Stig Björkman: Pluggade till arkitekt – blev filmkritiker av ren slump

Stina Gardell har nyligen avslutat en porträttfilm om Stig Björkman och hans filmbekanta världen runt – “Corona Film Club”.
Stina Gardell har nyligen avslutat en porträttfilm om Stig Björkman och hans filmbekanta världen runt – “Corona Film Club”.

Svenska Filmkritikerförbundets Fredrik Gustafsson har gjort en serie intervjuer med svenska filmkritiker, som vi kommer att publicera här under kommande veckor. Intervju nummer två är med Stig Björkman.

1. Var du särskilt filmintresserad redan som barn eller tonåring?
När jag var tio år (1948) tog mina föräldrar med mig på bio på Kungsgatan i Stockholm och vi såg Fest ombord med Jane Powell. Jag blev helt tagen av den. Powell framträdde ofta i sådana MGM musikaler och jag blev förälskad i henne. Jag blev en återgångsbesökare och ljög hemma om att jag pluggade med någon kompis när jag i själva verket gick på bio. Jag såg allt, utan åtskillnad. Min första barnförbjudna film var Hitchcocks Främlingar på tåg. Jag var bara 13 år då men vaktmästaren såg genom fingrarna, en såld biljett är ju trots allt en såld biljett…
Jag hade veckopeng men den räckte inte för alla biobesök så jag började jobba extra på min pappas kontor. Han hade ett litet tidskriftsförlag på Vasagatan 38 och där gjorde jag småjobb som jag fick betalt för och det hjälpte till att finansiera mina biobesök.
Efter Jane Powell var Piper Laurie min nästa filmfästmö, men vid puberteten fick jag upp ögonen på Gloria Grahame, en något farligare förälskelse. Henne såg jag i till exempel i Nakna nerver (In a Lonely Place).
Jag var kalenderbitare, och läste om film i diverse tidningar. Jag skrev också upp alla filmer jag såg i anteckningsböcker, och gav dem betyg och ett omdöme. Tack vare min fars jobb så fick jag Filmjournalen gratis, och den läste jag förstås. Jag ställde faktiskt upp i den allra första säsongen av Kvitt eller Dubbelt i ämnet Film.
Jag tog mig till 2500 kronor, men sen föll jag på en fråga om Hasse Ekman. Jag fick se fem stillbilder och skulle ange vilka av Hasse Ekmans filmer de kom ifrån. Jag hade inte sett någon av filmerna men klarade fyra och missade Som folk är mest. Som tröstpris fick jag dels några filmböcker skrivna av Rune Waldekranz och dels studiebesök på Filmstaden i Råsunda.

2. Hade du själv tänkt att du skulle vilja bli filmrecensent eller var det mer en slump?
Det var en ren slump. Jag pluggade egentligen till att bli arkitekt, och jobbade sedan med det i två år. Det andra året som assistent till Peter Celsing som senare ritade Filmhuset.

3. När och var började du bedriva filmkritik professionellt, och hur utvecklades din karriär?
Bengt Forslund som var ordförande i Stockholms studentfilmstudio ringde upp mig efter att han sett mig i Kvitt eller Dubbelt och frågade om jag inte ville vara med i filmstudion. Där blev jag snart hans efterträdare som ordförande. Där ingick i uppgifterna att presentera de filmvisningar som filmstudion ordnade på Borgarskolan, vid Engelbrektskyrkan i Stockholm, 12 visningar per termin, och även att skriva texter.
1959 startade Bengt Forslund filmtidskriften Chaplin, och efter fem nummer ringde han mig och frågade om jag inte ville vara med där, som medredaktör. Det var 1960 och jag var 21 år.
1961 var jag för första gången på filmfestivalen i Venedig. Jag har alltid varit nyfiken på andra länder och kulturer, och jag kunde också italienska flytande.
Sen dess har jag varit filmkritiker och skribent på heltid. Och på livstid…

