Bernt Eklund: Bada har jag aldrig gjort i Cannes.

Bernt Eklund
Bernt Eklund. Foto: Privat

Det är svårt att i en transkriberad intervju som den här att återge tonfall, så tyvärr kommer inte Bernt Eklunds underfundiga och självkritiska humor och ironi fram på ett sätt som gör honom rättvisa. Det här var den längsta intervju jag gjort i den här serien så nu har ni gott om läsning inför helgerna, även om jag har kortat ner samtalet lite.

När var det du började skriva filmkritik?

Det var hösten 1965 som jag började skriva lite grann. Jag hade skrivit annat tidigare.

Vad var det? 

Ja, allt möjligt. Jag jobbade som journalist och pluggade på Journalistinstitutet i Göteborg till exempel.

Hur gammal var du då, när du började skriva om film? När är du född?

1943 på landet i Jämtland, i Bredbyn i Offerdals socken. Östersund var en bra filmstad, men den var fem mil bort, så jag är inte uppväxt med film. Till närmaste bio var det två mil och där visades film bara på somrarna, en i veckan.

Och i slutet av 40-talet och 50-talet gick det ju inte heller att se film på TV.

Precis, exakt så var det. Och eftersom vi inte hade bil fanns ingen bio heller. Men en gång, när jag var sex eller sju, så hamnade jag faktiskt på en filmvisning. Av någon anledning hade någon tagit med mig till vad jag tror var den första Åsa-Nisse-filmen. En milstolpe alltså, men filmen gjorde inget avgörande intryck. Däremot själva bioupplevelsen kommer jag ihåg. Det var massor med folk, vuxna och barn, och det var god stämning. Men med undantag av Åse-Nisse-filmen var de enda gånger jag såg rörliga bilder under min barndom när någon skolfilm, och en skraltig projektor, kom till skolan.

Min första ”riktiga” film, då var jag nog 13 år, blev flygkrigsfilmen Broarna vid Toko-Ri med William Holden, Mickey Rooney och Grace Kelly. För en gångs skull var jag nära en biograf, så då gick jag dit.

Hur kom det sig, men tanke på att du inte hade någon vana av att göra det?

Oh, jag var väldigt intresserad av film när jag var 13 år. Att växa upp på landet då var teoretiskt på många vis. Jag var tidigt intresserad av fotboll till exempel, jag följde IFK Östersund, som var Jämtlands stora lag på den tiden, noga. Men jag såg dem aldrig spela. Helgens matchreferat fick jag först på måndagen efter, då tidningen kom. Likadant var det med film. Jag läste hela tiden om alla filmer som gick upp i Östersund. Östersunds-Posten hade rätt bra recensenter på den tiden, tidningens egna medarbetare, så dem följde jag. När jag var 13 hade jag till och med börjat göra klippböcker med filmrecensioner, så att jag skulle vara förberedd när jag så småningom kom till stan. Att komma till stan var målet. Det var där allt fanns, det som jag bara läste om.

Jag gjorde också sådana klippböcker. Du finns med i dem.

Jaha! Se där. Trevligt!

Men det där är jätteintressant. Jag hade läst väldigt mycket om film när jag var liten men jag hade sett mycket mindre. Jag är förvisso uppvuxen i Stockholm, men i förorten, och videobutikerna där hade inte så många klassiker. Jag visste vad många filmer, skådespelare och regissörer hette men jag hade aldrig sett dem eller deras filmer.

Det är svårt att förstå för folk idag. För min del ändrades det där när jag var 14 för då fick vi biograf i min by. Då snodde jag och en tjejkompis åt oss godisförsäljningen. Biografen hade bara en projektor så det var en paus efter halva filmen [för att byta filmrulle] och det var ju väldigt bra för godisförsäljningen. Där såg jag i princip allt som visades. Det var en standardrepertoar, som programsattes i Stockholm skulle jag tro. Det var Hasse Ekman-komedier, någon enstaka Bergman, Hitchcock, John Wayne, det vanliga.

Du sa att du var 14 så det måste ha varit 1957, slutet på 50-talet.

Ja precis. Sen kom ju också TV, vilket inte var så bra för bion. Fast TV hade ett mediokert utbud, men ändå enstaka filmer och andra rörliga bilder. Det var väl så det hela började.

Men fanns det någon annan filmintresserad omkring dig? Dina föräldrar till exempel?

