Journalist = pirat?

Rädslan, eller kanske snarare skräcken, för piratkopiering börjar sätta käppar i hjulet för oss journalister. Själv blev jag det varse när jag skulle se en film inför en intervju häromdagen. Eftersom jag inte kunnat se filmen på någon biovisning, skulle jag få se den i festvalens presscenter, på en laptop.

När jag kommer dit utspelar sig följande scen:

(Tre bärbara datorer står uppställda på tre små barbord)

Jag: Hej, jag ska se Open Window inför intervjun i eftermiddag.
Presstjejen: Ja just det, vi har den här (hon räcker över en dvd-skiva).
Jag: Kan jag ta den här datorn? (pekar på närmaste laptop).
Hon nickar.
Jag: Vart kan jag sitta någonstans?
Presstjejen: Du måste sitta här och titta på den.

Dags att beskriva rummet. Det är ett ljust kontor med många fönster och uppskattningsvis tio personer som pratar i mobiltelefon, kollar på trailermaterial på en storbildsteve och pratar med varandra. Där är det tänkt att jag ska försöka koncentrera mig på en film.

Presstjejen: Det är av säkerhetsskäl, vi får inte lämna ut filmerna annars.
Jag: Men det kommer vara omöjligt att få någon behållning av filmen under dom här förutsättningarna. Kan jag åtminstone sätta mig utanför i korridoren (där det är mörkare och lite tystare)?
Presstjejen: Nej, det går inte. Dom är rädda för att filmerna kopieras.

Så misstänksam har branschen alltså blivit. Man vågar inte låta en journalist titta på en screeningkopia av en amerikansk indiependentrulle i en korridor utanför ett presscenter. Visningen måste ske under överinseende av festivalpersonal, så jag inte får chans att kopiera dvd:n, om lusten skulle falla på.

Hur slutade det då? Jo, jag var ju tvungen att se filmen så jag satte mig i pressrummet och tittade. Kan knappast säga att jag hörde så mycket av dialogen, men bildmässigt var det en fin film. Tror säkert att den hade varit riktigt bra i en mörk och tyst biosalong. Eller åtminstone i ett lite tystare rum.

Detta visste ni inte om Ninos

Jan Lumholdt rapporterar från filmfestivalen i Aten

Aten, 12-22 oktober

Ninos Feneck Mikelides, kort och gott Ninos, huvudkritiker på grekiska morgontidningen Eleftherotypia, är något av en legend i festivalvärlden. Få som besökt Berlin, Venedig eller Cannes har missat denne smått outslitlige lille kämpe, som under gruppintervjuerna ofta syns direkt vid sidan av intervjuobjektet, varifrån han ställer intrikata frågor med en något knarrig, lätt entonig och ibland frustrerande låg röst. Därmed kunde Ninos ha förpassat sig till kategorin ”irritationsmoment”. Riktigt så enkelt är det dock inte. För inte bara ställer han understundom vettiga frågor (och det är det många som inte gör), han är dessutom en påläst och kompetent filmjournalist – sedan 1958.
Och det finns mer. Ett axplock: 1962 regisserar Ninos en prisbelönt kortfilm, senare översätter han Harold Pinter till grekiska, och så driver han sedan 19 år en egen filmfestival i Aten, Panorama of European Cinema.

Hit har han fått folk som sagde Pinter, Michelangelo Antonioni, Agnes Varda, Jules Dassin, Claude Sautet, Elem Klimov, Abbas Kiarostami, Roger Corman och Terry Gilliam, icke att förglömma grekiska storheter som Michael Cacoyannis, Constantin Costa-Gavras, Irene Papas, Theo Angelopoulos och Mikis Theodorakis. Livliga paneldiskussioner (ledda av Ninos) har följt med många. Själva filmprogrammen är rika och varierade, inte minst retrospektiven (Ninos är särskilt glad i westerns och amerikansk film noir, i år var det mycket Peckinpah). En tävlingssektion bjuder på samtida europeisk film, handplockad av gissa-vem? (Ninos säljer inte popcorn men annars gör han det mesta), i ett ofta varierat och oförutsägbart urval.
I samband härmed finns två jurys på plats, en inhemsk, vilken har i uppgift att välja en titel som inte bara får äran utan också grekisk distribution. Den andra juryn är internationell och tillhandahållen av Fipresci. Det var här undertecknad hade nöjet att sitta i år.

Det hela föregick i stans hjärta, i den trivsamt insuttna Trianon-biografen ett par stenkast från Syntagmatorget och några minuters promenad från fyrstjärniga Hotel Esperia, där vi inhystes och stortrivdes.
Urvalet låg på europeisk art house-film av den typ som fungerar väl på festivaler men som är desto svårare i reguljär distribution. Italienaren Marco Bellochio, serben Goran Pascaljevic, belgaren Lucas Belveaux och tjeckiskan Vera Chytilova representerade det mera etablerade gardet, här fanns också finske Aku Louhimies, franske Christophe Honore och spanske David Marques. Historierna behandlade optimism (Pascaljevics ”Optimisti”), sammanbrott (Chytilovas ”Pleasant Moments”, Louhimies ”Frozen City” och Honores ”Dans Paris”, den senare med inslag av optimism), åtrå (Bellochios ”The Wedding Director”) och godmodig slackertillvaro (Marques ”Aislados”). Mitt i allt detta förekom även Michael Winterbottoms eminenta ”Tristram Shandy”. Den filmen fick vårt pris, inte minst i en gest av uppmuntran av Winterbottoms humoristiska sida, som både är betydlig och betydelsefull.
Två filmer per dag stod på agendan, första visningen ägde som regel rum vid sju på kvällen (för den som hetsat sig iväg till Cannes 08.30-visningar kan det ju nästan verka oseriöst men det var det inte alls), därefter middagar med mycket diskussioner en bra bit in på nattkröken och ett antal nya intressanta bekantskaper. Det hela avslutades med en stor fet grekisk fest som jag lämnade vid fyrasnåret, just då Ninos, 71 nästa år, sågs hoppa runt till House of Pains ”Jump Around”. Han gör sin pryl och gör den bra.
JAN LUMHOLDT

