Rapport från Odessa

Av Wanda Bendjelloul

My Thoughts Are Silent
My Thoughts Are Silent

I år firade Odessa International Film Festival sitt tioårsjubileum med ett urval av internationella titlar, varav flera visats på större filmfestivaler som Cannes och Berlin tidigare i år, ett nationellt program bestående av lång- och kortfilmer och några mindre retrospektiv av bland andra den ukrainska filmaren Kira Muratova. Internationella gäster i år var regissören Mike Leigh och skådespelerskan Catherine Deneuve som fick motta ett hederspris för sina insatser inom film. Catherine Deneuve var enormt populär i Sovjetunionen och drog stora skaror människor till alla platser hon besökte i stan under festivalen. Två underbara stumfilmsvisningar hölls under bar himmel. En var ”Kosackerna” (1928) som hölls på den legendariska Potemkin- trappan med specialskriven musik framförd av Robert Israel. En annan av Dr. Caligaris Kabinett (1920) med nyskriven musik skriven och framförd och av den brittiska gruppen Tiger Lilies, som kvällen till ära var iförda expressionistisk skelett-sminkning. I anslutning till festivalen hölls även en filmmarknad. Överhuvudtaget var festivalen väldigt välorganiserad och hade ett bra och varierat filmprogram, goda kommunikationer mellan biograferna, visningar som började på utsatt tid och tog väldigt väl hand om sina gäster.

Det största samtalsämnet mellan visningarna var naturligtvis HBO-serien Chernobyl. Alla ukrainska filmare, journalister och festivalrepresentanter jag pratade med var odelat positiva och överväldigade över dess träffsäkra scenografi och kostym. Med viss sorg konstaterades det dock att en serie av denna höga kvalitet aldrig skulle vara möjlig att producera i Ukraina.

Den ukrainska filmindustrin är ung och majoriteten av filmerna i den nationella tävlingen var gjorda av debutanter. Trots den varierande kvaliteten är detta enligt min ukrainska kollega det hittills starkaste året vad gäller utbudet av filmer i tävlan. Årets FIPRESCI-jury bestod, förutom mig, av Giovanni Vimercati (Italien) och Dmytro Desyateryk (Ukraina). Vårt uppdrag var att utse en vinnare bland tio ukrainska kortfilmer och fem långfilmer. Den ukrainska filmen Homeward av Nariman Aliev, om kriget på Krim, visades tidigare i Cannes i år och var därför bara med i den internationella huvudtävlan. Festivalen och den ukrainska filmindustrin är just nu präglad av det krig som rasar i östra Ukraina och flera av filmerna bearbetar detta trauma. Två av långfilmerna i den nationella tävlan handlade till exempel om kriget och särskilt under visningen av Timur Yashchenkos U311 Cherkasy, som handlar om den ukrainska besättningen på stridsfartyget Cherkasy som höll stånd mot ryska trupper vid Krim 2014, visade publiken starka känslor, sjöng med i dess patriotiska sånger och gav filmen stående ovationer under eftertexterna. Som förfilm till varje visning och som en del av öppnings- och avslutningsgalan har festivalen även uppmärksammat det faktum att den ukrainska filmaren Oleg Sentsov, trots internationella protester, fortfarande sitter fängslad i Ryssland.

De tio kortfilmerna bestod av allt från animation till konstfilm och vår jury utsåg Ivan Orlenkos In our Synagogue, till vinnare framförallt för hans mod att ta sig an och skapa ett eget förhöjt avslut på en av Franz Kafkas oavslutade noveller. I långfilms kategorin hade juryn betydligt svårare att komma överens. Valet stod mellan dokumentären My Father Is Mother’s Brother av Vadym Ilkov och My Thoughts Are Silent av Antonio Lukich. My Father Is Mother’s Brother är en dokumentär om konstnären Anatoliy Belov och hans relation till sin femåriga systerdotter som han tar hand om eftersom hans syster lider av svår psykisk ohälsa. My Thoughts Are Silent är en komedi om en ung man som drar iväg på en roadtrip på den ukrainska landsbygden med sin mamma för att samla in ljudeffekter till amerikanskt produktionsbolag. Våra diskussioner gick höga i våra jämförelser av tekniskt utförande, filmernas politiska dimensioner och budskap kring kön och alternativa familjekonstellationer. Som alltid med debutanter hade båda filmerna många svagheter samtidigt som det är tydligt att båda filmarna har stor potential. Tillslut utsåg vi My Thoughts Are Silent till vinnare eftersom vi ansåg att regissören Antonio Lukich lyckats göra en verkligt egensinnig film vars visuella humor har potential att överbrygga både språkmässiga och kulturella barriärer.