Icke, icke. Skälet till att jag blev intresserad av film, tror jag, var teatern. Inte så att det var gott om teatrar på den jämtländska landsbygden, men radioteatern fanns. Den var en institution med stora folkbildande ambitioner och en bred repertoar, något helt annat än den experimentverkstad den senare blev. Varje säsong körde de en serie med pjäser av en utvald dramatiker, följde man dem gick det att rekvirera både pjästexter och författarbiografier, inte bara Shakespeare och Strindberg utan också idag mer bortglömda som Jean Anouilh och George Bernard Shaw. De serierna följde jag i flera år. Skådespelare som var med där, från Dramaten och Göteborgs stadsteater till exempel, var ju samma skådespelare som var med i filmerna. Så när jag läste om filmerna visste jag kanske inte hur skådespelarna såg ut, men jag visste hur de lät. Jag skulle tro att intresset för film tilltog under den tiden.

Och sen, så småningom, flyttade du till Göteborg för att plugga?

Nja, jag ville ju flytta någonstans, och var ganska tidigt inställd på att jag borde bli journalist. Av en slump blev jag praktikant på Östersunds-Postens redaktion i Strömsund, när jag fyllde 18. Det var ju inte som att komma till Östersund men i Strömsund fanns två biografer och föreställningar varje dag. Den ena bion hade en ambitiös repertoar så där sköljdes jag över av den nya franska vågen, som verkligen var ny då.

Just det. Det här måste varit 1961.

Ja, hösten 1961 började jag där. Var där till 1963, ett och ett halvt år. Sen gjorde jag lumpen och sen ett tag till på ÖP, innan jag kom in på Journalistinstitutet och då flyttade till Göteborg. Under hela den här tiden var jag alltså mycket intresserad av film men att jag skulle skriva om film, den tanken fanns aldrig.

Var du intresserad av att göra film då? Inspirerad av franska nya vågen?

Nej, inte att göra filmer heller. Jag var allmänreporter och sedan redigerare. När jag var klar med studierna fick jag ett sommarvikariat på Expressen, 1965, och efter vikariatet blev jag anställd på nöjesredaktionen som hade hand om filmbevakningen. Lasse Bergström var huvudrecensent och han fick de stora och viktiga filmerna. Men sen fanns det ett koppel av löshästar som skrev lite grann då och då. Eftersom vi recenserade allt som kom på bio fanns det alltid lågbudgetproduktioner och billiga genrefilmer som ingen annan ville ta sig an.

Så du skrev om skräckfilm och thrillers och sånt?

Ja, så var det. Det var också under den tid då det vimlade av italiensk westernfilm. Jag har nog sett fler italienska westerns än de flesta i det här landet. Men det var nästan alltid korta recensioner, tre rader kanske, skrivna under tidspress. Det var inga förhandsvisningar på de där filmerna så man såg dem på kvällen, åkte till redaktionen och skrev recensionen, åkte hem och sov lite, innan det var dags att gå upp och åka till redaktionen igen tidigt på morgonen.

Det har flera berättat om i den här intervjuserien. Det är lätt att föreställa sig att det inte var lätt att få till en recension under de omständigheterna. Men det kanske är en bra träning i förmågan att uttrycka sig exakt. Var det en nyttig skola?

Ja, det tror jag på sätt och vis. Om man är ålagd att skriva väldigt kort, vilket jag ofta var, och det var en mer komplicerad film, då fick man nästan utveckla ett poetiskt språk för att fånga en känsla. Det var svårt och jag var regelbundet ganska missnöjd med vad jag skrev. 

Det är lite som att skriva på Twitter idag. Men hur många recensioner skrev du? Var det flera i veckan?

Inte i början men så småningom. När Stockholms-Tidningen las ner 1966 kom Jonas Sima till Expressen, så då delade han och Bergström på de större filmerna, men efter hand slutade de båda, och flera av de andra kritikerna också, så till sist var det nästan bara jag kvar. Men det tog några år. När TV2 kom 1969 startade Expressen sin TV-bilaga och eftersom SVTs utbud var tämligen begränsat så skrev vi om det mesta. Jag skrev om en del av de filmer som visades, åkte till TV-huset och såg förhandsvisningar på något som kallades smalvideo. Senare blev det bara mer och mer TV, alla filmkanaler kom och vi kunde skriva om hundratals filmer i veckan. Då var det inte läge att se om filmer man redan sett utan då återvände jag ofta till gamla recensioner. Jag hade inga höga tankar om mitt filmskrivande, och det har jag väl inte nu heller, men då upptäckte jag att vissa texter var rätt hyggliga. Även om vissa var dåliga så var det inte ett totalt misslyckande.

Det var ju skönt att upptäcka det! Men din huvuduppgift var fortfarande som redaktör?

Ja, det var det.

Men om du skrev om så många filmer, hade du ändå tid med redaktörsarbetet då?

Jodå. Jag var till och med nyhetschef på lördags- och söndagsmorgnar, en tid.

Nyhetschef. Det låter ansvarsfullt.

