Rapport från Stockholms filmfestival 2022

Vår medlem Setareh Yousefi har skrivit en artikel om sitt besök på Filmfestivalen i Stockholm.

Som medlem av Filmkritikerförbundet har jag i många år slängt ett öga på möjligheterna att vara med i någon festivaljury. Som filmkritiker ”på landet” är sådana möjligheter något begränsade. Att skriva om film för en lokaltidning är att tillhöra en utdöende art. I Norrköping där jag skriver för Folkbladet finns idag inga andra filmrecensenter. Stadens största dagstidning, Norrköpings Tidningar, tar sitt material från Upsala Nya Tidning eller tidigare TT. Eftersom mitt uppdrag inte är på heltid utan något jag ägnar mig åt på fritiden innebär det att jag måste försörja mig på ett annat arbete i vardagen, vilket i sig gör att jag inte hur lätt som helst kan åka i väg och delta i någon jury.

När Filmkritikerförbundet behövde en jurymedlem till Stockholms filmfestival mejlade de ut till alla medlemmar. Jag råkade vara snabbast och kom därmed med. Snabbhet brukar vara en av mina paradgrenar och den tjänade mig väl den här gången. Festivalen godkände att jag skulle se en majoritet av filmerna på distans eftersom jag inte haft möjlighet att begära semester. Men 17 filmer på två veckor, samtidigt som heltidsarbete och frilansande på fritiden, visade sig vara relativt svårt. Tuffa på på dagarna och se film på kvällarna. Mina jurymedlemskollegor satt i en annan sits, Rita di Santo från Storbritannien och Hsin Wang från Taiwan kunde avverka sina filmer i ett helt annat tempo. Men 12-13 november befann jag mig på plats på själva festivalen eftersom alla filmer trots allt inte gick att se på distans. Vi var juryn för sektionen Open Zone, som innehöll en del storfilmer och en del mindre kända. En del något kontroversiella och samtida. Många länder var representerade och likaså både kända och mindre välrenommerade regissörer. Några av filmerna vi fick se var ”Leonora Addio”, ”Boy From Heaven”, ”Klondike”, ”One Year, One Night”, ”Nostalgia”, ”Empire Of Light”, ”Min vackra stjärna”, ”The Silent Twins”, ”Decision To Leave” och den film vi unisont utsåg till vinnare: ”World War III”.  Den och ”Min vackra stjärna” av Hirokazu Kore-eda var personliga favoriter för min del, så även ”Nostalgia”. Mustigt drama är min favoritgenre och just Kore-eda gör filmer som för mig har hög lägstanivå.

All den här stressen som följde mig under Stockholm filmfestival tog ändå inte ifrån mig upplevelsen av toppklassig film och chansen att vara med om kollegors verklighet i andra delar av världen. Rita di Santo, som idag är vicepresident för Fipresci, lärde mig snabbt mycket om den organisationen. Jag har fått mersmak. Drömmer redan om Venedig eller någon annan festival för att få uppleva andra festivaler och allt som händer bakom kulisserna. För en kritiker med något andra förutsättningar var uppdraget tufft men också ett sätt att komma in i en värld som jag annars existerar vid sidan om. Samma bransch, men olika plan.

Läs också Setarehs artikel för Fipresci: https://fipresci.org/report/stockholm-2022-yousefi/

Rapport från Mannheim

Internationales Filmfestival Mannheim-Heidelberg 2010.

Av Göran Bjelkendal

Mannheim är antagligen den fulaste stad jag tillbringat en hel vecka i. Staden, med 312000 innevånare, ligger mellan Frankfurt och Heidelberg, omfluten av Neckar och Rhen. Så det borde vara ett drömläge, men av Rhen, bakom järnvägsspår och motorvägsramper, syns inte ett spår. Ludwigshafen ligger dolt på andra sidan.

Området var ett viktigt industriellt centrum med stora hamnanläggningar. Så det blev inte mycket kvar efter andra världskrigets bombningar. Mannheims stadskärna byggdes upp i en anonym, oinspirerad 50-tals arkitektur på det ursprungliga kvadratiska gatumönstret.