Den stora vinnaren på den avslutande prisutdelningen var Levan Akins And Then We Danced som vann Grand Prix, bästa skådespelare och bästa film.

Rapport från Palm Springs

Fill the void
Fill the void. Foto: Sony Pictures Classic

Palm Springs international film festival 2013

Av Jacob Lundström

Palm Springs är en stad som först etablerades som resmål för Hollywoods elit i början av 1900-talet. År 1963 kom också filmen “Vild weekend i Palm Springs” – men numera är staden förhållandevis avsomnad som partydestination. Istället är det en plats dit man åker för att tillbringa de sista ljuva åren.

Men staden har inte helt förlorat gamla tiders glam och lever inte minst upp under filmfestivalens öppningsgala. Då är den röda mattan utrullad och filmkändisarna på plats för att ta emot diverse priser. Det är trots allt veckorna innan Oscarsgalan och där spelar Palm Springs filmfestival trots allt fortfarande roll. Bradley Cooper från ”Du gör mig galen!” och Ben Affleck med flera från ”Argo” var således på plats för att ta emot priser och stärka sina kandidaturer.

Det stora amerikanska filmpriset tar också plats i festivalprogrammet. Men här återfinns inte bara amerikanska Oscarsfavoriter utan festivalen gör verkligen skäl för sitt internationella prefix. På årets festival visades hela 42 av de 71 filmer som skickats in som nationella Oscarsbidrag till priset för bästa icke-engelskspråkiga film. Eller som det heter på engelska: ”foreign-language film”.

Bland dessa 42 filmer skulle vi i Fipresci-juryn – som förutom jag själv bestod av amerikansk kritiker från Boston och en polsk kritiker boendes i New York – hitta våra pristagare.

Eftersom Palm Springs omges av öken samt höga berg i norr, väster och öster är det ganska behaglig temperatur under festivalen i början av januari. På turistfronten är det dock lågsäsong och istället tar filmbesökarna över staden. De är pensionärer som tycks komma i busslaster från stora delar av USA till Coachella Valley. Varje visning var fullsatt.

Som väntat fick vi uppleva skarpa kontraster och olikartade berättelser från världens alla hörn. Från mexikansk feel bad i “After Lucia” till Algeriets historiska drama “Zabana!” som fungerade som prequel till Gillo Pontecorvos antikoloniala klassiker “Slaget om Alger”.

Det gick också att skönja olika taktiska överväganden i den nationella urvalsprocessen. Sverige hade som bekant fegat ur och satsat på krim med helikopervyer över Stockholm, det vill säga den konstlösa Lasse Hallström-thrillern Hypnotisören, medan Danmark mer skickligt anpassat sig till Oscarsjuryns önskemål med A royal affair. Samma sak kan sägas om Norges Kon-Tiki – även den en storproduktion med historisk lokalfärg.

Programmet bjöd dock även på andra nordiska filmer som inte ansetts Oscarskompatibla – bland annat Mikael Marcimains “Call girl” och så Dag Johan Haugeruds lysande “Som du ser meg” som tyvärr inte fått svensk distribution (och nyligen snuvades på Nordiska rådets filmpris till förmån för Thomas Vinterbergs “Jakten”).

Vi i juryn utsåg i slutändan Israels utsökta “Fill the void”, om äktenskapsmäkleri bland Tel Aviv ultraortodoxa judar skildrat med subtil sensualism och respektfull intimitet, till bästa film. Det manliga skådespelarpriset gick till ensemblen i italienska “Caesar must die” och det kvinnliga till Emilie Dequenne i belgiska “Our children”.

