Critics Without Border 2021 i Malmö. Foto: Yazan Alqaq
Referat från Critics Without Borders 2021, 1-4 oktober i Malmö.
Efter ett års uppehåll på grund av pandemin, hölls Critics Without Borders igen den 1-4 oktober. Tidigare år har CWB hållits under Malmö Arab Filmfestival, men den här gången ägde det rum under Arab Woman Film Days, även den arrangerad av MAFF.
CWBs syfte är ett nätverkande mellan kritiker från norden och arabvärlden och utbyte av erfarenheter gällande arbetsvillkor, censur, självcensur, hur man genom filmkritik kan arbeta för demokrati, yttrandefrihet och jämställdhetsfrågor.
Mellan diskussionsforumen ägde en gemensam utflykt till borgen i Helsingborg rum, den libanesiske kritikern Ibrahim Al Ariss höll en föreläsning om hur kvinnliga pionjärer förändrat arabisk film under ett sekel, från början på 1900-talet tills nu.
I en panel med unga kvinnliga regissörer diskuterades det hur situationen för kvinnor i filmbranschen är idag i deras respektive länder. Alla beskrev situationen som bättre även om det inte var stora förbättringar. Den som var mest positiv var Emna Najjar ifrån Tunisien som berättade att den kända filmfotografen Mohamed Meghraoui var aktivt ställningstagande genom att lära upp två kvinnor som filmfotografer på den senaste inspelningen.
Under CWBs seminarier diskuterades det hur konkurrensen ser ut mellan filmkritiker som jobbar för de klassiska medierna i förhållande till youtubers och influencers som har betydande högre antal tittare och klick, och om yrket i sig är hotat. Det ansågs också vara ett dilemma att redaktörer i olika medier är ovilliga att peka mot frilansande kritikers bloggar för att öka intresset, på grund av konkurrens. Seminariedagarna avslutades med en frågeställning om CWB ska fortsätta som det är eller göras om. Idéer som kom upp var till exempel att ha offentliga kritikerdiskussioner som en del av festivalen eller att diskutera filmer som medverkar på festivalen utifrån ett nordiskt och ett arabiskt perspektiv inom nätverksgruppen. Det togs inga beslut om huruvida CWB fortsätter eller förändras. Det återstår att se.
I år medverkade Ronnit Hasson, Sverige, kritiker, Tania M. Tawfik, Danmark, regissör, Peter Stuart Robinson, Norge/England, kritiker och professor i statsvetenskap, Nada Azhari Gillon, Syrien/Frankrike, kritiker, Mohanat Salahat, Sverige/Palestina, regissör, Lama Tayara, Syrien/Frankrike, Khaled Ramadan, Libanon/Danmark, regissör och kritiker, Kais Kasim, Irak/Sverige, kritiker, Hoda Ibrahim, Libanon/Frankrike, kritiker, Hind Anabtawi, Jordanien, regissör, Harri Römpötti, Finland, kritiker, Gülbeden Kulbay, Sverige/Turkiet, performancekonstnär, Ásgeir H Ingólfsson, Island, kritiker och arrangören Ahmed Shawky, Egypten, kritiker.
Jannike Åhlund framför tapeten från Ingmar Bergmans “Såsom i en spegel” (1961).
Svenska Filmkritikerförbundets Fredrik Gustafsson har gjort en serie intervjuer med svenska filmkritiker. I intervju nummer fem träffar vi Jannike Åhlund.
1. Var du särskilt filmintresserad redan som barn eller tonåring?
Efter Pongo och de 101 dalmatinerna tog det ett antal år tills jag smet in på barnförbjudna Zorba. Vet inte riktigt vad det säger om mitt gryende filmintresse att jag såg en kvinna stenas vid alltför unga år. (Och inget lärde jag mig av det – när min dotter var 11 “utsatte” jag henne för Exorcisten…) I 9:an skrev jag mitt specialarbete om François Truffaut. Under gymnasietiden hängde jag mycket på Cinemateket.
2. Hade du själv tänkt att du skulle vilja bli filmrecensent eller var det mer en slump?
Jag ville först och främst bli journalist. Efter några år som nyhetsreporter ville jag först och främst bli filmskribent. Genom Jurgen Schildts försorg fick jag börja recensera film i Aftonbladet. Då hade jag läst filmvetenskap i fyra terminer.