Staden är unik i Tyskland, och antagligen i de flesta länder, genom att den (i centrum) har nästan inga gatunamn. Istället är kvarteren numrerade, bokstäver i öst-väst och siffror i nord-syd. Och sedan är de olika byggnaderna numrerade runt varje kvarter, från det nedre syd-västra eller syd-östra hörnet, beroende på vilken sida om mitten kvarteret ligger. Adressen till vårt hotell var F4 4-11. Turistbyrån marknadsför staden som Quadratestadt och man skriver gärna Mannheim².

Det är som om man gett upp alla försök till estetiska skönhetsvärden. Mannheims slott är ett av Tysklands största barockpalats och påminner arkitektoniskt mer om en typisk fabriksanläggning från 1800-talet, inklusive en stor klocka ovanför huvudentrén. Det används nu av universitetet.

I andra änden av staden kan man vandra längs Neckars stränder, där lokalbefolkningen tycks ha för vana att slänga i sina hundar. Omgivningen störs av tre gräsliga höga bostadshus på andra sidan och ett ännu värre kontorskomplex längre uppför floden, där filmfestivalen har sitt kontor under året.

Stadshuset vid Paradeplatz är en hybrid med parkeringsgarage i källaren, galleria i bottenvåningen, sammanträdesrum på första våningen och bibliotek längst upp. Allt är sammanblandat på ett öppet och okonventionellt sätt. Det finns inga låsta dörrar mellan kultur, politik och kommers. Alla använder samma toalett. Över allt detta reser sig antagligen världens fulaste torn. Det är i den här byggnaden som navet för Mannheim-Heidelbergfestivalen ligger.

Stadshuset med torn. Foto: Immanuel Giel/Wikimedia Commons

Näst äldsta festivalen

Mannheim-Heidelberg är Tysklands näst äldsta festival, efter Berlin. Nästa år är det 60-årsjubileum. Den har ändrat karaktär genomåren, Heidelberg har kommit till först på senare år. Men även inriktningen på programmet har förändrats. I dag består huvudserien av tävlingsfilmer gjorda av debutanter och internationella upptäckter. Den kompleteras av ett tjugotal filmer i mindre avdelningar: dokumentärer, barnfilmer och Ist das Leben nicht wunderbar?, klassiska feel-goodfilmer som antagligen känns ännu bättre genom att de visas i tyskdubbade versioner; kanske ett försök att lotsa den textremseovana publiken in i festivalen.

Tävlingsfilmerna bedöms av en internationell jury, en ekumenisk, biografägare och FIPRESCI. Festivalen pågår i tio dagar, från fredag till söndag veckan därpå. FIPRESCI:s medlemmar strömmar till under måndagen och arbetet börjar nästa dag. Det är en sansad festival utan visningar dagtid, annat än för barn.

De två huvudbiograferna i Stadthaus har andra funktioner under resten av året. Bürgersaal har karaktären av normal bio, även om maskinrummet är tillfällig konstruktion på läktaren. Medan Raatsaal är lite annorlunda med sina tjusigt halvcirkelformade bord och klassiska bordslampor, som tycks höra till rättsväsendet världen över. De släcks när visningen börjar. I den här bion har man bara digitala visningar.

Kino Raatsaal

Förutom de två biograferna i Stadthaus används Kino Atlantis, och i Heidelberg, två tältbiografer i slottsträdgården. Där är det bergsbana som gäller för att komma upp och ned, men resan ingår i biljettpriset eller ackrediteringen.

Festivalens minibussar går mellan de två städerna på 30 minuter. En tur med spårvagnen rekommenderas, även om det tar 50 minuter. Lokaltågen går på 20 minuter, men stationerna ligger opraktiskt långt bort från festivalbiograferna.

Tältbiograf

Under veckan är det två “branschvisningar” om dagen, vilket tillsammans med kvällsföreställningarna gör att jurydeltagarna i lugn och ro hinner se alla filmer i tävlingsserien fram till fredagskvällen. Jäktet i Berlin och Cannes är långt borta.

“Till det som är vackert”

Lisa Langseths Till det som är vackert har rönt ett gott mottagande både hemma och utomlands. Den utsågs till bästa film inom sin sektion i Pusan, Korea och Alicia Vikander fick i Mannheim-Heidelberg ett särskilt omnämnande för sitt spel.

Pusan: “We the Flash Forward jury are awarding the top prize to a film that is bold , risky and high energy while featuring an amazing performance by a young actress that can carry a film with conviction and power.”

