
Svenska Filmkritikerförbundets Fredrik Gustafsson har gjort en serie intervjuer med svenska filmkritiker. I intervju nummer fem träffar vi Jannike Åhlund.
1. Var du särskilt filmintresserad redan som barn eller tonåring?
Efter Pongo och de 101 dalmatinerna tog det ett antal år tills jag smet in på barnförbjudna Zorba. Vet inte riktigt vad det säger om mitt gryende filmintresse att jag såg en kvinna stenas vid alltför unga år. (Och inget lärde jag mig av det – när min dotter var 11 “utsatte” jag henne för Exorcisten…) I 9:an skrev jag mitt specialarbete om François Truffaut. Under gymnasietiden hängde jag mycket på Cinemateket.
2. Hade du själv tänkt att du skulle vilja bli filmrecensent eller var det mer en slump?
Jag ville först och främst bli journalist. Efter några år som nyhetsreporter ville jag först och främst bli filmskribent. Genom Jurgen Schildts försorg fick jag börja recensera film i Aftonbladet. Då hade jag läst filmvetenskap i fyra terminer.
3. När och var började du skriva professionellt, och hur utvecklades din karriär?
Det var alltså i Aftonbladet. Sedan på alla möjliga håll och under olika perioder – Dagens Nyheter, Chaplin, Expressen, SVT Morgon, Kulturnytt, SR, Filmkrönikan, SVT, Filmkonst, www.filmkritik och Vår Bostad.
Jag har inte sett filmkritikergärningen som en karriär. Men både utvecklande och roligt har det i alla fall varit med alla filmfestivaler – bara Cannes har jag besökt 28 gånger. Tiden som konstnärlig ledare för Göteborgs filmfestival var mitt roligaste uppdrag och ett helt annat sätt att arbeta med film – men innebar också att jag i princip slutade skriva filmkritik.
4. Vilka publikationer har du skrivit för?
Se ovan.
5. Har du gjort filmkritik i andra format än skrivna texter, till exempel via radio, TV, film, videoessäer, eller något annat?
Se ovan.
6. Har du haft några särskilda förebilder bland andra filmkritiker, svenska eller utländska?
När jag var aktiv som filmkritiker gillade jag de som var goda stilister. Det gäller fortfarande.
Dåförti’n: Jurgen Schildt, som kanske var som bäst när han var satanisk, Jan Aghed, som drevs av nån sorts helig vrede (patos) eller Elisabeth Sörenson, som drevs mer av nyfikenhet och var ganska snäll. Nuförti’n: Kerstin Gezelius, Nina Asarnoj, Mårten Blomkvist, Fredrik Sahlin, Lydia Farran-Lee (ja, hon som utsattes för Exorcisten…). Stig Björkman har alltid skrivit fint om film, både dåförti’n och nuförti’n!
7. Hade nu någon mentor eller annan person som hjälpte dig i början av din karriär?
Nej – om man inte räknar erbjudandet från Jurgen Schildt, som onekligen var en knuff i rätt riktning.
8. Vad tycker du kännetecknar en bra kritiker?
Genuin nyfikenhet, omdöme, fantasi och definitivt en god stil, en egen röst. Kunskaper och omvärldsorientering skadar inte.
9. Finns det någon särskild recension(er) som du läst genom åren som inspirerat dig, eller som du gärna läser om?
Jag läser inte om recensioner eller sätter upp dom på kylskåpet. Under arbetet med filmen Citizen Schein plöjde jag igenom det mesta av Harry Scheins filmkritik. Det var inspirerande!
10. Är det någon särskild recension, artikel, eller annan form av filmkritik du skrivit/producerat själv som du är extra nöjd med?
Min egen (starkt kritiska) text om Såsom i himmelen tycker jag fortfarande är ganska kul. Och kanske en fläskigt lång text om Roberto Benignis Livet är underbart, där jag verkligen ville vara i nivå med de höga ambitionerna för nystartade www.filmkritik.
I övrigt är jag trots allt stolt över min insats under fem år som redaktör för Chaplin – innan tidskriften gick i graven några år senare. Inte minst för att jag engagerade ett gäng riktigt bra kritiker.
11. Vad gör du nu?
Arbetar intensivt med en ny basutställning på Bergmancenter på Fårö – Lek, lust och ljus! – Ingmar Bergman på Fårö, som invigs 6 juni. Är arbetande ordförande för Bergmancenter och ordförande för Tempo. Det är väldigt roligt – både det ena och det andra.