3. När och var började du skriva professionellt, och hur utvecklades din karriär?
Det var alltså i Aftonbladet. Sedan på alla möjliga håll och under olika perioder – Dagens Nyheter, Chaplin, Expressen, SVT Morgon, Kulturnytt, SR, Filmkrönikan, SVT, Filmkonst, www.filmkritik och Vår Bostad.
Jag har inte sett filmkritikergärningen som en karriär. Men både utvecklande och roligt har det i alla fall varit med alla filmfestivaler – bara Cannes har jag besökt 28 gånger. Tiden som konstnärlig ledare för Göteborgs filmfestival var mitt roligaste uppdrag och ett helt annat sätt att arbeta med film – men innebar också att jag i princip slutade skriva filmkritik.
4. Vilka publikationer har du skrivit för?
Se ovan.
5. Har du gjort filmkritik i andra format än skrivna texter, till exempel via radio, TV, film, videoessäer, eller något annat?
Se ovan.
6. Har du haft några särskilda förebilder bland andra filmkritiker, svenska eller utländska?
När jag var aktiv som filmkritiker gillade jag de som var goda stilister. Det gäller fortfarande.
Dåförti’n: Jurgen Schildt, som kanske var som bäst när han var satanisk, Jan Aghed, som drevs av nån sorts helig vrede (patos) eller Elisabeth Sörenson, som drevs mer av nyfikenhet och var ganska snäll. Nuförti’n: Kerstin Gezelius, Nina Asarnoj, Mårten Blomkvist, Fredrik Sahlin, Lydia Farran-Lee (ja, hon som utsattes för Exorcisten…). Stig Björkman har alltid skrivit fint om film, både dåförti’n och nuförti’n!
7. Hade nu någon mentor eller annan person som hjälpte dig i början av din karriär?
Nej – om man inte räknar erbjudandet från Jurgen Schildt, som onekligen var en knuff i rätt riktning.
8. Vad tycker du kännetecknar en bra kritiker?
Genuin nyfikenhet, omdöme, fantasi och definitivt en god stil, en egen röst. Kunskaper och omvärldsorientering skadar inte.
9. Finns det någon särskild recension(er) som du läst genom åren som inspirerat dig, eller som du gärna läser om?
Jag läser inte om recensioner eller sätter upp dom på kylskåpet. Under arbetet med filmen Citizen Schein plöjde jag igenom det mesta av Harry Scheins filmkritik. Det var inspirerande!
10. Är det någon särskild recension, artikel, eller annan form av filmkritik du skrivit/producerat själv som du är extra nöjd med?
Min egen (starkt kritiska) text om Såsom i himmelen tycker jag fortfarande är ganska kul. Och kanske en fläskigt lång text om Roberto Benignis Livet är underbart, där jag verkligen ville vara i nivå med de höga ambitionerna för nystartade www.filmkritik.
I övrigt är jag trots allt stolt över min insats under fem år som redaktör för Chaplin – innan tidskriften gick i graven några år senare. Inte minst för att jag engagerade ett gäng riktigt bra kritiker.
11. Vad gör du nu?
Arbetar intensivt med en ny basutställning på Bergmancenter på Fårö – Lek, lust och ljus! – Ingmar Bergman på Fårö, som invigs 6 juni. Är arbetande ordförande för Bergmancenter och ordförande för Tempo. Det är väldigt roligt – både det ena och det andra.
Svenska Filmkritikerförbundets Fredrik Gustafsson har gjort en serie intervjuer med svenska filmkritiker. I intervju nummer fyra möter vi C-G Karlsson.
1. Var du särskilt filmintresserad redan som barn eller tonåring?
Ja. Dels smittades jag av min mamma som var filmälskare sen barnsben (jag är född 1953) men jag tror att även SVT:s ambitiösa filmsatsningar på 1960- och 70-talet hade stor betydelse. Jag växte upp i lilla Strängnäs vars två biografer på den tiden hade ett ganska urvattnat utbud. När jag gick med i den lokala Filmstudion blev urvalet lite mer spännande och så passade jag ju på att se aktuella och omtalade filmer när jag besökte Stockholm. Men jag skulle nog påstå att SVT blev min “filmskola”. Det var så jag upptäckte allt från Humphrey Bogart till franska nya vågen.