Mannheim-Heidelberg: Special Mention: ”For the extraordinary performance of an actress in a very strong film” – Biografägarna: “Lisa Langseth’s film about a young woman who finds her own strength through her love for classical music is an emotionally stirring and intense drama about courage and passion sustained by the outstanding performance of Alicia Vikander who plays Katarina”

Men det är en problematisk film. Ingen kan ifrågasätta Vikanders insatser och kombinationen av klassisik musik och social problematik är fräsch; konserthuset som arbetsplats spännande. Att den trots dramaturgiska brister och tveksam moral nominerats till en guldbagge för bästa manus är märkligt. Vad är det som är så bra? Det räcker inte med de positiva aspekter jag räknat upp. Delarna måste också sättas in i en gedigen dramatisk konstruktion.

Vad är det filmen säger? Att det är okej att döda en dirigent för att få ett jobb? Ett påstående som kanske görs för att utmana betraktaren, precis som den könsordsspäckade dialogen i inledningsscenen. Tarantino har tänjt på utmaningarnas gränser, men hans filmer utspelar sig i en fantasifull filmvärld, medan Till det som är vackert befinner sig i ungdomars verklighet. Många kan säkert uppleva sig själva i Vikanders karaktär. Att börja livet efter skolan med upprepade besök hos Arbetsförmedlingen är inte roligt. Tänk vilken befrielse att till slut kunna säga att man fått ett jobb, att man fullföljt sin Handlingsplan. Det är okej att döda om man blir dåligt behandlad, särskilt av enman.

Langseth försöker utanför filmen på olika sätt bygga upp ett försvar för sin karaktärs handlingar. Annonskampanjen dominerades av en bild på Katarina, som trotsigt och säkert stirrar på betraktaren, medan dirigenten klänger på henne. Den som sett filmen vet att det egentligen borde vara tvärtom.
Den första internationella titeln Beloved (Älskad) ändrades senare till Pure (Ren). Ingen i filmen är älskad och ingen är ren. Titlarna och bilden i annonsen måste vara ett uttryck för Langseths kärlek och beundran för sin karaktär, men de speglar inte vad som händer i filmen; det är mer en uppmuntran till publiken att ta kvinnan till sig, oavsett vad hon gör. Och det fungerar antagligen. I Mannheim-Heidelberg var filmen en av tre som juryn med tyska biografägare rekommenderade. Deras kommentar om “en ung kvinna som finner sin inre styrka” är anmärkningsvärt naivt.
Det är en förebådande känsla i slutet av filmen när mörderskan sitter bland skolbarnen i publiken. Jag tror inte det är meningen att man ska uppfatta det så, men det får vi kanske veta i Pure 2.

Den svenska titel syftar på kontrasterna utanför den arbetslöshetens tristess i den fula förorten. Det är i första hand den klassiska musiken, särskilt Mozart och den spännande konserthusmiljön, men det är också rödvinsprat om Kirkegaard. Problemet är att det egentligen inte får henne att börja agera, hon driver in i konserthuset och blir erbjuden ett jobb av misstag. Hon inleder ett förhållande, som hon klänger sig fast i, trots att hon har haft många tillfälliga tidigare. Till skillnad från de tidigare är det här “vackert”. Det vackrablir som en drog, som det är värt att döda för. Till och med kor mjölkarbättre till Mozart.

Det blir kanske lättare att se problemet med filmen och man kör ett könsbyte. Tänk er istället att dirigenten var en kvinna och en pojke kom in i den här världen. Den filmen skulle antagligen inte bli lika mycket applåderad.

Den danska filmen Hold om mig av Kaspar Munk tävlade även den i Mannheim-Heidelberg. Den är baserad på en sann händelse i Polen där en skolflicka tog livet av sig själv efter att ha blivit sexuellt ofredad av sina skolkamrater. Den vann det Ekumeniska priset och i sitt tacktal berättade regissören att det var första gången som filmen hade visats för en vuxen publik. I Danmark hade den bara haft visningar i skolor. Det är nog inte troligt att någon skulle få samma idé i Sverige med Till det som är vackert. Den visas vid Göteborgs Film Festival.

Normen för humor

Jag har cyklat varje dag i vinter, utan att köra omkull. En gång när jag nästan gjorde det kom det ett gott skratt från en man som jag precis passerade. (Det är tur att jag inte föll, då skulle han väl ha skrattat ihjäl sig.) Det är inte bara filmer som Jackass som inbjuder publiken att skratta åt folks missöden och elände. Due date är ett bra exempel på en mer “normal” film.. Skadeglädje hette det visst förr i tiden. Nu verkar det vara den nya normen för humor, även i skojiga inledningstal på filmgalor.

