Kategori: Stockholms filmfestival

Publicerat

Rapport från Stockholms filmfestival 2022

Vår medlem Setareh Yousefi har skrivit en artikel om sitt besök på Filmfestivalen i Stockholm.

Som medlem av Filmkritikerförbundet har jag i många år slängt ett öga på möjligheterna att vara med i någon festivaljury. Som filmkritiker ”på landet” är sådana möjligheter något begränsade. Att skriva om film för en lokaltidning är att tillhöra en utdöende art. I Norrköping där jag skriver för Folkbladet finns idag inga andra filmrecensenter. Stadens största dagstidning, Norrköpings Tidningar, tar sitt material från Upsala Nya Tidning eller tidigare TT. Eftersom mitt uppdrag inte är på heltid utan något jag ägnar mig åt på fritiden innebär det att jag måste försörja mig på ett annat arbete i vardagen, vilket i sig gör att jag inte hur lätt som helst kan åka i väg och delta i någon jury.

När Filmkritikerförbundet behövde en jurymedlem till Stockholms filmfestival mejlade de ut till alla medlemmar. Jag råkade vara snabbast och kom därmed med. Snabbhet brukar vara en av mina paradgrenar och den tjänade mig väl den här gången. Festivalen godkände att jag skulle se en majoritet av filmerna på distans eftersom jag inte haft möjlighet att begära semester. Men 17 filmer på två veckor, samtidigt som heltidsarbete och frilansande på fritiden, visade sig vara relativt svårt. Tuffa på på dagarna och se film på kvällarna. Mina jurymedlemskollegor satt i en annan sits, Rita di Santo från Storbritannien och Hsin Wang från Taiwan kunde avverka sina filmer i ett helt annat tempo. Men 12-13 november befann jag mig på plats på själva festivalen eftersom alla filmer trots allt inte gick att se på distans. Vi var juryn för sektionen Open Zone, som innehöll en del storfilmer och en del mindre kända. En del något kontroversiella och samtida. Många länder var representerade och likaså både kända och mindre välrenommerade regissörer. Några av filmerna vi fick se var ”Leonora Addio”, ”Boy From Heaven”, ”Klondike”, ”One Year, One Night”, ”Nostalgia”, ”Empire Of Light”, ”Min vackra stjärna”, ”The Silent Twins”, ”Decision To Leave” och den film vi unisont utsåg till vinnare: ”World War III”.  Den och ”Min vackra stjärna” av Hirokazu Kore-eda var personliga favoriter för min del, så även ”Nostalgia”. Mustigt drama är min favoritgenre och just Kore-eda gör filmer som för mig har hög lägstanivå.

All den här stressen som följde mig under Stockholm filmfestival tog ändå inte ifrån mig upplevelsen av toppklassig film och chansen att vara med om kollegors verklighet i andra delar av världen. Rita di Santo, som idag är vicepresident för Fipresci, lärde mig snabbt mycket om den organisationen. Jag har fått mersmak. Drömmer redan om Venedig eller någon annan festival för att få uppleva andra festivaler och allt som händer bakom kulisserna. För en kritiker med något andra förutsättningar var uppdraget tufft men också ett sätt att komma in i en värld som jag annars existerar vid sidan om. Samma bransch, men olika plan.

Läs också Setarehs artikel för Fipresci: https://fipresci.org/report/stockholm-2022-yousefi/

Publicerat

Greta till Jesper Ganslandt för Farväl Falkenberg

Svenska Filmkritikerförbundets pris Greta för årets bästa svenska film 2006 går till regissören Jesper Ganslandt för filmen Farväl Falkenberg. Greta är en plexiglas-skulptur på vilken en ingjuten bildsekvens ur vinnarfilmen betraktas av Greta Garbo, fångad i profil av Einar Nerman på den klassiska teckningen av Den gudomliga.

Greta delas ut årligen efter omröstning bland Filmkritikerförbundets medlemmar. Det var 34:e gången som förbundets medlemmar genom omröstning utsåg årets bästa film. Greta för 2005 tilldelades Josef Fares för Zozo, 2004 fick Tomas Alfredson priset för filmen Fyra nyanser av brunt, 2003 års Greta gick till Björn Runge för Om jag vänder mig om, 2002 till Lukas Moodysson för Lilja 4-ever.