4. Vilka publikationer har du skrivit för?
Chaplin förstås, italienska Cineforum, Sight & Sound och Movie i England, Filmrutan, danska Levende Billeder, franska Cahiers du Cinéma, Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet. Jag var filmrecensent för SvD 1962 till 1964, och sen på DN i några år.
Att vara filmrecensent kunde vara stressigt för på den tiden fanns det inte pressvisningar. Man såg en film på kvällsvisningen premiärkvällen och sen fick man ta en taxi till redaktionen och snabbt skriva en recension som måste vara klar senast klockan 22, för att den skulle hinna in i morgonupplagan. Så ofta hade jag bara en timme på mig.

5. Har du gjort filmkritik i andra format än skrivna texter, till exempel via radio, TV, film, videoessäer, eller något annat?
Nej.

6. Har du haft några särskilda förebilder bland andra filmkritiker, svenska eller utländska?
Robin Hood [Bengt Idestam-Almquist] läste jag flitigt, och vi sågs ofta. Inte minst på lördagar då Filmhistoriska samlingarna hade filmvisningar på biograf Regina. Han brukade inleda dem. Han var trevlig. Rune Waldekranz läste jag också. Sen började jag läsa Sight & Sound, Cahiers du Cinéma, Movie. Där fanns det många som inspirerade mig, såsom Ian Cameron och Victor Perkins på Movie, deras sätt att bedriva filmanalys.

7. Hade nu någon mentor eller annan person som hjälpte dig i början av din karriär?
Bengt Forslund. Men mest är jag självlärd. De som format mig mest är nog Cameron och Perkins på Movie. Tycker också mycket om Jean Douchet.

8. Vad tycker du kännetecknar en bra kritiker?
Nyfikenhet, kunskap och kärlek. Att verkligen tycka om det man gör, att det inte bara är ett jobb.

9. Finns det någon särskild recension(er) som du läst genom åren som inspirerat dig, eller som du gärna läser om?
Nej, det kan jag inte säga.

10. Är det någon särskild recension, artikel, eller annan form av filmkritik du skrivit/producerat själv som du är extra nöjd med?
Nej, inte direkt. Men jag läste nyligen om en recension av Köttets lust – Carnal Knowledge som jag skrev för Chaplin, och där tycker jag att jag lyckades få till det. Jag är överhuvud taget mycket förtjust i Mike Nichols och hans filmer.

11. Vad gör du just nu?
Jag och ett förlag korrekturläser manuset till min nya bok, en essäsamling med texter om 200 filmer. (Det var därför jag läste om recensionen av Köttets lust.) Boken ska heta Uppenbarelseboken, och jag har också börjat skriva på en uppföljare till den.
Så har jag avslutat två filmer, den ena är ett porträtt på Joyce Carol Oates, och med den andra har Stina Gardell gjort en porträttfilm på mig och mina filmbekanta världen runt, Corona Film Club.

Jens Peterson: En bra filmkritiker har en tydlig röst

Jens Peterson på Toronto filmfestival
Jens Peterson på Toronto filmfestival

Svenska Filmkritikerförbundets Fredrik Gustafsson har gjort en serie intervjuer med svenska filmkritiker, som vi kommer att publicera här under kommande veckor. Först ut är Jens Peterson.

1. Var du särskilt filmintresserad redan som barn eller tonåring?
Ja, mina föräldrar tog tidigt med mig på bio och jag var med i filmklubbar som barn och på gymnasiet i Falkenberg där jag växte upp. Jag följde Bio Kontrast när de startade och 1973 blev jag medlem i Cinemateket i Stockholm och såg sådant som gått på bio innan jag föddes. På den tiden fanns förstås ingen video eller dvd, utan SVT och biografer var chansen att se klassiker. TV var en bra guide tillbaka i filmhistorien.

