Obstinat. Ett återkommande uttryck när det handlar om att beskriva det program som kännetecknar Viennalen, som filmfestivalen i Wien allmänt kallas för. I november avslutades 47:e upplagan, även den tämligen obstinat.
Obstinat i fråga om saftiga fokus på experimentfilm och avantgarde, på obskyr dokumentär (inga fryntliga Michael Moores här), på uppgrävda skatter från gånga eror, ibland stumma och då ofta ackompanjerade av levande musik. Namn som Straub och Mekas och de Antonio, som kanske en del av er och även oss måste slå upp, är här smått mainstream. Är det stjärnor på Viennalen så heter de Jane Birkin eller Fay Wray. De behandlas kejserligt men de får klara sig utan röda mattor eftersom sådant stoff inte behövs för att skapa drömstämning.
Metrobiografen
Hur går det då ihop, frågar kanske den rationelle. Bara fint, tack. 90 000 sålda biljetter brukar snittet ligga på. 2009 var det 95 000. Trots, nej, antagligen på grund av, allt detta obstinata.
I denna linje presenterades 2009 hyllningsserier till skotska favoritaktrisen-som-gör-vad-som-faller-henne-in Tilda Swinton, till den filippinske ärkeauteuren, gay-aktivisten och mormonen Lino Brocka (honom fick jag slå upp) och till den amerikanske birollssensationen Timothy Carey (han som skjuter hästen i Kubricks ”Spelet är förlorat” och tvingar Ben Gazzara att ha ihjäl en kinesisk bookmaker i Cassavetes ”Mordet på en kinesisk bookmaker”; i andra filmer spelar han riktiga svin). Ett omfattande retrospektiv tillägnades ”banbrytande amerikansk komedi” under rubriken The Unquiet American, sammanställt av kritikerkritikern Jonathan Rosenbaum. Bland titlarna fanns ”Dr Ts 5000 fingrar”, ”The King of Comedy” och ”Fyra fula fiskar”. Värt biljetten bara det.
Wien har – naturligtvis inte, frestas man säga – någon tävling. Ett par små priser har man dock inte klarat sig utan att dela ut. Ett, det sakligt benämnda Vienna Film Prize, utdelas till en inhemsk produktion av borgmästaren i samråd med kulturdepartementet och Kodak. Välförtjänt mottagare var Jessica Hausner för ”Miraklet i Lourdes”, en av de just nu klockrenaste på art house-repertoaren (se den). En Fipresci-jury är också närvarande och delar då ut ett pris till en debut eller andra film, antingen spelfilm eller dokumentär. Undertecknad satt med i denna i år.
Jan Lumholdt med Fipresci-vinnaren Yu Guangyi
Något så lättsamt som ”Miraklet i Lourdes” återfanns inte i sistnämnda kategori. Oren Movermans ”The Messenger” med Woody Harrelson och Samantha Morton fanns visserligen i startfältet men detta välgjorda drama om amerikanska soldater med uppdrag att meddela anhöriga om dödsfall tillhörde popcornkategorin i dessa kvarter. Resten var ett menageri av mycket exotisk art, ur vilken vi anmodades plocka fram ett högsta höns. Inte lätt, fast på ett bra sätt. Här fanns en fransk dokumentär om jordbrukssituationens gradvisa kris sedan 60-talet, ”Les Temps les graces”, en kanadensisk dokumentär, ”L´encerclement – La démocratie dans les rets du Néo-libéralism” bestående av talande huvuden under två timmar och 40 minuter (och förvånansvärt fängslande) och en dokumentär om hemlösa i den kaliforniska öknen, ”Below Sea Level”.
Inte en film var ointressant, särskilt inte ”The Anchorage” av amerikanske C.W. Winter i samregi av svenske Anders Edström. Filmen utspelar sig i Stockholms skärgård och i centrum står en ensam kvinna (spelad av Edströms egen mor). Vi följer hennes små vardagsbestyr i ett stämningsstycke som upplevdes alltför obskyrt för några stöd från SFIs sida men som med mera än önskvärd tydlighet har stimulerat jurys på flera filmfestivaler, så även i Wien -09.
Hans Hurch
Vänner av ny kinesisk film fick till slut sista ordet. Selektionskommittén med überobstinate festivalchefen Hans Hurch i spetsen hade plockat fram en handfull mycket sevärda alster österifrån. ”Eight Diagrams”, en handfast skidring av en nyårsnatt i Kanton med olika förvirrade och sexuellt kranka själar korsandes väg var en. En annan var ”Jalainur”, en visuellt mycket stilig berättelse om världens sista ångloksförare i gränslandet mellan Kina och Ryssland. Slutligen, och bäst, var, tyckte denna jury, ”Survival Song” den andra installationen i en planerad trilogi om moderniseringen av sin norra Manchuriet. Det handlar om medellösa skogsjägare och hur de gradvis tvingas in i industrialiseringens anonyma maskineri. Rejält mycket mera underhållande än vad det låter och mycket innovativt filmad. Men dessvärre, då detta rör sig om en dokumentär, lika tragisk som sann. Yu Guangyi heter regissören och Fipresci-vinnaren i Wiens senaste upplaga. Ett namn värt att följa, och säkert inte för sista gången under just denna festival, en av Europas absolut roligaste att besöka.
Av Jan Lumholdt