Monika Tunbäck-Hanson: Inga visningsformer kan mäta sig med den stora filmduken

Monika Tunbäck-Hanson. Foto: Lisa Thanner.
Monika Tunbäck-Hanson. Foto: Lisa Thanner.

Svenska Filmkritikerförbundets Fredrik Gustafsson har gjort en serie intervjuer med svenska filmkritiker, som vi kommer att publicera här under kommande veckor. Intervju nummer tre är med Monika Tunbäck-Hanson.

1. Var du särskilt filmintresserad redan som barn eller tonåring?
Mitt filmintresse har funnits sen tidig ungdom (jag är född 1936) och ökade under 50-talet då den klassiska Göteborgsbiografen Spegeln (nedlagd 1989) visade framför allt svensk och europeisk kvalitetsfilm – precis som biografen Smultronstället (nedlagd 1986). Den typ av filmer som idag spelas på biograferna Capitol, Roy och Hagabion.

2. Hade du själv tänkt att du skulle vilja bli filmrecensent eller var det mer av en slump?
Mitt mål var att bli journalist, när jag efter ett sommarvikariat på Göteborgs-Posten 1957 fick erbjudande om fast anställning avslutade jag mina universitetsstudier (litteraturhistoria) och eftersom jag berättade om mitt filmintresse fick jag snart sporadiska uppdrag som recensent av de mindre viktiga filmerna.

3. När och var började du professionellt och hur utvecklades din karriär?
Under 60-talets första hälft recenserade jag allt fler filmer – detta vid sidan av de ordinarie uppdragen. 1968 sändes jag till den numera legendariska filmfestivalen i Cannes och såg en och en halv film innan ljusen slocknade i festivalpalatset. Majrevolten hade nått Cannes. Jean-Luc Godard, Claude Chabrol, Francois Truffaut och ännu fler av de då tongivande fransk regissörerna, lyckades alltså stoppa festivalen. Efter denna min korta festivaldebut kom jag att så gott som varje år åka till Cannes fram till 2003.

4. Vilka publikationer har du skrivit för?
Med få undantag endast för Göteborgs-Posten.

5. Har du gjort filmkritik i andra format än skrivna texter till exempel via radio, tv, film, videoessäer eller något annat?
Nej.

6. Har du haft några särskilda förebilder bland andra filmkritiker, svenska eller utländska?
Förebilder är ett väldigt högtidligt ord, men jag följde flera betydelsefulla kritiker med stor läsglädje och då främst Mauritz Edström på Dagens Nyheter, Lasse Bergström på Expressen, Jurgen Schildt på Aftonbladet, Elisabeth Sörenson på Svenska Dagbladet, Sven E Olsson på Arbetet och Jan Aghed på Sydsvenskan.

7. Har du haft någon mentor eller annan person som hjälpte dig i början av din karriär?
Inte någon när det gällde konsten att skriva just filmrecensioner, som i GP publicerades på nöjessidorna. Men eftersom jag kom att arbeta på kulturredaktionen, som bland annat litteraturkritiker, hade jag i början Erik Hjalmar Linder som vis rådgivare och kritiker. Och det var på kultursidorna som jag kunde skriva längre och mer övergripande texter om film.

8. Vad tycker du kännetecknar en bra kritiker?
Kunskapsbredd, ett personligt språk, förmågan att vidga texten förbi innehållsredogörelsen.

9. Finns det någon särskild recension, som du läst genom åren som inspirerat dig eller som du gärna läser om?
Nej, enstaka recensioner återvänder jag sällan till, men om jag tittar i min bokhylla med filmlitteratur så finns ett par böcker om film jag ibland bläddrar i som Mikael Timms Ögats glädje och Stig Björkmans Trier om von Trier och därmed har jag nämnt ytterligare två betydelsefulla filmkritiker och filmskribenter. Sen är det inte fel att läsa till exempel Schein om och av Harry Schein för den som vill minnas eller lära sig om åren då Svenska Filminstitutet spelade en så viktig (och kontroversiell) roll. En alldeles särskild plats i bokhyllan har två böcker av och om två regissörer jag recenserat och skrivit om decennium efter decennium: Ingmar Bergmans presentation av Den goda viljan, Söndagsbarn och Enskilda samtal och Kurt Mälarstedts bok om Jan Troell.