Win är en holländsk film av Jaap van Heusden, som tävlade i Mannheim-Heidelberg. Det var kanske den film som väckte det längsta meningsutbytet i vår jury. Därför att plötsligt var det inte självklart vad vi hade sett. En dålig komedi i börsmäklarvärlden tyckte någon, medan jag menade att den nog handlade mer om en person med Asperger. En till Rainman, fnyste polacken, medan amerikanen avfärdade tanken, därför att hans fru hade gjort en film om Asperger, och den var inte alls sån.

Det har blivit allt vanligare med filmer som har en karaktär med sociala eller andra handikapp och det är inte alltid som det sägs rakt ut, som i Win, där endast de med tillräckliga kunskaper om symptomen kan inse att det visserligen ser roligt ut, men i botten är sorgligt.

Bland TV-serier finns exempel som Bones, där titelrollen har Asperger, och Boston legal, där visserligen alla är konstiga på något sätt, men en av advokaterna har uttalat Asperger. Herucle Poirot i David Suchets tolkning har tydliga drag. Och så vidare.
Men trenden pekar på att folk i allt högre utstreckning kommer att skratta åt folk som trillar omkull på gatan eller råkar ut för andra missöden. Livet har blivit en reality-serie.

Fotnot: Världens första cykel byggdes i Mannheim 1817 av Karl Freiherr von Drais, och världens första bil 1885 av Karl Benz.

Rapport från Jerevan

Golden Apricot
Jerevan International Film Festival 11-18 juli 2010

Av Gunnar Bergdahl

Värmen slår emot mig som en vägg. Temperaturen pendlar mellan 35 och 40 grader. Icke desto mindre gnistrar snön vit på Ararats topp på andra sidan gränsen mellan Armenien och Turkiet. Inför denna svårslagna vy förändras perspektivet på Europa. Det trygga rika väst med sina små stora problem långt där bortom det stora muslimska Turkiet och hela Östeuropa med sina stora små problem där detta Armenien under större delen av 1900-talet ingick som en av republikerna i den sovjetiska unionen. En korsväg mellan Europa och Asien där historiens trådar tvinnas samman till en påtaglig närvaro. En alldeles fantastisk inramning på Jerevans internationella filmfestival som redan i sin sjunde årgång spelar en växande politisk betydelse i regionen. ”Directors Across Borders” kallar man till exempel den sammandragning som via västeuropeiska pengar stödjer turkiska och armeniska filmprojekt. Alldeles oavsett den hårdbevakade gränsen och turkiskt missnöje med armeniska diplomatiska framgångar för att få folkmordet 1915 erkänt.

Det var då minst en miljon armenier och kristna fördrevs och mördades av turkarna i skuggan av västfrontens helvete och världskrigets flammor. Folkmordet är en grundsten i Armeniens nationella identitet. Det uttrycks till och med i landets konstitution. På samma sätt som Förintelsen för staten Israel. Blott med den inte betydelselösa skillnaden att det i detta karga land inte fanns någon majoritetsbefolkning som måste förflyttas. Armenien, med sitt språk och sitt alfabet, är en gammal nation. I själva verket redan på 300-talet det första kristna landet. Nu marscherar förstås moderniteten också på Jerevans gator, även om mer än en halv miljon av invånarna (mer än en femtedel!) har lämnat landet efter Sovjetunionens fall. Men den svenska riksdagens beslut i våras om att erkänna folkmordet är här lika känt och uppskattat som någonsin Ingmar Bergman.

