Eva af Geijerstam: Filmkritiken hämmas av betygssystemen

Eva af Geijerstam
Eva af Geijerstam. Foto: Fredrik Gustafsson.

Eftersom corona-pandemin lättat och både jag och filmkritiker nummer sex, Eva af Geijerstam, är fullvaccinerade så kunde vi den här gången träffas i ett fysiskt rum tillsammans. Det var trevligt. Att intervjua digitalt går ju det också men är inte samma sak. Det här är vad jag fick lära mig om hennes karriär som filmkritiker.

Min första fråga var om hon haft några förebilder som kritiker, men det sa hon att hon inte hade haft. Möjligen Mauritz Edström. Sedan gick vi direkt till rötterna. Eva af Geijerstam föddes 1945, och växte upp i Djursholm. Där fanns två biografer, Roxy och Amiralen, och där var hon en återkommande besökare. Fast första barnförbjudna filmen, Och gud skapade kvinnan… (1956) såg hon med en kusin på en biograf i Strängnäs. Så småningom började hon plugga i Uppsala, och där satt hon i styrelsen för Uppsala Studenters Filmstudio. De visade allt från Hitchcock till svensk beredskapsfilm, och hade en gång Josef von Sternberg på besök, som var elak och mest baktalade sin stjärna Marlene Dietrich. 

Därefter pluggade Eva på Journalisthögskolan i Stockholm. Hon gjorde praktik på DN 1969 på diverse redaktioner, och sommaren 1970 fick hon ett vikariat. Men hon tröttnade på att aldrig få något fast jobb, utan bara tillfälliga tjänster och vikariat, och började i stället plugga på Dramatiska Institutet. Hon brukade umgås med eleverna på Filmskolan, i Filmhuset. Där fanns ett redigeringsrum på plan 4 där det gick att titta på film, en bildruta i taget, och särskilt Peckinpahs Det vilda gänget (1969) detaljstuderade hon upprepade gånger, utan att ta någon hänsyn till om kopian repades. 1973 var hon också regiassistent på De rödas uppror, skriven och regisserad av Harald Stjerne.

Till sist fick blev det en fast anställning på DN, 1974, och där är hon fortfarande kvar. Sin första filmrecension skrev hon två år senare: Richard Lesters Robin Hood – äventyrens man, med Sean Connery och Audrey Hepburn. Då var det Mauritz Edström som var den ledande filmkritikern på DN, och han tog sig an Eva. 1979 åkte de till Cannes, för hennes första besök där. Hon skrev också rockkritik (de första artiklarna hon fick publicerade i DN handlade om Rolling Stones), och den film från Cannes-festivalen som hon skrev om var The Whos film Quadrophenia. Men även om det blivit många besök i Cannes så är det Venedig som förblivit festivalfavoriten. Den är mer mänsklig än Cannes, och hon har regelbundet besökt den sedan 1982, eller var det 1983, också det tillsammans med Mauritz Edström.

Eva har sparat få av sina texter, men när hon någon gång läser något gammalt är hon för det mesta nöjd med vad hon skrivit, inte minst recensionerna av Eyes Wide Shut (1999) och Ruben Östlunds Play (2011). Två filmer som ledde till omfattande debatter när de kom, och det gillar hon. Det är roligt när filmkritiker strider. Som ett stort fan av westernfilmer uppskattade hon också de debatter om genren som bland annat fördes i Chaplin, som när Jan Aghed och Hans Schiller grälade om John Ford, eller debatter om Sam Peckinpah, en regissör som både jag själv och Eva håller väldigt högt men som definitivt inte faller alla i smaken. Peckinpahs film anses för våldsamma, misantropiska, exploaterande, och många ser dem som misogyna. Eva uttryckte det som att ”han vandrar på den vassa eggen” och att han nog är än mer svårhanterad idag. ”Det var inte så mycket identitetspolitik då.”

”Idag har vi blivit alltför anglofila, och Netflixifierade.” Andra länder har fallit i glömska. Dessutom tycker hon att filmkritiken hämmas av betygssystemen. Det gynnar en viss typ av lathet, och gör att kritikern använder betyget för att slippa formulera sitt omdöme. Det var något hon och Maaret Koskinen kämpade emot när det infördes i DN. Att tidningarna blivit mindre till ytan har också gjort dem mer ytliga. ”Det fanns mer utrymme för filmkritiken när [tidningarna] var i broadsheetformatet.”

Men Eva har inte bara skrivit för DN och Chaplin. Hon har också varit recensent i Gomorron Sverige, varit programledare för Drömfabriken, tillsammans med Erik Fichtelius. och suttit i redaktionen för kulturprogrammet Spegeln. Där gjorde hon bland annat en intervju med Bernardo Bertolucci. I Gomorron Sverige gjorde hon ett långt reportage om Pier Paolo Pasolini. Det får avslutningsvis stå som exempel på hur Italien, italiensk film, och italiensk fotboll, alltid varit något som Eva haft ett särskilt passionerat intresse för.

I en artikel i DN (27/3–2015) rapporterade Eva från en filmkritikerkonferens i, förstås, Italien. Det handlade mest om filmkritikerkris, och kritikens minskade utrymme. Men hennes slutord lånar jag för att runda av det här porträttet: ”Mottot i konferensrummet blev till sist ett hoppfullt ’Nuet är inte framtiden’. Det gäller inte bara filmkritiken utan borde minst lika mycket gälla ägare och redaktörer med hänsynslösa besparingskrav.”