Inlägg

Publicerat

Jens Peterson: En bra filmkritiker har en tydlig röst

Jens Peterson på Toronto filmfestival
Jens Peterson på Toronto filmfestival

Svenska Filmkritikerförbundets Fredrik Gustafsson har gjort en serie intervjuer med svenska filmkritiker, som vi kommer att publicera här under kommande veckor. Först ut är Jens Peterson.

1. Var du särskilt filmintresserad redan som barn eller tonåring?
Ja, mina föräldrar tog tidigt med mig på bio och jag var med i filmklubbar som barn och på gymnasiet i Falkenberg där jag växte upp. Jag följde Bio Kontrast när de startade och 1973 blev jag medlem i Cinemateket i Stockholm och såg sådant som gått på bio innan jag föddes. På den tiden fanns förstås ingen video eller dvd, utan SVT och biografer var chansen att se klassiker. TV var en bra guide tillbaka i filmhistorien.

2. Hade du själv tänkt att du skulle vilja bli filmrecensent eller var det mer av en slump?
Jag visste i gymnasiet att jag ville bli journalist, och eftersom jag var intresserad av film, musik och böcker ville jag skriva om det. Också.

3. När och var började du skriva professionellt och hur utvecklades din karriär?
Jag skrev några recensioner som sommarvikarie i Hallands Nyheter 1973 och mer regelbundet när jag började som journalist på Hallandsposten i Halmstad 1975. Från den tiden åkte jag också till Malmö filmdagar. Och andra filmdagar som ordnades då.

4. Vilka publikationer har du skrivit för?
Hallands Nyheter och Hallandsposten, tidskriften Schlager och Aftonbladet. Jag har gästskrivit i Dagens Nyheter några gånger.

5. Har du gjort filmkritik i andra format än skrivna texter, till exempel via radio, tv, film, videoessäer eller något annat?
Vi gjorde ett mycket uppskattat tv-program om film på Aftonbladet under några år. Där hade vi synpunkter på aktuella och äldre filmer.

6. Har du haft några särskilda förebilder bland andra filmkritiker, svenska eller utländska?
Som ung uppskattade jag Mauritz Edström i Dagens Nyheter, Lasse Bergström och Jonas Sima i Expressen och Jurgen Schildt i Aftonbladet. Jag prenumererade på tidskriften Chaplin och där fanns mycket intressant, både kritik, debatt och reportage. Utländska kritiker jag följt och gillat är Pauline Kael och Roger Ebert. Som vuxen tycker jag oftast det är mer intresset att läsa de som inte tycker som jag. Att se andra infallsvinklar.

7. Hade du någon mentor eller annan person som hjälpte dig i början av din karriär?
Jan Håkansson som skrev om kultur i Hallandsposten lärde mig mycket, och när jag började skriva i Aftonbladet var Jurgen Schildt ett sympatiskt stöd.

8. Vad tycker du kännetecknar en bra kritiker?
Den är kunnig och kan skriva läsvärt. Har en egen hållning och personlig stil som gör att man känner igen kritikern. En tydlig röst. Över tid blir det som ett samtal där man kan stämma av med sina egna tankar kring filmer.

9. Finns det någon särskild recension(er) som du läst genom åren som inspirerat dig, eller som du gärna läser om?
Det är förstås alltid mer minnesvärt när det är starka känslor åt ena eller andra hållet. Jag har böcker med samlade recensioner av olika kritiker, men det är sällan jag idag återvänder till dem. ”Bergmans 1900-tal” där Ingmar Bergman lyfter fram svenska favoriter är full av välskriven entusiasm.

10. Är det någon särskild recension, artikel, eller annan form av filmkritik du skrivit/producerat själv som du är extra nöjd med?
En av de bästa sakerna med att ha arbetat som kritiker och filmjournalist är att få se filmer tidigt. Innan de blivit omtalade, omskrivna och skapat förväntningar åt ena eller andra hållet. Som Lukas Moodyssons ”Fucking Åmål” och ”Tillsammans”. På festivaler, i Cannes till exempel första visningarna av ”Wild at heart”, ”Pulp fiction”, ”Crouching tiger…” och Ruben Östlunds filmer. I Venedig bland annat ”Hana-Bi”, ”I huvudet på John Malkovich”, ”Monsoon wedding”, ”Spring Lola”, ”I’m not there” och ”Three billboards…”. I Berlin ”Shakespeare in love”, ”Isle of dogs” och Hans-Petter Molands filmer. Med mera. Då oskrivna blad. Ibland kan man känna sig nöjd över att direkt ha insett att en film blir minnesvärd. Men det är också yrkesmässigt tillfredsställande att omedelbart ha konstaterat att filmer som ”Göta Kanal 3 – kanalkungens hemlighet” är undermåliga och formulera det på kort tid.