Det var en minimal redaktion. Väldigt tuffa arbetstider också. Sen var jag redaktör för ”Mitt i Expressen” som var avdelningen för debatt och ”kommenterande reportage” som det kallades, i många år, till 1990. Därefter skrev jag bara om film. 

Så du hade skrivit om film från början men det var först efter 1990 så du bara skrev om film?

Ja, så var det.

Och då kunde du också skriva längre texter.

Ja, och om de större och bättre biofilmerna. Jag var också filmredaktör en tid.

Men nu skriver du inte längre?

Nej. Jag ryckte in för Maria Brander ibland, till exempel när hon var på semester, men nu har det varit pandemi.

Just det. Den har jag hört talas om.

Så nu är det väldigt lite film i tidningen, och jag skriver inget alls.

När skrev du din senaste recension?

Sommaren för två år sedan, på Marias semester. Nu är jag pensionär på heltid.

Har du någon gång skrivit någon annanstans än i Expressen? Eller gjort något för radio eller TV?

Nej, egentligen inte. Kanske varit med som gäst i något radio- eller TV-program. 

Du pratade förut om recensenterna på Östersund-Posten som du läste när du var ung. Har du haft några särskilda förebilder bland kritiker, svenska eller utländska? Någon som inspirerat dig?

Jag vet inte riktigt. Jag har så klart påverkats av dem jag läst själv, som Lasse Bergström, Jonas Sima, Mauritz Edström, Stig Björkman.

Mauritz Edström tror jag är den enda som alla kritiker jag intervjuat har nämnt. Han måste varit väldigt stor.

Ja. Han var väldigt engagerad i det han skrev, och han skrev bra. Han var inte knepig, utan lättillgänglig, och hade ett klart patos. Det var kanske till nackdel vissa gånger, men det var lätt att följa hans resonemang.

Vad var nackdelen med patoset?

Det var om man tyckte att han var snett ute.

En person jag la på minnet var New York-kritikern John Simon, som jag aldrig läst över huvud taget. Han var huvudföreläsare på ett seminarium som Svenska Filmkritikerförbundet arrangerade någon gång på 70-talet. Han sa säkert många kloka saker som jag nu glömt men han hade en kravlista på recensioner, den var fyra punkter. Den första, och viktigaste, var att recensionen skulle vara en läsupplevelse. Tillräckligt välskriven för att även den som inte var intresserad av filmen i fråga, eller av film över huvud taget, av ren njutningslystnad skulle kasta sig över texten. Det är ju att lägga ribban väldigt högt men en tilltalande tanke.

Svårt att upprätthålla när man bara skriver tre rader.

Hehe, ja. Svårt över huvud taget, men det är inte så dumt som en målsättning.

Vi kan ju fortsätta på det spåret. Har du själv någon kravlista?

Filmkunnighet, skrivkunnighet, kärlek till film, och sen helst en bred och djup allmänbildning. Det är bra om man får en idé om personen som skriver, även om det förstås inte ska vara skribenten som står i centrum.

Är det någon av dina egna texter du är särskilt nöjd med?

Jag kan inte riktigt svara på det. Men om jag skulle läsa om alla texter, gud förbjude, skulle jag säkert hitta några jag tycker är hyggliga i alla fall. Men framför allt är de i de flesta fall inte så dåliga som jag trodde. Och det räcker bra.

Har du alla hemma, samlade?

Nej, jag har tyvärr inte det. Jag har över huvud taget inte så mycket hemma. Jag har gått igenom det nyligen, och försökt få lite ordning, men det mesta har jag slängt.

Då när du började skriva, var det någon person som hjälpte dig med ditt skrivande, eller hade du någon mentor?

Jag får nog säga att jag är självlärd, men en som jag kan nämna som en slags mentor var Alf Montán, min första chef på Expressen. Han var nöjeschef när jag började där. Han var visserligen inte filmkritiker, även om han skrev en och annan recension. En är förresten med i Guinness rekordbok som världens kortaste recension. Det var Åsa-Nisse flyger i luften, och Alfs hela recension var ”Far i frid.” Men vad han framför allt skrev var krönikor och kolumner om film, oftast väldigt roliga, kåserier på ett sätt som inte finns idag. Cello var en annan.

Har du också skrivit kåserier?

Nej, eller någon enstaka gång kanske.

I min förra intervju med Eva af Geijerstam pratade hon om hur roligt det är när recensenter strider mot varandra och det blir debatt. Har du själv varit med i någon filmkritikdebatt?

Nej, det har jag inte. Jag är dålig på det, för jag har lätt för att tycka att jag själv är den som har fel.

Men inte att andra har fel?