Och folkmordet finns som ett eko i flera av festivalens inhemska filmer där programmet blandar öst med väst. Stora berömdheter som Theo Angelopoulos, Claire Denis och turktyske Fatih Akin presenterar film och diskuterar med publik. Men den film som obevekligen fastnar är den unga bosniska Jasmila Zbanics ”On the Path”. En gripande och engagerande berättelse om en kvinna som älskar en man som rör sig allt djupare in i fundamentalismens irrläror. En film om krigets knappt läkta sår och det personliga priset på sekulariserad frihet. Den sammanfattar utan att döma eller fördöma några av vår tids stora frågor. Bosniens multietniska samexistens slogs i spillror när ”kristna” serbgranater regnade över Sarajevo och blod flöt i den etniska rensningens namn. Precis som de muslimska ungturkarna ställde religionstillhörighet framför människovärde för snart 100 år sedan. I denna påträngande film finns ett magiskt glittrande ögonblick då den unga kvinnan återser sitt förlorade föräldrahem och en liten serbisk flicka förklarar att det nu är hennes. Där rör denna film både vid historien och nuet samtidigt. Så såg en av slutstationerna ut – och denna i vårt eget Europa! – för etniska teorier och religiös fanatism. Och så ser försoningen ut. Om det sedan är Sverige som ska bevaras ”svenskt” eller delar av Bosnien som ska bli ”serbiska”, om det är kristendomen eller islam som ska förgöras, vilken skillnad gör det?

Den isländske juryordföranden i festivalens långfilmstävling, regissören Fridrik Thor Fridriksson, piggar upp mig: ”Film kan göra världen bättre genom att göra Människan synlig. Det är på grund av alla fantastiska iranska filmer som Iran ännu inte är invaderat. Vem har sett filmer från Irak eller Afghanistan?”
En svalkande tanke som möter mig i den dallrande hettan i Jerevan där just en film från Afghanistan, Homayun Morwats ”An Apple from Paradise”, är nästa försonande upplevelse.

Fotnot: Fiprescipriset gav vi just Jasmila Zbanics ”On the Path”. Mina utomordentligt trivsamma jurykollegor var David Muradyan (Armenien) och Margret Kohler (Tyskland).

Rapport från Warszawa

The Warsaw Film Festival’s Fascinating (Pre-)History

By Aleksander Kwiatkowski

Not many international film festivals are situated in the capitals of various countries. At least so was the state in the beginning of festival era, in the 1930s. The first festivals were established in towns like Venezia and Cannes, attractive sea harbours or spas, as later were Karlovy Vary and San Sebastian as well. When Berlin festival started in 1951, this city (West Berlin) was not a capital of any country. The first major exception to the rule was festival in Moscow since 1959 (although there was some festival in this town already in 1935).

Warsaw, the capital of Poland since 1596, was not planned to be a place for a film festival either. The first internationally known Polish international film festival (of shorts) was established in Krakow (former Polish capital until 1596) in the early 1960s.

The pre-history of the Warsaw International Film festival, which this year was organized for the 26th time, is rather complicated, and in some of its parts not very coherent.

In the late 1950s and early 1960s a kind of festival was organized in the city – it was called Festiwal Festiwali Filmowych (FFF) and gathered samples of most important films of the year which participated and in most cases were awarded the prizes on the important film festivals – Cannes, West Berlin, Venice, Karlovy Vary (or Moscow as these two festivals alternated), Locarno, occasionally some others. The similar kind of festival was at the same time established at Acapulco (Mexíco), and little later, in London and Toronto. There were of course no prizes, just screenings, attractive enough to local audience and even to film critics, as not all of them had the opportunity to visit festivals abroad and the films would come to the Polish cinemas several years later if at all. So attractive that they sometime ventured to see three feature films during a night, as shown in Skarpa Cinema in Warsaw.

FFF flourished under some years and later changed its name to Konfrontacje (Confrontations). It was ruled by the monopolistic State Distribution Company (CWF, later PDF with more names in between). The aim and role to play was to show several internationally renown and awarded movies, which chances for normal distribution in the country were small or nil. Later the output was limited to films already planned for distribution, but shown within Konfrontacje considerably earlier, for its specialized audience. The screenings were consequently brought to some other Polish towns and finally were performed all-over the country, until around 1990. In the 1970s it was rather compatible with a policy of a new regime of Edward Gierek, who since 1971 tried to establish consumer-Poland, mostly with the help of foreign loans.

We all know how it ended. But during the Marshal Law and its aftermath in the middle 1980’s another initiative (with no link to Konfrontacje whatsoever) was brought to life – mostly independently from the Communist authorities. It came from student activists and also from Polish film clubs. Among the latter, who in the middle 1950s established a federation, was a Hybrydy Club, whose activist Roman Gutek (later to develop a succesful film distribution company for ambitious films, and to establish some more festivals in Poland, in Cieszyn, Wroclaw and Kazimierz on Vistula) founded a Warsaw Film Week in 1985 and became its first director.