11. Vad gör du just nu?
Jag har gått i pension men fortsätter skriva som frilans för Aftonbladet, mest recensioner. Den senaste filmfestivalen för min del var Toronto 2019, men vem vet hur det blir med framtida festivaler. Nu ser jag, som alla andra, mycket strömmad film hemma, och köper pandemisäkra biljetter till visningar för max 8 personer. Förhoppningsvis kommer vi snart tillbaka till de stora välfyllda salongerna. Jag såg ”Cabaret”, ”Fellinis Amarcord”, ”Gudfadern 1 och 2” på bio när de var nya, och de finns fortfarande bland mina favoriter. Jag ser fram emot nya sådana upplevelser.

Publicerat

GRETA till Henrik Schyfferts “Spring Uje spring”

Spring Uje spring. Foto: Triart
Spring Uje spring. Foto: Triart

Svenska Filmkritikerförbundet tilldelar Henrik Schyfferts “Spring Uje spring” Greta-priset för 2020 års bästa svenska film. Motiveringen är som följer:

“En ömsint hyllning till det lilla livet i det stora, målad i nyanser som aldrig låter svärtan ta över utan ger rymlig plats för ljus, värme, hopp och leende. Särskilt fint skildras familjerelationen och parförhållandet mellan Uje och Therese – sannerligen ett av de mest harmoniska i en svensk filmhistoria redo att med öppna armar välkomna regissör Schyffert.”

Regissören Henrik Schyffert kommenterar:
– Det är oerhört smickrande att bli tilldelad årets Greta av Svenska Filmkritikerförbundet. Jag delar vördnadsfullt det här priset med alla i teamet! Det finns ett ofog bland skapande människor i det här landet att hävda att “man inte ska bry sig om kritikerna…”. Jag tycker precis tvärtom. Lyssna på kritikerna. Dom är proffs och vet vad dom snackar om! Åtminstone i det här fallet…

Med “Spring Uje spring”, en självbiografisk spelfilm om och med den Parkinson-drabbade musikern Uje Brandelius och baserad på dennes scenföreställning från 2016 med samma namn, tilldelas Henrik Schyffert sin första Greta. Bland tidigare pristagare under 2010-talet finns Levan Akins “And Then We Danced” (2019), Ali Abbasis “Gräns” (2018), Ruben Östlunds “The Square” (2017), Johannes Nyholms “Jätten” (2016), Peter Grönlunds “Tjuvheder” (2015), Anna Odells “Återträffen” (2013) och Gabriela Pichlers “Äta sova dö” (2012).

Svenska Filmkritikerförbundets pris, sedan 2000 kallat Greta, delas ut årligen efter omröstning bland förbundets medlemmar. Genom åren har priset tillfallit filmer av Bo Widerberg, Tage Danielsson, Stefan Jarl, Andrej Tarkovskij, Ingmar Bergman, Lasse Hallström, Jan Troell, Roy Andersson, Lukas Moodysson med flera.

Publicerat

Mörk framtid för filmkritiken – men inte på grund av corona

Kommentar till Filmkritikerförbundets corona-enkät

Biografsalong
Biografsalong. Foto: Kilyan Sockalingum / Unsplash

I början av maj skickade Svenska Filmkritikerförbundet ut en enkät till alla våra medlemmar för att få en uppfattning om hur pandemin påverkade dem. 29 medlemmar svarade, varav de flesta, 21 stycken, var frilansskribenter. Sammanlagt hade 15 av de som svarade fått färre uppdrag på grund av pandemin, men ingen verkade vara särskilt orolig för sin egen position just nu eller inför framtiden.

Att jobba hemifrån är inte heller något anmärkningsvärt för filmkritiker, i alla fall inte frilansare, utan så brukar arbetsdagen ändå se ut. Det som framförallt saknades var att kunna gå regelbundet på bio, och på pressvisningar. Vissa var också bekymrade över att inställda filmfestivaler kommer leda till färre jobb, och för att besöka festivaler är en av höjdpunkterna med att vara filmkritiker.

Men det intressanta med enkäten var inte svaren rörande situationen under pandemin, utan synen på framtiden generellt.

Vi ställde en fråga som löd ”Hur ser du på framtiden för din egen del som filmkritiker?”