Jodå, men om någon med emfas hävdar något med bra argument så brukar jag tänka att det där lät ju faktiskt bra. Det är en dålig egenskap att ha i en debatt! Det är lättare för en sådan som Harry Schein som sa att du väger för eller emot i en fråga, och om du är 51% för och 49% emot så kör du på som om du är 100% för sidan du var 51% för. Det är jag dålig på.

Det är jag med, speciellt i frågor som inte är så viktiga, där det inte handlar om liv och död.

Ofta är det så att tiden mellan att jag lämnat ifrån mig en text och den går i tryck hinner jag tycka att jag har fel om det mesta. Sen när den är i tryck släpper det.

Men måste inte det vara jobbigt? Att hela tiden känna så?

Men det kan också vara bra för förhoppningsvis tänker man efter före.

Jag tycker också det kan kännas obehagligt. Det är kanske en form av rampfeber som skådespelare har. Men ofta är det först när något går i tryck som jag inser att ”Just det, någon ska ju faktiskt läsa det där. Vad kommer de att tycka?”

En bra sak med att det går i tryck är att då är det över. Då får man finna sig i hur det är. Och då släpper det, och jag funderar inte mer på det. Vissa recensioner har jag varit tveksam inför, varit väldigt kluven om vad jag tyckt, och då kan det vara jobbigt. Fast det var jobbigare förr.

Fick du respons? Var det folk som hörde av sig?

Oj ja, ofta. Förr i tiden var det väldigt vanligt men sen när allt datoriserades blev det mycket mindre. Då fick man en del arga mejl, men tidigare ringde folk ofta. Det var två typer av klagomål. ”Hur kunde du hylla en sådan gräslig våldsfilm?” och den andra var ”Hur kunde du såga en sån utomordentligt spännande film?” Ofta handlade det om samma film och samma recension. Reaktionerna hängde ofta ihop med vilket getingbetyg jag gett.

Hade ni getingbetygen redan från början eller kom de senare?

Nej, de kom senare, när Björn Vinberg tog över som avdelningschef efter Alf Montán. Då var Expressen ensamma om det i Sverige tror jag. När jag var barn och läste Östersunds-Posten hade de visserligen tärningar, som Svenska Dagbladet har idag, men jag tror de skippade dom senare.

När skedde det, på 80-talet? Jag menar på Expressen?

Oh nej, det var redan 1966, 1967. Sedan dröjde det inte så länge innan Aftonbladet började. Getingarna fick mycket kritik i början men jag tyckte det var ganska bra. Framför allt när man skulle skriva sådana där korta bitar. Då berättade ju getingen i sig själv en del av det viktiga. Sen har det blivit mer accepterat. Chaplin hade det i sin jury. Den hade väl sju eller åtta graderingar.

Ja, och det högsta var väl ingen siffra utan en symbol.

En stjärna. Det var från 1 – 6 med siffror och sen en stjärna över det.

Var du med i juryn?

Ja, så småningom. Från slutet av 70-talet kanske.

Men du har aldrig skrivit i Chaplin?

Nej aldrig. Bara någon enstaka gång i Filmrutan, men det var också väldigt obetydligt.

Jag tycker du verkar vara väldigt självkritisk.

Jaså, ja, jo, jag har nog varit det. Och inte utan skäl.

Haha, ”Om du var lika dålig som jag hade du också varit självkritisk.”

Ja, just det, Precis!

Men du är väl ändå nöjd med din yrkesbana?

Jo, det är jag, absolut. Den skulle jag inte vilja byta bort. Det har varit jätteroligt. Jag har fått se kopiösa mängder med film, och fått betalt för det.

Apropå se mycket film, vi har inte pratat om filmfestivaler. Har du varit på många?

Ja, framför allt Cannes, 28 gånger.

Inte illa.

Sen har jag varit på några andra, ett par gånger i Venedig och ett par gånger i Berlin. Det var min första festival, 1969. Men också i San Sebastian, och Moskva en gång. Det var roligt. Inte så mycket för filmen som för att vara där.

Var det under kalla kriget?

Ja, en mycket märklig upplevelse. Jag fick tjata mig till det, varken tidningen eller ryssarna ville att jag skulle komma dit.

Blev du smugglad över gränsen?

Snudd på. Man behövde en inbjudan från festivalen och en person i styrelsen hade tidigare jobbat med filmimport i Stockholm så jag gick via honom. Jag fick inbjudan dagen innan jag skulle flyga. Men jag fick åka dit på semestern ”Bara du lovar att inte skriva någonting.” sa tidningen.

Eller hoppa av.

Det var det ingen risk för. Och jag skrev några texter i alla fall.

Så Berlin var den första. Vilken var den senaste?

Cannes, 2008, sommaren innan jag gick i pension.

Gillar du att vara där?

