Av Jacob Lundström
Årets upplaga av filmfestivalen i Montreal, som gick av stapeln mellan den 23 augusti och 3 september, var den 36:e i ordningen. “Festivalpresidenten” Serge Losique har varit med sedan starten år 1977 och av medelåldern i salongerna att döma gäller detsamma för festivalens besökare. På plats var det svårt att undgå känslan av att FFM, som den kallas i folkmun, är en sympatisk festival som dock inte bara blivit omsprungen av konkurrenten i Toronto utan även av tiden. Varken invigningen och avslutningsceremonin lyckas fylla upp Théâtre Maisonneuve och omkring hälften av stolarna gapade tomma. Fullt förståeligt med tanke på vilka filmer som valts ut för respektive tillfälle. Varför den parodiskt dåliga krokodilkomedin Million dollar crocodile, som bäst kan beskrivas som en kinesisk mashup av Jurassic park och Rädda Willy, valdes som öppningsfilm kan bara förklaras med att andra kinesiska högdjur fanns på plats under festivalen. China film business week var förmodligen det mest intressanta inslaget i Montreal, även om ingen av de kinesiska filmer som visades var sevärda.
Den sjuhövdade FIPRESCI-juryn (den åttonde medlemmen fick aldrig någon flygbiljett, förmodligen eftersom festivalens huvudsponsor Air Canda inte flyger från Indien) utsåg vinnare i huvudtävlingen World film competition och debutsektionen First feature. Trevliga typer som liksom högsommarvärmen och hyrcyklarna bidrog till en behaglig inramning av min vistele i världens näst största franskspråkiga stad.
Överlag var kvaliteten bristfällig i bägge kategorierna, men det fanns undantag. De tyska filmerna hade högst medelvärde, samtliga solida psykologiska dramer. I debutsektionen var jag var med att utse den peruanska Casadentro (Joanna Lombardi) till vinnare. För övrigt en av ytterst få filmer som tagit sig till festivalen i analogt skick – alltför ofta visades filmer på bluray. FIPRESCI-vinnaren i huvudtävlingen, det turkiska hedersvåldsdramat Where the fire burns (Ismail Günes), kunde inte ha mindre gemensamt med Casadentro i estetiskt-tekniskt avseende och var fotograferad med digital kamera av enklare format. Skildringen av fadern som reser iväg med sin dotter för att döda henne, men börjar tvivla ju längre bort han kommer från hembyn, blir likväl till en vacker roadmovie.
Den svenska närvaron på festivalen var begränsad till Jan Troells Dom över död man, som var ett av de starkare korten i huvudtävlingen, samt Görel Cronas Tysta leken som visades utom tävlan. Norge hade däremot såväl filminstitutsarbetare som ett flertal filmer och regissörer på plats, inklusive Karlovy Vary-vinnaren Mer eller mindre mann och Ullman-dokumentären Liv och Ingmar (den enda utsålda visning jag bevistade).
Min favoritfilm under mina tolv dagar i Montreal var dock något helt annat. Den argentiske veteranen Eliseo Subielas Vanishing landscapes var en oemotståndlig kärleksförklaring till filmkonsten, med den latinamerikanske legendaren Fernando Birri i huvudrollen som bortglömd och eventuellt galen filmregissör. En filmfilosofisk komedi som en skänk från ovan den sista festivalkvällen, just som jag börjat tröttna på filmer utan riktning och mening.
