En av svensk films storheter, Bengt Forslund, har inte bara skrivit och producerat filmklassiker som Här har du ditt liv (1966) och skrivit en rad filmhistoriska böcker, Han har också varit en betydelsefull filmkritiker och redaktör. Filmkritikerförbundet bad honom skriva ner sina minnen om just den delen av sitt liv och sin karriär.
För en prästson i en Sörmländsk landsortsförsamling, Grödinge, tre mil från Stockholm, hörde inte biobesök till vanligheterna. Ändå måste filmintresset ha vaknat under 40-talet. Det började med att filmfotografen Gösta Roosling beslöt att göra en kortfilm om en skolavslutning på landet och valde att spela in den i Grödinge kyrkskola våren 1942. Jag skulle då fylla 10 år och såväl min skolfröken som hela min familj staterade i filmen. Min far fick till och med huvudrollen som avslutningstalare och filmen Examen (finns i dag tillgänglig på Filminstitutets filmarkivet.se) fick bättre kritik än huvudfilmen när den gick upp som förfilm till Åke Söderbloms Sexlingar.
Jag tror också att min fars medverkan i filmen gjorde honom mindre negativ mot filmkonsten som sådan. Redan året därpå tog han med familjen på två minnesvärda biobesök i Stockholm. Först den godhjärtat publikvänliga Edvard Persson-filmen Livet på landet (1943) och sedan Gustaf Molanders filmatisering av Kaj Munks Ordet (1943). Jag minns att framför allt den senare gjorde ett starkt intryck på såväl min far som mig själv. Inga Landgré blev min första filmförälskelse, vilket vi senare haft lite roligt åt.
1946 var det dags för nästa filminspelning, Europafilms och Bengt Ekerots herrgårdspekoral Barbacka, inspelad på prästgårdsarrendatorns marker. Den blev rejält sågad av en enig kritikerkår och det enda spår den lämnat hos mig är autograferna av Bengt och huvudrollsinnehavarna. Gunnel Broström, Erik Hell och Sven Lindberg.
Av en helt annan dignitet – och för mig livsavgörande – var filmerna Hets (1944) och Fängelse (1949) som jag fick tillfälle att se under gymnasieåren i Södertälje. Den förstnämnda innebar en stark identifikation då jag hade en svensklärare som starkt påminde om Caligula i Hets och Fängelse grep mig så starkt att jag såg om den flera gånger. Bergman blev för all framtid min husgud som regissör.
Bergman blev för all framtid min husgud
Jag hade då också börjat med ett filmkartotek där jag antecknade mina upplevelser av filmerna och på det området fick jag också en husgud, eller rättare sagt guru och inspiratör, signaturen Robin Hood i Stockholms-Tidningen (StT), alias Bengt Idestam-Almqvist. StT var mina föräldrars husorgan och Robin Hoods ”Filmskott”, en filmkrönika han skrev en gång i veckan, blev min filmskola. Filmerna han recenserade hade jag ju sällan möjlighet att se, de passade inte Bygdegårdens repertoar. Att jag själv skulle bli filmskribent och ägna mitt liv åt film fanns dock inte i min tankevärld den gången. Författare möjligen, jag skrev ju dikter som alla gymnasister, och till och med en roman. Kunde även tänka mig som konstnär. Fick mitt enda stora A i teckning i studentbetyget. Men där satte min far ner foten. Akademiska studier skulle det vara. Vi möttes halvvägs. Jag var angelägen att frigöra mig och flytta hemifrån. En tvåårig folkskollärarexamen fick duga. Skulle ge mig mer frihet för den cineastiska hobbyverksamhet som snart tog vid.
Lärarhögskolan låg i Stockholm, där jag fick ett inackorderingsrum 1953–55, och snart nog fick jag kontakt med Stockholms Studentfilmstudio, som bedrev sin filmverksamhet på Borgarskolan, och Filmhistoriska Samlingarna som visade stumfilmsklassiker på biografen Regina med Bengt Idestam-Almqvist som primus motor. Min entusiasm för filmkonsten växte lavinartat och även lusten att skriva.
