Rapport från Palm Springs

Fill the void
Fill the void. Foto: Sony Pictures Classic

Palm Springs international film festival 2013

Av Jacob Lundström

Palm Springs är en stad som först etablerades som resmål för Hollywoods elit i början av 1900-talet. År 1963 kom också filmen “Vild weekend i Palm Springs” – men numera är staden förhållandevis avsomnad som partydestination. Istället är det en plats dit man åker för att tillbringa de sista ljuva åren.

Men staden har inte helt förlorat gamla tiders glam och lever inte minst upp under filmfestivalens öppningsgala. Då är den röda mattan utrullad och filmkändisarna på plats för att ta emot diverse priser. Det är trots allt veckorna innan Oscarsgalan och där spelar Palm Springs filmfestival trots allt fortfarande roll. Bradley Cooper från ”Du gör mig galen!” och Ben Affleck med flera från ”Argo” var således på plats för att ta emot priser och stärka sina kandidaturer.

Det stora amerikanska filmpriset tar också plats i festivalprogrammet. Men här återfinns inte bara amerikanska Oscarsfavoriter utan festivalen gör verkligen skäl för sitt internationella prefix. På årets festival visades hela 42 av de 71 filmer som skickats in som nationella Oscarsbidrag till priset för bästa icke-engelskspråkiga film. Eller som det heter på engelska: ”foreign-language film”.

Bland dessa 42 filmer skulle vi i Fipresci-juryn – som förutom jag själv bestod av amerikansk kritiker från Boston och en polsk kritiker boendes i New York – hitta våra pristagare.

Eftersom Palm Springs omges av öken samt höga berg i norr, väster och öster är det ganska behaglig temperatur under festivalen i början av januari. På turistfronten är det dock lågsäsong och istället tar filmbesökarna över staden. De är pensionärer som tycks komma i busslaster från stora delar av USA till Coachella Valley. Varje visning var fullsatt.

Som väntat fick vi uppleva skarpa kontraster och olikartade berättelser från världens alla hörn. Från mexikansk feel bad i “After Lucia” till Algeriets historiska drama “Zabana!” som fungerade som prequel till Gillo Pontecorvos antikoloniala klassiker “Slaget om Alger”.

Det gick också att skönja olika taktiska överväganden i den nationella urvalsprocessen. Sverige hade som bekant fegat ur och satsat på krim med helikopervyer över Stockholm, det vill säga den konstlösa Lasse Hallström-thrillern Hypnotisören, medan Danmark mer skickligt anpassat sig till Oscarsjuryns önskemål med A royal affair. Samma sak kan sägas om Norges Kon-Tiki – även den en storproduktion med historisk lokalfärg.

Programmet bjöd dock även på andra nordiska filmer som inte ansetts Oscarskompatibla – bland annat Mikael Marcimains “Call girl” och så Dag Johan Haugeruds lysande “Som du ser meg” som tyvärr inte fått svensk distribution (och nyligen snuvades på Nordiska rådets filmpris till förmån för Thomas Vinterbergs “Jakten”).

Vi i juryn utsåg i slutändan Israels utsökta “Fill the void”, om äktenskapsmäkleri bland Tel Aviv ultraortodoxa judar skildrat med subtil sensualism och respektfull intimitet, till bästa film. Det manliga skådespelarpriset gick till ensemblen i italienska “Caesar must die” och det kvinnliga till Emilie Dequenne i belgiska “Our children”.

Rapport från Palm Springs

Filmfestivalen i ökenstaden Palm Springs gick av stapeln för 21:a gången i januari. Redan efter invigningsgalan fick festivalen mycket uppmärksamhet eftersom Mariah Carey var märkbart berusad när hon tog emot ett pris för sin insats i filmen ”Precious”. Efter den stjärnspäckade invigningen gick det lugnare till, inte minst eftersom de flesta av festivalbesökarna är pensionärer – Palm Springs är en stad med en hög medelålder. Ett visst rabalder orskades dock av att de kinesiska myndigheterna drog tillbaka två kinesiska filmer från festivalen på grund av att också Dalai Lama-filmen ”The Sun Behind The Clouds: Tibet’s Struggle For Freedom” fanns med i programmet.

Palm Springs 4

Festivalen är mest känd för att nästan alla Oscarskandidater till bästa utländska film visas, och det är också i denna sektion som FIPRESCI-juryn utser vinnaren. Juryn bestod av mig, amerikanska Jan Stuart och australiensiska Katherine Tulich.

Det svenska bidraget, ”De ofrivilliga”, var en av filmerna som skiljde ut sig i sektionen, och sedemera den film juryn belönade med priset för bästa film. Några andra av de mest intressanta filmerna var kanadensiska familjedramat ”I killed my mother”, rumänska kriminalaren ”Police, adjective”, och iranska ensemblefilmen ”About Elly”. De filmerna jag tyckte om mest var alltså just sådana som redan fått mycket framgångar på andra filmfestivaler, men att titta på oscarsnomineringarna från alla dessa länder gav en intressant bild av den globala filmproduktionen – en lite annorlunda bild jämfört med den man får av att se de filmer som vanligen turnerar runt på filmfestivaler. Det var en hel del genrefilm om småtjuvar, massor av våld mot kvinnor och ärligt talat ganska lite som stack ut. Om det finns en intressant filmvärld där ute, koncentreras den inte precis till de nationella Oscarsnomineringarna.

Palm Springs 2

Men det fanns ju visst som skilde sig från det andra. Förutom de ovan nämnda, var en rolig, och lite märklig, bekantskap bidraget från Kazakstan. I ”Kelin”, som skildrar hur en kvinna gifts bort och startar ett nytt liv i ett hus på landsbygden, sägs inte ett enda ord. Att skådespelarna bara stirrade istället för att prata var till en början närmast skrattretande, men när väl de äktenskapliga förhandlingarna var slutförda fungerade det stumma tilltalet bättre. ”Kelin” var kanske en kuriositet, men ganska lyckad sådan.

Festivalens publikpris gick också till Sverige – i öknen verkade ingen kunna motstå ”Män som hatar kvinnor”. Lite märkligt i ett svenskt perspektiv. På grund av liknande demografi i Palm Springs-publiken och Oscarsjuryn brukar den film som vinner publikpriset också ta hem Oscarsstatyetten för bästa utländska lite senare (förra året vann japanska ”Avsked” först publikpriset Palm Springs och sedan även Oscarn), men i år blev det uppenbarligen inte så. ”Män som hatar kvinnor” var ju inte nominerad, till den lokala publikens förvåning.

Av Jonas Holmberg