Av Leif Joley
En italiensk polisrulle tog hem Fiprescipriset vid årets MIFF, Moskvas internationella filmfestival. ”A.C.A.B.” är titeln, vilket uttydes ”All Cops Are Bastards” – och svenskar i gemen kommer snart att kunna fångas av Stefano Sollimas drama om kamaraderiet inom en kravallstyrka i Rom, eftersom filmen har hittat en distributör som ämnar låta den få julpremiär här hemma. Ett tämligen okontroversiellt val inom juryn, och troligen ett välkommet val bland festivalbesökarna i allmänhet. Den som uppskattar både samhälls- och publiktillvänd filmkonst går inte tomhänt från en visning av Sollimas alster, som blandar och ger av ingående, övertygande porträtt av en handfull råbarkade poliser och de kaotiska utryckningsinsatser till fotbollsmatcher och demonstrationer som utgör dessas vardag. De senare åskådliggörs med en bländande brutalitet och desorienteringskänsla som talar för att regissörens bakgrund som fotograferande nyhetsjournalist kommit väl till pass när han nu gjort sin första spelfilm.
En allvarlig konkurrent i det sjutton filmer starka tävlingsprogrammet var iraniern Rahbar Ghanbaris ”Growing in the Wind”, en skildring av tonåringen Aslan som ambullerande lärare konstaterar har ett läshuvud och därmed kan vara ämnad för en annan framtid än att vakta den fårskock som är enda tillgången för hans nomadfamilj. Den som genom åren bekantat sig med iransk filmkonst kan känna igen sig, i miljöer och typer, men Ghanbaris film är också något så udda som en sorts persisk feel good movie, där humor och värme samsas med ett engagerande studium av hur Aslan sakteliga inser att livet kan ha annat att erbjuda än att vara fåraherde. ”Growing in the Wind” är inte flagrant oppositionell eller agitatorisk gentemot den teokratiska regimen – men den är samtidskommenterande i det att den pekar på en nationell avigsida: bara i nordvästra Iran – där filmen är inspelad och Ghanbari kommer från – kan barn med ingen eller sporadisk utbildning räknas i tiotusental.
Det får nog sägas att Sollimas och Ghanbaris remsor var de vassaste som mobiliserades, även om det fanns mer som höll en alert — två ensembledramer av ”altmansk” karaktär, esten Peeter Simms ”Lonely Island respektive finnen Ako Louhimies ”Naked Harbour”, ryssen Andrej Prosjkins ”The Hordes, ett välgjort historiespektakel om hur Ryssland en gång kristnades, brittiskan Tinge Krishnans ”Junkhearts”, med en intensiv Eddie Marsan som traumatiserad Nordirlandveteran, och mexikanskan Kenya Marquez morbida mordmysterium ”Expiration Date”, där jakten på ett avhugget huvud presenteras ur huvudpersonernas skilda perspektiv. Denna skojiga, trippelsnittade B-thriller framstod som tävlingsseriens oförmodade lustifikation – en i sammanhanget lika oväntad främmande fågel som spanjoren Fernando Cortizos spökanimation ”O Apostolo”.
Återstoden kan man utan vidare glömma, däribland Istvan Szabos trötta och gammalmodiga Helen Mirren-vehikel ”The Door” och Kim Ki-Duk-medarbetaren Lee Sang-Woo, en provokatör besatt av sex, våld och religion som med ”Fire in Hell” följer upp troligen lika upprörande titlar som ”Days of Hell”, ”Father is a Dog” och ”Mother is a Whore”.
Moskvafestivalen är en anrik tillställning – årets upplaga var den 34:e – som sedan många år leds av Nikita Mikhalkov. Han är avgjort landets internationellt kändaste och framgångsrikaste regissör, men den som vet något om rysk film- och mediepolitik, eller rysk inrikespolitik, eller för den delen Moskvas lokalpolitik, torde också vara bekant med att han är en omstridd personlighet, eftersom han står ytterst nära inte bara Putinregimen utan även den lokala Sobjaninregimen, och enligt belackare också ogenerat berikar sig själv genom denna närhet. Det var följaktligen inte svårt att hitta festivalinvolverade – ryssar såväl som andra – som frynte på näsan i den händelse att den skepparmösseförsedde festivalgeneralens namn hamnade på tapeten.
Av och till har festivalen varit i finansiellt trångmål, men Mikhalkov har trots det inte sett sig tvungen att amputera kritkernas femmannajury. Några Fiprescirepresentanter knorrade över att festivalen inte ämnade bekosta middagsnotan för juryns sista sammankomst, då vinnaren skulle utses. Detta är – tydligtvis – kutym. Utöver detta högst eventuella tillkortakommande fanns emellertid föga att jämra sig över. Alla tillresta hystes in på Gostonitsa Ukraina, dvs Radissonkedjans Moskvanyförvärv i skepnad av ett av de sju enorma gotiska schabrak som Stalin gav order om att bygga på sent 40-tal. Hotellet återinvigdes häromåret efter en mångmiljonrenovering. Hur ofta i livet får man tillfälle att bo på femstjärniga hotell? Dessutom med sanslös deluxefrukostbuffé inkluderad? Till yttermera visso med utsikt över det för 20 år sen bombarderade Vita huset? Hotellet är beläget på promenadavstånd från de två biografer där alla press- och tävlingsvisningar ägde rum, men eftersom Moskva är som det är – stort, skrämmande och lätt att hamna vilse i (vilket en jurymedlem mycket riktigt gjorde; festivalarbetare fick rycka ut till en tunnelbanestation för att plocka upp den vid det laget mycket skärrade tunisiern) – stod en bil alltid redo att skjutsa juryn till och från visningarna. Därutöver hade en presskontakt städslats som sekreterare och alltiallo enkom åt sagda jury.
Mikhalkov har försökt göra festivalen till mer än bara en begivenhet för en kräsen cineastkrets, och därför tillsett att världkändisar som Catherine Deneuve och Charlotte Rampling – utöver en ansenlig mängd ryska celebriteter — dyker upp och skrider fram på röda matten i direktsänd nationell television. Vilket även alla andra med inbjudan till galavisningarna fick göra. Se där en extra bonus för de kallade från Fipresci. Vi fick gå på röda matten. Och vi fick vara med och vinka i tv.