In 1991 Stefan Laudyn took over and renamed it Warsaw Film Festival. In 2000 festival got accreditation from FIAPF and changed its name again into Warsaw International Film Festival. In 2009 FIAPF added Warsaw Festival to a group of international contest festivals (other members are Cannes, Berlin, Venice, Locarno, San Sebastian, Mar del Plata, Karlovy Vary, Montreal, Cairo, Moscow, Tokyo and Shanghai). Only 5 capitals altogether!

One prize of the festival was awarded almost from the outset: The Audience Award. Among its recipients we can list several popular films, in chronological order: Birdy, Dead Poets Society, La double vie de Véronique, Prospero’s Books, Coffee and Cigarettes, Before the Rain, Trainspotting, The Full Monty, La vita e bella, Elling, Waltz with Bashir and – this year – Sound of Noise from Sweden, a feature film debut of well known directors of shorts – Ola Simonsson and Johannes Stjärne Nilsson. This prize, the result of votes from screenings of all participating movies has a long tradition not only in Warsaw but also on similar events in for instance Gothenburg and other festivals which under long time avoided profesional juries . Not so in Warsaw who now includes several sections with separate juries to almost all of them, of which the FIPRESCI-jury is only one.

Rapport från Palm Springs

Filmfestivalen i ökenstaden Palm Springs gick av stapeln för 21:a gången i januari. Redan efter invigningsgalan fick festivalen mycket uppmärksamhet eftersom Mariah Carey var märkbart berusad när hon tog emot ett pris för sin insats i filmen ”Precious”. Efter den stjärnspäckade invigningen gick det lugnare till, inte minst eftersom de flesta av festivalbesökarna är pensionärer – Palm Springs är en stad med en hög medelålder. Ett visst rabalder orskades dock av att de kinesiska myndigheterna drog tillbaka två kinesiska filmer från festivalen på grund av att också Dalai Lama-filmen ”The Sun Behind The Clouds: Tibet’s Struggle For Freedom” fanns med i programmet.

Palm Springs 4

Festivalen är mest känd för att nästan alla Oscarskandidater till bästa utländska film visas, och det är också i denna sektion som FIPRESCI-juryn utser vinnaren. Juryn bestod av mig, amerikanska Jan Stuart och australiensiska Katherine Tulich.

Det svenska bidraget, ”De ofrivilliga”, var en av filmerna som skiljde ut sig i sektionen, och sedemera den film juryn belönade med priset för bästa film. Några andra av de mest intressanta filmerna var kanadensiska familjedramat ”I killed my mother”, rumänska kriminalaren ”Police, adjective”, och iranska ensemblefilmen ”About Elly”. De filmerna jag tyckte om mest var alltså just sådana som redan fått mycket framgångar på andra filmfestivaler, men att titta på oscarsnomineringarna från alla dessa länder gav en intressant bild av den globala filmproduktionen – en lite annorlunda bild jämfört med den man får av att se de filmer som vanligen turnerar runt på filmfestivaler. Det var en hel del genrefilm om småtjuvar, massor av våld mot kvinnor och ärligt talat ganska lite som stack ut. Om det finns en intressant filmvärld där ute, koncentreras den inte precis till de nationella Oscarsnomineringarna.

Palm Springs 2

Men det fanns ju visst som skilde sig från det andra. Förutom de ovan nämnda, var en rolig, och lite märklig, bekantskap bidraget från Kazakstan. I ”Kelin”, som skildrar hur en kvinna gifts bort och startar ett nytt liv i ett hus på landsbygden, sägs inte ett enda ord. Att skådespelarna bara stirrade istället för att prata var till en början närmast skrattretande, men när väl de äktenskapliga förhandlingarna var slutförda fungerade det stumma tilltalet bättre. ”Kelin” var kanske en kuriositet, men ganska lyckad sådan.

Festivalens publikpris gick också till Sverige – i öknen verkade ingen kunna motstå ”Män som hatar kvinnor”. Lite märkligt i ett svenskt perspektiv. På grund av liknande demografi i Palm Springs-publiken och Oscarsjuryn brukar den film som vinner publikpriset också ta hem Oscarsstatyetten för bästa utländska lite senare (förra året vann japanska ”Avsked” först publikpriset Palm Springs och sedan även Oscarn), men i år blev det uppenbarligen inte så. ”Män som hatar kvinnor” var ju inte nominerad, till den lokala publikens förvåning.

Av Jonas Holmberg