Mina föräldrar hade en kristen kulturtidskrift, Vår Lösen, som var betydelsefull på 1900-talet. Inledningsvis skickade jag in en filmkrönika till dem, ”Kristus på bio”, som handlade om Ordet, Simon Syndaren (1954) och Storstadshamn (1954). Den togs positivt emot och jag erbjöds fortsätta, vilket jag tacksamt accepterade och följde upp med nya filmkrönikor i sex år. Bergmans filmer uppmärksammade jag givetvis, Det sjunde inseglet (1957) fick till och med en egen essä, men även filmer som Det ljuva livet (1960), Hiroshima min älskade (1959), Trasdockan (1955) och Ärans väg (1957) fanns med.
Parallellt fick jag också in filmessäer i andra tidskrifter. Om ”Prästsonen Ingmar Bergman” skrev jag i Ord och Bild (nr 10 ,1957) och om krigsfilmer i Filmstudiorörelsens i stencilformat nystartade Filmrutan hösten 1958. Debattartikeln ”Ta filmen på allvar” tog Stockholms-Tidningen in den 9 mars 1958. Där propagerade jag för att dagstidningarna skulle ägna lika stort och seriöst utrymme åt filmkonsten som man gjorde beträffande litteratur, konst och musik. Artikeln bemöttes med tystnad. Det tog DN 50 år innan de på 2000-talet lanserade uppslaget FILMFREDAG – idag oundgängligt för varje sann cineast.
Det måste ha varit i de sammanhangen som jag på allvar funderade på en egen filmtidskrift. Gunnar Oldins Filmfront, med Filmstudiorörelsen som bas, hade gått i graven 1956 efter bara fyra år. Filmbranschens eget organ, Biografbladet, hade lagts ner redan 1952. Svenska Filmsamfundet, 1967 omdöpt till Svenska Filmakademin, försökte 1958 uppliva sina årsböcker från 40-talet och gav då som årsbok ut en essäsamling där flera av de då ledande dagspresskritikerna medverkade, Bengt Idestam-Almquist (StT), Mauritz Edström (DN), Jurgen Schildt (AB), Hugo Wortzelius (Uppsala Nya Tidning). Intresse borde finnas!
Jag fastnade för Chaplin. Då visste alla att det måste handla om film
Tillsammans med den mer administrativt lagde vännen Sewe Ungermark från Studentfilmstudion beslöt vi vintern 1959 att göra ett försök. Jag gillade Filmfronts fickformat, men vad skulle den heta? Fanns det något lika allmängiltigt ord som det lite utnötta ”film”? Jag fastnade för Chaplin. Då visste alla att det måste handla om film. Skrev till hans adress i Schweiz och frågade om jag fick använda det men fick inget svar. En juridisk rådgivare förklarade att det nog räckte med att frågan bevisligen var ställd och att jag alltså kunde chansa. Vilket jag gjorde – och fem år senare, när Chaplin besökte Stockholm i samband med utgivningen av hans memoarer, fick jag hans välsignelse med ”Good luck, Charlie Chaplin” på omslaget till Chaplin nr 49, okt 1964. Bokstavligt talat i sista minuten, då nr 50 blev det sista med mig som ägare och redaktör.
Startkapitalet på 8000 kr fick jag av ”de fyra stora”, de vid den tiden ledande filmbolagen: SF, Sandrews, Europa Film och Nordisk Tonefilm. Var och en lovade att betala 2000 kr om de andra tre gjorde det. Ingen gjorde det dock självmant, så jag gick en runda till och sa att de andra lovat och så fick jag pengar till tryckkostnaden av det första numret i april 1959. Där hade jag övertalat Bengt Idestam-Almquist, författaren Lars Forssell och regissören Alf Sjöberg att medverka – utan honorar. Sjöberg hade jag lärt känna genom att på Studentfilmstudion arrangera en serie, ”Shakespeare på film”, med Alf som inledare. Nu fick han inleda en artikelserie jag döpte till ”Mitt filmval”, och som följdes upp med andra tunga namn de närmaste åren. Ingmar Bergman ställde generöst upp ett flertal gånger. Mest uppmärksammat blev hans, under pseudonymen Ernest Riffe, signerade bidrag till vårt anti-Bergmannummer i november 1960.
Viktigt för mig från allra första början var information av olika slag. Ett index över alla filmpremiärer fanns med från början. En ledare och mindre kommentarer till aktuella filmhändelser var viktiga liksom recensioner av filmer och nyutkomna filmböcker. Det mesta av detta skrev jag själv – på gott och ont.
