Kategori: Stockholms filmfestival

Malena Janson har tilldelats Filmkritikerförbundets höststipendium på 2000 kronor för utgifter i samband med tryckningen av hennes avhandling ”Bio för barnens bästa”, om barndiskurser i svensk barnfilm, vid filmvetenskapliga institutionen i Stockholm.

Rädslan, eller kanske snarare skräcken, för piratkopiering börjar sätta käppar i hjulet för oss journalister. Själv blev jag det varse när jag skulle se en film inför en intervju häromdagen. Eftersom jag inte kunnat se filmen på någon biovisning, skulle jag få se den i festvalens presscenter, på en laptop.

När jag kommer dit utspelar sig följande scen:

(Tre bärbara datorer står uppställda på tre små barbord)

Jag: Hej, jag ska se Open Window inför intervjun i eftermiddag.
Presstjejen: Ja just det, vi har den här (hon räcker över en dvd-skiva).
Jag: Kan jag ta den här datorn? (pekar på närmaste laptop).
Hon nickar.
Jag: Vart kan jag sitta någonstans?
Presstjejen: Du måste sitta här och titta på den.

Dags att beskriva rummet. Det är ett ljust kontor med många fönster och uppskattningsvis tio personer som pratar i mobiltelefon, kollar på trailermaterial på en storbildsteve och pratar med varandra. Där är det tänkt att jag ska försöka koncentrera mig på en film.

Presstjejen: Det är av säkerhetsskäl, vi får inte lämna ut filmerna annars.
Jag: Men det kommer vara omöjligt att få någon behållning av filmen under dom här förutsättningarna. Kan jag åtminstone sätta mig utanför i korridoren (där det är mörkare och lite tystare)?
Presstjejen: Nej, det går inte. Dom är rädda för att filmerna kopieras.

Så misstänksam har branschen alltså blivit. Man vågar inte låta en journalist titta på en screeningkopia av en amerikansk indiependentrulle i en korridor utanför ett presscenter. Visningen måste ske under överinseende av festivalpersonal, så jag inte får chans att kopiera dvd:n, om lusten skulle falla på.

Hur slutade det då? Jo, jag var ju tvungen att se filmen så jag satte mig i pressrummet och tittade. Kan knappast säga att jag hörde så mycket av dialogen, men bildmässigt var det en fin film. Tror säkert att den hade varit riktigt bra i en mörk och tyst biosalong. Eller åtminstone i ett lite tystare rum.

Jag är fascinerad av den danske regissören Christoffer Boe. Hans debutlångfilm ”Reconstruction” var av en helt annan klass än vad någon svensk i samma situation har åstadkommit. Boe kändes helt hemtam i mediet, och tillät sig dessutom att vara härligt pretentiös och yvig. Och när jag intervjuade honom i Danmark tillät han sig att dissa både Zentropa och priset han vann i Cannes.

Här i Sverige släpptes filmen direkt på dvd, trots att både Krister Henriksson och Maria Bonnevie hade huvudroller. På filmfestivalen kan man nu se hans ”Offscreen”, en film som producerats som en del av New Danish Screen, det filmstöd som ersatt det gamla novellfilmssystemet i Danmark. Här är det meningen att det ska göras lite mera edgy film, och det lever i alla fall ”Offscreen” upp till.

”Offscreen” är en fejkad videodagbok som skådisen Nicolas Bro spelar in, och successivt får vi se följa hur hans liv faller i bitar. Lite känns filmen som Boes motsvarighet till von Triers ”Infection”. ”Epidemic”. Låg budget och en handling som allt mer får åskådaren att må dåligt. Det rent fysiska illamåendet beror tyvärr i det här fallet mest om den handhållna kameran som sällan har någon styr alls. Boe känns ung och lite lättviktig när han skildrar Nicolas Bros väg ner i skiten. Å andra sidan är ”Offscreen” ytterligare ett exempel på en kaxig dansk regissör som bara filmar och kör – och inte för ett ögonblick sneglar åt att göra någon patetisk feelgoodgenrefilm, som svenskar gärna gör.

  

På en annan filmfestival, den i Cannes i våras, tjatade de flesta svenska filmjournalister om bristen på svenska filmer. Men samtidigt ignorerade de flesta att festivalfilmen ”Buenos Aires 1977” faktiskt byggde på en bok skriven av en författare som bor i Enskede.
Claudio Tamburrini skildrar i sin bok hur han blir kidnappad och tillfångatagen av argentinska juntamän. Hålls fången i ett hemligt fängelse och regelmässigt förhördes och utsattes för övergrepp – elchocker, misshandel o s v. Men i Sverige har han bott sen 70-talet och bland annat skrivit en rad böcker om idrott och filosofi.
Nu är i alla fall filmen om hans öde äntligen i Sverige. På fredagskvällen höll jag i ett Face2face med honom, och han är onekligen en speciell person. Som trots tortyren och våldet i filmen tycker att det känns ”underbart” att se sig själv på film, och som väntade många år innan han skrev om det som hände för att han inte ville göra en politisk pamflett. Han ville istället utforska och nyansera ondskan och dess mekanismer.
Filmen som gjorts på boken är dessutom riktigt bra. Det inleds som en klassisk skildring om juntans övergrepp mot oliktänkande, men utvecklas sedan till en fascinerande psykologisk thriller. Om samspelet mellan fångarna, och mellan fångar och fångvaktare. Nervigt filmad och med en flyktscen som känns så klassisk att man inte riktigt kan förstå att den är dokumentär. En given rekommendation för alla festivalbesökare!
Fotnot: Buenos Aires 1977 har fått svensk distibution och förväntas gå upp på bio i vår. Tamburrini ligger just nu i förhandlingar med två olika svenska förlag om att ge ut sin bok i Sverige – just nu finns den bara på spanska.