Rapport från Istanbul

Camille Claudel 1915. Foto: Wild Bunch
Camille Claudel 1915. Foto: Wild Bunch
Av Jon Asp

Att singelbiografer med kvalitetsfokus försvinner till förmån för cineplex i köpcenter och gallerior är en utveckling som nog inget filmland kan relatera till. Hemkommen från den internationella filmfestivalen i Istanbul – upplaga 32, 30 mars-14 april – är jag väsentligen påmind om den trängande biosituationen. Som medlem i den internationella juryn hade vi att utse en vinnare av tretton filmer: elva utländska, två turkiska – samtliga på det lösa (och forcerade) temat litterär bearbetning eller kreativt skapande (vilket gjorde att flera klasstitlar, från “Äta sova dö” till Berlinfilmer som “A Child’s Pose” eller “Harmony Lessons”, trängdes i flera spännande sidosektioner).

Men händelserna överskuggades av en sedan länge pågående konflikt mitt i centrala Istanbul, där stadens och festivalens mest anrika biograf, Emek, planerar att “flyttas” ett par våningar upp i en nybyggd galleria på paradgatan Istiklal ett par kvarter från det gigantiska Taksimtorget, där för övrigt landsfadern Atatürk står staty. Under de senaste åren har festivalen inte kunnat använda den 800 platser stora Emek, vilket gör det svårt för festivalen att möta publikbehovet (samma problem som Stockholm och Göteborg har).
För flera decennier sedan upphörde Istanbuls cinematek (dess en gång så imponerande arkiv ligger enligt uppgift och ruttnar någonstans) och i dag är det omöjligt att, förutom vid specialvisningar, se icke-dubbad utländsk film i den annars kulturkosmopolitiska staden. Förra året var samtliga biofilmer på topp-tiolistan inhemska (och det var inte Ceylans “Once upon a time in Anatolia” eller Emir Alper’s “Beyond the Hill”).

Samma dag som jag anlände till festivalen greps en turkisk jurykollega av polisen efter helt fredliga demonstrationer för biografens överlevnad. Tillsammans med en handfull andra godtyckligt utvalda fick han tillbringa natten i myndigheternas förvar, kafkaartat förflyttad mellan olika stationer, dyblöt efter att ha blivit träffad av polisens vattenkanoner och sent erbjuden torra kläder.
Tidigt på morgonen släpptes han och kunde återgå till juryarbetet. Polisens misstag var uppenbart för alla. Veckan därpå, när festivalen avslutades, avstod man från att ingripa under en ny, ännu större demonstration för biografen. På festivalens tv-sända prisceremoni höll en tillrest filmelit brandtal för Emek, däribland hedersgästen Peter Weir och Carlos Reygadas, som uppmanade publiken att fortsätta kämpa, efter att Costa Gavras utfärdat appell helgen före.

Motsvarande uppbåd av lokala pådrivare är förstås svårt att tänka sig i Sverige, även om tillfällen knappast saknats vare sig i Stockholm eller i Göteborg, där uppåt tiotalet anrika biografer fått stryka på foten under det senaste decenniet.
Som vinnare i den internationella tävlingen utsåg vi hur som helst “Camille Claudel 1915”, en modern Jeanne d’Arc-saga med en mördande bra Juliette Binoche i titelrollen, som i sina bästa stunder för tankarna till Maria Falconetti i Dreyers oantastliga film från 1928. I ett Bruno Dumont raderar närvaron av en stjärnaktris och den traditionella biopicen. Otroligt nog fick filmen – för att vidare anknyta till tävlingsmomentet – inte ett enda pris i Berlin och saknar vad jag vet ännu svensk distribution.

