Rapport från Moskva

A.C.A.B. Foto: MIFF/Artefact Agency

Av Leif Joley

En italiensk polisrulle tog hem Fiprescipriset vid årets MIFF, Moskvas internationella filmfestival. ”A.C.A.B.” är titeln, vilket uttydes ”All Cops Are Bastards” – och svenskar i gemen kommer snart att kunna fångas av Stefano Sollimas drama om kamaraderiet inom en kravallstyrka i Rom, eftersom filmen har hittat en distributör som ämnar låta den få julpremiär här hemma. Ett tämligen okontroversiellt val inom juryn, och troligen ett välkommet val bland festivalbesökarna i allmänhet. Den som uppskattar både samhälls- och publiktillvänd filmkonst går inte tomhänt från en visning av Sollimas alster, som blandar och ger av ingående, övertygande porträtt av en handfull råbarkade poliser och de kaotiska utryckningsinsatser till fotbollsmatcher och demonstrationer som utgör dessas vardag. De senare åskådliggörs med en bländande brutalitet och desorienteringskänsla som talar för att regissörens bakgrund som fotograferande nyhetsjournalist kommit väl till pass när han nu gjort sin första spelfilm.

En allvarlig konkurrent i det sjutton filmer starka tävlingsprogrammet var iraniern Rahbar Ghanbaris ”Growing in the Wind”, en skildring av tonåringen Aslan som ambullerande lärare konstaterar har ett läshuvud och därmed kan vara ämnad för en annan framtid än att vakta den fårskock som är enda tillgången för hans nomadfamilj. Den som genom åren bekantat sig med iransk filmkonst kan känna igen sig, i miljöer och typer, men Ghanbaris film är också något så udda som en sorts persisk feel good movie, där humor och värme samsas med ett engagerande studium av hur Aslan sakteliga inser att livet kan ha annat att erbjuda än att vara fåraherde. ”Growing in the Wind” är inte flagrant oppositionell eller agitatorisk gentemot den teokratiska regimen – men den är samtidskommenterande i det att den pekar på en nationell avigsida: bara i nordvästra Iran – där filmen är inspelad och Ghanbari kommer från – kan barn med ingen eller sporadisk utbildning räknas i tiotusental.

Det får nog sägas att Sollimas och Ghanbaris remsor var de vassaste som mobiliserades, även om det fanns mer som höll en alert — två ensembledramer av ”altmansk” karaktär, esten Peeter Simms ”Lonely Island respektive finnen Ako Louhimies ”Naked Harbour”, ryssen Andrej Prosjkins ”The Hordes, ett välgjort historiespektakel om hur Ryssland en gång kristnades, brittiskan Tinge Krishnans ”Junkhearts”, med en intensiv Eddie Marsan som traumatiserad Nordirlandveteran, och mexikanskan Kenya Marquez morbida mordmysterium ”Expiration Date”, där jakten på ett avhugget huvud presenteras ur huvudpersonernas skilda perspektiv. Denna skojiga, trippelsnittade B-thriller framstod som tävlingsseriens oförmodade lustifikation – en i sammanhanget lika oväntad främmande fågel som spanjoren Fernando Cortizos spökanimation ”O Apostolo”.

Återstoden kan man utan vidare glömma, däribland Istvan Szabos trötta och gammalmodiga Helen Mirren-vehikel ”The Door” och Kim Ki-Duk-medarbetaren Lee Sang-Woo, en provokatör besatt av sex, våld och religion som med ”Fire in Hell” följer upp troligen lika upprörande titlar som ”Days of Hell”, ”Father is a Dog” och ”Mother is a Whore”.

Moskvafestivalen är en anrik tillställning – årets upplaga var den 34:e – som sedan många år leds av Nikita Mikhalkov. Han är avgjort landets internationellt kändaste och framgångsrikaste regissör, men den som vet något om rysk film- och mediepolitik, eller rysk inrikespolitik, eller för den delen Moskvas lokalpolitik, torde också vara bekant med att han är en omstridd personlighet, eftersom han står ytterst nära inte bara Putinregimen utan även den lokala Sobjaninregimen, och enligt belackare också ogenerat berikar sig själv genom denna närhet. Det var följaktligen inte svårt att hitta festivalinvolverade – ryssar såväl som andra – som frynte på näsan i den händelse att den skepparmösseförsedde festivalgeneralens namn hamnade på tapeten.