2. Hade du själv tänkt att du skulle vilja bli filmrecensent eller var det mer av en slump?
Jag visste i gymnasiet att jag ville bli journalist, och eftersom jag var intresserad av film, musik och böcker ville jag skriva om det. Också.

3. När och var började du skriva professionellt och hur utvecklades din karriär?
Jag skrev några recensioner som sommarvikarie i Hallands Nyheter 1973 och mer regelbundet när jag började som journalist på Hallandsposten i Halmstad 1975. Från den tiden åkte jag också till Malmö filmdagar. Och andra filmdagar som ordnades då.

4. Vilka publikationer har du skrivit för?
Hallands Nyheter och Hallandsposten, tidskriften Schlager och Aftonbladet. Jag har gästskrivit i Dagens Nyheter några gånger.

5. Har du gjort filmkritik i andra format än skrivna texter, till exempel via radio, tv, film, videoessäer eller något annat?
Vi gjorde ett mycket uppskattat tv-program om film på Aftonbladet under några år. Där hade vi synpunkter på aktuella och äldre filmer.

6. Har du haft några särskilda förebilder bland andra filmkritiker, svenska eller utländska?
Som ung uppskattade jag Mauritz Edström i Dagens Nyheter, Lasse Bergström och Jonas Sima i Expressen och Jurgen Schildt i Aftonbladet. Jag prenumererade på tidskriften Chaplin och där fanns mycket intressant, både kritik, debatt och reportage. Utländska kritiker jag följt och gillat är Pauline Kael och Roger Ebert. Som vuxen tycker jag oftast det är mer intresset att läsa de som inte tycker som jag. Att se andra infallsvinklar.

7. Hade du någon mentor eller annan person som hjälpte dig i början av din karriär?
Jan Håkansson som skrev om kultur i Hallandsposten lärde mig mycket, och när jag började skriva i Aftonbladet var Jurgen Schildt ett sympatiskt stöd.

8. Vad tycker du kännetecknar en bra kritiker?
Den är kunnig och kan skriva läsvärt. Har en egen hållning och personlig stil som gör att man känner igen kritikern. En tydlig röst. Över tid blir det som ett samtal där man kan stämma av med sina egna tankar kring filmer.

9. Finns det någon särskild recension(er) som du läst genom åren som inspirerat dig, eller som du gärna läser om?
Det är förstås alltid mer minnesvärt när det är starka känslor åt ena eller andra hållet. Jag har böcker med samlade recensioner av olika kritiker, men det är sällan jag idag återvänder till dem. ”Bergmans 1900-tal” där Ingmar Bergman lyfter fram svenska favoriter är full av välskriven entusiasm.

10. Är det någon särskild recension, artikel, eller annan form av filmkritik du skrivit/producerat själv som du är extra nöjd med?
En av de bästa sakerna med att ha arbetat som kritiker och filmjournalist är att få se filmer tidigt. Innan de blivit omtalade, omskrivna och skapat förväntningar åt ena eller andra hållet. Som Lukas Moodyssons ”Fucking Åmål” och ”Tillsammans”. På festivaler, i Cannes till exempel första visningarna av ”Wild at heart”, ”Pulp fiction”, ”Crouching tiger…” och Ruben Östlunds filmer. I Venedig bland annat ”Hana-Bi”, ”I huvudet på John Malkovich”, ”Monsoon wedding”, ”Spring Lola”, ”I’m not there” och ”Three billboards…”. I Berlin ”Shakespeare in love”, ”Isle of dogs” och Hans-Petter Molands filmer. Med mera. Då oskrivna blad. Ibland kan man känna sig nöjd över att direkt ha insett att en film blir minnesvärd. Men det är också yrkesmässigt tillfredsställande att omedelbart ha konstaterat att filmer som ”Göta Kanal 3 – kanalkungens hemlighet” är undermåliga och formulera det på kort tid.

