Av Jon Asp
Efter att ”The Artist” gjort rent hus på Oscargalan tidigare i år tycks filmvärldens retrovåg rulla vidare. Jakten på nya återerövringar i gamla format, tidstypiska bilder och efter verkliga händelser sker med skiftande delar kreativitet och nostalgi. Snarlika ideal var högst påtagliga också vid den 37:e filmfestivalen i Toronto, som från hjärtat av Ontariometropolens själ- och historielösa skyline sin vana trogen förenade europeiska auteurer med nordamerikansk stjärnstatus. (Hade det inte varit för behaglig septembersol och de lättmanövrerade filmsalongerna, hade det känts rätt kallt mellan alla Starbucks och entoniga festivalvolontärer i orangea t-tröjor.)
Kreativa retrofilmen ”Tabu”, en av Berlins främsta titlar i år, nådde ända till Toronto. I två delar, Paradise Lost och Paradise, växlar Miguel Gomes från samtida Lissabon till en afrikansk kolonialmiljö under 1960-talet. Filmen utgör en social kritik men också en lekfull pastisch över den västerländska kulturens narcissistiska kanonbildning. Filmen är inspelad på 16mm svartvitt (frånsett Carlos Reygadas ”Post Tenebras Lux” årets mest inspirerande bildexperiment). En saklig voice-over och några fina fado-versioner av välkända poplåtar kompenserar mer än väl för den andra halvans stumhet. Tillsammans med förra filmen, det folkloristiska dokudramat ”Aquele Querido Mês de Agosto”, gör ”Tabu” Gomes till en av Europas i dag mest intressanta regissörer.
I vissa Torontofilmer utgjorde annars de korniga återblickarna, oftast i form av journalbilder, hela behållningen, som i Margarethe von Trottas alltför tv-mässiga ”Hannah Arendt”, där den egensinniga filosofen skildras i ljuset av Eichmann-rättegången i Tel Aviv 1961. Samma tid återkommer i den dramatiserade dokumentären ”Love Marilyn” av Liz Garbus, unika tidsdokument vars värde under det nya seklet tycks stiga stadigt, ännu mer så efter att Monroes ”Fragments” släpptes häromåret – dikter, brev och anteckningar som exponeras flitigt i filmen och som delvis reviderar bilden av 1900-talets största popikon.
Främst var det dock 70-talet som dissekerades i ett antal uppmärksammade filmer på festivalen. I Ben Afflecks ”Argo” – tillsammans med David O. Russells ”Silver Linings Playbook” Torontos två hetaste Oscarkandidater – skildras revolutionen i Iran med start 1979, då 52 amerikanska diplomater togs som gisslan i Teheran. Affleck spelar själv den slipade CIA-agenten i en osannolik historia om hur ett fiktivt Hollywoodteam bidrar till gisslans fritagning.
Om Affleck inte sparar på krutet i vare sig karikatyrer eller kostymer så var Olivier Assayas ”Après mai”, manusvinnare från Venedig, desto mer personlig och lågmäld. I kölvattnet av 68-rörelsen får vi följa några unga franska revolutionärer och deras desillusioner i gränslandet mellan fri konst och politisk dogmatism. Med en lika osentimental som sömlös lyrism skildrar Assayas en geopolitisk period som sällan medgav några mellanlägen. De som gillade Philippe Garrels svartvita tretimmarsepos ”Les amants reguliers” häromåret kommer sannolikt sälla sig till hyllningskören även här. Assayas uppvisar påtagliga kvaliteter för långa, tekniskt avancerade tagningar och ett säkert handlag med skådespelarna, där stjärnskottet Lola Creton från Mia Hansen-Løves ”Min ungdoms kärlek” fortsätter imponera.
Till Torontos 70-talsvintage hörde förstås i allra högsta grad även ”Call girl”, Mikael Marcimains debutfilm som fick ett övervägande mottagande en fredagskväll i en gräll galleria i ett av stadens många sterila finanskvarter. Men filmen väckte också förundran och en viss missräkning hos publiken, inte sen att uttrycka sin ambivalens över välfärdssamhällets mönsterland. Gick det verkligen till så här? Har inte socialdemokraterna gjort mycket gott för Sverige?
En annan av de bättre debuterna var ”Blancanieves”, en svartvit snövithistoria från 1920-talets Sevilla. Tre FIPRESCI-kolleger med uppdrag att utse debutvinnare överlade hur som helst bara i en minut innan ”Call Girl” korades. Tillsammans med ytterligare två kolleger hade jag att fastställa vinnare i kategorin ”Special Presentation”, filmer av mer etablerade regissörer som inte haft Venedigpremiär veckan innan.
Två av de främsta titlarna höll sig lyckligt kvar i sin samtid. Noah Baumbachs ”Frances Ha” är en svartvit (!) New York-skildring som filtreras genom Woody Allens svada, Godards lättsinne och Rohmers förstånd utan att tappa nutidsfokus. Stod ut gjorde även vinnarfilmen, François Ozons ”Dans la maison”. I samma anda som ”Sitcom” och ”Swimming pool” återkommer fransmannen här till den subtila symbiosen mellan konsten att skapa och behovet att konsumera, från tv-såpans autopilot till Madame Bovarys upphöjda tristess. Ozons film är en lekfull och tänkvärd historia om hur bristen på vardagsdrama föder krav på nya föreställningar till vilka vi alla blir medskyldiga.
Att såväl Baumbachs som Ozons film ratats i Venedig är en gåta, särskilt mot bakgrund av att filmer som Ramin Bahrani’s ”At Any Price”, Brian de Palmas ”Passion” och Marco Bellocchios ”Bella Addormentata” – samtliga visade utom tävlan i Toronto – tävlade i Venedig. Möjligen förklaras den bäst av en festivalvärld, som utöver jakten på stjärnstatus, allt oftare förväxlar tunga ämnen med konstnärlig kraft. I den världen får samtidsbetraktelserna, än hur eleganta och angelägna, i många fall svårare att hävda sig. Då framstår mindre tävlingsinriktade festivaler, såsom Toronto, som ytterligare vägvinnande.