Ja, det måste jag säga. Det var suveränt som filmupplevelse. Det gamla festivalpalatset hade sin charm men det nya… Att sätta sig ner halv nio på morgonen och titta på en ny film av Angelopoulos till exempel, och det är fullsmockat, 2500 personer, det är en grej faktiskt.

Det kan jag tänka mig.

Men det var mycket jobb. Jag lämnade ju ofta texter varje dag, och att se så många visningar som möjligt var huvudambitionen.

Det blev inte så mycket tid över till annat, inte så mycket strandtid.

Nej, bada har jag aldrig gjort i Cannes.

Det har jag. Fast då var det å andra sidan inte filmfestival.

Nej, just det.

Men då har jag fått svar på alla mina frågor så vi kanske ska runda av den här intervjun. Eller intervju, det känns mer som ett samtal. Jag är inte precis en skjutjärnsreporter.

Inte precis, och då kan det också bli svårare att skriva ut.

Vi får se hur det går.

Rapport från Odessa

Av Wanda Bendjelloul

My Thoughts Are Silent
My Thoughts Are Silent

I år firade Odessa International Film Festival sitt tioårsjubileum med ett urval av internationella titlar, varav flera visats på större filmfestivaler som Cannes och Berlin tidigare i år, ett nationellt program bestående av lång- och kortfilmer och några mindre retrospektiv av bland andra den ukrainska filmaren Kira Muratova. Internationella gäster i år var regissören Mike Leigh och skådespelerskan Catherine Deneuve som fick motta ett hederspris för sina insatser inom film. Catherine Deneuve var enormt populär i Sovjetunionen och drog stora skaror människor till alla platser hon besökte i stan under festivalen. Två underbara stumfilmsvisningar hölls under bar himmel. En var ”Kosackerna” (1928) som hölls på den legendariska Potemkin- trappan med specialskriven musik framförd av Robert Israel. En annan av Dr. Caligaris Kabinett (1920) med nyskriven musik skriven och framförd och av den brittiska gruppen Tiger Lilies, som kvällen till ära var iförda expressionistisk skelett-sminkning. I anslutning till festivalen hölls även en filmmarknad. Överhuvudtaget var festivalen väldigt välorganiserad och hade ett bra och varierat filmprogram, goda kommunikationer mellan biograferna, visningar som började på utsatt tid och tog väldigt väl hand om sina gäster.

Det största samtalsämnet mellan visningarna var naturligtvis HBO-serien Chernobyl. Alla ukrainska filmare, journalister och festivalrepresentanter jag pratade med var odelat positiva och överväldigade över dess träffsäkra scenografi och kostym. Med viss sorg konstaterades det dock att en serie av denna höga kvalitet aldrig skulle vara möjlig att producera i Ukraina.

Den ukrainska filmindustrin är ung och majoriteten av filmerna i den nationella tävlingen var gjorda av debutanter. Trots den varierande kvaliteten är detta enligt min ukrainska kollega det hittills starkaste året vad gäller utbudet av filmer i tävlan. Årets FIPRESCI-jury bestod, förutom mig, av Giovanni Vimercati (Italien) och Dmytro Desyateryk (Ukraina). Vårt uppdrag var att utse en vinnare bland tio ukrainska kortfilmer och fem långfilmer. Den ukrainska filmen Homeward av Nariman Aliev, om kriget på Krim, visades tidigare i Cannes i år och var därför bara med i den internationella huvudtävlan. Festivalen och den ukrainska filmindustrin är just nu präglad av det krig som rasar i östra Ukraina och flera av filmerna bearbetar detta trauma. Två av långfilmerna i den nationella tävlan handlade till exempel om kriget och särskilt under visningen av Timur Yashchenkos U311 Cherkasy, som handlar om den ukrainska besättningen på stridsfartyget Cherkasy som höll stånd mot ryska trupper vid Krim 2014, visade publiken starka känslor, sjöng med i dess patriotiska sånger och gav filmen stående ovationer under eftertexterna. Som förfilm till varje visning och som en del av öppnings- och avslutningsgalan har festivalen även uppmärksammat det faktum att den ukrainska filmaren Oleg Sentsov, trots internationella protester, fortfarande sitter fängslad i Ryssland.