I tonåren skrev jag filmrecensioner med betyg och inklistrade bilder i kollegieblock som samlades på hög. Jag har ett särskilt minne av att jag gav “Five Easy Pieces” fem stjärnor och att det på något märkligt vis kändes lite högtidligt, som om JAG hade åstadkommit något. När jag långt senare i livet tog hand om min bortgångna mammas efterlämnade saker upptäckte jag anteckningsböcker från hennes ungdom på 1940-talet, fulla av filmtitlar och med ett betyg bredvid varje film. Det kändes fint men också lite vemodigt. Jag hade ingen aning om att hon odlat en sådan nördighet i sin ungdom, det hade varit kul att prata med henne om.
2. Hade du själv tänkt att du skulle vilja bli filmrecensent eller var det mer en slump?
Det var nog mest en fantasi jag ägnade mig åt när jag i tonåren satt i stadsbibliotekets tidningsrum och läste Chaplin. De första åren efter Journalisthögskolan jobbade jag med nyhetsjournalistik i dagspress och gled sen över till nöjesjournalistik och populärkultur. Men så fick jag ett ryck och började plugga filmvetenskap 1982 och då kom det här med filmkritik lite mer inom räckhåll.
3. När och var började du bedriva filmkritik professionellt, och hur utvecklades din karriär?
Jag tror att jag skrev min första professionella recension i Vecko-Revyn 1986. Jag frilansade för tidningen och eftersom redaktionen hade koll på mitt filmintresse och att jag pluggat film fick jag frågan om jag ville recensera. Det blev åtskilliga år som VR-recensent och i mitten av 90-talet tillkom tidningen Metro, där jag recenserade film i nästan 20 år.
4. Vilka publikationer har du skrivit för?
Förutom Vecko-Revyn och Metro även Damernas Värld, där jag hade en filmsida med recensioner och krönikor.
5. Har du gjort filmkritik i andra format än skrivna texter, till exempel via radio, TV, film, videoessäer, eller något annat?
På 90-talet gjorde jag några inhopp som filmrecensent i Radio Stockholm och ledde en kort period ett filmprogram i ZTV, där jag tror att jag även recenserade. Från och med 2005 blev jag fast filmkritiker i SVT:s Gomorron Sverige (jag och Göran Everdahl körde varannan vecka) och var kvar tills programmet 2017 gick i graven och ersattes av nuvarande Morgonstudion.
Jag gjorde också en säsong som kritiker på SVT:s Filmkrönikan 2005. Vi var åtta recensenter och jag tycker själv att det – komiskt nog – var den sämsta upplagan i Filmkrönikans historia. Inte nödvändigtvis på grund av oss utan snarare en följd av det knäppa upplägget.
6. Har du haft några särskilda förebilder bland andra filmkritiker, svenska eller utländska?
Nja, förebild vet jag inte riktigt men när jag var ung läste jag med särskilt stort nöje Lasse Bergström och Jurgen Schildt. Senare i livet började jag följa en del brittiska och amerikanska filmkritiker – men de är så många att jag har svårt att välja enskilda namn. Sen tycker jag såklart, liksom många andra, att det ibland kan vara kul och givande att gå tillbaka och kolla en del av Pauline Kaels recensioner men jag har inte plöjt dem i bokform.
7. Hade du någon mentor eller annan person som hjälpte dig i början av din karriär?
Nej, inte som jag kommer på nu (och hoppas inte att jag därigenom gör någon besviken).
8. Vad tycker du kännetecknar en bra kritiker?
Kunskap, stilistisk snits, öppet sinnelag och ett personligt tonfall. Och med “stilistisk snits” menar jag inte pretentiösa show off-formuleringar, utan snarare en enkel elegans där tankegångarna är tillgängliga men förmedlade med språklig spänst.
En av dagens svenska filmkritiker vars recensioner jag aldrig missar är Kerstin Gezelius i DN. Vi har inte nödvändigtvis samma filmsmak men hennes texter är alltid spännande. Hon kan få mig att se en film från en helt ny vinkel och har en associationsförmåga som gör mig djupt avundsjuk.
9. Finns det någon särskild recension(er) som du läst genom åren som inspirerat dig, eller som du gärna läser om?
Nej, inte som jag kommer på så här i stunden.
10. Är det någon särskild recension, artikel, eller annan form av filmkritik du skrivit/producerat själv som du är extra nöjd med?