Nästan ingen som svarade på den frågan verkade bekymra sig för att inte kunna fortsätta skriva, även om de flesta bedömde att det lär bli ett ännu större fokus på streamade filmer och serier, och mindre biograf-baserat.

”Värst på det lokala planet där jobben och pengarna försvinner snabbare”

Vi ställde också frågan ”Hur ser du på framtiden för svensk filmkritik i allmänhet då krisen är över?”

Här däremot verkar det som de flesta är bekymrade över framtiden, men inte på grund av coronan, utan på grund av större förändringar inom samhället och mediavärlden som fanns före pandemin. Mindre frihet, högre krav på det lättsamma (skvaller) eller det extrema (sågningar), och mindre utrymme för genomtänkt filmkritik. Några uttryckte också en särskild oro för situationen utanför de största städerna. Ett illustrativt citat: ”Risken är väl som alltid värst på det lokala planet där jobben och pengarna försvinner snabbare. Det blir trist med en kritik som består av några Stockholmskritiker och TT som skriver för hela resten av landet.”

Den diskrepans som föreligger mellan så få som oroat sig för sin egen del men så många som oroat sig generellt, skulle kunna bero på en känsla av att även om det fortfarande går att tjäna pengar på att skriva om film så är det genom att ständig marknadsanpassning, som även om det är bra för den egna ekonomin, inte nödvändigtvis är bra för filmkritiken i allmänhet.

”Avvecklingen av kvalificerad filmkritik och filmjournalistik har pågått en längre tid”

Detta beror inte på pandemin. Avvecklingen av kvalificerad filmkritik och filmjournalistik har pågått en längre tid, parallellt med att dagstidningar lagts ner eller gått samman, och redaktionellt arbete samordnats mellan olika tidningar. Det har också lett inte bara till sämre bevakning av allmänna nyheter utan också till mindre utrymme för all form av kulturjournalistik. På så vis är oron bland filmjournalister ytterligare ett bevis på den pågående utarmning som sker av dagspress och nyhetsförmedling.

Optimister brukar hävda att vem som helst kan skapa en blogg eller en nättidning, och att det är större mångfald än någonsin bland journalister, skribenter och kritiker. Men en nedlagd dagstidning kan inte kompenseras av en blogg, och att mångfalden bland journalister och skribenter är hög kan inte kompensera att det överlag är färre som är journalister och skribenter, och som kan leva på det.

Det pratas ibland om att dagstidningars och tidskrifters avveckling, och ökningen av bloggare och nätaktivister, är positivt för att det blir mindre elitistiskt och ger alla en röst. Men det är samma typ av illusion som hördes i slutet av 90-talet då internet sades leda till ökad frihet och demokrati världen över. Så har det inte blivit. Snarare har inte minst sociala medier globalt sett undergrävt demokratin och förvridit konversationerna i samhället.

”Allt ska vara gratis och omedelbart tillgängligt”

Det handlar också om pengar; att kunna leva på att skriva är ofta en förutsättning för att kunna göra det bra och minskar också risken för korruption (att anpassa sin text efter vad potentiella sponsorer kan tänkas vilja höra). Det handlar också om en ohälsosam uppfattning, vitt spridd, att allt ska vara gratis och omedelbart tillgängligt. Men om du inte anser att en text eller en arbetsinsats är värt en ersättning eller en uppoffring, säger du också att den texten och den arbetsinsatsen inte har något värde. Det leder förstås till ett sämre klimat generellt för journalister, skribenter och kritiker, en nedvärdering av deras arbete, som endast PR-konsulter och auktoritära politiker tjänar på.

För att återgå specifikt till filmkritik så är det lätt att föreställa sig en framtid där filmkritik förvandlats till blott ett led i de stora filmbolagens annonskampanjer, och 100-tals bloggare som entusiastiskt hyllar nästa superhjältefilm. Visserligen med en mångfald bland de som bloggar, men inte någon mångfald bland de filmer som det skrivs om, eller bland åsikterna och uppfattningarna om de få filmer de skrivs om.

Det är redan den riktning vi rör oss i, och det är upp till oss att bevaka och försvara både att filmkritiker får skäligt betalt, att det skrivs om en mångfald av filmer, och att det görs från en mångfald av utgångspunkter.

Sammanfattat av Fredrik Gustafsson

Här följer en sammanställning av svaren på de olika enkätfrågorna:

Antal svar: 29 st (perioden 9–19 maj)

Om du varit fast anställd filmkritiker… 4 stycken sammanlagt

Har du blivit uppsagd på grund av pandemin? Ingen

Har du fått gå ner i arbetstid (sk korttidsarbete)? En

Om frilans… 22 stycken sammanlagt

Har du fått färre uppdrag? 15 stycken har svarat “Ja”

Frilansare och anställda…

Har du kunnat fortsätta skriva, fast bara genom att börja skriva om andra saker än film på grund av pandemin? 8 stycken har svarat “Ja”

Hur ser du på framtiden för din egen del som filmkritiker?