De tio kortfilmerna bestod av allt från animation till konstfilm och vår jury utsåg Ivan Orlenkos In our Synagogue, till vinnare framförallt för hans mod att ta sig an och skapa ett eget förhöjt avslut på en av Franz Kafkas oavslutade noveller. I långfilms kategorin hade juryn betydligt svårare att komma överens. Valet stod mellan dokumentären My Father Is Mother’s Brother av Vadym Ilkov och My Thoughts Are Silent av Antonio Lukich. My Father Is Mother’s Brother är en dokumentär om konstnären Anatoliy Belov och hans relation till sin femåriga systerdotter som han tar hand om eftersom hans syster lider av svår psykisk ohälsa. My Thoughts Are Silent är en komedi om en ung man som drar iväg på en roadtrip på den ukrainska landsbygden med sin mamma för att samla in ljudeffekter till amerikanskt produktionsbolag. Våra diskussioner gick höga i våra jämförelser av tekniskt utförande, filmernas politiska dimensioner och budskap kring kön och alternativa familjekonstellationer. Som alltid med debutanter hade båda filmerna många svagheter samtidigt som det är tydligt att båda filmarna har stor potential. Tillslut utsåg vi My Thoughts Are Silent till vinnare eftersom vi ansåg att regissören Antonio Lukich lyckats göra en verkligt egensinnig film vars visuella humor har potential att överbrygga både språkmässiga och kulturella barriärer.

Den stora vinnaren på den avslutande prisutdelningen var Levan Akins And Then We Danced som vann Grand Prix, bästa skådespelare och bästa film.

Rapport från Palm Springs

Fill the void
Fill the void. Foto: Sony Pictures Classic

Palm Springs international film festival 2013

Av Jacob Lundström

Palm Springs är en stad som först etablerades som resmål för Hollywoods elit i början av 1900-talet. År 1963 kom också filmen “Vild weekend i Palm Springs” – men numera är staden förhållandevis avsomnad som partydestination. Istället är det en plats dit man åker för att tillbringa de sista ljuva åren.

Men staden har inte helt förlorat gamla tiders glam och lever inte minst upp under filmfestivalens öppningsgala. Då är den röda mattan utrullad och filmkändisarna på plats för att ta emot diverse priser. Det är trots allt veckorna innan Oscarsgalan och där spelar Palm Springs filmfestival trots allt fortfarande roll. Bradley Cooper från ”Du gör mig galen!” och Ben Affleck med flera från ”Argo” var således på plats för att ta emot priser och stärka sina kandidaturer.

Det stora amerikanska filmpriset tar också plats i festivalprogrammet. Men här återfinns inte bara amerikanska Oscarsfavoriter utan festivalen gör verkligen skäl för sitt internationella prefix. På årets festival visades hela 42 av de 71 filmer som skickats in som nationella Oscarsbidrag till priset för bästa icke-engelskspråkiga film. Eller som det heter på engelska: ”foreign-language film”.

Bland dessa 42 filmer skulle vi i Fipresci-juryn – som förutom jag själv bestod av amerikansk kritiker från Boston och en polsk kritiker boendes i New York – hitta våra pristagare.

Eftersom Palm Springs omges av öken samt höga berg i norr, väster och öster är det ganska behaglig temperatur under festivalen i början av januari. På turistfronten är det dock lågsäsong och istället tar filmbesökarna över staden. De är pensionärer som tycks komma i busslaster från stora delar av USA till Coachella Valley. Varje visning var fullsatt.

Som väntat fick vi uppleva skarpa kontraster och olikartade berättelser från världens alla hörn. Från mexikansk feel bad i “After Lucia” till Algeriets historiska drama “Zabana!” som fungerade som prequel till Gillo Pontecorvos antikoloniala klassiker “Slaget om Alger”.

Det gick också att skönja olika taktiska överväganden i den nationella urvalsprocessen. Sverige hade som bekant fegat ur och satsat på krim med helikopervyer över Stockholm, det vill säga den konstlösa Lasse Hallström-thrillern Hypnotisören, medan Danmark mer skickligt anpassat sig till Oscarsjuryns önskemål med A royal affair. Samma sak kan sägas om Norges Kon-Tiki – även den en storproduktion med historisk lokalfärg.

Programmet bjöd dock även på andra nordiska filmer som inte ansetts Oscarskompatibla – bland annat Mikael Marcimains “Call girl” och så Dag Johan Haugeruds lysande “Som du ser meg” som tyvärr inte fått svensk distribution (och nyligen snuvades på Nordiska rådets filmpris till förmån för Thomas Vinterbergs “Jakten”).

Vi i juryn utsåg i slutändan Israels utsökta “Fill the void”, om äktenskapsmäkleri bland Tel Aviv ultraortodoxa judar skildrat med subtil sensualism och respektfull intimitet, till bästa film. Det manliga skådespelarpriset gick till ensemblen i italienska “Caesar must die” och det kvinnliga till Emilie Dequenne i belgiska “Our children”.