Jag är klart medveten om att jag inte är någon analytiker, jag skriver alltid på känsla
Jag läser motvilligt om vad jag en gång tyckt om filmer jag numera glömt, men det händer att jag tycker att jag fått till det när jag skrivit om filmer som berört mig. Vilket kan vara värt några tankar kring min filmsyn. Jag är klart medveten om att jag inte är någon analytiker, jag skriver alltid på känsla. Jag vill att något i filmen ska angå mig. Någon form av mänskliga relationer. Vilket alltid innebär ett visst mått av realism. De flesta science-fiction filmer är mig därför totalt likgiltiga. Flygande plåtburkar … so what? Men jag ser gärna om Tarkovskijs Solaris (1972).
Vi hade tur när vi startade Chaplin i årsskiftet 1959–60. Den franska nya vågen var på ingång. Truffauts filmer angick mig … Den italienska neorealismen, Cykeltjuven (1948), fick en oväntat visuell storhetstid med Antonioni, Fellini och Visconti. Från England kom köksbänksrealismen med Lindsay Andersson, Tony Richardson, John Schlesinger med flera.
Detta föranledde att jag tidigt, trots att jag kastade sten i glashus, gav mig in i debatten om kritikens villkor, exempelvis ”Stenskott på kritiken”, Chaplin nr 17, 1961, där jag bland annat klagade över att ”de flesta kritiker yttrar sig aldrig i debatter och framför allt inte i debatter om filmkritik” – vilket fortfarande gäller! Eller apropå Jörn Donners ”Jag är trött på film” i BLM, då jag i Chaplin nr 34, 1963, menade att ”analytiska essäer hör hemma på kultursidorna och i fackpressen. En vanlig filmrecension däremot bör vara rådgivande, vägledande och gärna värderande”. Vilket jag kan stå för än i dag och förklara varför jag redan från början införde betygsuppställningen ”Tio om tio” i Chaplin där tio olika kritiker fick betygsätta månadens filmer på en 7-gradig skala (gamla skolbetygsskalan!).
Att detta fungerade positivt visade ett brev från en bibliotekarie i en norrländsk stad som menade att han inte sett en enda dålig film sedan han begränsat sina biobesök till de tre filmer som låg högst på Chaplins lista. Därmed inget ont sagt om djupanalytiska infallsvinklar i andra sammanhang. När jag lämnade Chaplin 1965 utsåg jag Stig Björkman till min efterträdare eftersom han hade den analytiska förmåga jag själv saknade och som han ju än i dag ger lysande prov på i sin Uppenbarelseböcker. Var sak på sin plats, så enkelt är det. Läs och njut, inte minst när han är kritisk.
Även om tiden var inne för ny filmtidskrift gick det trögt i början. Distributionen inskränkte sig till prenumerationer och Hedengrens och Sandbergs bokhandlare i Stockholm som förbarmade sig över en handfull exemplar. Efter första året ville Sewe Ungermark att vi skulle ge upp, inte lura prenumeranterna till en osäker utgivning. Jag vägrade och fortsatte ensam. Några tidskriftsstöd fanns inte på den här tiden men prenumerationerna ökade långsamt men säkert. När jag sålde tidningen till Svenska Filminstitutet (för 1 krona!) hade vi drygt 3000 prenumeranter och en upplaga på 4500. Proportionerligt sett i nivå med de internationellt tongivande Sight and Sound och Cahiers du Cinema.
Särskilt stolt är jag över att fyra decennier före Anna Serner ha framhävt vikten av kvinnliga regissörer
Jag satt med i redaktionen några år, skrev enstaka recensioner om filmer jag särskilt fäst mig vid, exempelvis Fellinis 8 ½ (1962), Agnes Vardas Min lycka (1965) och Woody Allens Manhattan (1979), men var desto flitigare med debattartiklar och essäer av olika slag. Var den förste att presentera iransk och rumänsk film. Särskilt stolt är jag över att fyra decennier före Anna Serner ha framhävt vikten av kvinnliga regissörer. (”Med andra ögon”, Chaplin 3/1976, en artikel jag följde upp med ”Med andra ögon – 10 år senare”, refuserad av Chaplin (!) men publicerad i Filmrutan, 2/1987.
Jag skrev många andra debattinlägg, filmartiklar och personporträtt i såväl tidskrifter som dagspress under min tid som filmproducent, 1965–1997, och fortsatte även sedan jag blivit pensionär. Den sista, enskilda film jag skrev om var betecknande nog Görel Cronas kvinnodrama ”Tysta leken – filmen som försvann” (Filmfront nr 1/2012).
Bengt Forslund, april 2024
