Kommentar till Filmkritikerförbundets corona-enkät
I början av maj skickade Svenska Filmkritikerförbundet ut en enkät till alla våra medlemmar för att få en uppfattning om hur pandemin påverkade dem. 29 medlemmar svarade, varav de flesta, 21 stycken, var frilansskribenter. Sammanlagt hade 15 av de som svarade fått färre uppdrag på grund av pandemin, men ingen verkade vara särskilt orolig för sin egen position just nu eller inför framtiden.
Att jobba hemifrån är inte heller något anmärkningsvärt för filmkritiker, i alla fall inte frilansare, utan så brukar arbetsdagen ändå se ut. Det som framförallt saknades var att kunna gå regelbundet på bio, och på pressvisningar. Vissa var också bekymrade över att inställda filmfestivaler kommer leda till färre jobb, och för att besöka festivaler är en av höjdpunkterna med att vara filmkritiker.
Men det intressanta med enkäten var inte svaren rörande situationen under pandemin, utan synen på framtiden generellt.
Vi ställde en fråga som löd ”Hur ser du på framtiden för din egen del som filmkritiker?”
Nästan ingen som svarade på den frågan verkade bekymra sig för att inte kunna fortsätta skriva, även om de flesta bedömde att det lär bli ett ännu större fokus på streamade filmer och serier, och mindre biograf-baserat.
”Värst på det lokala planet där jobben och pengarna försvinner snabbare”
Vi ställde också frågan ”Hur ser du på framtiden för svensk filmkritik i allmänhet då krisen är över?”
Här däremot verkar det som de flesta är bekymrade över framtiden, men inte på grund av coronan, utan på grund av större förändringar inom samhället och mediavärlden som fanns före pandemin. Mindre frihet, högre krav på det lättsamma (skvaller) eller det extrema (sågningar), och mindre utrymme för genomtänkt filmkritik. Några uttryckte också en särskild oro för situationen utanför de största städerna. Ett illustrativt citat: ”Risken är väl som alltid värst på det lokala planet där jobben och pengarna försvinner snabbare. Det blir trist med en kritik som består av några Stockholmskritiker och TT som skriver för hela resten av landet.”
Den diskrepans som föreligger mellan så få som oroat sig för sin egen del men så många som oroat sig generellt, skulle kunna bero på en känsla av att även om det fortfarande går att tjäna pengar på att skriva om film så är det genom att ständig marknadsanpassning, som även om det är bra för den egna ekonomin, inte nödvändigtvis är bra för filmkritiken i allmänhet.
”Avvecklingen av kvalificerad filmkritik och filmjournalistik har pågått en längre tid”
Detta beror inte på pandemin. Avvecklingen av kvalificerad filmkritik och filmjournalistik har pågått en längre tid, parallellt med att dagstidningar lagts ner eller gått samman, och redaktionellt arbete samordnats mellan olika tidningar. Det har också lett inte bara till sämre bevakning av allmänna nyheter utan också till mindre utrymme för all form av kulturjournalistik. På så vis är oron bland filmjournalister ytterligare ett bevis på den pågående utarmning som sker av dagspress och nyhetsförmedling.
Optimister brukar hävda att vem som helst kan skapa en blogg eller en nättidning, och att det är större mångfald än någonsin bland journalister, skribenter och kritiker. Men en nedlagd dagstidning kan inte kompenseras av en blogg, och att mångfalden bland journalister och skribenter är hög kan inte kompensera att det överlag är färre som är journalister och skribenter, och som kan leva på det.
Det pratas ibland om att dagstidningars och tidskrifters avveckling, och ökningen av bloggare och nätaktivister, är positivt för att det blir mindre elitistiskt och ger alla en röst. Men det är samma typ av illusion som hördes i slutet av 90-talet då internet sades leda till ökad frihet och demokrati världen över. Så har det inte blivit. Snarare har inte minst sociala medier globalt sett undergrävt demokratin och förvridit konversationerna i samhället.
”Allt ska vara gratis och omedelbart tillgängligt”
Det handlar också om pengar; att kunna leva på att skriva är ofta en förutsättning för att kunna göra det bra och minskar också risken för korruption (att anpassa sin text efter vad potentiella sponsorer kan tänkas vilja höra). Det handlar också om en ohälsosam uppfattning, vitt spridd, att allt ska vara gratis och omedelbart tillgängligt. Men om du inte anser att en text eller en arbetsinsats är värt en ersättning eller en uppoffring, säger du också att den texten och den arbetsinsatsen inte har något värde. Det leder förstås till ett sämre klimat generellt för journalister, skribenter och kritiker, en nedvärdering av deras arbete, som endast PR-konsulter och auktoritära politiker tjänar på.
För att återgå specifikt till filmkritik så är det lätt att föreställa sig en framtid där filmkritik förvandlats till blott ett led i de stora filmbolagens annonskampanjer, och 100-tals bloggare som entusiastiskt hyllar nästa superhjältefilm. Visserligen med en mångfald bland de som bloggar, men inte någon mångfald bland de filmer som det skrivs om, eller bland åsikterna och uppfattningarna om de få filmer de skrivs om.
Det är redan den riktning vi rör oss i, och det är upp till oss att bevaka och försvara både att filmkritiker får skäligt betalt, att det skrivs om en mångfald av filmer, och att det görs från en mångfald av utgångspunkter.
Sammanfattat av Fredrik Gustafsson
Här följer en sammanställning av svaren på de olika enkätfrågorna:
Antal svar: 29 st (perioden 9–19 maj)
Om du varit fast anställd filmkritiker… 4 stycken sammanlagt
Har du blivit uppsagd på grund av pandemin? Ingen
Har du fått gå ner i arbetstid (sk korttidsarbete)? En
Om frilans… 22 stycken sammanlagt
Har du fått färre uppdrag? 15 stycken har svarat “Ja”
Frilansare och anställda…
Har du kunnat fortsätta skriva, fast bara genom att börja skriva om andra saker än film på grund av pandemin? 8 stycken har svarat “Ja”
Hur ser du på framtiden för din egen del som filmkritiker?
Nästan alla som svarat på den frågan verkar inte bekymra sig att kunna fortsätta skriva, men att det lär bli ett ännu större fokus på streamad film/serier och mindre biograf-baserat.
Hur ser du på framtiden för svensk filmkritik i allmänhet efter krisen är över?
Här däremot verkar det som de flesta är bekymrad över framtiden, men inte på grund av coronan utan på grund av större förändringarna inom samhället och mediavärlden som fanns före pandemin. Mindre frihet, högre krav på det lättsamma (skvaller) eller det extrema (sågningar), och mindre utrymme för genomtänkt filmkritik.
Vilken påverkan har nya arbetsrutiner, såsom pressvisningar via nätet och kontakt med uppdragsgivare/kollegor på distans, haft på dig (negativt och/eller positivt)?
Här verkar det som om det inte påverkat så mycket, inte minst på grund av att de flesta är frilans och ändå hade jobbat hemma. Nästan alla har sagt att det inte är något större skillnad. Men det som saknas är biobesöken.