Rapport från Istanbul

Camille Claudel 1915. Foto: Wild Bunch
Camille Claudel 1915. Foto: Wild Bunch
Av Jon Asp

Att singelbiografer med kvalitetsfokus försvinner till förmån för cineplex i köpcenter och gallerior är en utveckling som nog inget filmland kan relatera till. Hemkommen från den internationella filmfestivalen i Istanbul – upplaga 32, 30 mars-14 april – är jag väsentligen påmind om den trängande biosituationen. Som medlem i den internationella juryn hade vi att utse en vinnare av tretton filmer: elva utländska, två turkiska – samtliga på det lösa (och forcerade) temat litterär bearbetning eller kreativt skapande (vilket gjorde att flera klasstitlar, från “Äta sova dö” till Berlinfilmer som “A Child’s Pose” eller “Harmony Lessons”, trängdes i flera spännande sidosektioner).

Men händelserna överskuggades av en sedan länge pågående konflikt mitt i centrala Istanbul, där stadens och festivalens mest anrika biograf, Emek, planerar att “flyttas” ett par våningar upp i en nybyggd galleria på paradgatan Istiklal ett par kvarter från det gigantiska Taksimtorget, där för övrigt landsfadern Atatürk står staty. Under de senaste åren har festivalen inte kunnat använda den 800 platser stora Emek, vilket gör det svårt för festivalen att möta publikbehovet (samma problem som Stockholm och Göteborg har).
För flera decennier sedan upphörde Istanbuls cinematek (dess en gång så imponerande arkiv ligger enligt uppgift och ruttnar någonstans) och i dag är det omöjligt att, förutom vid specialvisningar, se icke-dubbad utländsk film i den annars kulturkosmopolitiska staden. Förra året var samtliga biofilmer på topp-tiolistan inhemska (och det var inte Ceylans “Once upon a time in Anatolia” eller Emir Alper’s “Beyond the Hill”).

Samma dag som jag anlände till festivalen greps en turkisk jurykollega av polisen efter helt fredliga demonstrationer för biografens överlevnad. Tillsammans med en handfull andra godtyckligt utvalda fick han tillbringa natten i myndigheternas förvar, kafkaartat förflyttad mellan olika stationer, dyblöt efter att ha blivit träffad av polisens vattenkanoner och sent erbjuden torra kläder.
Tidigt på morgonen släpptes han och kunde återgå till juryarbetet. Polisens misstag var uppenbart för alla. Veckan därpå, när festivalen avslutades, avstod man från att ingripa under en ny, ännu större demonstration för biografen. På festivalens tv-sända prisceremoni höll en tillrest filmelit brandtal för Emek, däribland hedersgästen Peter Weir och Carlos Reygadas, som uppmanade publiken att fortsätta kämpa, efter att Costa Gavras utfärdat appell helgen före.

Motsvarande uppbåd av lokala pådrivare är förstås svårt att tänka sig i Sverige, även om tillfällen knappast saknats vare sig i Stockholm eller i Göteborg, där uppåt tiotalet anrika biografer fått stryka på foten under det senaste decenniet.
Som vinnare i den internationella tävlingen utsåg vi hur som helst “Camille Claudel 1915”, en modern Jeanne d’Arc-saga med en mördande bra Juliette Binoche i titelrollen, som i sina bästa stunder för tankarna till Maria Falconetti i Dreyers oantastliga film från 1928. I ett Bruno Dumont raderar närvaron av en stjärnaktris och den traditionella biopicen. Otroligt nog fick filmen – för att vidare anknyta till tävlingsmomentet – inte ett enda pris i Berlin och saknar vad jag vet ännu svensk distribution.

Rapport från Toronto

Tabu. Foto: The Match Factory

Av Jon Asp

Efter att ”The Artist” gjort rent hus på Oscargalan tidigare i år tycks filmvärldens retrovåg rulla vidare. Jakten på nya återerövringar i gamla format, tidstypiska bilder och efter verkliga händelser sker med skiftande delar kreativitet och nostalgi. Snarlika ideal var högst påtagliga också vid den 37:e filmfestivalen i Toronto, som från hjärtat av Ontariometropolens själ- och historielösa skyline sin vana trogen förenade europeiska auteurer med nordamerikansk stjärnstatus. (Hade det inte varit för behaglig septembersol och de lättmanövrerade filmsalongerna, hade det känts rätt kallt mellan alla Starbucks och entoniga festivalvolontärer i orangea t-tröjor.)

Kreativa retrofilmen ”Tabu”, en av Berlins främsta titlar i år, nådde ända till Toronto. I två delar, Paradise Lost och Paradise, växlar Miguel Gomes från samtida Lissabon till en afrikansk kolonialmiljö under 1960-talet. Filmen utgör en social kritik men också en lekfull pastisch över den västerländska kulturens narcissistiska kanonbildning. Filmen är inspelad på 16mm svartvitt (frånsett Carlos Reygadas ”Post Tenebras Lux” årets mest inspirerande bildexperiment). En saklig voice-over och några fina fado-versioner av välkända poplåtar kompenserar mer än väl för den andra halvans stumhet. Tillsammans med förra filmen, det folkloristiska dokudramat ”Aquele Querido Mês de Agosto”, gör ”Tabu” Gomes till en av Europas i dag mest intressanta regissörer.