11. Vad gör du just nu?
Jag har gått i pension men fortsätter skriva som frilans för Aftonbladet, mest recensioner. Den senaste filmfestivalen för min del var Toronto 2019, men vem vet hur det blir med framtida festivaler. Nu ser jag, som alla andra, mycket strömmad film hemma, och köper pandemisäkra biljetter till visningar för max 8 personer. Förhoppningsvis kommer vi snart tillbaka till de stora välfyllda salongerna. Jag såg ”Cabaret”, ”Fellinis Amarcord”, ”Gudfadern 1 och 2” på bio när de var nya, och de finns fortfarande bland mina favoriter. Jag ser fram emot nya sådana upplevelser.

Mörk framtid för filmkritiken – men inte på grund av corona

Kommentar till Filmkritikerförbundets corona-enkät

Biografsalong
Biografsalong. Foto: Kilyan Sockalingum / Unsplash

I början av maj skickade Svenska Filmkritikerförbundet ut en enkät till alla våra medlemmar för att få en uppfattning om hur pandemin påverkade dem. 29 medlemmar svarade, varav de flesta, 21 stycken, var frilansskribenter. Sammanlagt hade 15 av de som svarade fått färre uppdrag på grund av pandemin, men ingen verkade vara särskilt orolig för sin egen position just nu eller inför framtiden.

Att jobba hemifrån är inte heller något anmärkningsvärt för filmkritiker, i alla fall inte frilansare, utan så brukar arbetsdagen ändå se ut. Det som framförallt saknades var att kunna gå regelbundet på bio, och på pressvisningar. Vissa var också bekymrade över att inställda filmfestivaler kommer leda till färre jobb, och för att besöka festivaler är en av höjdpunkterna med att vara filmkritiker.

Men det intressanta med enkäten var inte svaren rörande situationen under pandemin, utan synen på framtiden generellt.

Vi ställde en fråga som löd ”Hur ser du på framtiden för din egen del som filmkritiker?”

Nästan ingen som svarade på den frågan verkade bekymra sig för att inte kunna fortsätta skriva, även om de flesta bedömde att det lär bli ett ännu större fokus på streamade filmer och serier, och mindre biograf-baserat.

”Värst på det lokala planet där jobben och pengarna försvinner snabbare”

Vi ställde också frågan ”Hur ser du på framtiden för svensk filmkritik i allmänhet då krisen är över?”

Här däremot verkar det som de flesta är bekymrade över framtiden, men inte på grund av coronan, utan på grund av större förändringar inom samhället och mediavärlden som fanns före pandemin. Mindre frihet, högre krav på det lättsamma (skvaller) eller det extrema (sågningar), och mindre utrymme för genomtänkt filmkritik. Några uttryckte också en särskild oro för situationen utanför de största städerna. Ett illustrativt citat: ”Risken är väl som alltid värst på det lokala planet där jobben och pengarna försvinner snabbare. Det blir trist med en kritik som består av några Stockholmskritiker och TT som skriver för hela resten av landet.”

Den diskrepans som föreligger mellan så få som oroat sig för sin egen del men så många som oroat sig generellt, skulle kunna bero på en känsla av att även om det fortfarande går att tjäna pengar på att skriva om film så är det genom att ständig marknadsanpassning, som även om det är bra för den egna ekonomin, inte nödvändigtvis är bra för filmkritiken i allmänhet.

”Avvecklingen av kvalificerad filmkritik och filmjournalistik har pågått en längre tid”

Detta beror inte på pandemin. Avvecklingen av kvalificerad filmkritik och filmjournalistik har pågått en längre tid, parallellt med att dagstidningar lagts ner eller gått samman, och redaktionellt arbete samordnats mellan olika tidningar. Det har också lett inte bara till sämre bevakning av allmänna nyheter utan också till mindre utrymme för all form av kulturjournalistik. På så vis är oron bland filmjournalister ytterligare ett bevis på den pågående utarmning som sker av dagspress och nyhetsförmedling.