10. Är det någon särskild recension, artikel eller annan form av filmkritik du skrivit/producerat själv som du är extra nöjd med?
Nej, att leta fram en specifik recension ur den stora mängd recensioner och filmartiklar jag skrivit under mer än fyrtio år kan jag inte. Men det har det varit ett privilegium att få recensera och följa italienska, franska och även tyska filmare, när de skrev filmhistoria under några årtionden från 1960-talets mitt. Att också ha fått bevittna de europeiska genombrotten för till exempel sydamerikansk och japansk film vidgade perspektiven. Nej, jag har inte glömt den nordiska, amerikanska, brittiska, spanska, polska, ryska, kinesiska filmen…
Och till slut: att få ha varit med om Göteborg Filmfestivals uppväxt till en av de viktiga festivalerna i Europa har varit oavbrutet stimulerande och lärorikt – inte minst därför att festivalen givit sin publik många möjligheter att se film från länder vi annars inte fått chansen att se.

11. Vad gör du nu?
Jag är pensionerad, men skrev litteraturkritik fram till slutet av 2020 och nu längtar jag bara efter att biograferna åter skall öppnas. Netflix och SVT Play i all ära men inga visningsformer kan mäta sig med den stora filmduken.

Stig Björkman: Pluggade till arkitekt – blev filmkritiker av ren slump

Stina Gardell har nyligen avslutat en porträttfilm om Stig Björkman och hans filmbekanta världen runt – “Corona Film Club”.
Stina Gardell har nyligen avslutat en porträttfilm om Stig Björkman och hans filmbekanta världen runt – “Corona Film Club”.

Svenska Filmkritikerförbundets Fredrik Gustafsson har gjort en serie intervjuer med svenska filmkritiker, som vi kommer att publicera här under kommande veckor. Intervju nummer två är med Stig Björkman.

1. Var du särskilt filmintresserad redan som barn eller tonåring?
När jag var tio år (1948) tog mina föräldrar med mig på bio på Kungsgatan i Stockholm och vi såg Fest ombord med Jane Powell. Jag blev helt tagen av den. Powell framträdde ofta i sådana MGM musikaler och jag blev förälskad i henne. Jag blev en återgångsbesökare och ljög hemma om att jag pluggade med någon kompis när jag i själva verket gick på bio. Jag såg allt, utan åtskillnad. Min första barnförbjudna film var Hitchcocks Främlingar på tåg. Jag var bara 13 år då men vaktmästaren såg genom fingrarna, en såld biljett är ju trots allt en såld biljett…
Jag hade veckopeng men den räckte inte för alla biobesök så jag började jobba extra på min pappas kontor. Han hade ett litet tidskriftsförlag på Vasagatan 38 och där gjorde jag småjobb som jag fick betalt för och det hjälpte till att finansiera mina biobesök.
Efter Jane Powell var Piper Laurie min nästa filmfästmö, men vid puberteten fick jag upp ögonen på Gloria Grahame, en något farligare förälskelse. Henne såg jag i till exempel i Nakna nerver (In a Lonely Place).
Jag var kalenderbitare, och läste om film i diverse tidningar. Jag skrev också upp alla filmer jag såg i anteckningsböcker, och gav dem betyg och ett omdöme. Tack vare min fars jobb så fick jag Filmjournalen gratis, och den läste jag förstås. Jag ställde faktiskt upp i den allra första säsongen av Kvitt eller Dubbelt i ämnet Film.
Jag tog mig till 2500 kronor, men sen föll jag på en fråga om Hasse Ekman. Jag fick se fem stillbilder och skulle ange vilka av Hasse Ekmans filmer de kom ifrån. Jag hade inte sett någon av filmerna men klarade fyra och missade Som folk är mest. Som tröstpris fick jag dels några filmböcker skrivna av Rune Waldekranz och dels studiebesök på Filmstaden i Råsunda.

2. Hade du själv tänkt att du skulle vilja bli filmrecensent eller var det mer en slump?
Det var en ren slump. Jag pluggade egentligen till att bli arkitekt, och jobbade sedan med det i två år. Det andra året som assistent till Peter Celsing som senare ritade Filmhuset.