I vissa Torontofilmer utgjorde annars de korniga återblickarna, oftast i form av journalbilder, hela behållningen, som i Margarethe von Trottas alltför tv-mässiga ”Hannah Arendt”, där den egensinniga filosofen skildras i ljuset av Eichmann-rättegången i Tel Aviv 1961. Samma tid återkommer i den dramatiserade dokumentären ”Love Marilyn” av Liz Garbus, unika tidsdokument vars värde under det nya seklet tycks stiga stadigt, ännu mer så efter att Monroes ”Fragments” släpptes häromåret – dikter, brev och anteckningar som exponeras flitigt i filmen och som delvis reviderar bilden av 1900-talets största popikon.

Främst var det dock 70-talet som dissekerades i ett antal uppmärksammade filmer på festivalen. I Ben Afflecks ”Argo” – tillsammans med David O. Russells ”Silver Linings Playbook” Torontos två hetaste Oscarkandidater – skildras revolutionen i Iran med start 1979, då 52 amerikanska diplomater togs som gisslan i Teheran. Affleck spelar själv den slipade CIA-agenten i en osannolik historia om hur ett fiktivt Hollywoodteam bidrar till gisslans fritagning.

Om Affleck inte sparar på krutet i vare sig karikatyrer eller kostymer så var Olivier Assayas ”Après mai”, manusvinnare från Venedig, desto mer personlig och lågmäld. I kölvattnet av 68-rörelsen får vi följa några unga franska revolutionärer och deras desillusioner i gränslandet mellan fri konst och politisk dogmatism. Med en lika osentimental som sömlös lyrism skildrar Assayas en geopolitisk period som sällan medgav några mellanlägen. De som gillade Philippe Garrels svartvita tretimmarsepos ”Les amants reguliers” häromåret kommer sannolikt sälla sig till hyllningskören även här. Assayas uppvisar påtagliga kvaliteter för långa, tekniskt avancerade tagningar och ett säkert handlag med skådespelarna, där stjärnskottet Lola Creton från Mia Hansen-Løves ”Min ungdoms kärlek” fortsätter imponera.

Till Torontos 70-talsvintage hörde förstås i allra högsta grad även ”Call girl”, Mikael Marcimains debutfilm som fick ett övervägande mottagande en fredagskväll i en gräll galleria i ett av stadens många sterila finanskvarter. Men filmen väckte också förundran och en viss missräkning hos publiken, inte sen att uttrycka sin ambivalens över välfärdssamhällets mönsterland. Gick det verkligen till så här? Har inte socialdemokraterna gjort mycket gott för Sverige?

En annan av de bättre debuterna var ”Blancanieves”, en svartvit snövithistoria från 1920-talets Sevilla. Tre FIPRESCI-kolleger med uppdrag att utse debutvinnare överlade hur som helst bara i en minut innan ”Call Girl” korades. Tillsammans med ytterligare två kolleger hade jag att fastställa vinnare i kategorin ”Special Presentation”, filmer av mer etablerade regissörer som inte haft Venedigpremiär veckan innan.

Två av de främsta titlarna höll sig lyckligt kvar i sin samtid. Noah Baumbachs ”Frances Ha” är en svartvit (!) New York-skildring som filtreras genom Woody Allens svada, Godards lättsinne och Rohmers förstånd utan att tappa nutidsfokus. Stod ut gjorde även vinnarfilmen, François Ozons ”Dans la maison”. I samma anda som ”Sitcom” och ”Swimming pool” återkommer fransmannen här till den subtila symbiosen mellan konsten att skapa och behovet att konsumera, från tv-såpans autopilot till Madame Bovarys upphöjda tristess. Ozons film är en lekfull och tänkvärd historia om hur bristen på vardagsdrama föder krav på nya föreställningar till vilka vi alla blir medskyldiga.

Att såväl Baumbachs som Ozons film ratats i Venedig är en gåta, särskilt mot bakgrund av att filmer som Ramin Bahrani’s ”At Any Price”, Brian de Palmas ”Passion” och Marco Bellocchios ”Bella Addormentata” – samtliga visade utom tävlan i Toronto – tävlade i Venedig. Möjligen förklaras den bäst av en festivalvärld, som utöver jakten på stjärnstatus, allt oftare förväxlar tunga ämnen med konstnärlig kraft. I den världen får samtidsbetraktelserna, än hur eleganta och angelägna, i många fall svårare att hävda sig. Då framstår mindre tävlingsinriktade festivaler, såsom Toronto, som ytterligare vägvinnande.