Både när det gäller mina texter i pappersmedia eller sånt jag sagt i tv är jag för det mesta snarare missnöjd. När det gäller just recensioner i tv handlar det ofta om saker jag glömde, eller inte hade tid, att säga. När det gäller skrivna texter kan jag dock bli positivt överraskad om jag läser en av mina recensioner långt senare, kanske till och med flera år senare. En känsla av ”Jamen, det där var väl inte så tokigt då, undrar var jag fick det ifrån?”, kan gå genom mitt huvud.
11. Vad gör du just nu?
Nu har vi SVT:s sedvanliga sommarlov men annars recenserar jag biograffilm samt ger streamingtips i Go’kväll. Jag skriver också en film/tv-sida i tidningen PROpensionären samt recenserar film och ger streamingtips i podcasten “Everdahl & Karlssons Film TV”, som jag, Göran Everdahl och Johan Andreasson drog igång för drygt tre år sedan. Mellan varven är jag också pensionär men det känns bra att kunna komplettera den inte helt svindlande folkpensionen med lite frilansinkomster.
Svenska Filmkritikerförbundets Fredrik Gustafsson har gjort en serie intervjuer med svenska filmkritiker, som vi kommer att publicera här under kommande veckor. Intervju nummer tre är med Monika Tunbäck-Hanson.
1. Var du särskilt filmintresserad redan som barn eller tonåring?
Mitt filmintresse har funnits sen tidig ungdom (jag är född 1936) och ökade under 50-talet då den klassiska Göteborgsbiografen Spegeln (nedlagd 1989) visade framför allt svensk och europeisk kvalitetsfilm – precis som biografen Smultronstället (nedlagd 1986). Den typ av filmer som idag spelas på biograferna Capitol, Roy och Hagabion.
2. Hade du själv tänkt att du skulle vilja bli filmrecensent eller var det mer av en slump?
Mitt mål var att bli journalist, när jag efter ett sommarvikariat på Göteborgs-Posten 1957 fick erbjudande om fast anställning avslutade jag mina universitetsstudier (litteraturhistoria) och eftersom jag berättade om mitt filmintresse fick jag snart sporadiska uppdrag som recensent av de mindre viktiga filmerna.
3. När och var började du professionellt och hur utvecklades din karriär?
Under 60-talets första hälft recenserade jag allt fler filmer – detta vid sidan av de ordinarie uppdragen. 1968 sändes jag till den numera legendariska filmfestivalen i Cannes och såg en och en halv film innan ljusen slocknade i festivalpalatset. Majrevolten hade nått Cannes. Jean-Luc Godard, Claude Chabrol, Francois Truffaut och ännu fler av de då tongivande fransk regissörerna, lyckades alltså stoppa festivalen. Efter denna min korta festivaldebut kom jag att så gott som varje år åka till Cannes fram till 2003.
4. Vilka publikationer har du skrivit för?
Med få undantag endast för Göteborgs-Posten.
5. Har du gjort filmkritik i andra format än skrivna texter till exempel via radio, tv, film, videoessäer eller något annat?
Nej.
6. Har du haft några särskilda förebilder bland andra filmkritiker, svenska eller utländska?
Förebilder är ett väldigt högtidligt ord, men jag följde flera betydelsefulla kritiker med stor läsglädje och då främst Mauritz Edström på Dagens Nyheter, Lasse Bergström på Expressen, Jurgen Schildt på Aftonbladet, Elisabeth Sörenson på Svenska Dagbladet, Sven E Olsson på Arbetet och Jan Aghed på Sydsvenskan.
7. Har du haft någon mentor eller annan person som hjälpte dig i början av din karriär?
Inte någon när det gällde konsten att skriva just filmrecensioner, som i GP publicerades på nöjessidorna. Men eftersom jag kom att arbeta på kulturredaktionen, som bland annat litteraturkritiker, hade jag i början Erik Hjalmar Linder som vis rådgivare och kritiker. Och det var på kultursidorna som jag kunde skriva längre och mer övergripande texter om film.
8. Vad tycker du kännetecknar en bra kritiker?
Kunskapsbredd, ett personligt språk, förmågan att vidga texten förbi innehållsredogörelsen.