Av och till har festivalen varit i finansiellt trångmål, men Mikhalkov har trots det inte sett sig tvungen att amputera kritkernas femmannajury. Några Fiprescirepresentanter knorrade över att festivalen inte ämnade bekosta middagsnotan för juryns sista sammankomst, då vinnaren skulle utses. Detta är – tydligtvis – kutym. Utöver detta högst eventuella tillkortakommande fanns emellertid föga att jämra sig över. Alla tillresta hystes in på Gostonitsa Ukraina, dvs Radissonkedjans Moskvanyförvärv i skepnad av ett av de sju enorma gotiska schabrak som Stalin gav order om att bygga på sent 40-tal. Hotellet återinvigdes häromåret efter en mångmiljonrenovering. Hur ofta i livet får man tillfälle att bo på femstjärniga hotell? Dessutom med sanslös deluxefrukostbuffé inkluderad? Till yttermera visso med utsikt över det för 20 år sen bombarderade Vita huset? Hotellet är beläget på promenadavstånd från de två biografer där alla press- och tävlingsvisningar ägde rum, men eftersom Moskva är som det är – stort, skrämmande och lätt att hamna vilse i (vilket en jurymedlem mycket riktigt gjorde; festivalarbetare fick rycka ut till en tunnelbanestation för att plocka upp den vid det laget mycket skärrade tunisiern) – stod en bil alltid redo att skjutsa juryn till och från visningarna. Därutöver hade en presskontakt städslats som sekreterare och alltiallo enkom åt sagda jury.

Mikhalkov har försökt göra festivalen till mer än bara en begivenhet för en kräsen cineastkrets, och därför tillsett att världkändisar som Catherine Deneuve och Charlotte Rampling – utöver en ansenlig mängd ryska celebriteter — dyker upp och skrider fram på röda matten i direktsänd nationell television. Vilket även alla andra med inbjudan till galavisningarna fick göra. Se där en extra bonus för de kallade från Fipresci. Vi fick gå på röda matten. Och vi fick vara med och vinka i tv.

Rapport från Montreal

Vanishing Landscapes

Av Jacob Lundström

Årets upplaga av filmfestivalen i Montreal, som gick av stapeln mellan den 23 augusti och 3 september, var den 36:e i ordningen. “Festivalpresidenten” Serge Losique har varit med sedan starten år 1977 och av medelåldern i salongerna att döma gäller detsamma för festivalens besökare. På plats var det svårt att undgå känslan av att FFM, som den kallas i folkmun, är en sympatisk festival som dock inte bara blivit omsprungen av konkurrenten i Toronto utan även av tiden. Varken invigningen och avslutningsceremonin lyckas fylla upp Théâtre Maisonneuve och omkring hälften av stolarna gapade tomma. Fullt förståeligt med tanke på vilka filmer som valts ut för respektive tillfälle. Varför den parodiskt dåliga krokodilkomedin Million dollar crocodile, som bäst kan beskrivas som en kinesisk mashup av Jurassic park och Rädda Willy, valdes som öppningsfilm kan bara förklaras med att andra kinesiska högdjur fanns på plats under festivalen. China film business week var förmodligen det mest intressanta inslaget i Montreal, även om ingen av de kinesiska filmer som visades var sevärda.

Den sjuhövdade FIPRESCI-juryn (den åttonde medlemmen fick aldrig någon flygbiljett, förmodligen eftersom festivalens huvudsponsor Air Canda inte flyger från Indien) utsåg vinnare i huvudtävlingen World film competition och debutsektionen First feature. Trevliga typer som liksom högsommarvärmen och hyrcyklarna bidrog till en behaglig inramning av min vistele i världens näst största franskspråkiga stad.

Överlag var kvaliteten bristfällig i bägge kategorierna, men det fanns undantag. De tyska filmerna hade högst medelvärde, samtliga solida psykologiska dramer. I debutsektionen var jag var med att utse den peruanska Casadentro (Joanna Lombardi) till vinnare. För övrigt en av ytterst få filmer som tagit sig till festivalen i analogt skick – alltför ofta visades filmer på bluray. FIPRESCI-vinnaren i huvudtävlingen, det turkiska hedersvåldsdramat Where the fire burns (Ismail Günes), kunde inte ha mindre gemensamt med Casadentro i estetiskt-tekniskt avseende och var fotograferad med digital kamera av enklare format. Skildringen av fadern som reser iväg med sin dotter för att döda henne, men börjar tvivla ju längre bort han kommer från hembyn, blir likväl till en vacker roadmovie.

Den svenska närvaron på festivalen var begränsad till Jan Troells Dom över död man, som var ett av de starkare korten i huvudtävlingen, samt Görel Cronas Tysta leken som visades utom tävlan. Norge hade däremot såväl filminstitutsarbetare som ett flertal filmer och regissörer på plats, inklusive Karlovy Vary-vinnaren Mer eller mindre mann och Ullman-dokumentären Liv och Ingmar (den enda utsålda visning jag bevistade).

