyline sin vana trogen förenade europeiska auteurer med nordamerikansk stjärnstatus. (Hade det inte varit för behaglig septembersol och de lättmanövrerade filmsalongerna, hade det känts rätt kallt mellan alla Starbucks och entoniga festivalvolontärer i orangea t-tröjor.)

Kreativa retrofilmen ”Tabu”, en av Berlins främsta titlar i år, nådde ända till Toronto. I två delar, Paradise Lost och Paradise, växlar Miguel Gomes från samtida Lissabon till en afrikansk kolonialmiljö under 1960-talet. Filmen utgör en social kritik men också en lekfull pastisch över den västerländska kulturens narcissistiska kanonbildning. Filmen är inspelad på 16mm svartvitt (frånsett Carlos Reygadas ”Post Tenebras Lux” årets mest inspirerande bildexperiment). En saklig voice-over och några fina fado-versioner av välkända poplåtar kompenserar mer än väl för den andra halvans stumhet. Tillsammans med förra filmen, det folkloristiska dokudramat ”Aquele Querido Mês de Agosto”, gör ”Tabu” Gomes till en av Europas i dag mest intressanta regissörer.

I vissa Torontofilmer utgjorde annars de korniga återblickarna, oftast i form av journalbilder, hela behållningen, som i Margarethe von Trottas alltför tv-mässiga ”Hannah Arendt”, där den egensinniga filosofen skildras i ljuset av Eichmann-rättegången i Tel Aviv 1961. Samma tid återkommer i den dramatiserade dokumentären ”Love Marilyn” av Liz Garbus, unika tidsdokument vars värde under det nya seklet tycks stiga stadigt, ännu mer så efter att Monroes ”Fragments” släpptes häromåret – dikter, brev och anteckningar som exponeras flitigt i filmen och som delvis reviderar bilden av 1900-talets största popikon.

Främst var det dock 70-talet som dissekerades i ett antal uppmärksammade filmer på festivalen. I Ben Afflecks ”Argo” – tillsammans med David O. Russells ”Silver Linings Playbook” Torontos två hetaste Oscarkandidater – skildras revolutionen i Iran med start 1979, då 52 amerikanska diplomater togs som gisslan i Teheran. Affleck spelar själv den slipade CIA-agenten i en osannolik historia om hur ett fiktivt Hollywoodteam bidrar till gisslans fritagning.

Om Affleck inte sparar på krutet i vare sig karikatyrer eller kostymer så var Olivier Assayas ”Après mai”, manusvinnare från Venedig, desto mer personlig och lågmäld. I kölvattnet av 68-rörelsen får vi följa några unga franska revolutionärer och deras desillusioner i gränslandet mellan fri konst och politisk dogmatism. Med en lika osentimental som sömlös lyrism skildrar Assayas en geopolitisk period som sällan medgav några mellanlägen. De som gillade Philippe Garrels svartvita tretimmarsepos ”Les amants reguliers” häromåret kommer sannolikt sälla sig till hyllningskören även här. Assayas uppvisar påtagliga kvaliteter för långa, tekniskt avancerade tagningar och ett säkert handlag med skådespelarna, där stjärnskottet Lola Creton från Mia Hansen-Løves ”Min ungdoms kärlek” fortsätter imponera.

Till Torontos 70-talsvintage hörde förstås i allra högsta grad även ”Call girl”, Mikael Marcimains debutfilm som fick ett övervägande mottagande en fredagskväll i en gräll galleria i ett av stadens många sterila finanskvarter. Men filmen väckte också förundran och en viss missräkning hos publiken, inte sen att uttrycka sin ambivalens över välfärdssamhällets mönsterland. Gick det verkligen till så här? Har inte socialdemokraterna gjort mycket gott för Sverige?

En annan av de bättre debuterna var ”Blancanieves”, en svartvit snövithistoria från 1920-talets Sevilla. Tre FIPRESCI-kolleger med uppdrag att utse debutvinnare överlade hur som helst bara i en minut innan ”Call Girl” korades. Tillsammans med ytterligare två kolleger hade jag att fastställa vinnare i kategorin ”Special Presentation”, filmer av mer etablerade regissörer som inte haft Venedigpremiär veckan innan.

Två av de främsta titlarna höll sig lyckligt kvar i sin samtid. Noah Baumbachs ”Frances Ha” är en svartvit (!) New York-skildring som filtreras genom Woody Allens svada, Godards lättsinne och Rohmers förstånd utan att tappa nutidsfokus. Stod ut gjorde även vinnarfilmen, François Ozons ”Dans la maison”. I samma anda som ”Sitcom” och ”Swimming pool” återkommer fransmannen här till den subtila symbiosen mellan konsten att skapa och behovet att konsumera, från tv-såpans autopilot till Madame Bovarys upphöjda tristess. Ozons film är en lekfull och tänkvärd historia om hur bristen på vardagsdrama föder krav på nya föreställningar till vilka vi alla blir medskyldiga.

Att såväl Baumbachs som Ozons film ratats i Venedig är en gåta, särskilt mot bakgrund av att filmer som Ramin Bahrani’s ”At Any Price”, Brian de Palmas ”Passion” och Marco Bellocchios ”Bella Addormentata” – samtliga visade utom tävlan i Toronto – tävlade i Venedig. Möjligen förklaras den bäst av en festivalvärld, som utöver jakten på stjärnstatus, allt oftare förväxlar tunga ämnen med konstnärlig kraft. I den världen får samtidsbetraktelserna, än hur eleganta och angelägna, i många fall svårare att hävda sig. Då framstår mindre tävlingsinriktade festivaler, såsom Toronto, som ytterligare vägvinnande.