Svenska Filmkritikerförbundets Fredrik Gustafsson har gjort en serie intervjuer med svenska filmkritiker, som vi kommer att publicera här under kommande veckor. Intervju nummer två är med Stig Björkman.
1. Var du särskilt filmintresserad redan som barn eller tonåring?
När jag var tio år (1948) tog mina föräldrar med mig på bio på Kungsgatan i Stockholm och vi såg Fest ombord med Jane Powell. Jag blev helt tagen av den. Powell framträdde ofta i sådana MGM musikaler och jag blev förälskad i henne. Jag blev en återgångsbesökare och ljög hemma om att jag pluggade med någon kompis när jag i själva verket gick på bio. Jag såg allt, utan åtskillnad. Min första barnförbjudna film var Hitchcocks Främlingar på tåg. Jag var bara 13 år då men vaktmästaren såg genom fingrarna, en såld biljett är ju trots allt en såld biljett…
Jag hade veckopeng men den räckte inte för alla biobesök så jag började jobba extra på min pappas kontor. Han hade ett litet tidskriftsförlag på Vasagatan 38 och där gjorde jag småjobb som jag fick betalt för och det hjälpte till att finansiera mina biobesök.
Efter Jane Powell var Piper Laurie min nästa filmfästmö, men vid puberteten fick jag upp ögonen på Gloria Grahame, en något farligare förälskelse. Henne såg jag i till exempel i Nakna nerver (In a Lonely Place).
Jag var kalenderbitare, och läste om film i diverse tidningar. Jag skrev också upp alla filmer jag såg i anteckningsböcker, och gav dem betyg och ett omdöme. Tack vare min fars jobb så fick jag Filmjournalen gratis, och den läste jag förstås. Jag ställde faktiskt upp i den allra första säsongen av Kvitt eller Dubbelt i ämnet Film.
Jag tog mig till 2500 kronor, men sen föll jag på en fråga om Hasse Ekman. Jag fick se fem stillbilder och skulle ange vilka av Hasse Ekmans filmer de kom ifrån. Jag hade inte sett någon av filmerna men klarade fyra och missade Som folk är mest. Som tröstpris fick jag dels några filmböcker skrivna av Rune Waldekranz och dels studiebesök på Filmstaden i Råsunda.
2. Hade du själv tänkt att du skulle vilja bli filmrecensent eller var det mer en slump?
Det var en ren slump. Jag pluggade egentligen till att bli arkitekt, och jobbade sedan med det i två år. Det andra året som assistent till Peter Celsing som senare ritade Filmhuset.
3. När och var började du bedriva filmkritik professionellt, och hur utvecklades din karriär?
Bengt Forslund som var ordförande i Stockholms studentfilmstudio ringde upp mig efter att han sett mig i Kvitt eller Dubbelt och frågade om jag inte ville vara med i filmstudion. Där blev jag snart hans efterträdare som ordförande. Där ingick i uppgifterna att presentera de filmvisningar som filmstudion ordnade på Borgarskolan, vid Engelbrektskyrkan i Stockholm, 12 visningar per termin, och även att skriva texter.
1959 startade Bengt Forslund filmtidskriften Chaplin, och efter fem nummer ringde han mig och frågade om jag inte ville vara med där, som medredaktör. Det var 1960 och jag var 21 år.
1961 var jag för första gången på filmfestivalen i Venedig. Jag har alltid varit nyfiken på andra länder och kulturer, och jag kunde också italienska flytande.
Sen dess har jag varit filmkritiker och skribent på heltid. Och på livstid…
4. Vilka publikationer har du skrivit för?
Chaplin förstås, italienska Cineforum, Sight & Sound och Movie i England, Filmrutan, danska Levende Billeder, franska Cahiers du Cinéma, Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet. Jag var filmrecensent för SvD 1962 till 1964, och sen på DN i några år.
Att vara filmrecensent kunde vara stressigt för på den tiden fanns det inte pressvisningar. Man såg en film på kvällsvisningen premiärkvällen och sen fick man ta en taxi till redaktionen och snabbt skriva en recension som måste vara klar senast klockan 22, för att den skulle hinna in i morgonupplagan. Så ofta hade jag bara en timme på mig.
5. Har du gjort filmkritik i andra format än skrivna texter, till exempel via radio, TV, film, videoessäer, eller något annat?
Nej.
6. Har du haft några särskilda förebilder bland andra filmkritiker, svenska eller utländska?
Robin Hood [Bengt Idestam-Almquist] läste jag flitigt, och vi sågs ofta. Inte minst på lördagar då Filmhistoriska samlingarna hade filmvisningar på biograf Regina. Han brukade inleda dem. Han var trevlig. Rune Waldekranz läste jag också. Sen började jag läsa Sight & Sound, Cahiers du Cinéma, Movie. Där fanns det många som inspirerade mig, såsom Ian Cameron och Victor Perkins på Movie, deras sätt att bedriva filmanalys.
7. Hade nu någon mentor eller annan person som hjälpte dig i början av din karriär?
Bengt Forslund. Men mest är jag självlärd. De som format mig mest är nog Cameron och Perkins på Movie. Tycker också mycket om Jean Douchet.
8. Vad tycker du kännetecknar en bra kritiker?
Nyfikenhet, kunskap och kärlek. Att verkligen tycka om det man gör, att det inte bara är ett jobb.
9. Finns det någon särskild recension(er) som du läst genom åren som inspirerat dig, eller som du gärna läser om?
Nej, det kan jag inte säga.
10. Är det någon särskild recension, artikel, eller annan form av filmkritik du skrivit/producerat själv som du är extra nöjd med?
Nej, inte direkt. Men jag läste nyligen om en recension av Köttets lust – Carnal Knowledge som jag skrev för Chaplin, och där tycker jag att jag lyckades få till det. Jag är överhuvud taget mycket förtjust i Mike Nichols och hans filmer.
11. Vad gör du just nu?
Jag och ett förlag korrekturläser manuset till min nya bok, en essäsamling med texter om 200 filmer. (Det var därför jag läste om recensionen av Köttets lust.) Boken ska heta Uppenbarelseboken, och jag har också börjat skriva på en uppföljare till den.
Så har jag avslutat två filmer, den ena är ett porträtt på Joyce Carol Oates, och med den andra har Stina Gardell gjort en porträttfilm på mig och mina filmbekanta världen runt, Corona Film Club.