Min favoritfilm under mina tolv dagar i Montreal var dock något helt annat. Den argentiske veteranen Eliseo Subielas Vanishing landscapes var en oemotståndlig kärleksförklaring till filmkonsten, med den latinamerikanske legendaren Fernando Birri i huvudrollen som bortglömd och eventuellt galen filmregissör. En filmfilosofisk komedi som en skänk från ovan den sista festivalkvällen, just som jag börjat tröttna på filmer utan riktning och mening.

(En på tok för försenad) Rapport från Seattle

Seattle

(Men å andra sidan, FIPRESCI har ännu, tre månader senare, inte lagt ut juryns festivalrapport – så jag skäms inte allt för mycket. Borde vi förresten inte på något sätt protestera mot att det går till så? Redaktörsskapet på FIPRESCI.org måste uppenbarligen ses över.)

Av Emma Gray-Munthe

Vad minns man av en festival månader efteråt? I det här fallet: en av de varmaste och vänligaste festivaler jag besökt. Seattle International Film Festival är den festival där jag känt mig som mest välkommen och omhändertagen som just FIPRESCI-jurymedlem. För att ta några snabba exempel utöver att de står för hotell och resa: Vi tre i juryn fick, under de fem festivaldagar vi förväntades vara på plats, flera luncher, en middag, frukost varje morgon på presscentret, specialanordnade juryvisningar på stor duk, monorailbiljetter – som vi inte behövde använda eftersom vi också tilldelades en chaufför som också gladeligen fungerade som guide och skjutsade oss kors och tvärs. Hon orkade till och med sitta genom en hel baseballmatch (som tydligen var såväl exeptionellt rafflande som historisk) och förklara reglerna för en korkad svensk. Allt som allt, en fantastisk festivalresa.

SIFF är en av USA:s största filmfestivaler. Själva festivalen pågår i drygt tre veckor i maj/juni, och SIFF bedriver också åretruntverksamhet. Vår uppgift i FIPRESCI-juryn var att utse en vinnare i sektionen New American Cinema Competition där 11 filmer ingick. (Fugly! utgick). Kvaliteten på dessa elva filmer var dessvärre inte så hög. Där fanns till exempel en tramsig fejkdokumentär (419), hafsig soldataction (Recalled), en dålig kopia på en överskattad film (Easton’s Article, som väl siktade mot Primer) och en habil men spekulativ skräckthriller baserad på sann sexslavhandelshistoria (Eden). Lägg därtill obligatoriskt Wes Anderson-kopie-quirk (Sin Bin), pretentiöst skramlande, svartvita indietunnor (Joshua Tree, 1951: A Portrait of James Dean), Instagram-estetik/hipsterfilm (I am not a hipster) och en makalöst dålig sak där Cybill Shepherds paellafixande inför en middagsbjuding varvades med dikter av Federico García Lorca (White Camelias). Till exempel.
Men. Sedan visades också Welcome to Pine Hill – och så länge man ser en sådan film på vilken festival man än befinner sig, är det alltid, alltid värt resan. Det fanns ingenting annat som var i närheten av att vara lika bra, eget eller starkt. Den blev också vår vinnare, efter tre sekunders överläggningar.

Det är, vad jag vet än så länge, inte en film som har svensk distribution eller ens är klar för någon svensk festival. Det är synd. Om inte annat skulle den passa in oerhört fint som motexempel i diskussionen som dragits igång i samband med Liten Skär och alla små brokiga, men nästan helt uteblivit i samband med fullständigt vidriga En oväntad vänskap.

Welcome to Pine Hill är fukten av ett nattligt trottoarmöte mellan regissören/långfilmsdebutanten Keith Miller och Shannon Harper. Miller hade en hund han hittat på gatan med sig, en hund som visade sig vara Harpers. De började småbråka om saken, men mötet resulterade så småningom i ett filmsamarbete där Shannon Harper i princip skådespelardebuterar med en version av sig själv. Den versionen är en exdealare som lämnat sitt gamla liv bakom sig, och numera arbetar med försäkringar om dagarna och som krogvakt på nätterna. Vi får följa honom några dagar efter att han fått ett tungt sjukdomsbesked. Han betalar av skulder, hälsar på sin mamma, träffar gamla vänner. Inget särskilt händer – men så oerhört mycket pågår. Utan att direkt vara en film om etnicitet och klass är Welcome to Pine Hill en film som med små, små medel säger en hel del om just de sakerna.

Att det är en debut är förvånande. Det är ett moget verk, där Miller har fått fram fantastiska prestationer från sina amatörskådespelare. Harper är som en tyst explosion, och Mary Meyers är magnifik som hans mamma. De och den mestadels improviserade dialogen ger Cassavetes-känsla, och tillsammans med det gryniga fotot, det långsamma tempot och den meditativa rytmen är resultatet poetisk realism.

Om ni nappat på Festival Scopes erbjudande till FIPRESCIS medlemmar finns filmen att titta på i deras utbud.