3. När och var började du bedriva filmkritik professionellt, och hur utvecklades din karriär?
Bengt Forslund som var ordförande i Stockholms studentfilmstudio ringde upp mig efter att han sett mig i Kvitt eller Dubbelt och frågade om jag inte ville vara med i filmstudion. Där blev jag snart hans efterträdare som ordförande. Där ingick i uppgifterna att presentera de filmvisningar som filmstudion ordnade på Borgarskolan, vid Engelbrektskyrkan i Stockholm, 12 visningar per termin, och även att skriva texter.
1959 startade Bengt Forslund filmtidskriften Chaplin, och efter fem nummer ringde han mig och frågade om jag inte ville vara med där, som medredaktör. Det var 1960 och jag var 21 år.
1961 var jag för första gången på filmfestivalen i Venedig. Jag har alltid varit nyfiken på andra länder och kulturer, och jag kunde också italienska flytande.
Sen dess har jag varit filmkritiker och skribent på heltid. Och på livstid…

4. Vilka publikationer har du skrivit för?
Chaplin förstås, italienska Cineforum, Sight & Sound och Movie i England, Filmrutan, danska Levende Billeder, franska Cahiers du Cinéma, Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet. Jag var filmrecensent för SvD 1962 till 1964, och sen på DN i några år.
Att vara filmrecensent kunde vara stressigt för på den tiden fanns det inte pressvisningar. Man såg en film på kvällsvisningen premiärkvällen och sen fick man ta en taxi till redaktionen och snabbt skriva en recension som måste vara klar senast klockan 22, för att den skulle hinna in i morgonupplagan. Så ofta hade jag bara en timme på mig.

5. Har du gjort filmkritik i andra format än skrivna texter, till exempel via radio, TV, film, videoessäer, eller något annat?
Nej.

6. Har du haft några särskilda förebilder bland andra filmkritiker, svenska eller utländska?
Robin Hood [Bengt Idestam-Almquist] läste jag flitigt, och vi sågs ofta. Inte minst på lördagar då Filmhistoriska samlingarna hade filmvisningar på biograf Regina. Han brukade inleda dem. Han var trevlig. Rune Waldekranz läste jag också. Sen började jag läsa Sight & Sound, Cahiers du Cinéma, Movie. Där fanns det många som inspirerade mig, såsom Ian Cameron och Victor Perkins på Movie, deras sätt att bedriva filmanalys.

7. Hade nu någon mentor eller annan person som hjälpte dig i början av din karriär?
Bengt Forslund. Men mest är jag självlärd. De som format mig mest är nog Cameron och Perkins på Movie. Tycker också mycket om Jean Douchet.

8. Vad tycker du kännetecknar en bra kritiker?
Nyfikenhet, kunskap och kärlek. Att verkligen tycka om det man gör, att det inte bara är ett jobb.

9. Finns det någon särskild recension(er) som du läst genom åren som inspirerat dig, eller som du gärna läser om?
Nej, det kan jag inte säga.

10. Är det någon särskild recension, artikel, eller annan form av filmkritik du skrivit/producerat själv som du är extra nöjd med?
Nej, inte direkt. Men jag läste nyligen om en recension av Köttets lust – Carnal Knowledge som jag skrev för Chaplin, och där tycker jag att jag lyckades få till det. Jag är överhuvud taget mycket förtjust i Mike Nichols och hans filmer.

11. Vad gör du just nu?
Jag och ett förlag korrekturläser manuset till min nya bok, en essäsamling med texter om 200 filmer. (Det var därför jag läste om recensionen av Köttets lust.) Boken ska heta Uppenbarelseboken, och jag har också börjat skriva på en uppföljare till den.
Så har jag avslutat två filmer, den ena är ett porträtt på Joyce Carol Oates, och med den andra har Stina Gardell gjort en porträttfilm på mig och mina filmbekanta världen runt, Corona Film Club.

Jens Peterson: En bra filmkritiker har en tydlig röst

Jens Peterson på Toronto filmfestival
Jens Peterson på Toronto filmfestival

Svenska Filmkritikerförbundets Fredrik Gustafsson har gjort en serie intervjuer med svenska filmkritiker, som vi kommer att publicera här under kommande veckor. Först ut är Jens Peterson.

1. Var du särskilt filmintresserad redan som barn eller tonåring?
Ja, mina föräldrar tog tidigt med mig på bio och jag var med i filmklubbar som barn och på gymnasiet i Falkenberg där jag växte upp. Jag följde Bio Kontrast när de startade och 1973 blev jag medlem i Cinemateket i Stockholm och såg sådant som gått på bio innan jag föddes. På den tiden fanns förstås ingen video eller dvd, utan SVT och biografer var chansen att se klassiker. TV var en bra guide tillbaka i filmhistorien.