Optimister brukar hävda att vem som helst kan skapa en blogg eller en nättidning, och att det är större mångfald än någonsin bland journalister, skribenter och kritiker. Men en nedlagd dagstidning kan inte kompenseras av en blogg, och att mångfalden bland journalister och skribenter är hög kan inte kompensera att det överlag är färre som är journalister och skribenter, och som kan leva på det.

Det pratas ibland om att dagstidningars och tidskrifters avveckling, och ökningen av bloggare och nätaktivister, är positivt för att det blir mindre elitistiskt och ger alla en röst. Men det är samma typ av illusion som hördes i slutet av 90-talet då internet sades leda till ökad frihet och demokrati världen över. Så har det inte blivit. Snarare har inte minst sociala medier globalt sett undergrävt demokratin och förvridit konversationerna i samhället.

”Allt ska vara gratis och omedelbart tillgängligt”

Det handlar också om pengar; att kunna leva på att skriva är ofta en förutsättning för att kunna göra det bra och minskar också risken för korruption (att anpassa sin text efter vad potentiella sponsorer kan tänkas vilja höra). Det handlar också om en ohälsosam uppfattning, vitt spridd, att allt ska vara gratis och omedelbart tillgängligt. Men om du inte anser att en text eller en arbetsinsats är värt en ersättning eller en uppoffring, säger du också att den texten och den arbetsinsatsen inte har något värde. Det leder förstås till ett sämre klimat generellt för journalister, skribenter och kritiker, en nedvärdering av deras arbete, som endast PR-konsulter och auktoritära politiker tjänar på.

För att återgå specifikt till filmkritik så är det lätt att föreställa sig en framtid där filmkritik förvandlats till blott ett led i de stora filmbolagens annonskampanjer, och 100-tals bloggare som entusiastiskt hyllar nästa superhjältefilm. Visserligen med en mångfald bland de som bloggar, men inte någon mångfald bland de filmer som det skrivs om, eller bland åsikterna och uppfattningarna om de få filmer de skrivs om.

Det är redan den riktning vi rör oss i, och det är upp till oss att bevaka och försvara både att filmkritiker får skäligt betalt, att det skrivs om en mångfald av filmer, och att det görs från en mångfald av utgångspunkter.

Sammanfattat av Fredrik Gustafsson


Här följer en sammanställning av svaren på de olika enkätfrågorna:

Antal svar: 29 st (perioden 9–19 maj)

Om du varit fast anställd filmkritiker… 4 stycken sammanlagt

Har du blivit uppsagd på grund av pandemin? Ingen

Har du fått gå ner i arbetstid (sk korttidsarbete)? En

Om frilans… 22 stycken sammanlagt

Har du fått färre uppdrag? 15 stycken har svarat “Ja”

Frilansare och anställda…

Har du kunnat fortsätta skriva, fast bara genom att börja skriva om andra saker än film på grund av pandemin? 8 stycken har svarat “Ja”

Hur ser du på framtiden för din egen del som filmkritiker?

Nästan alla som svarat på den frågan verkar inte bekymra sig att kunna fortsätta skriva, men att det lär bli ett ännu större fokus på streamad film/serier och mindre biograf-baserat.

Hur ser du på framtiden för svensk filmkritik i allmänhet efter krisen är över?

Här däremot verkar det som de flesta är bekymrad över framtiden, men inte på grund av coronan utan på grund av större förändringarna inom samhället och mediavärlden som fanns före pandemin. Mindre frihet, högre krav på det lättsamma (skvaller) eller det extrema (sågningar), och mindre utrymme för genomtänkt filmkritik.

Vilken påverkan har nya arbetsrutiner, såsom pressvisningar via nätet och kontakt med uppdragsgivare/kollegor på distans, haft på dig (negativt och/eller positivt)?

Här verkar det som om det inte påverkat så mycket, inte minst på grund av att de flesta är frilans och ändå hade jobbat hemma. Nästan alla har sagt att det inte är något större skillnad. Men det som saknas är biobesöken.