Rapport från Toronto

Tabu. Foto: The Match Factory

Av Jon Asp

Efter att ”The Artist” gjort rent hus på Oscargalan tidigare i år tycks filmvärldens retrovåg rulla vidare. Jakten på nya återerövringar i gamla format, tidstypiska bilder och efter verkliga händelser sker med skiftande delar kreativitet och nostalgi. Snarlika ideal var högst påtagliga också vid den 37:e filmfestivalen i Toronto, som från hjärtat av Ontariometropolens själ- och historielösa skyline sin vana trogen förenade europeiska auteurer med nordamerikansk stjärnstatus. (Hade det inte varit för behaglig septembersol och de lättmanövrerade filmsalongerna, hade det känts rätt kallt mellan alla Starbucks och entoniga festivalvolontärer i orangea t-tröjor.)

Kreativa retrofilmen ”Tabu”, en av Berlins främsta titlar i år, nådde ända till Toronto. I två delar, Paradise Lost och Paradise, växlar Miguel Gomes från samtida Lissabon till en afrikansk kolonialmiljö under 1960-talet. Filmen utgör en social kritik men också en lekfull pastisch över den västerländska kulturens narcissistiska kanonbildning. Filmen är inspelad på 16mm svartvitt (frånsett Carlos Reygadas ”Post Tenebras Lux” årets mest inspirerande bildexperiment). En saklig voice-over och några fina fado-versioner av välkända poplåtar kompenserar mer än väl för den andra halvans stumhet. Tillsammans med förra filmen, det folkloristiska dokudramat ”Aquele Querido Mês de Agosto”, gör ”Tabu” Gomes till en av Europas i dag mest intressanta regissörer.

I vissa Torontofilmer utgjorde annars de korniga återblickarna, oftast i form av journalbilder, hela behållningen, som i Margarethe von Trottas alltför tv-mässiga ”Hannah Arendt”, där den egensinniga filosofen skildras i ljuset av Eichmann-rättegången i Tel Aviv 1961. Samma tid återkommer i den dramatiserade dokumentären ”Love Marilyn” av Liz Garbus, unika tidsdokument vars värde under det nya seklet tycks stiga stadigt, ännu mer så efter att Monroes ”Fragments” släpptes häromåret – dikter, brev och anteckningar som exponeras flitigt i filmen och som delvis reviderar bilden av 1900-talets största popikon.

Främst var det dock 70-talet som dissekerades i ett antal uppmärksammade filmer på festivalen. I Ben Afflecks ”Argo” – tillsammans med David O. Russells ”Silver Linings Playbook” Torontos två hetaste Oscarkandidater – skildras revolutionen i Iran med start 1979, då 52 amerikanska diplomater togs som gisslan i Teheran. Affleck spelar själv den slipade CIA-agenten i en osannolik historia om hur ett fiktivt Hollywoodteam bidrar till gisslans fritagning.

Om Affleck inte sparar på krutet i vare sig karikatyrer eller kostymer så var Olivier Assayas ”Après mai”, manusvinnare från Venedig, desto mer personlig och lågmäld. I kölvattnet av 68-rörelsen får vi följa några unga franska revolutionärer och deras desillusioner i gränslandet mellan fri konst och politisk dogmatism. Med en lika osentimental som sömlös lyrism skildrar Assayas en geopolitisk period som sällan medgav några mellanlägen. De som gillade Philippe Garrels svartvita tretimmarsepos ”Les amants reguliers” häromåret kommer sannolikt sälla sig till hyllningskören även här. Assayas uppvisar påtagliga kvaliteter för långa, tekniskt avancerade tagningar och ett säkert handlag med skådespelarna, där stjärnskottet Lola Creton från Mia Hansen-Løves ”Min ungdoms kärlek” fortsätter imponera.

Till Torontos 70-talsvintage hörde förstås i allra högsta grad även ”Call girl”, Mikael Marcimains debutfilm som fick ett övervägande mottagande en fredagskväll i en gräll galleria i ett av stadens många sterila finanskvarter. Men filmen väckte också förundran och en viss missräkning hos publiken, inte sen att uttrycka sin ambivalens över välfärdssamhällets mönsterland. Gick det verkligen till så här? Har inte socialdemokraterna gjort mycket gott för Sverige?