Nästan alla som svarat på den frågan verkar inte bekymra sig att kunna fortsätta skriva, men att det lär bli ett ännu större fokus på streamad film/serier och mindre biograf-baserat.

Hur ser du på framtiden för svensk filmkritik i allmänhet efter krisen är över?

Här däremot verkar det som de flesta är bekymrad över framtiden, men inte på grund av coronan utan på grund av större förändringarna inom samhället och mediavärlden som fanns före pandemin. Mindre frihet, högre krav på det lättsamma (skvaller) eller det extrema (sågningar), och mindre utrymme för genomtänkt filmkritik.

Vilken påverkan har nya arbetsrutiner, såsom pressvisningar via nätet och kontakt med uppdragsgivare/kollegor på distans, haft på dig (negativt och/eller positivt)?

Här verkar det som om det inte påverkat så mycket, inte minst på grund av att de flesta är frilans och ändå hade jobbat hemma. Nästan alla har sagt att det inte är något större skillnad. Men det som saknas är biobesöken.

Publicerat

Annorlunda tider – Inställt årsmöte 2020

Bästa medlemmar,

tiderna är, som vi vet, annorlunda – vilket också påverkar vår yrkeskår. Tråkigt nog sammanfaller det med en viss nytändning i vårt förbund, både vad gäller ett stigande antal nya medlemmar och även vad gäller en del inplanerade aktiviteter – delvis ihop med våra vänföreningar Filmakademin och Filmpublicisterna – vilka nu fått ställas in.

Ställs in gör även det årsmöte vi brukar hålla så här års. Under överinseende av vår valberedning kommer 2019 års styrelsemedlemmar att sitta kvar under 2020. 2019 år årsredovisning har föredragits förbundets revisor, som funnit att styrelsen kan beviljas ansvarsfrihet.

Reguljärt årsmöte skjuts, med reservation för ändring, till tiden för årsmötet 2021.

Vi håller i övrigt kontakten digitalt, och är just nu i färd med att formulera en enkät om filmkritikeruppdragets situation i corona-tider. Mer om detta inom kort.

Tills dess – må väl och var fortsatt friska.

Varma hälsningar från styrelsen

Publicerat

Filmkritikernas GRETA till Levan Akins “And Then We Danced”

And then we danced
And then we danced. Foto: Lisabi Fridell/TriArt
Svenska Filmkritikerförbundet tilldelar Levan Akins “And Then We Danced” Greta-priset för 2019 års bästa film. Motivering är som följer:
 
”Med hisnande passion både på och bakom duken har Levan Akin skapat en berättelse som tycks ha gått direkt från hjärtat till handen på alla i hans lika fullfjädrade som oförskräckta team. De har gjort precis den film de ville göra, som upprörde de som skulle uppröras och gladde dem som skulle glädjas. Verkligen strongt.”
 
Regissören Levan Akin kommenterar:
“Teamet bakom ‘And Then We Danced’ och jag är otroligt hedrade över att få motta det här priset. Som ung filmälskare betydde filmkritiker mycket för mig, att läsa recensionerna varje fredag tillhörde helgens höjdpunkter. Många av er recensenter har jag följt genom hela mitt liv. Och ni har betytt mycket för min utveckling som filmare. Stort tack för denna utmärkelse!”
 
Med “And Then We Danced”, en kärlekshistoria mellan två unga män i strängt reaktionär georgisk dansmiljö, tilldelas Levan Akin sin första Greta. Bland tidigare pristagare under 2010-talet finns Ali Abbasis “Gräns” (2018), Ruben Östlunds “The Square” (2017), Johannes Nyholms “Jätten” (2016), Peter Grönlunds “Tjuvheder” (2015), Anna Odells “Återträffen” (2013) och Gabriela Pichlers “Äta sova dö” (2012).
 
Svenska Filmkritikerförbundets pris, sedan 2000 kallat Greta, delas ut årligen efter omröstning bland förbundets medlemmar. Genom åren har priset tillfallit filmer av Bo Widerberg, Tage Danielsson, Stefan Jarl, Andrej Tarkovskij, Ingmar Bergman, Lasse Hallström, Jan Troell, Roy Andersson, Lukas Moodysson med flera.