9. Finns det någon särskild recension, som du läst genom åren som inspirerat dig eller som du gärna läser om?
Nej, enstaka recensioner återvänder jag sällan till, men om jag tittar i min bokhylla med filmlitteratur så finns ett par böcker om film jag ibland bläddrar i som Mikael Timms Ögats glädje och Stig Björkmans Trier om von Trier och därmed har jag nämnt ytterligare två betydelsefulla filmkritiker och filmskribenter. Sen är det inte fel att läsa till exempel Schein om och av Harry Schein för den som vill minnas eller lära sig om åren då Svenska Filminstitutet spelade en så viktig (och kontroversiell) roll. En alldeles särskild plats i bokhyllan har två böcker av och om två regissörer jag recenserat och skrivit om decennium efter decennium: Ingmar Bergmans presentation av Den goda viljan, Söndagsbarn och Enskilda samtal och Kurt Mälarstedts bok om Jan Troell.
10. Är det någon särskild recension, artikel eller annan form av filmkritik du skrivit/producerat själv som du är extra nöjd med?
Nej, att leta fram en specifik recension ur den stora mängd recensioner och filmartiklar jag skrivit under mer än fyrtio år kan jag inte. Men det har det varit ett privilegium att få recensera och följa italienska, franska och även tyska filmare, när de skrev filmhistoria under några årtionden från 1960-talets mitt. Att också ha fått bevittna de europeiska genombrotten för till exempel sydamerikansk och japansk film vidgade perspektiven. Nej, jag har inte glömt den nordiska, amerikanska, brittiska, spanska, polska, ryska, kinesiska filmen…
Och till slut: att få ha varit med om Göteborg Filmfestivals uppväxt till en av de viktiga festivalerna i Europa har varit oavbrutet stimulerande och lärorikt – inte minst därför att festivalen givit sin publik många möjligheter att se film från länder vi annars inte fått chansen att se.
11. Vad gör du nu?
Jag är pensionerad, men skrev litteraturkritik fram till slutet av 2020 och nu längtar jag bara efter att biograferna åter skall öppnas. Netflix och SVT Play i all ära men inga visningsformer kan mäta sig med den stora filmduken.
Stina Gardell har nyligen avslutat en porträttfilm om Stig Björkman och hans filmbekanta världen runt – “Corona Film Club”.
Svenska Filmkritikerförbundets Fredrik Gustafsson har gjort en serie intervjuer med svenska filmkritiker, som vi kommer att publicera här under kommande veckor. Intervju nummer två är med Stig Björkman.
1. Var du särskilt filmintresserad redan som barn eller tonåring?
När jag var tio år (1948) tog mina föräldrar med mig på bio på Kungsgatan i Stockholm och vi såg Fest ombord med Jane Powell. Jag blev helt tagen av den. Powell framträdde ofta i sådana MGM musikaler och jag blev förälskad i henne. Jag blev en återgångsbesökare och ljög hemma om att jag pluggade med någon kompis när jag i själva verket gick på bio. Jag såg allt, utan åtskillnad. Min första barnförbjudna film var Hitchcocks Främlingar på tåg. Jag var bara 13 år då men vaktmästaren såg genom fingrarna, en såld biljett är ju trots allt en såld biljett…
Jag hade veckopeng men den räckte inte för alla biobesök så jag började jobba extra på min pappas kontor. Han hade ett litet tidskriftsförlag på Vasagatan 38 och där gjorde jag småjobb som jag fick betalt för och det hjälpte till att finansiera mina biobesök.
Efter Jane Powell var Piper Laurie min nästa filmfästmö, men vid puberteten fick jag upp ögonen på Gloria Grahame, en något farligare förälskelse. Henne såg jag i till exempel i Nakna nerver (In a Lonely Place).
Jag var kalenderbitare, och läste om film i diverse tidningar. Jag skrev också upp alla filmer jag såg i anteckningsböcker, och gav dem betyg och ett omdöme. Tack vare min fars jobb så fick jag Filmjournalen gratis, och den läste jag förstås. Jag ställde faktiskt upp i den allra första säsongen av Kvitt eller Dubbelt i ämnet Film.
Jag tog mig till 2500 kronor, men sen föll jag på en fråga om Hasse Ekman. Jag fick se fem stillbilder och skulle ange vilka av Hasse Ekmans filmer de kom ifrån. Jag hade inte sett någon av filmerna men klarade fyra och missade Som folk är mest. Som tröstpris fick jag dels några filmböcker skrivna av Rune Waldekranz och dels studiebesök på Filmstaden i Råsunda.