En annan av de bättre debuterna var ”Blancanieves”, en svartvit snövithistoria från 1920-talets Sevilla. Tre FIPRESCI-kolleger med uppdrag att utse debutvinnare överlade hur som helst bara i en minut innan ”Call Girl” korades. Tillsammans med ytterligare två kolleger hade jag att fastställa vinnare i kategorin ”Special Presentation”, filmer av mer etablerade regissörer som inte haft Venedigpremiär veckan innan.

Två av de främsta titlarna höll sig lyckligt kvar i sin samtid. Noah Baumbachs ”Frances Ha” är en svartvit (!) New York-skildring som filtreras genom Woody Allens svada, Godards lättsinne och Rohmers förstånd utan att tappa nutidsfokus. Stod ut gjorde även vinnarfilmen, François Ozons ”Dans la maison”. I samma anda som ”Sitcom” och ”Swimming pool” återkommer fransmannen här till den subtila symbiosen mellan konsten att skapa och behovet att konsumera, från tv-såpans autopilot till Madame Bovarys upphöjda tristess. Ozons film är en lekfull och tänkvärd historia om hur bristen på vardagsdrama föder krav på nya föreställningar till vilka vi alla blir medskyldiga.

Att såväl Baumbachs som Ozons film ratats i Venedig är en gåta, särskilt mot bakgrund av att filmer som Ramin Bahrani’s ”At Any Price”, Brian de Palmas ”Passion” och Marco Bellocchios ”Bella Addormentata” – samtliga visade utom tävlan i Toronto – tävlade i Venedig. Möjligen förklaras den bäst av en festivalvärld, som utöver jakten på stjärnstatus, allt oftare förväxlar tunga ämnen med konstnärlig kraft. I den världen får samtidsbetraktelserna, än hur eleganta och angelägna, i många fall svårare att hävda sig. Då framstår mindre tävlingsinriktade festivaler, såsom Toronto, som ytterligare vägvinnande.

Rapport från Moskva

A.C.A.B. Foto: MIFF/Artefact Agency

Av Leif Joley

En italiensk polisrulle tog hem Fiprescipriset vid årets MIFF, Moskvas internationella filmfestival. ”A.C.A.B.” är titeln, vilket uttydes ”All Cops Are Bastards” – och svenskar i gemen kommer snart att kunna fångas av Stefano Sollimas drama om kamaraderiet inom en kravallstyrka i Rom, eftersom filmen har hittat en distributör som ämnar låta den få julpremiär här hemma. Ett tämligen okontroversiellt val inom juryn, och troligen ett välkommet val bland festivalbesökarna i allmänhet. Den som uppskattar både samhälls- och publiktillvänd filmkonst går inte tomhänt från en visning av Sollimas alster, som blandar och ger av ingående, övertygande porträtt av en handfull råbarkade poliser och de kaotiska utryckningsinsatser till fotbollsmatcher och demonstrationer som utgör dessas vardag. De senare åskådliggörs med en bländande brutalitet och desorienteringskänsla som talar för att regissörens bakgrund som fotograferande nyhetsjournalist kommit väl till pass när han nu gjort sin första spelfilm.

En allvarlig konkurrent i det sjutton filmer starka tävlingsprogrammet var iraniern Rahbar Ghanbaris ”Growing in the Wind”, en skildring av tonåringen Aslan som ambullerande lärare konstaterar har ett läshuvud och därmed kan vara ämnad för en annan framtid än att vakta den fårskock som är enda tillgången för hans nomadfamilj. Den som genom åren bekantat sig med iransk filmkonst kan känna igen sig, i miljöer och typer, men Ghanbaris film är också något så udda som en sorts persisk feel good movie, där humor och värme samsas med ett engagerande studium av hur Aslan sakteliga inser att livet kan ha annat att erbjuda än att vara fåraherde. ”Growing in the Wind” är inte flagrant oppositionell eller agitatorisk gentemot den teokratiska regimen – men den är samtidskommenterande i det att den pekar på en nationell avigsida: bara i nordvästra Iran – där filmen är inspelad och Ghanbari kommer från – kan barn med ingen eller sporadisk utbildning räknas i tiotusental.