2. Hade du själv tänkt att du skulle vilja bli filmrecensent eller var det mer av en slump?
Jag visste i gymnasiet att jag ville bli journalist, och eftersom jag var intresserad av film, musik och böcker ville jag skriva om det. Också.

3. När och var började du skriva professionellt och hur utvecklades din karriär?
Jag skrev några recensioner som sommarvikarie i Hallands Nyheter 1973 och mer regelbundet när jag började som journalist på Hallandsposten i Halmstad 1975. Från den tiden åkte jag också till Malmö filmdagar. Och andra filmdagar som ordnades då.

4. Vilka publikationer har du skrivit för?
Hallands Nyheter och Hallandsposten, tidskriften Schlager och Aftonbladet. Jag har gästskrivit i Dagens Nyheter några gånger.

5. Har du gjort filmkritik i andra format än skrivna texter, till exempel via radio, tv, film, videoessäer eller något annat?
Vi gjorde ett mycket uppskattat tv-program om film på Aftonbladet under några år. Där hade vi synpunkter på aktuella och äldre filmer.

6. Har du haft några särskilda förebilder bland andra filmkritiker, svenska eller utländska?
Som ung uppskattade jag Mauritz Edström i Dagens Nyheter, Lasse Bergström och Jonas Sima i Expressen och Jurgen Schildt i Aftonbladet. Jag prenumererade på tidskriften Chaplin och där fanns mycket intressant, både kritik, debatt och reportage. Utländska kritiker jag följt och gillat är Pauline Kael och Roger Ebert. Som vuxen tycker jag oftast det är mer intresset att läsa de som inte tycker som jag. Att se andra infallsvinklar.

7. Hade du någon mentor eller annan person som hjälpte dig i början av din karriär?
Jan Håkansson som skrev om kultur i Hallandsposten lärde mig mycket, och när jag började skriva i Aftonbladet var Jurgen Schildt ett sympatiskt stöd.

8. Vad tycker du kännetecknar en bra kritiker?
Den är kunnig och kan skriva läsvärt. Har en egen hållning och personlig stil som gör att man känner igen kritikern. En tydlig röst. Över tid blir det som ett samtal där man kan stämma av med sina egna tankar kring filmer.

9. Finns det någon särskild recension(er) som du läst genom åren som inspirerat dig, eller som du gärna läser om?
Det är förstås alltid mer minnesvärt när det är starka känslor åt ena eller andra hållet. Jag har böcker med samlade recensioner av olika kritiker, men det är sällan jag idag återvänder till dem. ”Bergmans 1900-tal” där Ingmar Bergman lyfter fram svenska favoriter är full av välskriven entusiasm.

10. Är det någon särskild recension, artikel, eller annan form av filmkritik du skrivit/producerat själv som du är extra nöjd med?
En av de bästa sakerna med att ha arbetat som kritiker och filmjournalist är att få se filmer tidigt. Innan de blivit omtalade, omskrivna och skapat förväntningar åt ena eller andra hållet. Som Lukas Moodyssons ”Fucking Åmål” och ”Tillsammans”. På festivaler, i Cannes till exempel första visningarna av ”Wild at heart”, ”Pulp fiction”, ”Crouching tiger…” och Ruben Östlunds filmer. I Venedig bland annat ”Hana-Bi”, ”I huvudet på John Malkovich”, ”Monsoon wedding”, ”Spring Lola”, ”I’m not there” och ”Three billboards…”. I Berlin ”Shakespeare in love”, ”Isle of dogs” och Hans-Petter Molands filmer. Med mera. Då oskrivna blad. Ibland kan man känna sig nöjd över att direkt ha insett att en film blir minnesvärd. Men det är också yrkesmässigt tillfredsställande att omedelbart ha konstaterat att filmer som ”Göta Kanal 3 – kanalkungens hemlighet” är undermåliga och formulera det på kort tid.

11. Vad gör du just nu?
Jag har gått i pension men fortsätter skriva som frilans för Aftonbladet, mest recensioner. Den senaste filmfestivalen för min del var Toronto 2019, men vem vet hur det blir med framtida festivaler. Nu ser jag, som alla andra, mycket strömmad film hemma, och köper pandemisäkra biljetter till visningar för max 8 personer. Förhoppningsvis kommer vi snart tillbaka till de stora välfyllda salongerna. Jag såg ”Cabaret”, ”Fellinis Amarcord”, ”Gudfadern 1 och 2” på bio när de var nya, och de finns fortfarande bland mina favoriter. Jag ser fram emot nya sådana upplevelser.