2. Hade du själv tänkt att du skulle vilja bli filmrecensent eller var det mer en slump?
Det var en ren slump. Jag pluggade egentligen till att bli arkitekt, och jobbade sedan med det i två år. Det andra året som assistent till Peter Celsing som senare ritade Filmhuset.
3. När och var började du bedriva filmkritik professionellt, och hur utvecklades din karriär?
Bengt Forslund som var ordförande i Stockholms studentfilmstudio ringde upp mig efter att han sett mig i Kvitt eller Dubbelt och frågade om jag inte ville vara med i filmstudion. Där blev jag snart hans efterträdare som ordförande. Där ingick i uppgifterna att presentera de filmvisningar som filmstudion ordnade på Borgarskolan, vid Engelbrektskyrkan i Stockholm, 12 visningar per termin, och även att skriva texter.
1959 startade Bengt Forslund filmtidskriften Chaplin, och efter fem nummer ringde han mig och frågade om jag inte ville vara med där, som medredaktör. Det var 1960 och jag var 21 år.
1961 var jag för första gången på filmfestivalen i Venedig. Jag har alltid varit nyfiken på andra länder och kulturer, och jag kunde också italienska flytande.
Sen dess har jag varit filmkritiker och skribent på heltid. Och på livstid…
4. Vilka publikationer har du skrivit för?
Chaplin förstås, italienska Cineforum, Sight & Sound och Movie i England, Filmrutan, danska Levende Billeder, franska Cahiers du Cinéma, Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet. Jag var filmrecensent för SvD 1962 till 1964, och sen på DN i några år.
Att vara filmrecensent kunde vara stressigt för på den tiden fanns det inte pressvisningar. Man såg en film på kvällsvisningen premiärkvällen och sen fick man ta en taxi till redaktionen och snabbt skriva en recension som måste vara klar senast klockan 22, för att den skulle hinna in i morgonupplagan. Så ofta hade jag bara en timme på mig.
5. Har du gjort filmkritik i andra format än skrivna texter, till exempel via radio, TV, film, videoessäer, eller något annat?
Nej.
6. Har du haft några särskilda förebilder bland andra filmkritiker, svenska eller utländska?
Robin Hood [Bengt Idestam-Almquist] läste jag flitigt, och vi sågs ofta. Inte minst på lördagar då Filmhistoriska samlingarna hade filmvisningar på biograf Regina. Han brukade inleda dem. Han var trevlig. Rune Waldekranz läste jag också. Sen började jag läsa Sight & Sound, Cahiers du Cinéma, Movie. Där fanns det många som inspirerade mig, såsom Ian Cameron och Victor Perkins på Movie, deras sätt att bedriva filmanalys.
7. Hade nu någon mentor eller annan person som hjälpte dig i början av din karriär?
Bengt Forslund. Men mest är jag självlärd. De som format mig mest är nog Cameron och Perkins på Movie. Tycker också mycket om Jean Douchet.
8. Vad tycker du kännetecknar en bra kritiker?
Nyfikenhet, kunskap och kärlek. Att verkligen tycka om det man gör, att det inte bara är ett jobb.
9. Finns det någon särskild recension(er) som du läst genom åren som inspirerat dig, eller som du gärna läser om?
Nej, det kan jag inte säga.
10. Är det någon särskild recension, artikel, eller annan form av filmkritik du skrivit/producerat själv som du är extra nöjd med?
Nej, inte direkt. Men jag läste nyligen om en recension av Köttets lust – Carnal Knowledge som jag skrev för Chaplin, och där tycker jag att jag lyckades få till det. Jag är överhuvud taget mycket förtjust i Mike Nichols och hans filmer.
11. Vad gör du just nu?
Jag och ett förlag korrekturläser manuset till min nya bok, en essäsamling med texter om 200 filmer. (Det var därför jag läste om recensionen av Köttets lust.) Boken ska heta Uppenbarelseboken, och jag har också börjat skriva på en uppföljare till den.
Så har jag avslutat två filmer, den ena är ett porträtt på Joyce Carol Oates, och med den andra har Stina Gardell gjort en porträttfilm på mig och mina filmbekanta världen runt, Corona Film Club.