Det får nog sägas att Sollimas och Ghanbaris remsor var de vassaste som mobiliserades, även om det fanns mer som höll en alert — två ensembledramer av ”altmansk” karaktär, esten Peeter Simms ”Lonely Island respektive finnen Ako Louhimies ”Naked Harbour”, ryssen Andrej Prosjkins ”The Hordes, ett välgjort historiespektakel om hur Ryssland en gång kristnades, brittiskan Tinge Krishnans ”Junkhearts”, med en intensiv Eddie Marsan som traumatiserad Nordirlandveteran, och mexikanskan Kenya Marquez morbida mordmysterium ”Expiration Date”, där jakten på ett avhugget huvud presenteras ur huvudpersonernas skilda perspektiv. Denna skojiga, trippelsnittade B-thriller framstod som tävlingsseriens oförmodade lustifikation – en i sammanhanget lika oväntad främmande fågel som spanjoren Fernando Cortizos spökanimation ”O Apostolo”.

Återstoden kan man utan vidare glömma, däribland Istvan Szabos trötta och gammalmodiga Helen Mirren-vehikel ”The Door” och Kim Ki-Duk-medarbetaren Lee Sang-Woo, en provokatör besatt av sex, våld och religion som med ”Fire in Hell” följer upp troligen lika upprörande titlar som ”Days of Hell”, ”Father is a Dog” och ”Mother is a Whore”.

Moskvafestivalen är en anrik tillställning – årets upplaga var den 34:e – som sedan många år leds av Nikita Mikhalkov. Han är avgjort landets internationellt kändaste och framgångsrikaste regissör, men den som vet något om rysk film- och mediepolitik, eller rysk inrikespolitik, eller för den delen Moskvas lokalpolitik, torde också vara bekant med att han är en omstridd personlighet, eftersom han står ytterst nära inte bara Putinregimen utan även den lokala Sobjaninregimen, och enligt belackare också ogenerat berikar sig själv genom denna närhet. Det var följaktligen inte svårt att hitta festivalinvolverade – ryssar såväl som andra – som frynte på näsan i den händelse att den skepparmösseförsedde festivalgeneralens namn hamnade på tapeten.

Av och till har festivalen varit i finansiellt trångmål, men Mikhalkov har trots det inte sett sig tvungen att amputera kritkernas femmannajury. Några Fiprescirepresentanter knorrade över att festivalen inte ämnade bekosta middagsnotan för juryns sista sammankomst, då vinnaren skulle utses. Detta är – tydligtvis – kutym. Utöver detta högst eventuella tillkortakommande fanns emellertid föga att jämra sig över. Alla tillresta hystes in på Gostonitsa Ukraina, dvs Radissonkedjans Moskvanyförvärv i skepnad av ett av de sju enorma gotiska schabrak som Stalin gav order om att bygga på sent 40-tal. Hotellet återinvigdes häromåret efter en mångmiljonrenovering. Hur ofta i livet får man tillfälle att bo på femstjärniga hotell? Dessutom med sanslös deluxefrukostbuffé inkluderad? Till yttermera visso med utsikt över det för 20 år sen bombarderade Vita huset? Hotellet är beläget på promenadavstånd från de två biografer där alla press- och tävlingsvisningar ägde rum, men eftersom Moskva är som det är – stort, skrämmande och lätt att hamna vilse i (vilket en jurymedlem mycket riktigt gjorde; festivalarbetare fick rycka ut till en tunnelbanestation för att plocka upp den vid det laget mycket skärrade tunisiern) – stod en bil alltid redo att skjutsa juryn till och från visningarna. Därutöver hade en presskontakt städslats som sekreterare och alltiallo enkom åt sagda jury.

Mikhalkov har försökt göra festivalen till mer än bara en begivenhet för en kräsen cineastkrets, och därför tillsett att världkändisar som Catherine Deneuve och Charlotte Rampling – utöver en ansenlig mängd ryska celebriteter — dyker upp och skrider fram på röda matten i direktsänd nationell television. Vilket även alla andra med inbjudan till galavisningarna fick göra. Se där en extra bonus för de kallade från Fipresci. Vi fick gå på röda matten. Och vi fick vara med och vinka i tv.