Boes Offscreen – uppblåst och tom

Jag är fascinerad av den danske regissören Christoffer Boe. Hans debutlångfilm ”Reconstruction” var av en helt annan klass än vad någon svensk i samma situation har åstadkommit. Boe kändes helt hemtam i mediet, och tillät sig dessutom att vara härligt pretentiös och yvig. Och när jag intervjuade honom i Danmark tillät han sig att dissa både Zentropa och priset han vann i Cannes.

Här i Sverige släpptes filmen direkt på dvd, trots att både Krister Henriksson och Maria Bonnevie hade huvudroller. På filmfestivalen kan man nu se hans ”Offscreen”, en film som producerats som en del av New Danish Screen, det filmstöd som ersatt det gamla novellfilmssystemet i Danmark. Här är det meningen att det ska göras lite mera edgy film, och det lever i alla fall ”Offscreen” upp till.

”Offscreen” är en fejkad videodagbok som skådisen Nicolas Bro spelar in, och successivt får vi se följa hur hans liv faller i bitar. Lite känns filmen som Boes motsvarighet till von Triers ”Infection”. ”Epidemic”. Låg budget och en handling som allt mer får åskådaren att må dåligt. Det rent fysiska illamåendet beror tyvärr i det här fallet mest om den handhållna kameran som sällan har någon styr alls. Boe känns ung och lite lättviktig när han skildrar Nicolas Bros väg ner i skiten. Å andra sidan är ”Offscreen” ytterligare ett exempel på en kaxig dansk regissör som bara filmar och kör – och inte för ett ögonblick sneglar åt att göra någon patetisk feelgoodgenrefilm, som svenskar gärna gör.

  

Buenos Aires 1977 – nyanserad ondska

På en annan filmfestival, den i Cannes i våras, tjatade de flesta svenska filmjournalister om bristen på svenska filmer. Men samtidigt ignorerade de flesta att festivalfilmen ”Buenos Aires 1977” faktiskt byggde på en bok skriven av en författare som bor i Enskede.
Claudio Tamburrini skildrar i sin bok hur han blir kidnappad och tillfångatagen av argentinska juntamän. Hålls fången i ett hemligt fängelse och regelmässigt förhördes och utsattes för övergrepp – elchocker, misshandel o s v. Men i Sverige har han bott sen 70-talet och bland annat skrivit en rad böcker om idrott och filosofi.
Nu är i alla fall filmen om hans öde äntligen i Sverige. På fredagskvällen höll jag i ett Face2face med honom, och han är onekligen en speciell person. Som trots tortyren och våldet i filmen tycker att det känns ”underbart” att se sig själv på film, och som väntade många år innan han skrev om det som hände för att han inte ville göra en politisk pamflett. Han ville istället utforska och nyansera ondskan och dess mekanismer.
Filmen som gjorts på boken är dessutom riktigt bra. Det inleds som en klassisk skildring om juntans övergrepp mot oliktänkande, men utvecklas sedan till en fascinerande psykologisk thriller. Om samspelet mellan fångarna, och mellan fångar och fångvaktare. Nervigt filmad och med en flyktscen som känns så klassisk att man inte riktigt kan förstå att den är dokumentär. En given rekommendation för alla festivalbesökare!
Fotnot: Buenos Aires 1977 har fått svensk distibution och förväntas gå upp på bio i vår. Tamburrini ligger just nu i förhandlingar med två olika svenska förlag om att ge ut sin bok i Sverige – just nu finns den bara på spanska.

Tävlingssektionen öppnad med buller och bånge!

(Förlåt, jag var tvungen, det blev så seriöst plötsligt när jag skulle blogga för Filmkritikerförbundets räkning.)
Andra dagen på festivalen och jag har redan sett 21 filmer. Om man ska lyxgnälla: en av nackdelarna med att ha sett så många filmer på andra festivaler, eller på pressvisningarna är att man förlorar… själva festivalkänslan. Förväntningen i luften ligger oftast inte lika tung på just pressvisningarna som den gör i foajén till Skandia när det till exempel är dags för Shortbus-premiär. Filmerna får oftast inte applåder på de svenska pressvisningarna heller. Det fick däremot Shortbus i går kväll. Den öppnade tävlingen med buller och bång – och även om regissören John Cameron Mitchell tyckte att den svenska publiken var väldigt artig och städad var det tydligt att filmen gillades. Mycket.
Jag höll i det efterföljande Face2Facet – och den löjligt välformulerade och smarta, fantastiska John Cameron Mitchell hade publiken som i en liten ask. Mig också. Men han hade mig ju också som i en liten ask redan på hello, hans första film Hedwig and the Angry Inch.

För er som inte var där och vill ha ett litet smakprov, se intervjun med JCM jag gjorde i våras för Filmkrönikans räkning. Och observera att hans The Ark-prat gick mig whoosh rakt över huvudet. Jag hade inte uppfattat att The Ark var med på soundtracket och trodde att han pratade om ”the arch of the story”. Eller något ditåt. Oh well.