Rapport från Montreal

Av Anders E Larsson

Den iranske filmregissören Jafar Panahi avtjänar nu ett sexårigt fängelsestraff i sitt hemland – och har dessutom belagts med ett tjugoårigt yrkesförbud – för sin vilja att uttrycka sig filmkonstnärligt.

Kurvan för Panahis välbefinnande började dala efter 2009 års filmfestival i Montreal, där han som tävlingsjuryns optimistiske ordförande bar grön halsduk för att visa sitt stöd för den iranska oppositionen. Under fjolårets Cannesfestival satt han av diffusa orsaker fängslad i Iran, när 2010 års festival i Montreal pågick i augusti och september fråntogs han sitt pass och några månader senare, i december, kom så beskedet om den mångåriga fängelsedomen.

Place des Arts – Montreals mittpunkt.

Panahis kortfilm The Accordion visades i Montreal, en upplevelse som berörde lite extra eftersom det fanns en känsla av att den kanske skulle vara hans allra sista film. I filmen är han sin stil trogen – en handhållen kamera följer karaktärerna på nära håll, två unga gatumusikanter som när de får sitt dragspel beslagtaget för att spelat utanför en moské också förlorar sitt levebröd. Men i slutscenen formulerar Panahi ett försonande credo, som man hoppas också kan komma att gälla för honom själv: Barnen spelar återigen dragspel och tabla, medan den hetsigt religiöse mannen som tidigare stal dragspelet hjälper dem att samla in åhörarnas slantar.

Som medlem av Fiprescijuryn i Montreal hade man dock inte att bedöma Panahis kortfilm, utan både tävlings- och kritikerjuryns vinnare skulle utses bland ett antal andra kort- och långfilmer, däribland 20 stycken långfilmer. Montreal är den enda jurybedömda tävlingsfestivalen i Nordamerika och har mycket som talar för sig – den mönstrar 100 fler filmer än sin mer stjärnbeströdda lokalkonkurrent Toronto, den presenterar ett lockande, globalt perspektiv med filmer från 80 länder och har en avslappnad atmosfär med fem minuters gångväg från festivalcentret till den vackra huvudbiografen Imperial med originalfresker från 1913.

Biografen Imperials exteriör.

Festivalupplevelsen i Montreal, inte minst de praktiska arrangemangen runt omkring, håller hög klass. Toronto må presentera nya filmer av Tom Tykwer och François Ozon, men även Montreal har sina stjärnor: franska aktrisen Nathalie Baye tog emot ett hederspris för sina insatser inom filmer och Gerard Depardieu höll en master class inför entusiastiska åhörare.

Och faktum är att allting är i rörelse i Montreal, det byggs överallt, de samhällsviktiga penningaktörerna har tagit på sig spenderbyxorna och om några år har centrum förvandlats till Quartier des Spectacles – en samlingsplats för all den kulturella kraft som Montreal har att erbjuda. Under asfalten bubblar det en framtidstro som också filmfestivalen sveps in i.

Därför är det lite synd att kvaliteten på filmerna i tävlingsprogrammet var högst varierande. Bland de mer tveksamma bidragen hörde Jeff Lipskys psykologiskt menade själsundersökning Twelve Thirty (styltiga, orealistiskt skrivna dialoger i en räcka scener med godtyckligt samband, vars dramatiska stegring går ut på att ha sex), Jacques Doillons tomt malande The Three-way Wedding (en salongs-”komedi” som inte är något annat än en parodi på dålig fransk film) och Carl Colpaerts ofokuserade försök att skildra den hollywoodska filmindustrins intighet i The Land of the Astronauts (ett åka-limousin-äventyr i Los Angeles med löjliga science fiction-scenerier på b-filmsnivå).

Helt följdriktigt fick inte heller någon av dessa filmer något festivalpris. Tävlingsjuryns ordförande Bille August delade i stället ut priset för bästa film till 29-årige Hans Van Nuffels regidebut Oxygen. Belgiske Van Nuffel lider själv av en mild variant av cystisk fibros och har omvandlat de erfarenheterna till en existentiellt präglad berättelse om hur den unge huvudpersonen väljer att använda de begränsat antal friska dagar som han har kvar att leva. Van Nuffel vann för övrigt kortfilmsklassen i Montreal för två år sedan.

Fiprescivinnaren Florian Cossen

Kritikerjuryn ansåg dock att 31-årige tysken Florian Cossens långfilmsdebut The Day I Was Not Born var strået vassare. Denna perfekt klippta film – form och innehåll samverkar på ett utomordentligt sätt – om en tysk kvinna som via en spansk barnvisa finner sig letande efter sitt eget ursprung längs Buenos Aires gator, formulerar sin livslögnsdrivna intrig med en laddad återhållsamhet och ett precist, realistiskt närvarande skådespeleri.