Svenska Filmkritikerförbundet

Jag är fascinerad av den danske regissören Christoffer Boe. Hans debutlångfilm ”Reconstruction” var av en helt annan klass än vad någon svensk i samma situation har åstadkommit. Boe kändes helt hemtam i mediet, och tillät sig dessutom att vara härligt pretentiös och yvig. Och när jag intervjuade honom i Danmark tillät han sig att dissa både Zentropa och priset han vann i Cannes.

Här i Sverige släpptes filmen direkt på dvd, trots att både Krister Henriksson och Maria Bonnevie hade huvudroller. På filmfestivalen kan man nu se hans ”Offscreen”, en film som producerats som en del av New Danish Screen, det filmstöd som ersatt det gamla novellfilmssystemet i Danmark. Här är det meningen att det ska göras lite mera edgy film, och det lever i alla fall ”Offscreen” upp till.

”Offscreen” är en fejkad videodagbok som skådisen Nicolas Bro spelar in, och successivt får vi se följa hur hans liv faller i bitar. Lite känns filmen som Boes motsvarighet till von Triers ”Infection”. ”Epidemic”. Låg budget och en handling som allt mer får åskådaren att må dåligt. Det rent fysiska illamåendet beror tyvärr i det här fallet mest om den handhållna kameran som sällan har någon styr alls. Boe känns ung och lite lättviktig när han skildrar Nicolas Bros väg ner i skiten. Å andra sidan är ”Offscreen” ytterligare ett exempel på en kaxig dansk regissör som bara filmar och kör – och inte för ett ögonblick sneglar åt att göra någon patetisk feelgoodgenrefilm, som svenskar gärna gör.

  

På en annan filmfestival, den i Cannes i våras, tjatade de flesta svenska filmjournalister om bristen på svenska filmer. Men samtidigt ignorerade de flesta att festivalfilmen ”Buenos Aires 1977” faktiskt byggde på en bok skriven av en författare som bor i Enskede.
Claudio Tamburrini skildrar i sin bok hur han blir kidnappad och tillfångatagen av argentinska juntamän. Hålls fången i ett hemligt fängelse och regelmässigt förhördes och utsattes för övergrepp – elchocker, misshandel o s v. Men i Sverige har han bott sen 70-talet och bland annat skrivit en rad böcker om idrott och filosofi.
Nu är i alla fall filmen om hans öde äntligen i Sverige. På fredagskvällen höll jag i ett Face2face med honom, och han är onekligen en speciell person. Som trots tortyren och våldet i filmen tycker att det känns ”underbart” att se sig själv på film, och som väntade många år innan han skrev om det som hände för att han inte ville göra en politisk pamflett. Han ville istället utforska och nyansera ondskan och dess mekanismer.
Filmen som gjorts på boken är dessutom riktigt bra. Det inleds som en klassisk skildring om juntans övergrepp mot oliktänkande, men utvecklas sedan till en fascinerande psykologisk thriller. Om samspelet mellan fångarna, och mellan fångar och fångvaktare. Nervigt filmad och med en flyktscen som känns så klassisk att man inte riktigt kan förstå att den är dokumentär. En given rekommendation för alla festivalbesökare!
Fotnot: Buenos Aires 1977 har fått svensk distibution och förväntas gå upp på bio i vår. Tamburrini ligger just nu i förhandlingar med två olika svenska förlag om att ge ut sin bok i Sverige – just nu finns den bara på spanska.

(Förlåt, jag var tvungen, det blev så seriöst plötsligt när jag skulle blogga för Filmkritikerförbundets räkning.)
Andra dagen på festivalen och jag har redan sett 21 filmer. Om man ska lyxgnälla: en av nackdelarna med att ha sett så många filmer på andra festivaler, eller på pressvisningarna är att man förlorar… själva festivalkänslan. Förväntningen i luften ligger oftast inte lika tung på just pressvisningarna som den gör i foajén till Skandia när det till exempel är dags för Shortbus-premiär. Filmerna får oftast inte applåder på de svenska pressvisningarna heller. Det fick däremot Shortbus i går kväll. Den öppnade tävlingen med buller och bång – och även om regissören John Cameron Mitchell tyckte att den svenska publiken var väldigt artig och städad var det tydligt att filmen gillades. Mycket.
Jag höll i det efterföljande Face2Facet – och den löjligt välformulerade och smarta, fantastiska John Cameron Mitchell hade publiken som i en liten ask. Mig också. Men han hade mig ju också som i en liten ask redan på hello, hans första film Hedwig and the Angry Inch.

För er som inte var där och vill ha ett litet smakprov, se intervjun med JCM jag gjorde i våras för Filmkrönikans räkning. Och observera att hans The Ark-prat gick mig whoosh rakt över huvudet. Jag hade inte uppfattat att The Ark var med på soundtracket och trodde att han pratade om ”the arch of the story”. Eller något ditåt. Oh well.

Stockholms filmfestival är i full gång, och en liten kärntrupp bestående av Jeanette Gentele, Esbjörn Guwallius, Roger Wilson och Emma Gray Munthe kommer att blogga här om Stockholms filmfestival från och med idag.

Läs, kommentera gärna – och länka till egna festivalbetraktelser när du ändå håller på. The more the merrier!