Svenska Filmkritikerförbundets Fredrik Gustafsson har gjort en serie intervjuer med svenska filmkritiker, som vi kommer att publicera här under kommande veckor. Intervju nummer tre är med Monika Tunbäck-Hanson.
1. Var du särskilt filmintresserad redan som barn eller tonåring?
Mitt filmintresse har funnits sen tidig ungdom (jag är född 1936) och ökade under 50-talet då den klassiska Göteborgsbiografen Spegeln (nedlagd 1989) visade framför allt svensk och europeisk kvalitetsfilm – precis som biografen Smultronstället (nedlagd 1986). Den typ av filmer som idag spelas på biograferna Capitol, Roy och Hagabion.
2. Hade du själv tänkt att du skulle vilja bli filmrecensent eller var det mer av en slump?
Mitt mål var att bli journalist, när jag efter ett sommarvikariat på Göteborgs-Posten 1957 fick erbjudande om fast anställning avslutade jag mina universitetsstudier (litteraturhistoria) och eftersom jag berättade om mitt filmintresse fick jag snart sporadiska uppdrag som recensent av de mindre viktiga filmerna.
3. När och var började du professionellt och hur utvecklades din karriär?
Under 60-talets första hälft recenserade jag allt fler filmer – detta vid sidan av de ordinarie uppdragen. 1968 sändes jag till den numera legendariska filmfestivalen i Cannes och såg en och en halv film innan ljusen slocknade i festivalpalatset. Majrevolten hade nått Cannes. Jean-Luc Godard, Claude Chabrol, Francois Truffaut och ännu fler av de då tongivande fransk regissörerna, lyckades alltså stoppa festivalen. Efter denna min korta festivaldebut kom jag att så gott som varje år åka till Cannes fram till 2003.
4. Vilka publikationer har du skrivit för?
Med få undantag endast för Göteborgs-Posten.
5. Har du gjort filmkritik i andra format än skrivna texter till exempel via radio, tv, film, videoessäer eller något annat?
Nej.
6. Har du haft några särskilda förebilder bland andra filmkritiker, svenska eller utländska?
Förebilder är ett väldigt högtidligt ord, men jag följde flera betydelsefulla kritiker med stor läsglädje och då främst Mauritz Edström på Dagens Nyheter, Lasse Bergström på Expressen, Jurgen Schildt på Aftonbladet, Elisabeth Sörenson på Svenska Dagbladet, Sven E Olsson på Arbetet och Jan Aghed på Sydsvenskan.
7. Har du haft någon mentor eller annan person som hjälpte dig i början av din karriär?
Inte någon när det gällde konsten att skriva just filmrecensioner, som i GP publicerades på nöjessidorna. Men eftersom jag kom att arbeta på kulturredaktionen, som bland annat litteraturkritiker, hade jag i början Erik Hjalmar Linder som vis rådgivare och kritiker. Och det var på kultursidorna som jag kunde skriva längre och mer övergripande texter om film.
8. Vad tycker du kännetecknar en bra kritiker?
Kunskapsbredd, ett personligt språk, förmågan att vidga texten förbi innehållsredogörelsen.
9. Finns det någon särskild recension, som du läst genom åren som inspirerat dig eller som du gärna läser om?
Nej, enstaka recensioner återvänder jag sällan till, men om jag tittar i min bokhylla med filmlitteratur så finns ett par böcker om film jag ibland bläddrar i som Mikael Timms Ögats glädje och Stig Björkmans Trier om von Trier och därmed har jag nämnt ytterligare två betydelsefulla filmkritiker och filmskribenter. Sen är det inte fel att läsa till exempel Schein om och av Harry Schein för den som vill minnas eller lära sig om åren då Svenska Filminstitutet spelade en så viktig (och kontroversiell) roll. En alldeles särskild plats i bokhyllan har två böcker av och om två regissörer jag recenserat och skrivit om decennium efter decennium: Ingmar Bergmans presentation av Den goda viljan, Söndagsbarn och Enskilda samtal och Kurt Mälarstedts bok om Jan Troell.
10. Är det någon särskild recension, artikel eller annan form av filmkritik du skrivit/producerat själv som du är extra nöjd med?
Nej, att leta fram en specifik recension ur den stora mängd recensioner och filmartiklar jag skrivit under mer än fyrtio år kan jag inte. Men det har det varit ett privilegium att få recensera och följa italienska, franska och även tyska filmare, när de skrev filmhistoria under några årtionden från 1960-talets mitt. Att också ha fått bevittna de europeiska genombrotten för till exempel sydamerikansk och japansk film vidgade perspektiven. Nej, jag har inte glömt den nordiska, amerikanska, brittiska, spanska, polska, ryska, kinesiska filmen…
Och till slut: att få ha varit med om Göteborg Filmfestivals uppväxt till en av de viktiga festivalerna i Europa har varit oavbrutet stimulerande och lärorikt – inte minst därför att festivalen givit sin publik många möjligheter att se film från länder vi annars inte fått chansen att se.
11. Vad gör du nu?
Jag är pensionerad, men skrev litteraturkritik fram till slutet av 2020 och nu längtar jag bara efter att biograferna åter skall öppnas. Netflix och SVT Play i all ära men inga visningsformer kan mäta sig med den stora filmduken.