Publicerat

Malena Janson får höststipendiet

Malena Janson har tilldelats Filmkritikerförbundets höststipendium på 2000 kronor för utgifter i samband med tryckningen av hennes avhandling ”Bio för barnens bästa”, om barndiskurser i svensk barnfilm, vid filmvetenskapliga institutionen i Stockholm.

Publicerat

Journalist = pirat?

Rädslan, eller kanske snarare skräcken, för piratkopiering börjar sätta käppar i hjulet för oss journalister. Själv blev jag det varse när jag skulle se en film inför en intervju häromdagen. Eftersom jag inte kunnat se filmen på någon biovisning, skulle jag få se den i festvalens presscenter, på en laptop.

När jag kommer dit utspelar sig följande scen:

(Tre bärbara datorer står uppställda på tre små barbord)

Jag: Hej, jag ska se Open Window inför intervjun i eftermiddag.
Presstjejen: Ja just det, vi har den här (hon räcker över en dvd-skiva).
Jag: Kan jag ta den här datorn? (pekar på närmaste laptop).
Hon nickar.
Jag: Vart kan jag sitta någonstans?
Presstjejen: Du måste sitta här och titta på den.

Dags att beskriva rummet. Det är ett ljust kontor med många fönster och uppskattningsvis tio personer som pratar i mobiltelefon, kollar på trailermaterial på en storbildsteve och pratar med varandra. Där är det tänkt att jag ska försöka koncentrera mig på en film.

Presstjejen: Det är av säkerhetsskäl, vi får inte lämna ut filmerna annars.
Jag: Men det kommer vara omöjligt att få någon behållning av filmen under dom här förutsättningarna. Kan jag åtminstone sätta mig utanför i korridoren (där det är mörkare och lite tystare)?
Presstjejen: Nej, det går inte. Dom är rädda för att filmerna kopieras.

Så misstänksam har branschen alltså blivit. Man vågar inte låta en journalist titta på en screeningkopia av en amerikansk indiependentrulle i en korridor utanför ett presscenter. Visningen måste ske under överinseende av festivalpersonal, så jag inte får chans att kopiera dvd:n, om lusten skulle falla på.

Hur slutade det då? Jo, jag var ju tvungen att se filmen så jag satte mig i pressrummet och tittade. Kan knappast säga att jag hörde så mycket av dialogen, men bildmässigt var det en fin film. Tror säkert att den hade varit riktigt bra i en mörk och tyst biosalong. Eller åtminstone i ett lite tystare rum.

Publicerat

Boes Offscreen – uppblåst och tom

Jag är fascinerad av den danske regissören Christoffer Boe. Hans debutlångfilm ”Reconstruction” var av en helt annan klass än vad någon svensk i samma situation har åstadkommit. Boe kändes helt hemtam i mediet, och tillät sig dessutom att vara härligt pretentiös och yvig. Och när jag intervjuade honom i Danmark tillät han sig att dissa både Zentropa och priset han vann i Cannes.

Här i Sverige släpptes filmen direkt på dvd, trots att både Krister Henriksson och Maria Bonnevie hade huvudroller. På filmfestivalen kan man nu se hans ”Offscreen”, en film som producerats som en del av New Danish Screen, det filmstöd som ersatt det gamla novellfilmssystemet i Danmark. Här är det meningen att det ska göras lite mera edgy film, och det lever i alla fall ”Offscreen” upp till.

”Offscreen” är en fejkad videodagbok som skådisen Nicolas Bro spelar in, och successivt får vi se följa hur hans liv faller i bitar. Lite känns filmen som Boes motsvarighet till von Triers ”Infection”. ”Epidemic”. Låg budget och en handling som allt mer får åskådaren att må dåligt. Det rent fysiska illamåendet beror tyvärr i det här fallet mest om den handhållna kameran som sällan har någon styr alls. Boe känns ung och lite lättviktig när han skildrar Nicolas Bros väg ner i skiten. Å andra sidan är ”Offscreen” ytterligare ett exempel på en kaxig dansk regissör som bara filmar och kör – och inte för ett ögonblick sneglar åt att göra någon patetisk feelgoodgenrefilm, som svenskar gärna gör.